Utanförskapet och utförsäkringarna
Interpellation 2011/12:44 av Green, Monica (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-10-14
- Anmäld
- 2011-10-18
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-10-21
- Sista svarsdatum
- 2011-10-28
- Besvarad
- 2011-11-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 14 oktober
Interpellation
2011/12:44 Utanförskapet och utförsäkringarna
av Monica Green (S)
till statsminister Fredrik Reinfeldt (M)
Ett av regeringens mål har varit att minska det så kallade utanförskapet. Själva ordet ”utanförskapet” var ett uttryck som borgerliga partier skapade inför valrörelsen 2006. För att klara det målet på det nyuppfunna ordet har regeringen valt att omdefiniera ordet
Det mått som numera sprids av regeringen bygger på antalet ”helårsekvivalenter” i socialbidrag, a-kassa, sjukpenning, förtidspension eller arbetsmarknadsåtgärd.
En helårsekvivalent är en statistisk konstruktion. Det motsvarar en person som försörjs med full ersättning ett helt år, men det kan bestå av att flera personers bidrag under kortare tid läggs ihop. Här finns till exempel alla de som är borta några dagar från jobbet.
Måttet fångar heller inte in att färre i dag får ersättning från a-kassan därför att de inte längre har rätt till det. På samma sätt räknas inte de som utförsäkrats från sjukförsäkringen in i utanförskapet om de inte får a-kassa eller socialbidrag.
Men det var inte så regeringspartierna räknade tidigare. Före 2006 räknades öppet arbetslösa, personer i arbetsmarknadsåtgärder, de som är undersysselsatta och latent arbetssökande, sjukskrivna och förtidspensionerade in i det påhittade ordet utanförskap.
Båda måtten har brister. Framför allt fångar det inte upp dem som slås ut från arbetsmarknaden och sjukförsäkringen och får leva på socialbidrag, det vill säga försörjningsstöd.
De senaste två åren har antalet socialbidragsmottagare ökat med 400 000 personer. Färre sjukskrivna och förtidspensionerade kan heller inte automatiskt tolkas som att utanförskapet minskat. Tvärtom kan en utförsäkring skapa nya problem. Att fler nu är utan skyddsnät över huvud taget är egentligen ett ännu större problem eftersom det kan skapa stor oro i samhället.
Även om de båda utanförskapsmåtten visar olika resultat är de samstämmiga när det gäller den stora bilden: Utanförskapet på arbetsmarknaden har ökat under de här fyra åren medan antalet sjuka och förtidspensionerade minskat. En miljon svenskar är antingen öppet arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, undersysselsatta eller latent arbetssökande.
Vad avser statsministern att göra för att bringa klarhet i det så kallade utanförskapsmåttet?
Vad avser statsministern att göra för att minska antalet som lever utanför utanförskapet, det vill säga helt utanför våra trygghetssystem?
Debatt
(17 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:44
Webb-tv: Utanförskapet och utförsäkringarna
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:27 Tisdagen den 8 novemberProtokoll 2011/12:27 10 § Svar på interpellation 2011/12:44 om utanförskapet och utförsäkringarna
Protokoll från debatten
Anf. 10 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
Herr talman! Monica Green har frågat statsministern vad han avser att göra för att bringa klarhet i det så kallade utanförskapsmåttet samt, som hon uttrycker det, vad han avser "att göra för att minska antalet som lever utanför utanförskapet, det vill säga helt utanför våra trygghetssystem". Interpellationen har överlämnats till mig.
När regeringen tillträdde 2006 skedde det mot bakgrund av att ett växande antal människor hamnade i bidragsberoende. Genom att tala i termer av utanförskap ville regeringen synliggöra denna grupp och därmed möjliggöra nödvändiga politiska prioriteringar för att bryta utvecklingen.
Det finns flera sätt att titta på utanförskapets beståndsdelar. Olika statistiska mått har genom åren använts, men inget av dem fångar utanförskapet i alla dess dimensioner. Regeringen har valt att använda sig av helårsekvivalenter som en av flera indikatorer på utanförskap, trots att också detta mått har sina brister.
En helårsekvivalent motsvarar en person som försörjs under ett helt år via sociala ersättningar och bidrag. Det innebär att två personer som varit heltidssjukskrivna under ett halvår vardera motsvarar en helårsekvivalent. Helårsekvivalenterna ger en sammanhållen bild av den samlade volymen inom de arbetsmarknads- och ohälsorelaterade ersättningssystemen. Till skillnad från andra mått som förekommer i debatten är helårsekvivalenter en vedertagen indikator som även används av Statistiska centralbyrån. Tillsammans med arbetsmarknadsstatistiken ger den en uppfattning om hur många människor som står utanför arbetsmarknaden. Att använda sig av den officiella statistiken möjliggör för oberoende institutioner att följa upp och granska måttet och skapar förutsättningar för en kontinuerlig utveckling av kvaliteten.
Sedan regeringen tillträdde 2006 har en mängd olika åtgärder vidtagits som inneburit att utanförskapet har minskat. Detta gäller oavsett vilken indikator som används. Framför allt har antalet personer beroende av sjukpenning eller sjuk- eller aktivitetsersättning minskat. Till följd av det försämrade arbetsmarknadsläget i samband med den ekonomiska krisen ökade antalet personer beroende av arbetslöshetsersättning eller aktivitetsstöd. Sedan dess har läget emellertid förbättrats. Jämfört med den situation som rådde när regeringen tillträdde 2006 befinner sig i dag färre personer utanför arbetsmarknaden och i bidragsberoende.
Regeringen bedriver en långsiktig sysselsättningspolitik för att möta utanförskapets utmaningar. Det innebär en kombination av åtgärder för att stimulera arbetsutbudet och arbetskraftsefterfrågan samt förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Särskilda satsningar har riktats mot dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden.
