Unga på arbetsmarknaden

Interpellation 2010/11:269 av Karlsson, Sara (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-03-09
Anmäld
2011-03-09
Besvarad
2011-03-29
Sista svarsdatum
2011-03-30

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 mars

Interpellation

2010/11:269 Unga på arbetsmarknaden

av Sara Karlsson (S)

till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)

Situationen för unga på arbetsmarknaden blir allt osäkrare. Provanställningar utnyttjas systematiskt av företag som vill slippa tillsvidareanställa. Reglerna medger numera att visstidsanställningar kan staplas på varandra vilket ytterligare minskar ungas möjlighet att få en trygg anställning. SVT har i två uppmärksammade dokumentärer nyligen också visat hur unga tvingas arbeta obetald övertid samt hos Sveriges största privata ungdomsarbetsgivare tvingas stämpla ut i väntan på kunder. Personerna i dokumentärerna vittnar om hur en orimlig lojalitet förväntas av arbetstagarna som om den bryts leder till bestraffningar och i vissa fall uppsägning.

Arbetstagarna förväntas vara tillgängliga dygnet runt och när som helst kunna hoppa in på ett arbetspass, vilket får stora konsekvenser för ungas sociala liv. Unga drabbas samtidigt allt oftare av psykosomatiska problem vilket kan vara en följd av de alltmer osäkra anställningsvillkoren och de försämrade arbetsvillkoren.

Regeringen talar sig varm för flexibilitet på arbetsmarknaden som ett sätt att få unga in på arbetsmarknaden. Med facit i hand ser vi att många unga fortfarande står utanför arbetsmarknaden men också att en delning av arbetsmarknaden äger rum, där unga i allt större utsträckning enbart får tillträde till en arbetsmarknad där de systematiskt utnyttjas och inte ges rätt till den trygghet som en fast anställning innebär.

Detta får som konsekvens dels att unga inte kan ta steget ut i vuxenlivet – att skaffa en bostad och planera för ett familjeliv – dels att yngre generationer riskerar att slitas ut i förtid som en följd av arbetsvillkoren.

Avser arbetsmarknadsministern att ta några initiativ för att förbättra situationen för unga på arbetsmarknaden?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:269, Unga på arbetsmarknaden

Interpellationsdebatt 2010/11:269

Webb-tv: Unga på arbetsmarknaden

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 143 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Sara Karlsson har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att förbättra situationen för unga på arbetsmarknaden. Min utgångspunkt är, som jag också nyligen svarat i ett frågesvar till Maria Stenberg och i en interpellationsdebatt med Josefin Brink, att grunden för trygga levnadsförhållanden är att man har ett arbete. Det är därför glädjande att sysselsättningen nu ökar, såväl bland unga som på arbetsmarknaden i sin helhet. I februari var 461 000 unga sysselsatta, vilket är en ökning med 32 000 personer jämfört med samma månad förra året. Som jag också i tidigare sammanhang har anfört har regeringen under föregående mandatperiod genomfört vissa förändringar i arbetsrätten för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden samtidigt som en god trygghet för den anställde upprätthålls. Regeringen ser inte skäl till några större förändringar av arbetsrätten. Vissa grupper, som unga och utrikes födda, kan dock till följd av utformningen av vissa delar av det arbetsrättsliga regelverket möta svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Det finns därför skäl att genomföra mindre justeringar av gällande regler för att minska dessa problem. Tillsvidareanställning ska dock även fortsättningsvis vara huvudregeln på arbetsmarknaden. Som tidsbegränsat anställd är man inte utan skydd. Det finns i den arbetsrättsliga lagstiftningen olika regler som syftar till att skydda arbetstagarna, bland annat om automatisk övergång i tillsvidareanställning och företrädesrätt till återanställning. Reglerna är sanktionerade genom möjligheter för arbetstagaren att få skadestånd och en domstolsförklaring om att en lagstridig visstidsanställning ska gälla tills vidare. När det gäller arbetstid, som Sara Karlsson särskilt tar upp i bakgrunden till sin interpellation, finns bestämmelser i arbetstidslagen om bland annat maximal veckoarbetstid och övertid samt om rätten till vila per dygn och vecka. Från lagen kan endast avvikas genom kollektivavtal. Dessa avtal måste hållas inom ramen för EU:s arbetstidsdirektiv. Löner är en fråga som hanteras av arbetsmarknadens parter, och det är naturligtvis viktigt att de också tar sitt ansvar. Även på detta område finns det dock skyddsregler. Det är enligt lag förbjudet att diskriminera deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning i förhållande till heltids- respektive tillsvidareanställda när det gäller löne- och andra anställningsvillkor. Lagen omfattar både direkt och indirekt diskriminering. Det finns således redan en mängd skyddsregler som gäller även för unga i arbetslivet.

