Bosnien-Hercegovina

Motion 1993/94:U612 av Margareta Viklund (kds)

Det pågår för närvarande ett trettiotal väpnade
konflikter runtom i världen. Kriget i Bosnien är bara ett av
dessa. Men det skiljer sig i ett viktigt avseende från alla de
andra konflikterna. Vi, dvs. Sverige, deltar i det genom att
Sverige stöder det internationella vapenembargot mot
Bosnien--Hercegovina. Embargot har i praktiken fungerat
som en intervention på angriparens sida ända sedan det
nästan tvååriga kriget började. Det har fått lika avgörande
effekter som om man började med massiva vapenleveranser
till den ena parc1ten i en konflikt med ett militärt jämviktsläge.
Vapenembargot infördes i september 1991 mot det forna
Jugoslavien, men utsträcktes senare till att gälla den nya
staten Bosnien--Hercegovina. I april 1992 erkändes
Bosnien--Hercegovina och togs upp i juni samma år som
den 177:e medlemmen. FN-stadgans paragraf 51 slår
entydigt fast rätten till självförsvar och till hjälp om en
medlemsstat utsätts för angrepp utifrån.

Karaktäristiken av kriget får därför en avgörande
betydelse för om landet skall ha rätt till hjälp utifrån. Många
ställer sig frågan om kriget i Bosnien--Hercegovina handlar
om aggression utifrån eller är ett inbördeskrig.c0
Iscensättningen av den långsiktiga ideologiska
förberedelsen, det faktum att en stor del av de vapen, som
används av serberna fördes in från Kroatien, de inledande
direkta krigshandlingarna, utnyttjandet av serbiskt
territorium som basområde, de ständiga leveranserna av
krigsförnödenheter, gör det omöjligt att beskriva konflikten
som ett renodlat inbördeskrig. Där finns starka inslag av
angreppskrig.

Det finns mycket som talar för att vapenembargot mot
den suveräna staten Bosnien--Hercegovina är ett direkt
brott mot FNs stadga. Vapenembargots främsta tillskyndare
är ett antal EU-stater och Ryssland. Flera försök har gjorts
i FNs generalförsamling att upphäva vapenembargot, senast
i mitten av december 1993. Bland initiativtagarna finns
förutom en rad länder i den tredje världen också Lettland
och Litauen.

För serbnationalisternas krigsföring är civilbefolkningen
inte ett objekt att kontrollera, använda eller omvända.
Huvudmålet för krigföringen är att fördriva och/eller
utplåna. Snarare än för mycket vapen är det den bosniska
arméns svaghet som skapat död och lidande bland den
bosniska civilbefolkningen. Entydiga fakta visar att från
krigets första dag har bosnierna överlevt, där bosnisk
militär kunnat skydda dem. De har gått under där de varit
oskyddade. Att med en sådan verklighet envist hålla fast vid
vapenembargot och motivera det med att det minimerar
död och lidande är ett märkligt synsätt som ställer omsorgen
om eventuellt framtida offer bland den extremistiske
angriparen före de 10 000-tals offer som krävts och
fortfarande krävs bland de angripna.

Alla tillgängliga uppgifter pekar på att
serbnationalisternas övergrepp mot civilbefolkningen är
systematiska och storskaliga. De är påbjudna av ledarna
och är delar i ett politiskt ställningstagande om den etniskt
rena staten och utifrån detta ett fullkomligt rationellt
handlande. Den bosniska regeringssidans övergrepp är
isolerade, begränsade och fåtaliga.

Under vintern och våren 1993 intensifierades under
trycket av krigshändelserna, diskussionen om ett
internationellt militärt ingripande i konflikten. Den
fokuserades alltmer till Clintonadministrationens linje att
kombinera ett hävande av vapenembargot med en insats av
flygstridskrafter, ''the lift and strike option''. När
Västeuropas ledare vägrade stödja planerna kollapsade
slutgiltigt det internationella samfundets anspråk på att
hävda internationell lag. När så detta kombinerades med
lord Owens uttalande att Vance-Owenplanen var död, att
man måste ta hänsyn till slagfältets realiteter, var detta
tydliga signaler. Genom att vägra vapen åt den som vill
hävda medborgarstatens principer talar man i själva verket
om att det är den etniska statens principer som gäller.
Folkrättsliga principer blir ointressanta. Den enda rätt du
har är den du tar på slagfältet. I detta läge känner sig de
kroatiska extremnationalisterna starka nog att definitvt
bryta den instabila alliansen med den bosniska
statsledningen och accellerera bygget av sin variant av den
etniska staten.

Det västeuropeiska ledarskapets svek tvingar nu
bosnierna att utkämpa ett krig man i det längsta velat
undvika, mot en part vars välvilja man var i desperat behov
av.

Efter att direkt och indirekt ha medverkat till situationen
drar sig européerna tillbaka, tvår sina händer och ägnar sig
åt ett förtrytsamt tillrättavisande av de bosnier som vägrar
finna sig i rollen som offerlamm.

Det kan återigen konstateras att istället för att bidra till
konfliktens nedtrappning bidrog vapenembargots
upprätthållande till att konflikten i maj 1993 spred sig. Det
är knappast troligt att de kroatiska nationalisterna skulle
vågat bryta alliansen med en bosnisk regering som hade fått
det kraftfulla stöd som ett hävande av vapenembargot och
insättande av NATO-flyg skulle ha inneburit. Ännu
viktigare än den militära effekten skulle den politiska
innebörden av ett sådant beslut vara. Signalen om att
Europa äntligen hade valt sida kunde inte missförstås.

Efter juni 1993 handlar det internationella samfundets
ansträngningar istället om att förmå den part som utsatts för
aggression och folkmord att acceptera angriparens villkor.
detta är det egentliga innehållet i den s k fredsprocess som
nu utspelas och helt håller på att kollapsa.

Vapenembargot är det viktigaste inslaget i den politik
som bakbundit offret och banat väg för angriparen. Den
svenska regeringen måste upphöra med stödet till denna
kränkning av den självklara rätten till självförsvar och aktivt
medverka till att vapenembargot mot Bosnien--
Hercegovina hävs. ''The lift and strike option'' måste åter
föras upp på dagordningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kraftfullt verka för att
vapenembargot mot Bosnien--Hercegovina hävs.

Stockholm den 24 januari 1994

Margareta Viklund (kds)