Jobbskatteavdraget och reformerna av arbetslöshets- och sjukförsäkringarna har stärkt drivkrafterna att arbeta. Införandet av rehabiliteringskedjan innebär tydliga riktlinjer för prövning av arbetsförmågan. Försäkrade som inte längre kan få sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning erbjuds att delta i arbetslivsintroduktion som en väg tillbaka till arbetslivet. Samtidigt har regeringen föreslagit justeringar av sjukförsäkringsreformen i syfte att säkerställa att människor som är alltför sjuka inte behöver lämna sjukförsäkringen. Nystartsjobben har haft en viktig funktion för att stärka konkurrenskraften hos grupper med svag förankring på arbetsmarknaden. På motsvarande sätt har instegsjobben varit viktiga för nyanlända invandrares möjligheter att få arbete. Flera åtgärder har dessutom vidtagits för att främja företagande, bland annat sänkt bolagsskatt och restaurangmoms, som är på gång nästa år, samt RUT- och ROT-avdrag.
Arbete är grunden för såväl den enskilde individens som samhällets gemensamma välfärd. Att få fler människor i arbete och därigenom minska utanförskapet förblir regeringens viktigaste mål.
Anf. 11 Monica Green (S)
Herr talman! Jag ställde en fråga till statsministern angående utanförskapet eftersom han var en av dem som drev det begreppet väldigt hårt i valrörelsen 2006. Jag noterar att han har viktigare saker för sig än att diskutera det här i kammaren. Jag tackar Hillevi Engström för svaret och för att hon vill vara med och diskutera den här viktiga frågan.
Det var den borgerliga dåvarande oppositionen - eller egentligen Moderaterna - som hittade på utanförskapsbegreppet för att det skulle låta bra. Det skulle låta som om människor inte var med i samhället. Det skulle låta som om det fanns människor som inte tillhörde samhället. Vi tyckte inte att det begreppet och uttrycket var bra. Vi tycker fortfarande inte att det begreppet och uttrycket är bra. Vi noterar att regeringen inte vill tala om det längre eftersom regeringen har misslyckats. Det är så många som nu tvingas leva på socialbidrag, och det är så många som till och med är utan helt och hållet - det är det jag kallar för att vara utanför utanförskapet. Det är människor som lever helt på sina anhöriga med allt vad det innebär av beroende.
Långtidsarbetslösheten har bitit sig fast. Det har visserligen tillkommit en del nya jobb, men arbetslösheten är mycket hög. Vi har 8 procents arbetslöshet. Den är högre än det som ni kallade massarbetslöshet i valrörelsen 2006. Nu finns det tendenser till att det blir ännu sämre. En arbetslöshet på 8 procent - så kan vi inte ha det.
Förutom den höga arbetslösheten har ni försatt människor i mycket svåra ekonomiska situationer. När det gäller sjuka säger ni att bara vi gör dem fattigare blir de säkert friska och kan gå till arbetet igen. Ni kallar det för incitament. Jag kallar det för cynism. Att tvinga sjuka människor tillbaka till arbetet om de inte klarar arbetet är cyniskt.
Självklart ska var och en jobba efter förmåga, och självklart ska full sysselsättning vara målet. Självklart ska man bidra på bästa sätt utifrån sin egen förmåga. Men så är det inte i dag. Ni har inte gett människor möjligheter. Ni har inte hjälpt människor tillbaka till arbete på det sätt som man skulle göra.
Socialbidragen, eller försörjningsstöden, har ökat. Man kan säga att de har rusat i höjden. Nästan en halv miljon människor fick under förra året någon form av försörjningsstöd, och var fjärde ensamstående mamma fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2010. Vi har hört uttrycket fattiga barn, och 220 000 barn lever med föräldrar som i någon form är fattiga. Detta sker i Sverige i dag. Jag tycker inte att det är värdigt ett välfärdssamhälle.
Nu kommer flera borgerliga ledamöter att gå upp här och tacka ministern för svaret och säga att det är fantastiskt bra och att allting är rosenrött. Men tro dem inte! Det är faktiskt så att vi har ett utanförskap och människor som lever utanför utanförskapet. Vi har fler och fler människor som tvingas söka socialbidrag, och vi har människor som har lämnat a-kassan. Det är en halv miljon människor som har lämnat a-kassan för att ni har försämrat den. Ni vill att människor inte ska ha en ekonomisk trygghet när det blir arbetslösa. Jag vill ha en bättre ordning. Jag vill ha rättvisa, och jag vill ha jobb åt alla.
Anf. 12 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Nej, jag tänker inte gå upp och säga att allt är rosenrött, utan jag kommer att ställa frågan kring det rosenröda alternativet, det vill säga Socialdemokraternas alternativ.
Jag har stor förståelse för att Monica Green tycker att utanförskapet är en problematisk frågeställning just för henne och hennes parti. Jag kommer strax tillbaka till de siffror som belägger detta.
Herr talman! Jag ska först säga något om semantik. Utanförskap kommer egentligen från ordet utanför, om man tittar i Svenska Akademiens ordlista, som preposition eller adverb. Från detta kan två substantiv deriveras, utanförkänsla och utanförskap, som är välkända i svenska språket. Detta är alltså inte någon nyskapelse av alliansregeringen eller Moderaterna, utan det är ett betecknande ord som finns i vår vokabulär.
Tittar man i Svenska Akademiens ordbok och söker på utanförskap kommer det intressant nog upp tre välkända författare som just har problematiserat kring utanförskapets förfärliga situation, alltså att hamna utanför ett socialt sammanhang med olika dimensioner och bottnar.
Det är egentligen detta som alliansregeringen tog tag i. För att klä detta i ord, precis som statsrådet gör i sitt svar, och göra det begripligt vad vi egentligen har haft för anledning att reformera ett system som inte fungerade, bland annat sjukförsäkringssystemet, ska jag säga följande.
Vi hade 2002-2003, då Socialdemokraterna senast styrde, 220 000 helårssjukskrivna. Det är en ganska viktig siffra att lägga på minnet och ställa i relation till nio miljoner invånare i ett litet land. 550 000 hade förtidspension 2006 när vi tog över. När det var som värst 2002-2003 förtidspensionerades 150 personer varje dag året runt. I genomsnitt var en person i arbetsför ålder sjukfrånvarande 40 dagar per år, om man räknar in dem som var sjukskrivna och hade förtidspension. Detta var närmare 15 procent av arbetskraften som var sjukfrånvarande. Detta kan jämföras med andra länder i Europa där man kanske hade mindre än hälften eller en tredjedel av denna nivå.