Anf. 144 Sara Karlsson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret, även om det gör mig lite besviken. Jag är inte förvånad, men ändå lite besviken över den nonchalans jag tycker att ministern uppvisar. I svaret beskriver Engström hur regelverket ser ut och konstaterar att det därmed inte finns några problem. Jag menar att det går att se problem om man läser lagstiftningen, men framför allt är problemen uppenbara om man ser till verkligheten. Man brukar lite skämtsamt säga att om kartan inte stämmer överens med verkligheten, följ kartan. Det verkar Hillevi Engström ha tagit fasta på. Det är klart att man kan titta i regelboken och tycka att det ser bra ut, men uppgiften för oss som förtroendevalda borde kanske mer handla om att se hur det faktiskt fungerar utanför riksdagen eller Rosenbad. Gör man det ser man att situationen för unga på arbetsmarknaden har försämrats de senaste 20 åren. Genom försämringar i arbetsrätten, en hög arbetslöshet och framväxten av bemanningsföretag har unga blivit vår tids nya daglönare. Vem känner inte någon eller flera som har svårt att planera sitt liv därför att telefonen kanske kan ringa? Tackar man nej till att jobba ska man nämligen inte förvänta sig att bli uppringd igen. Därför väntar man, ständigt beredda att rycka in - om så bara för en dag. Herr talman! I Hillevi Engströms svar är det precis som att hon inte ser detta, eller inte förstår. Det känns lite märkligt att en person med facklig bakgrund inte förstår att det handlar om makt. Engström skriver lite snusförnuftigt ungefär att utnyttjande inte är tillåtet. Och visst, även om skyddet för den enskilde har försämrats finns det fortfarande ett visst skydd. Det hon dock bortser ifrån är att makten är extremt ojämnt fördelad mellan arbetsgivare och arbetstagare. För vad händer om man sätter ned foten och kräver betalt för de där timmarna man har jobbat övertid eller vägrar att stämpla ut i väntan på kunder? Jo, risken är ganska stor att man strax inte har något jobb alls. Det är inte särskilt svårt för arbetsgivare att göra sig av med folk i Sverige, vilket ofta påstås. Med en provanställning behöver man inte ens ange ett skäl. Den rätten för arbetsgivare vill regeringen utöka. Runt om på arbetsplatserna tystnar unga, för vem vågar framföra kritik när man vet att man kan få säga hej då på en gång, och när det finns en hel reservarmé med arbetslösa unga som inte vill något hellre än att få komma in och jobba? Ser inte Hillevi Engström detta, eller struntar hon bara i det? Herr talman! I svaret skriver arbetsmarknadsministern också att lönerna är en fråga för arbetsmarknadens parter. Så är det givetvis, men jag är osäker på om alla hennes kolleger håller med. Centerpartiet tycker att unga ska tjäna två tredjedelar av en riktig lön, och Folkpartiet tycker att det ska vara hälften av en riktig lön fram till 23 års ålder. Anders Borg konstaterar att ingångslönerna är för höga, även om han vad jag vet inte har gett några siffror på hur mycket de borde sänkas. När det gäller frågan om vem som ska bestämma lönerna får ni alltså kanske snacka ihop er lite. Jag kan inte heller låta bli att undra om devisen att det ska löna sig att arbeta inte borde gälla också unga? Jag gissar att ministerns svar kommer att vara att arbetsmarknadens parter även i fortsättningen ska hantera lönefrågor, och det välkomnar jag. Men den lilla detaljen att politiken faktiskt spelar roll för förutsättningar borde nog diskuteras. Det är nämligen klart att det påverkar förhandlingssituationen när en regering har som mål att öka arbetsgivarorganisationernas makt över löntagarorganisationerna. Herr talman! Situationen på arbetsmarknaden hindrar unga från att bli vuxna. De otrygga anställningarna försvårar för unga att flytta hemifrån, köpa bil, göra sig självständiga och planera för familj. Det får så klart konsekvenser för människor. Det är inte så jäkla kul att tvingas bo hemma långt upp i det som skulle ha varit vuxenlivet. Lägg dessutom till lägre löner, så blir situationen inte enklare. För även om man inför rea på unga är det faktiskt ordinarie pris på lägenheter, möbler, mat och allt annat ett hushåll behöver. Det är ganska enkelt att fatta att det inte bara slår mot unga utan också mot samhällsekonomin.

