Jättelokan

Motion 1994/95:Jo636 av Bengt Silfverstrand och Anita Jönsson (s)

Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) och närstående
former infördes till Sverige kring sekelskiftet. Den har sedan
1960-talet fått en omfattande spridning såväl i vårt land som
i flera andra europeiska stater och i Kanada. Stora problem
till följd av jättelokans spridning, särskilt längs flodstränder,
har rapporterats från bl.a. England och det forna
Tjeckoslovakien.

Arten har mycket stor konkurrenskraft, är synnerligen
skrymmande och innehåller en växtsaft, som verkar
fototoxiskt genom att orsaka hudskador i samband med
solljus.

I Skåne finns exempel där jättelokan utvecklat kraftiga
monokulturer på stora arealer, såsom vid kusten vid Abbekås
och längs Vegeån. Jättelokans spridning i bl.a.
Stockholmstrakten och delar av ostkusten ger också
anledning till stor oro. Spridningen sker i hög grad längs
vägar, järnvägar och floder.

I olika sammanhang, bl.a. i riksdagsmotioner och
framställningar till berörda myndigheter, har betydelsen av
systematiska och metodiska insatser för att förhindra
jättelokans spridning över landet framhållits.

Motiven för bekämpning kan sammanfattas i följande
punkter:Skador på den inhemska floran och faunan uppstår
där jättelokan etablerar monokulturer.Människor skadas
ofta av jättelokans växtsaft, som framkallar mer eller mindre
svåra brännskador i kombination med solljus.Kostnaden
för nödvändig bekämpning, t.ex. där jättelokan blivit en
sanitär olägenhet, är avsevärd och kan befaras öka kraftigt.
Risken är uppenbar för en alltmer ökande användning av
kemiska bekämpningsmedel i naturen.

Jättelokan har i många kommuner blivit en allt större
olägenhet och kostnaderna för de av sanitära och medicinska
skäl nödvändiga kontrollåtgärderna, vid t.ex. barnstugor,
skolor, i parker etc. har ökat påtagligt. Det finns skäl att utgå
från att en bekämpning också så småningom kommer att
erfordras av rena naturvårdsskäl, t.ex. för att bevara
skyddsvärd vegetation i naturreservat.

Flertalet europeiska länder har liknande problem med
jättelokan och dess spridning. I Danmark arbetar man sedan
flera år aktivt för att komma till rätta med problemet.
Lagstiftning riktad mot jätteloka finns i bl.a. Storbritannien.

Svensk lagstiftning som rör enskilda växtarter finns dels i
fråga om arter som är riskabla från växtskyddssynpunkt, dels
vad gäller utrotningshotade arter och slutligen för arter som
berörs av narkotikalagstiftningen. Ingen av de befintliga
lagarna är emellertid tillämplig på jätteloka. Samtidigt som
det förefaller möjligt för regeringen att kunna förordna om
införselförbud beträffande jätteloka står det helt klart att
rätten att sprida och odla växten på egen mark bara kan
begränsas genom särskild lagstiftning, eftersom det handlar
om intrång i enskild rätt.

En möjlighet att komma till rätta med problemet skulle
kunna vara en lagstiftning som relaterar till flyghavrelagen.
Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär en lagstiftning
som omfattar växtarten jätteloka samt närstående inhemska
arter/former inom släktet Heracleum. Lagen skall innefatta
förbud mot införsel, försäljning, spridning och odling av
dessa växter och i förekommande fall avse både frö och
plantor. Lagen bör utformas som en ''paraplylag'' för att med
dess tillämpning göra det möjligt att även bekämpa andra
typer av aggressiva jätteogräs som vresros (Rosa rugosa),
parkslide (Reynoutria japonica) samt jätteslide (Reynoutria
sachaliniense).

Statens Naturvårdsverk har i skrivelse till regeringen i
november 1993 förordat lagstiftning mot jätteloka och också
redovisat en lagteknisk lösning av problemet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär lagstiftning mot
jätteloka i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 24 januari 1995

Bengt Silfverstrand (s)

Anita Jönsson (s)