Tack vare de reformer som alliansregeringen har genomfört på området kan vi nu se att vi har fått ned sjuktalen till en rimlig nivå som kan jämföras med likvärdiga länder runt om i Europa. Vi har också på detta sätt kunnat få fler som är med och bidrar till sin egen försörjning, först och främst till egen glädje, men det ger också skatteintäkter som man kan använda för att investera i fortsatt välfärdsutveckling, till exempel kömiljarden, rehabiliteringsmiljarden och annat inom hälso- och sjukvården. Detta hade varit fullständigt omöjligt med den konkursnära utveckling som Socialdemokraterna var på väg emot genom att använda sjukförsäkringen till det som den inte var till för, nämligen som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Herr talman! Därför är det mycket viktigt att få lov att använda just begrepp som utanförskap och helårsekvivalenter för att beskriva ett problem och göra det tydligt för svenska folket. Mycket riktigt valde också svenska folket bort den socialdemokratiska regeringen 2006 och likaså 2010 som tack för att vi har kunnat rätta till ett mycket allvarligt utanförskap som först och främst drabbar dem som är försatta i utanförskapet men som ytterst drabbar alla oss andra.
Interpellanten och interpellantens parti har föga att komma med här som konkret förslag - att återställa ordningen till det som fanns före 2006.
Herr talman! Jag måste säga att om det är någonting som skulle förskräcka mig mer än någonting annat så är det att återgå till en ordning med ett utanförskap av den volym som jag nämnde tidigare och som i princip är arbetsmarknadspolitik förklädd i en sjukförsäkring. Så kan vi inte ha det, och vi har lyckligtvis frigjort oss från det tack vare dessa viktiga reformer.
Anf. 13 Roger Haddad (FP)
Herr talman! Statsrådet Engström avslutade sitt interpellationssvar med det absolut viktigaste i detta svar, nämligen genom att säga att det är regeringens viktigaste mål att få fler människor i arbete och minska utanförskapet. Det är därför som jag och andra kolleger är politiskt engagerade, och jag hoppas att även Monica Green är engagerad för att vi ska bryta utanförskapet.
Därför blir jag lite upprörd när jag läser interpellationen från Monica Green där hon säger att ordet utanförskap är påhittat. Men det är inte påhittat. Det finns ett utanförskap.
Folkpartiet påbörjade 2005 den så kallade utanförskapets karta. Man tittade på vissa stadsdelar, på skolresultat, valdeltagande, försörjningsstöd, arbetslöshet och så vidare.
Den tuffaste kritiken kom faktiskt från Socialdemokraterna om att man satte det på pränt och att man talade om de faktiska problem som fanns i samhället med risk för att man stigmatiserade och så vidare. Det känner jag igen från min tid som kommunalråd i Västerås. S- och V-politiker ville inte att vi skulle samla denna statistik och tala om detta och peka ut.
Men vi från Folkpartiet och övriga i Alliansen vill faktiskt ta tag i detta. Självklart använder man då ett begripligt begrepp som ändå talar om att det finns människor utanför skolsystemet, utanför sjukförsäkringssystemet och utanför arbetsmarknadssystemet. Vi försöker med vår politik hjälpa dem och stötta dem för att de ska komma tillbaka.
Inför valet 2006 lovade många socialdemokrater och vänsterpartister, i alla fall i mitt län Västmanland, att om bara de fick fortsätta att ta ansvar för politiken skulle de eliminera arbetslösheten, med utgångspunkten att det är politiker som fixar jobb. Det lät lite grann på Monica Green som att man självklart ska få arbeta efter förmåga - jobb åt alla. Ingen politiker kommer att gå upp och säga att vi är emot jobb åt alla. Men jag har aldrig varit övertygad om att det är vi politiker som skapar jobben. Vem ska finansiera till exempel Vänsterpartiets utfästelser om 200 000 jobb i offentlig sektor? Det är ju skattepengar. Det är människor som måste betala - skatt på arbete för att man ska kunna finansiera välfärdstjänster, skolan eller vad det kan vara.
Jag vill också komplettera arbetsmarknadsministerns svar utöver det som är anfört i interpellationen på utbildningsområdet, vuxenutbildning, yrkesvux och flera åtgärder, för att inte tala om ungdomar som befinner sig utanför. Ungdomar som faktiskt har hoppat av gymnasiet och ungdomar som inte får tillträde till arbetsmarknaden har varit och är ett fortsatt viktigt fokus.
Jag vill inte hamna i en statistikdebatt. Men även på ungdomsarbetslöshetssidan har det ibland gått troll i hur den faktiska ungdomsarbetslösheten ser ut. Både den förra regeringen och den nuvarande regeringen har tolkat in att man nu ser över detta. Men även 16-, 17- och 18-åringar som går på gymnasiet har varit med i ungdomsarbetslöshetsstatistiken. Deltidsstuderande och deltidsarbetande ungdomar som samtidigt har varit inskrivna på Arbetsförmedlingen har också räknats in i ungdomsarbetslöshetsstatistiken.
Vi vill inte negligera problemet. Till exempel när det gäller ungdomar tycker vi att man faktiskt ska ta reda på vad de gör. Har de en sysselsättning? Eller sitter de hemma passivt och mår dåligt och tar emot ett bidrag? Då är det ett problem. Men nyansera bilden, erkänn problemen, och kom inte och påstå att vi inte tar tag i detta eller att utanförskapet är påhittat, för det är det absolut inte!
Anf. 14 Katarina Brännström (M)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för väldigt bra och uttömmande svar på två ganska knepiga frågor.
Monica Greens sista fråga var: Vad avser man att göra för att minska antalet som lever utanför utanförskapet - det vill säga helt utanför våra trygghetssystem?
Jag vet inte hur mycket man ska behöva påtala att ingen ska behöva leva utanför våra svenska trygghetssystem. Troligen har inget annat land i världen så bra trygghetssystem som Sverige. Ändå kan vi inte blunda för att antalet - om vi nu kallar dem så - socialbidragstagare, människor med försörjningsstöd, under och efter den enormt djupa världskris som även Sverige drabbats av har ökat. Det är inte märkligt. Men självklart är detta ett problem; det duckar vi inte inför.
Därför tycker jag att det är viktigt att framhålla alla åtgärder som regeringen vidtagit för att motverka utanförskap, för att stimulera till arbete. Det är bara arbete som kan motverka utanförskap.