Anf. 145 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag har fått en fråga och svarat på den. Sedan uppfattade jag inte att det var någon ytterligare fråga, men jag kan väl passa på att ta tillfället i akt och beskriva att vi har en väldigt bred jobbpolitik för unga. Ett problem som är stort, som vi måste förbättra och där vi också gör reformer är att unga som inte har en bra skolunderbyggnad har det väldigt tufft att etablera sig på arbetsmarknaden. Det långsiktiga målet är att varje barn och ungdom ska kunna få sina livschanser förverkligade, oavsett om man vill studera vidare eller jobba. Där gör vi nu satsningar på 6 miljarder på ett par års sikt för en förbättrad skola. Sedan är det också viktigt att arbetsgivare vill anställa en person som har väldigt liten eller ingen erfarenhet alls. Där tror vi att det är viktigt att man sänker kostnaderna för att anställa en ung person. Vi vill inte lägga oss i lönebildningen. Min uppfattning är inte att lönerna är si för höga eller så för låga, utan det är parterna som ska yttra sig om var lönerna ska ligga. Vi har dock sänkt arbetsgivaravgifterna, halverat dem, för att det ska vara billigare att anställa ungdomar. I bemanningsbranschen är det, som Sara nämnde, så att man står beredd och ska hoppa in vid behov. Det som är positivt med bemanningsbranschen i Sverige är att den till 90 procent täcks av kollektivavtal. Det finns alltså väldigt strikta regler, som parterna är överens om, för vad som gäller. Man har lön mellan uppdrag, till exempel. Så är det inte i vårt grannland Norge. Vi kommer också under senare delen av året att implementera det nya bemanningsdirektivet, som ytterligare stärker arbetstagarnas ställning. Det är inte heller så att regeringen har något som helst mål att stärka arbetsgivarorganisationerna på bekostnad av arbetstagarorganisationerna. Tvärtom är min uppfattning den att det är bra om både arbetstagare och arbetsgivare organiserar sig, att det blir en bra balans och att det blir starka organisationer så att kollektivavtalen har en legitimitet. Det är nämligen också de som ser till att vi har en trygg och ganska fridsam arbetsmarknad med väldigt få konfliktdagar. Jag var under förra veckan i Bryssel på ett besök, där jag förstås också pratade om den svenska modellen och att värna våra svenska kollektivavtal. Där var det demonstrationer. Bussar och bilar kom inte fram, och folk satt på gatan. Det var ingenting man reagerade över, för så är det ofta i Bryssel. I den bästa av världar håller jag med Sara Karlsson. Jag vill också att mina ungdomar - jag har också ungdomar - ska få tillsvidareanställningar. Jag tror dock att det är viktigt att de kommer in på arbetsmarknaden och får chansen att visa att de är duktiga och att de kan och vill jobba, så att det leder vidare till tillsvidareanställningar. Det är nämligen också så, vilket man ser på den senaste statistiken, att tillsvidareanställningarna ökar mer än visstidsanställningar. Det visar den senaste AKU-undersökningen, från februari 2011. Det går alltså åt rätt håll. Jag tror dock att företagen är lite försiktiga i en konjunkturuppgång. Först tar man in personer på visstidsanställningar eller genom bemanningsföretag, och när man sedan ser att det håller gör man som Volvo: skickar ut ett pressmeddelande och säger att man anställer tusen personer till. Det är på sikt både bättre och billigare för en arbetsgivare att ha en fast förankring med de anställda.

