Fiskevården i Vättern

Motion 1994/95:Jo406 av Margareta Sandgren (s)

Den nya fiskelag, som riksdagen antog i juni 1993
och som trädde i kraft den 1/1 1994,
ersatte den tidigare fiskeriförordningen,
Fiskeriverkets författningar och länsstyrelsens stadgar.
Regeringen meddelade fiskeriförordning och ett fåtal
grundläggande föreskrifter för fiskevården i allmänhet.
Fiskeriverket meddelade tre författningar med föreskrifter
för fiskevården för havs- och kustvattnen samt Vänern,
Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland,
inbegripet tillflödena till dessa vatten upp till första definitiva
vandringshindret.

Syftet med lagen var bl.a. att genomföra en regelförenkling
på fiskets område. Enligt lagen åvilar det endast regeringen
och Fiskeriverket att meddela föreskrifter, och att
Fiskeriverket koncentrerar föreskrifterna för fiskevården till
tre geografiskt avgränsade författningar. Med stöd av
lagbemyndigandet gavs Fiskeriverket i fiskeriförordningen
befogenhet att meddela föreskrifter för fiskevården med
avseende på fisket i havet och längs kusterna, inbegripet lax-
och öringförande vattendrag upp till första definitiva
vandringshindret, samt fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren,
Mälaren och Storsjön i Jämtland med dess tillflöden upp till
första definitiva vandringshindret. Bemyndigandet för
Fiskeriverket utformas så att det ger möjlighet till
föreskrifter för fredningsområden, fredningstider,
minimimått, redskapsanvändning och fiskemetoder.

I och med den nya fiskelagens införande fråntogs
länsstyrelserna befogenheten att meddela föreskrifter för
fiskevården inom sin region.

I den av Länsstyrelsen i Jönköpings län tidigare utfärdade
stadgan för Vätternfisket fanns en särskild förbudsparagraf
vad gällde lekrödingen, lydande: Fångst av lekröding är
förbjuden från och med den 16 september
till och med den 30 november.

I
de av Fiskeriverket nu utfärdade föreskrifterna för
Vätternfisket finns fredningstider, fredningsområden och
minimimått som avser Rödingen med, men det ovannämnda
förbudet för fångst av lekröding är borta.

Detta har lett till att det nu sker fångst och ilandföring av
lekröding och som också saluförs. Fisken anses inte av de
flesta fiskeutövarna vara tjänlig som matfisk under sin
lekperiod, men likväl fångas och saluförs fisken som vanlig
röding.

Det finns nu en stor oro, som också framförts från Vätterns
Fritidsfiske- och Fiskevårdsförening, att om inte ett förbud
utfärdas mot fångst av lekröding så får det konsekvenser för
den framtida reproduktionen. Om det kommer att påverka
rödingbeståndet i Vättern i framtiden kanske visar sig först
om ett 10-tal år, och det tar minst lika många år att rätta till
misstagen.

Förenkling av lag och undvikande av allt för mycket
detaljföreskrifter är en rätt inriktning, men det får inte
innebära att för, i det här frågorna, viktiga inslag i
föreskrifterna faller bort.

Länsstyrelsernas erfarenheter och goda lokalkännedom
bör tillmätas en större betydelse i de här sammanhangen,
som innan nya föreskrifter utfärdas bör få yttra sig så att
ovannämnda misstag inte behöver upprepas.

Mot bakgrund av ovanstående och enligt min mening bör
länsstyrelserna, innan nya föreskrifter utfärdas, beredas
möjlighet att yttra sig samt att i akuta situationer, till skydd
för hotade bestånd, kunna fatta interimistiska beslut i
avvaktan på att föreskrifter meddelas av Fiskeriverket.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillägg i fiskelagen.

Stockholm den 24 januari 1995

Margareta Sandgren (s)