Det gäller olika former av anställningar med olika former av stöd. Att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden är det viktigaste man kan göra för alla som länge funnits i utanförskap, som kanske aldrig haft ett jobb och som kan vara 30 eller 35 år men aldrig haft förmånen att få komma in på arbetsmarknaden.
Det handlar inte om nya arbetslösa, om nya i utanförskap, utan vi har haft detta förhållande länge i Sverige. Senaste toppåret var år 2002. Jag behöver väl inte påminna Monica Green om vem det var som då styrde. Dessutom var det före år 2006 en kraftig högkonjunktur. Trots det hade vi ett enormt utanförskap och väldigt många socialbidragstagare.
Det är klart att det finns saker som kan göras för att motverka här, men kanske går det aldrig att få ett nollsummespel på området. Däremot ska vi se till att människor får verktyg för att själva kunna arbeta, för att själva kunna komma närmare en arbetsmarknad. Det är en regerings skyldighet. Detta är något som vi otroligt intensivt jobbar med.
Jag vill också framhålla att både RUT- och ROT-avdrag liksom andra sänkta skatter stimulerar till arbete. På tåget på vägen upp hit i dag läste jag en ledare i Sydsvenskan. Någon hade gjort en beräkning av vad det skulle ha inneburit för den person som använt RUT- och ROT-avdrag och lite annat om Socialdemokraterna under det senaste året hade fått bestämma. Att människor har kunnat få just de kanske enkla jobben inom RUT-området har självklart stimulerat till arbete.
Låt oss påminna oss om varför vi vidtar de här åtgärderna, och samtidigt vill jag påminna om att det handlar om utbildningar. Många människor har inte avklarade studier. Då är man väldigt långt ifrån en arbetsgivare som vill anställa. Vi har fått rusta upp hela skolsystemet. Även det är det i sammanhanget värt att påminna om. Tidigare hade vi ett skolsystem som släppte igenom människor som var helt omöjliga i fråga om att få ett jobb.
Mycket återstår att göra. Ingenting är längre, som sagt, rosenrött i Sverige. Det ska vi nog vara glada över. Men med alliansregeringen har Sverige under den djupa kris som varit klarat sig så mycket bättre än nästan alla andra länder i Europa. Det tycker jag att man ska vara stolt över i stället för att från oppositionens sida bara klanka på saker.
Anf. 15 Josefin Brink (V)
Herr talman! Också jag vill tacka Monica Green som ställt interpellationen. Vi har här en viktig fråga att debattera, vilket gjorts ett antal gånger i denna kammare.
Det är väl ingen som egentligen ifrågasätter om det finns ett utanförskap - människor som hamnar utanför arbetsmarknaden och numera även i ökande grad utanför trygghetssystemen. Frågan är i stället hur man beräknar detta utanförskap och vad man egentligen menar med begreppet utanförskap.
Man måste väl ändå räta ut en del frågetecken och vara lite hederlig här. Fakta i målet är att sysselsättningsgraden i Sverige
inte
, till skillnad från vad arbetsmarknadsministern i sitt svar ger sken av, ökat sedan år 2006. I stort sett ligger den still - något har den sjunkit sedan år 2006, lite mer för kvinnor än för män.
I dag är arbetslösheten högre än den var år 2006. Framför allt har långtidsarbetslösheten dramatiskt ökat. I dag är över 27 000 människor inskrivna i regeringens åtgärd fas 3. År 2006 var det som mest 11 000 personer som hade ett så kallat plusjobb. Det är en dramatisk ökning av en viss typ av utanförskap där man låser in människor i en kränkande åtgärd utan lön för sitt arbete.
Arbetslösheten har alltså stigit, och sysselsättningen har inte ökat. Men om man, med regeringens mått, räknar i termer av helårsekvivalenter i arbetslöshetsförsäkringen, kan man se att det skett en minskning. Så är det. Det är färre som i dag får ersättning från a-kassan. Men det säger ingenting om utanförskapet i sig. Det är helt irrelevant.
Det handlar bara om att det i dag är färre personer som är arbetslösa och som har rätt till ersättning från a-kassan. Detta är det intressanta i sammanhanget. Det beror på att regeringen har stramat åt regelverket i a-kassan, på att färre personer kommer in i arbetslöshetsförsäkringen och på att fler personer kastas ut i andra ändan.
Vad händer med dessa personer nu när regeringen misslyckats med att få ned arbetslösheten och med att få upp sysselsättningen? Jo, de här personerna - de personer som Monica Green talar om - befinner sig nu i ett ännu djupare utanförskap än tidigare. De hamnar hos kommunerna för att där söka försörjningsstöd.
Det är väldigt tydligt att de utgifterna har ökat. De har ökat med över 30 procent sedan år 2008. Nu verkar ökningen eskalera. År 2010 var utgifterna för försörjningsstöd i kommunerna 9 ½ miljard kronor. Första kvartalet i år var de utgifterna uppe i 5 miljarder kronor. Om den utvecklingen fortsätter under resten av det här året innebär det en otroligt kraftig ökning av kostnaderna för försörjningsstödet.
Alla som vet någonting om skillnaden mellan bidrag och försäkringar vet att försäkringar som arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen är en rättighet. Här är det inte behovsprövat, utan till detta tjänar man ihop genom eget arbete och genom kvalifikationsvillkor.
Socialbidragen är ett bidragsberoende som kraftigt ökat under den här regeringens tid. Socialbidraget är ett behovsprövat bidrag som innebär att väldigt många av de människor som egentligen skulle behöva någon typ av försörjning därför att de är arbetslösa eller sjuka inte ens får försörjningsstöd.
Det betyder att inte ens den enorma ökningen av utgifterna för försörjningsstödet är ett mått på hur mycket det verkliga utanförskapet faktiskt har ökat. Det som numera är osynliggjort eftersom det inte går att beräkna detta är att en massa människor i praktiken i dag helt saknar egen inkomst och är beroende av att bli försörjda av sina anhöriga. Har man det så får man inte ens försörjningsstöd.