Anf. 146 Sara Karlsson (S)
Herr talman! När man hör Hillevi Engström ställer man sig lite frågan om hon förnekar att det ser ut som jag nyss beskrev på arbetsmarknaden. Jag skulle vilja prata om det här med flexibilitet, för det pekar Hillevi Engström på i sitt svar. Det hör man också ofta regeringen prata om. Det är inte så att jag som socialdemokrat på något sätt inte tycker att det ska vara flexibelt på arbetsmarknaden, men det är som med så mycket annat att vi pratar om helt olika saker. När regeringen pratar om flexibilitet menar den att man ska öka arbetsgivarnas makt på bekostnad av löntagarnas och öka otryggheten för de anställda. När vi pratar om flexibilitet i arbetslivet pratar vi om fler chanser till utbildning för att skola om sig, en fungerande infrastruktur så att man kan ta sig runt och fler bostäder så att man kan flytta dit jobben finns. Handen på hjärtat - har det fungerat att försämra anställningsvillkoren? Jag vet inte om ungdomsarbetslösheten är så mycket lägre, och frågan är hur långt man ska gå. Hur otrygga ska folk bli för att regeringens mål ska uppfyllas? Eller är det kanske så att detta inte är en fungerande politik? Det kanske är trygga anställningar som är den bästa vägen. Något annat jag berörde i interpellationen var hur detta påverkar ungas hälsa och möjligheter att orka ett helt arbetsliv. Det vore nämligen naivt att tro att människor med otrygga anställningar, 13 timmars arbetsdagar och en ständig oro över att lönen inte räcker till inte påverkas såväl psykiskt som fysiskt. Vi vet att den psykiska ohälsan och de psykosomatiska problemen ökar bland unga, och även om det inte går att säga att det är en direkt följd av de försämrade arbetsvillkoren är det lätt att misstänka att det är så. Det är ett ganska rimligt antagande. Jag skulle vilja citera en artikel ur Helsingborgs Dagblad från förra året, den 5 november. Det är en kille som jobbar på ett bemanningsföretag och beskriver sin situation. Han hade en arbetsledande position. "- Jag tröttnade på att folk inte fick vara sjuka. Om de ringde till mig och sjukanmälde sig så skulle jag tjata på dem tills de gick med på att komma till jobbet. Hade de feber skulle jag säga till dem att ta en tablett. Han blev även ombedd att i smyg klocka toalettbesök. - De frågade om jag lagt märke till några som går på toaletten oftare än andra och hur länge de var iväg. Jag skulle hålla tyst om det och rapportera till chefen, så gör man inte på normala arbetsplatser." Ett annat citat kommer från en blogg som heter En prinsessas dagbok . Hon skriver: "Varför är det så många arbetsplatser som utnyttjar sina anställda? Oftast är det ungdomar, eller yngre vuxna som blir utnyttjade. De får jobba under dåliga förhållanden. Fruktansvärt stressigt och med fruktansvärt dålig lön, och får knappt gå på toa när de behöver. De blir behandlade som robotar och inte som människor. Varför är det mer regel än undantag vad det gäller typiska ungdomsjobb? Varför skulle ungdomar vara mindre värda än vad en vuxen är?" Det beskriver ändå de ökade kraven på lojalitet gentemot arbetsgivaren som har kommit som en följd av att man ökar makten för arbetsgivarna. Det är ju det som händer. Om man tror att det inte får följder för stressen och folks psykiska hälsa tror jag att man är ganska naiv. Det vore också naivt att tro att en försämrad situation för unga på arbetsmarknaden inte får effekter för övriga löntagare. Om människor i allt större utsträckning börjar betraktas som slit- och slängvaror kommer det inte att begränsas till att gälla bara unga. Faktum är att det redan händer. Det är inte bara människor i åldrarna 19-25 år som saknar trygghet på arbetsmarknaden. Den utveckling som vi ser nu får konsekvenser, att människor slits ut i förtid, kanske blir sjukskrivna, kanske inte orkar jobba till pensionsåldern. Det är ett enormt slöseri med människor. Därför ställer jag frågan igen: Tänker arbetsmarknadsministern ändå inte agera för att förbättra arbetsvillkoren för unga?