Det är anmärkningsvärt att regeringen försöker trolla bort dessa problem som är högst reella och som jag vet att varenda kommunpolitiker i hela vårt land är berörd av och mycket väl känner till. De är väldigt oroade just över att man försöker trolla bort det här resonemanget och låtsas att det som här nämnts inte händer trots att det är så uppenbart.
Anf. 16 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag vill tacka mina meddebattörer. Det som här tas upp är en väldigt viktig och angelägen fråga.
Först måste det kanske lite grann hyfsas till faktamässigt. Jag är inte alls nöjd med att människor tvingas leva på ekonomiskt bistånd. Men det är inte så som Monica Green påstår, att det nu rör sig om 400 000 fler. I själva verket säger Socialstyrelsen att det är 52 000 fler än år 2008 som nu är beroende av ekonomiskt bistånd.
Det jag tycker är intressant i den här debatten är att det går en skiljelinje i denna kammare. Oppositionen väljer att fokusera på statistikmått. Majoriteten väljer att fokusera på vad som görs och på vilka resultat regeringen har åstadkommit.
Jämför vi med september 2006 kan vi konstatera att det i september 2011 är 213 000 fler personer som en vanlig dag går till jobbet. Jag är självklart inte nöjd när personer som kan arbeta ändå inte kommer i jobb. Men vi har sett resultat som visar att våra reformer faktiskt biter.
I och för sig kan vi också diskutera statistikmått. Men när man kan se att statistiken, oavsett mått, har förbättrats tycker jag att den frågan blir mindre intressant. Snarare bör vi väl diskutera vad mer vi kan göra för att ännu fler ska kunna komma i jobb.
Vi har gjort stora satsningar på företagen och gjort det enklare att anställa, inte minst långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättningar. Vi har sänkt skatter för bolag. Vi har minskat krångel. Vi har halverat arbetsgivaravgiften avseende unga. Vi har satsat på skolan och på fler platser inom Samhall. Ja, vi har vidtagit ganska många åtgärder.
Självklart är jag inte alls nöjd med att inte alla har kommit i arbete. Men jag undrar vari cynismen ligger när vi i regeringen gör precis allt vi kan för att alla som kan arbeta ska kunna komma i jobb.
Tyvärr är det på det sätt som några här i majoriteten har tagit upp. Vi har haft en väldigt allvarlig finanskris som har gjort att jobb har slagits ut. Samtidigt kan vi se att arbetsmarknaden nu har återhämtat sig. Så många som det i dag finns på den svenska arbetsmarknaden fanns det inte ens innan den finansiella krisen 2008. Det går åt rätt håll. Men jag är inte nöjd förrän alla som kan arbeta har kommit i jobb.
Anf. 17 Monica Green (S)
Herr talman! Det är deprimerande när man hör en arbetsmarknadsminister som säger: Vi gör allt vi kan, och ändå är det 8 procents arbetslöshet. Vi har massarbetslöshet i det här landet. Vi har en arbetsmarknadsminister som säger: Vi gör allt vi kan. Vi kan inte göra mer.
Vad synd det är. Vad synd det är om alla dessa människor som inte har ett jobb att gå till. Arbete är det som gör att människan växer och lever och som bidrar till allas gemensamma försörjning och ser till att vi får en tillväxt i landet. Vi behöver göra mer för att få människor i arbete.
Ni säger att ni satsar på utbildning. Ni sabbade komvux när ni vann valet. Ni skar ned totalt. Ni påstod: Det behövs inte, jobben kommer ändå. När arbetslösheten började rusa i höjden stod ni helt handfallna och började lägga tillbaka lite av utbildningsplatserna. Sedan sade ni: Vilka fina reformer vi har gjort. Men vi är ännu inte uppe i de siffror som behövs.
Människor behöver utbildning. De behöver en chans att lära sig för att ta till sig de nya jobb som kommer. Då måste de få möjlighet att utbilda sig. Komvux behövs. Det behövs fler utbildningsplatser. Det behövs platser i den högre utbildningen och mer gymnasieplatser. Man kan inte göra som den borgerliga regeringen gör, försöka att lägga ned högskoleplatser, dra ned på gymnasieskolan och inte ha tillräckligt många komvuxplatser. Det är det ena.
Det andra är att ni med berått mod ser hur alltfler människor nu söker försörjningsstöd. Hillevi Engström säger: Vi gör allt vi kan. Jag beklagar att det inte går att göra mer och att vi har en sådan handfallen regering som inte mer tror sig om att kunna få människor i arbete.
Man accepterar att det finns 220 000 barn som lever i fattigdom eftersom det finns föräldrar som är utförsäkrade. Ni har sabbat a-kassan och gjort det svårare och dyrare att gå med. De är utförsäkrade eller har inte gått med för att det är för dyrt.
Vi vill satsa och investera i det som bygger Sverige starkt. Vi vill investera i en kunskapsbaserad ekonomi. Vi vill satsa på utbildning för dem som inte har utbildning eller som vill omskola sig. Vi vill satsa på vård, skola och omsorg i kommunerna. Vi vill inte dra ned på kommunerna. Vi vill satsa på kvaliteten i kommunerna. Det ger både jobb och trygghet för dem som behöver den servicen i kommunerna. Det är bra.
Det som inträffar just nu är att kommunerna får allt svårare att ge en god service eftersom vi har 437 000 personer som förra året sökte försörjningsstöd. Detta urgröper kommunernas ekonomi. Det är siffror som kommer från Socialstyrelsen om ekonomiskt bistånd. Det kan man inte trolla bort.
Hillevi Engström ville inte prata statistik. Det är fine för mig. Jag tycker att vi ska prata om utbildning, jobb och sådant som gör Sverige starkt. Vi ska se till att människor får arbetslivserfarenhet som kan leda till ytterligare anställningar. Vi ska se till att de som ställs utanför helt och hållet har möjlighet till plusjobb. Det satsar vi på.
Vi ska se till att de som är sjuka och arbetslösa inte ska bli fattiga. Människor blir inte friska av att bli fattiga. De hittar heller inget jobb genom att vara fattiga. Det är inte rätt väg att gå.
Anf. 18 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Låt mig först beklaga att interpellanten väljer att tolka allt som regeringen gör som sabbande och cyniskt. Jag tycker inte att det hör hemma i en debatt att ifrågasätta våra ärliga ambitioner och att vi såväl från regeringens håll som i oppositionens roll vill väl. Jag noterar att ingen av de fyra debattörerna här har antytt att Monica Green skulle vara ute i något ogjort väder. Då tycker jag att inte heller hon ska antyda att vi är ute i ett sådant.
Sedan går jag till själva sakfrågan. Om Monica Green och för den delen Josefin Brink kunde lyfta blicken lite grann kan de konstatera att i närtid, 2008 likaväl som 2011, står Europa i en fruktansvärt kritisk situation i hela den finansiella stabiliteten. Vi har länder som Grekland, Spanien, Italien och även Portugal och Irland. Där kan man verkligen tala om massarbetslöshet på grund av att man misskött sin interna politik och inte haft statsfinanser under kontroll. Det är någonting som med skärpa har lyfts fram som viktigt av alliansregeringen att värna.
Låt oss för en stund fundera på de siffror som jag nämnde i mitt förra anförande om 220 000 helårssjukskrivna, 15 procent av arbetskraften. Om vi hade gått in i finanskrisen 2008 eller som i dag 2011 med den typen av ingångsvärden, hur tror då Monica Green att det hade sett ut? Det gäller för den delen också Josefin Brink, med den politik som man backade upp Socialdemokraterna med. Den ledde till dessa förfärliga siffror för utanförskap.
Hur hade vi klarat att stå emot en finanskris? Vi hade säkert hamnat i samma prekära situation som någon av de drabbade länderna som jag nyss nämnde. Det är inte en ansvarsfull politik. En ansvarsfull politik är att se till att så många som möjligt befinner sig där de ska vara och helst i arbetslivet. För övrigt ska vi se till att våra trygghetssystem backar upp alla individer som behöver det.
Anf. 19 Roger Haddad (FP)
Herr talman! Om man följer Monica Greens inlägg tänker man när man lyssnar: Tänk vad enkelt allting skulle vara här i världen om det vore så att ju mer pengar vi skjuter till, desto bättre löser det sig med ungdomsarbetslösheten och utanförskapet! Så är det inte i verkligheten, Monica Green.
Jag vet inte hur ofta du är ute och besöker arbetsförmedlingar eller dina politiska kolleger i kommuner och landsting. De gör väldigt mycket, men både skolpolitik och arbetsmarknadspolitik är väldigt svårt.
Det är definitivt svårt att påvisa snabba resultat inom skolpolitiken, där jag själv är verksam här i riksdagen. Det gäller till exempel reformer. Vi har visserligen inom Folkpartiet talat om lärlings- och yrkesutbildningar i tio år. Men det är denna höst den nya gymnasiereformen träder i kraft, till exempel.
Ändå vill vissa socialdemokrater att vi ska påvisa resultat nu. Vi har visserligen suttit i regeringen i fem år. Men regeringens gymnasiereform trädde i kraft höstterminen 2011. Det är också viktigt.
Det finns många arbetsförmedlingar och kommuner som satsar stort på arbetsmarknadspolitiska insatser och vuxenutbildning. Men det löser i varje fall inte situationen om det inte finns lediga och tillgängliga jobb.
I vissa kommuner kan till exempel en borgerlig allians lägga 30 miljoner på arbetsmarknadspolitiska insatser. Då kommer Socialdemokraterna och säger: Vi vill ha ännu mer pengar, 50 miljoner till mot arbetslösheten. Det är inte vad det handlar om. Då hade saker och ting varit mycket enklare.
Jag har inte hört något om ett alternativ till rehabiliteringskedjan och arbetslivsintroduktion. Yrkesvux förlängs nu från 2011 fram till 2013. Alliansregeringen tar sitt ansvar och förlänger insatser som är konjunkturberoende.
Det är vad som ska avgöra hur mycket staten går in med. Men kom inte och påstå att vi inte satsar på utbildning och arbetsmarknad för de arbetslösa, för det är fel!
Anf. 20 Katarina Brännström (M)
Herr talman! Det är lite tråkigt att lyssna på Monica Green, som målar allting i svart. Allting är elände, och allting är alliansregeringens fel. Allt vad vi gör är att sabba och förstöra. Det är lite svårt att hålla en seriös debatt på den nivån.
Man måste se verkligheten, både nu och hur den såg ut tidigare, och både hur den ser ut i Sverige och utanför Sverige. Det är en väldigt viktig utgångspunkt om man ska tala om utanförskap och människor som inte får en möjlighet till jobb.
Jag tvivlar inte alls på Monica Greens, eller för den delen på det socialdemokratiska partiets, syften: Man vill minska utanförskap och få människor i jobb. Men det är precis det också vi arbetar för!
Om det vore så enkelt att man hade någon quick fix för detta måste jag ändå ställa mig frågan: Varför gjorde då inte den socialdemokratiska regeringen detta när det var högkonjunktur före 2006? Varför var det då ett toppår när det gällde socialbidragstagare 2002? Varför var det så många som var i utanförskap före 2006? Varför är det i dag fler som går till arbetet än tidigare? Kanske måste Monica Green fundera lite över dessa samband.
Så här ser det ut, och då har vi ändå haft en otroligt djup kris i världen och även i Sverige. Många har sagts upp från sina jobb. Vi har också haft ett stort flyktingmottagande. Vi har många ungdomar som inte har klarat skolan. När det blir kris och färre jobb har de självfallet svårare att få jobb.
Men vi arbetar långsiktigt. Det här är ingen quick fix, utan vad vi gör är att se till att rusta människor så att när det väl vänder uppåt ska de vara med och fajtas om jobben. Det är vårt mål. Jag undrar vad som är Monica Greens mål.
Anf. 21 Josefin Brink (V)
Herr talman! Jag noterar att arbetsmarknadsministern tycker att det är fel och nästan lite trist att stå här och prata om statistik och sådan skit. Det kan jag förstå eftersom statistiken talar sitt tydliga språk och avslöjar regeringens misslyckande. Hur ska vi annars mäta effekterna av regeringens politik om inte i termer av mått på hur många som är arbetslösa, hur sysselsättningen ser ut och så vidare? Det blir lite meningslöst att stå här och prata om hur vi upplever att arbetslösheten ser ut.