Anf. 147 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag håller inte med om den problembeskrivning som interpellanten gör att problemet skulle vara enormt på vår svenska arbetsmarknad, tvärtom. I Sverige finns det 340 000 olika arbetsplatser. Om det vore möjligt skulle jag gärna lägga fram en lag i Sveriges riksdag och säga att vi lagstiftar mot arbetsgivare som har dåligt omdöme eller som inte vill människor väl och som utnyttjar folk på ett tråkigt sätt. Tyvärr går inte det, även om jag skulle vilja. Jag hävdar nog att de allra flesta arbetsgivare inte vill något annat än att ha en personal som trivs, som producerar varor eller tjänster med hög kvalitet som man kan sälja, så att man kan utveckla sin verksamhet. Och så är det i det stora hela. Det visar också avsaknaden av konflikter, och det är inte så många mål i AD som man skulle kunna föreställa sig i ett land av vår storlek. Och vi har en hög täckning av kollektivavtal, drygt 80 procent, på arbetsmarknaden. Vi har också en hög organisationsgrad. Jag tror också att för de unga som har råkat ut för dåliga arbetsgivare är det en drivkraft att organisera sig, att gå med i facket för att få hjälp och stöd. Det tror jag är viktigt. Sedan finns det också något som heter god sed på arbetsmarknaden som man ska förhålla sig till. Det som gör mig glad, trots att jag inte är nöjd med arbetslöshetstalen, är att politiken som vi driver ger effekt, att fler ungdomar i dag är på arbetsmarknaden - 32 000 fler än för ett år sedan. Vi ska också komma ihåg att vi har gått igenom en av de värsta kriserna på 80 år i ekonomin. Det som också är positivt, och som talar emot interpellanten, är att vi har lägre sjuktal nu och att vi har goda förhållanden när det gäller arbetsmiljön, bättre än på många år. Vi har till exempel mindre arbetsrelaterad sjukfrånvaro. Skulle det vara på det sättet generellt som interpellanten beskriver hade förstås olyckstal och sjukskrivningar på grund av arbetsrelaterade besvär rusat i höjden. Det som interpellanten beskriver stämmer alltså inte riktigt, även om varje person som råkar illa ut är en person för mycket. Men då är det viktigt att komma ihåg att på de arbetsplatser som täcks av kollektivavtal kan man alltid vända sig till parterna och till facket. På de fåtal arbetsplatser som inte täcks av kollektivavtal kan man vända sig till Arbetsmiljöverket om det är ett överutnyttjande, om människor utnyttjas lagstridigt, för arbetstiden är strikt reglerad i Sverige och i EU. Man får arbeta maximalt 48 timmar under en begränsad period. Det finns också väldigt tydliga regler om veckovila. Vi har en skarp arbetsrätt, men det gäller också att man slår larm om man inte blir behandlad på sjyst sätt. Vi vill ha fler människor i arbete, ett hållbart arbetsliv, ett arbetsliv som inte bryter ned människor utan som inkluderar människor. Och som jag sade till Monica Green i en tidigare interpellationsdebatt: Den stora utmaningen är ungdomar som har bristande skolunderbyggnad, utrikesfödda och personer med funktionsnedsättningar. Det är de som vi måste se till att ge allt stöd vi kan och hjälpa in på arbetsmarknaden.

Anf. 148 Sara Karlsson (S)
Herr talman! Jag håller så klart med om att det är ett enormt problem att vi har väldigt många ungdomar som går ut gymnasiet utan fullständiga betyg, som det har varit under ett antal år. Det skulle man kunna tänka sig ska mötas med utbildningssatsningar, men det har regeringen inte riktigt velat göra. Det är flera saker som är intressanta med jobbpolitiken och att man hävdar att den är så effektiv. Den allra mest effektiva arbetsmarknadsåtgärden som regeringen hävdar att de har är jobbskatteavdraget. Och enligt regeringens egna beräkningar kostar det 100 miljoner per skapat jobb. Då undrar jag om man verkligen tycker att det är en effektiv jobbpolitik när två eller tre personer skulle kunna anställas inom offentlig sektor för de pengarna. Det är intressant att man mäter i absoluta tal. Jag vet inte hur mycket det säger att det är 32 000 fler ungdomar i anställning nu än förra året. Det skulle vara intressant att se sysselsättningstalen. Men de kanske är positiva. Jag har inte de exakta siffrorna. Det är också intressant att notera hur regeringen använder sig av krisen på olika sätt. När något går dåligt, när arbetslösheten stiger, är det krisens fel, men när arbetslösheten sjunker är det regeringens förtjänst. Man kanske får bestämma sig för på vilken fot man ska stå. Hillevi Engström beskriver en situation som faktiskt inte är så himla pjåkig. Vi har det ändå hyfsat bra i Sverige. Men min poäng är att situationen försämras och otryggheten ökar. Situationen har försämrats i 20 år, och den fortsätter att försämras, och organisationsgraden sjunker. Men poängen är också att utvecklingen går att vända. Man kan ju faktiskt göra insatser för att minska arbetslösheten - en mer effektiv jobbpolitik i stället för skattesänkningar. Man kan förstärka arbetsrätten. Man kan satsa på forskning om arbetsmiljö och återupprätta arbetsmiljötillsynen. Det är några exempel på saker som man skulle kunna göra. Jag tycker faktiskt inte att beskeden från arbetsmarknadsministern duger. Jag tycker inte att arbetsmarknadsministern borde vara så nöjd.

Anf. 149 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag vill tacka interpellanten för frågan och tacka för debatten. Jag delar inte uppfattningen att situationen försämras. All statistik visar att arbetsmarknadsläget förbättras. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker, speciellt bland kvinnor och bland unga, så det går åt rätt håll. Att organisationsgraden sjunker i facken är tyvärr en fråga som jag tror att facken måste adressera. Det är också så att vissa fackliga organisationer har en organisationsgrad som ökar, har framgångsfaktorer och har attraktiva medlemserbjudanden. Där tror jag att man kan göra mer, men den frågan överlåter jag med varm hand till organisationerna.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.