Hillevi Engström försöker också tramsa med statistiken precis som en del andra debattörer här. Man pratar om att det är fler som går till jobbet. Det vore oerhört märkligt annars; befolkningen är ju större! Den arbetsföra befolkningen är större. Det som är relevant att mäta när vi pratar om arbetslöshet och sysselsättning är hur stor andel av den arbetsföra befolkningen som är arbetslös och hur stor andel av den arbetsföra befolkningen som är sysselsatt respektive inte sysselsatt. Allt annat är bara ett sätt att försöka lura allmänhet och väljare att tro att någonting föreligger som inte är sant.
Sanningen är den att en större andel av den arbetsföra befolkningen är arbetslös i dag än 2006. En större andel av de arbetslösa är i dag långtidsarbetslösa. En större andel av de arbetslösa saknar i dag rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som kommunernas utgifter för försörjningsstöd ökar dramatiskt.
Det är det här som vi tycker är ett problem. Det är märkligt att regeringen försöker släta över det genom att prata om helt andra saker. Ser inte arbetsmarknadsministern detta som ett problem?
Finn Bengtsson! Javisst, vi befinner oss i ett oerhört utsatt ekonomiskt läge, och vi har gått igenom en lågkonjunktur. Men jag undrar vilken ekonom i hela världen som har sagt att det i ett sådant läge är bra att dra ned på transfereringssystemen. Jag har inte hört någon påstå att det är en bra idé i en lågkonjunktur att se till att de arbetslösa får ännu mindre pengar i sina plånböcker.
Anf. 22 Peter Persson (S)
Herr talman! Jag kunde icke bärga mig längre utan måste kasta mig in i denna intressanta debatt. Jag måste säga att det ett tag, när jag hörde någon moderat här, kändes som att flytta tillbaka någon vecka till de moderata historiedagarna i Örebro. Där skrev man att det var Moderaterna som tog kampen för allmän rösträtt och fajten mot apartheid. Ungefär så försöker man skriva om också dagens historia.
Varför, Finn Bengtsson och ni övriga, kan vi inte här i kammaren vara överens om faktiska förhållanden? Arbetslösheten är högre nu än när ni tillträdde. Utanförskapet med de mått som ni använder är inte lägre. Det är realistiskt och ärligt att ha detta som utgångspunkt för en politisk diskussion. Där kan ni få diskutera era avsikter och verkliga intentioner bakom politiken. Det handlar om att omfördela det som är rättigheter och det gemensamma till den enskilde. Det är en politik för att pressa ned sociala villkor och löner.
Det är därför ni har förstört arbetslöshetskassan. Bara var tredje arbetslös får ersättning från a-kassan. Det är denna verklighet som gör att siffrorna för försörjningsstöd rusar ute hos kommunerna. Den arbetslöse säger inte längre: Jag är försäkrad. Jag och mina kamrater hävdar våra rättigheter! I stället ska han plågas till kommunens socialkontor och kläs av varenda krona han har kunnat spara på banken. Man tar den eventuella sommarstuga som han kunde ha eller den bil som inte längre behövs eftersom det inte finns något arbete att resa till.
Ni gör människor fattiga. Ni avrustar samhället och gör människor svagare. Det är det er politik leder till. Vore det inte ärligare att ni moderater i kammaren upplyser hela svenska folket? Säg: Vi sänker skatterna, mest för de rika! För att kunna göra det måste vi pressa ut kostnader för sociala rättigheter som arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. De arbetslösa och de sjuka ska betala skattesänkningar för de rika. Säg: För att vi ska lyckas med vårt cirkusnummer ska vi inte berätta om det verkliga utfallet av politiken utan upprepa gång på gång att jobbpolitiken har lyckats trots att alla kan se att arbetslösheten är högre och att utanförskapet inte har minskat.
Sluta syssla med historieförfalskning, moderater! Det gäller både i nutid och i dåtid. Diskutera ärligt den politik ni står för och den politik vars avsikt är att öka klasskillnaderna i vårt land!
Anf. 23 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
Herr talman! Vad är det som är cyniskt och vad är det som inte är cyniskt, Monica Green? Under Socialdemokraternas sista år i regeringsställning var det många som tvingades lämna arbetsmarknaden varje dag fastän de hade arbetsförmåga och ville arbeta. Det alliansregeringen gör och fortsätter att göra är att se till att alla som kan arbeta får en chans att göra det.
När det gäller att titta på statistik visar inte den senaste statistiken det som Monica Green säger. Återigen: Det är inte 8 procents arbetslöshet utan 6,8 procent, och det är för högt. Det som har skett efter valet är att statistiken har förändrats. Vi har en hög arbetslöshet. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Men det är också viktigt att komma ihåg, Monica Green, att Sverige anpassar sig till de regler som säger att hälften av alla unga som är arbetslösa studerar på grundskola, gymnasieskola och högskola.
Det finns tre grupper som jag skulle vilja säga är den riktiga utmaningen när det gäller att se till att människor kommer i jobb. Då pratar vi om de unga som inte har klarat av skolan och som har lämnat skolan utan godkända betyg. Vi gör nu om grundskolan och gymnasieskolan så att fler unga ska få chansen. Jag tror att det är oerhört viktigt att varje barn och ungdom får chansen att få sin livsdröm realiserad. Vi har också många utrikes födda, inte minst i Monica Greens hemlän Västra Götaland. Där har vi 14 000 utrikes födda ingenjörer som är arbetslösa och inskrivna på Arbetsförmedlingen trots att industrin efterfrågar ingenjörer. Vi har också många funktionsnedsatta som saknar arbete.
Låt mig tala om några av de viktiga delar som regeringen gör för att sänka arbetslösheten. Som någon sade här: Det finns ingen quick fix. Mina kolleger i Europa är oerhört upprörda och upprivna för att de inte har resurser att satsa på arbetsmarknadspolitiken. De har bara resurser till ett lågt kontantstöd, och väldigt lite till aktiva insatser.
Det vi gör, förutom den aktiva arbetsmarknadspolitiken med arbetsmarknadsutbildning, olika former av praktik och rehabilitering är att vi nu har en ny form av lärlingsutbildning inom gymnasieskolan. Jag har i veckan tillsatt en utredning för att göra det möjligt för ungdomar under 23 år att få en lärlingsprovanställning och få en brygga från utanförskap in på arbetsmarknaden.
Nystartsjobben har visat sig vara en lyckosam reform. Drygt 50 000 personer har ett nystartsjobb i dag.
Vi har halverat arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Vi tror nämligen att om det är billigt att anställa ungdomar eller personer som har varit långtidsarbetslösa länge kommer fler arbetsgivare att vilja göra det. Det motsätter sig Socialdemokraterna, vilket är obegripligt.
Vi går nu vidare efter nyår och sänker restaurangernas momssatser. De halveras så att det blir lägre kostnader för restauranger, cateringföretag och takeawayföretag så att fler unga förhoppningsvis kommer att få jobb. Vi gör förbättringar för företagen, vi gör det enklare att starta företag, vi sänker skatterna för företagare och vi förbättrar skolan. Redan nästan år har vi pengar i budgeten som innebär att vi satsar 1,2 miljarder på en ännu bättre arbetsförmedling. Det är några exempel på regeringens breda jobbpolitik.
Jag ställer frågan: Vad är cynism, Monica Green? Det är lätt att säga att det finns en quick fix-lösning. Oavsett statistikmått, det som interpellationen handlar om, har vi en bättre situation i dag.
Anf. 24 Monica Green (S)
Herr talman! Det har sagts i den här debatten att jag efterfrågar quick fix och att jag säger att det är enkelt. Jag har aldrig påstått det. Det är inte enkelt. Jag vet. Jag vet att det tar tid att få människor i arbete. Jag vet det eftersom jag var med under den förra högkonjunkturen. Jag vet att det tog tid innan vi kunde visa resultat. År 2006 tillkom 152 000 nya jobb. Men ni hånade oss i den valrörelsen och påstod att det inte kom några nya jobb, men det gjorde det. Det tillströmmade oerhört många nya jobb 2006. Året efter var också ett bra år, för då hade inte er politik börjat bita. Då tillkom 80 000 nya jobb. År 2008 tvärstannade jobbtillväxten. Det var inte den borgerliga regeringens fel. Det var den internationella lågkonjunkturens fel, men det var ni som styrde och hade dragit bort alla möjligheter till vidareutbildning, komvux och stöd. Ni hade sabbat a-kassan redan då. Jag menar inte att det här är enkelt. Jag menar att det är svårt, och det är därför som man måste göra mer.
Ni tycks mena att det är okej att nästan en halv miljon människor söker försörjningsstöd. Ni tycks säga att eftersom a-kassan är sämre och ni har infört en sjukförsäkring som människor blir utförsäkrade ifrån måste de kunna söka försörjningsstöd. Det är klart att de ska söka försörjningsstöd om de behöver det, men det ska vara en tillfällig lösning i allra sista hand för att människor inte ska behöva gå från hus och hem. Man ska kunna leva i det här landet.
Anders Borg brukade berömma vårt ekonomiska system och säga att vi byggde upp det och byggde Sverige starkt under den förra krisen. Det gör han inte längre, men jag vet att det var vi som såg till att ekonomin håller sig stark nu också. Jag vill ha fler jobb, inte färre.
Anf. 25 Peter Persson (S)
Herr talman! Den moderatledda regeringen har misslyckats med det som är huvuduppgiften i politiken. Arbetslösheten har inte minskat, utan den har ökat. Utanförskapet har inte minskat.
Utöver det har man slagit direkt mot dem som är arbetslösa. Bara var tredje arbetslös har i dag anknytning till a-kassan. Åtskilliga av dem har kraftigt försämrad ersättning. Det innebär att försörjningsstödet ökar ute i landets kommuner. Låt mig ta tre exempel från Jönköpings län. Det är tre vanliga kommuner i vårt land. På fyra år har försörjningsstödet i Nässjö ökat från 12 till 24 miljoner. I Sävsjö har det ökat från 4 till 9 miljoner och i Tranås från 13 till 21 miljoner.
Moderatregeringens politik har inneburit att skattesänkningar för de rika betalats av de arbetslösa. Försämringar för de arbetslösa som tvingas till försörjningsstöd får betalas av barnen i förskola och skola när försörjningsstödet trycker ut annat ur den kommunala budgeten.
Tror arbetsmarknadsministern att denna politik bättre rustar människor att erövra arbetsmarknaden? Gör försämringar av den gemensamma sektorn och försämringar av försörjningen för en arbetslös henne bättre rustad för att återerövra arbetsmarknaden?
Anf. 26 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
Herr talman! Någonting blir inte sant bara för att man upprepar det i riksdagens talarstol, Monica Green. Jag tycker att det är rimligt att man håller sig till någon sorts fakta. Det stämmer inte att alliansregeringen skulle ha tagit bort alla utbildningar och saboterat a-kassan. Det är min uppfattning att vi har en bra omställningsförsäkring.
Det har blivit fler jobb och inte färre. Under sommaren kunde vi konstatera att det aldrig har varit så många sysselsatta. Det var fler på arbetsmarknaden än före finanskrisen.
Jag tycker att det är intressant att höra vilket alternativet är till regeringens politik. Vi kan läsa i budgeten att Socialdemokraterna satsar tre gånger så mycket på att höja a-kassan som på andra aktiva insatser i arbetsmarknadspolitiken. Någonstans måste man välja. Ska vi satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik och en förbättrad skola som ser varje barn och ungdom och ger dem möjligheter att förverkliga sina drömmar eller ska vi satsa på att öka bidragen till dem som inte arbetar?
Jag kan konstatera att i augusti 2011 hade antalet sysselsatta ökat med 89 000 personer jämfört med ett år tidigare. 25 000 fler unga hade fått jobb. Antalet långtidsarbetslösa hade minskat med 16 000 personer på ett år. Det har gått åt rätt håll.
Men nu är jag orolig för hur omvärlden kommer att påverka oss, som Finn Bengtsson var inne på lite grann. Hur kommer Sveriges industri att stå sig när vi kan få en vikande export inom till exempel fordonsindustrin? Det är jag orolig för. Vi kommer att bli påverkade, och då är det väldigt viktigt att vi i stället för att öka alla bidrag för dem som inte arbetar har resurser att sätta in för att vidta ytterligare åtgärder om arbetslösheten ser ut att bli långvarigare och djupare.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.