Tillgången till medicin
Interpellation 2008/09:450 av Bråkenhielm, Catharina (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-04-03
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld
- 2009-04-08
- Svar fördröjt anmält
- 2009-04-08
- Sista svarsdatum
- 2009-04-24
- Besvarad
- 2009-04-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 3 april
Interpellation
2008/09:450 Tillgången till medicin
av Catharina Bråkenhielm (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
I dag har vi ett bra system med högkostnadsskydd när vi är i behov av receptbelagda läkemedel. Om man inte kan klara av att betala medicinen direkt har man i dag möjlighet att göra en månadsavbetalning. Detta är ett bra alternativ för många. Ibland kostar endast ett läkemedel mer än 1 800 kronor. Sjukdom för ofta med sig minskade inkomster och ökade kostnader. Det kan då vara bra att kunna sprida kostnaderna över tid. Tyvärr fungerar detta inte för alla.
Det framkom nyligen under hearingen om Apoteket i riksdagen att man beräknar att ca 90 000 svenskar inte får lov att köpa den medicin de behöver på avbetalning. Ska man köpa medicinen på avbetalning görs i dag en sedvanlig kreditprövning. Har du exempelvis en skuld hos kronofogden får du inte köpa medicin på avbetalning. Likaså om du har för låg inkomst, vilket en del unga människor som inte hunnit vara ute i arbetslivet har. Du nekas alltså den medicin du behöver.
Detta drabbar särskilt svagare grupper i samhället som av en eller annan anledning hamnat på ekonomiskt obestånd. Människor med mindre ekonomiska resurser tenderar oftare att vara sjuka. Vi vet att många människor inte hämtar ut sina ordinerade mediciner.
När en sjukdom förblir obehandlad får den många följdeffekter vilket leder till bekymmer för patienten och till högre kostnader för vården i längden. Detta drabbar hela samhället.
Min fråga till socialministern blir därför:
Vilka åtgärder ämnar ministern vidta för att säkra allas tillgång till den medicin de behöver?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:450
Webb-tv: Tillgången till medicin
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:108 Tisdagen den 28 aprilProtokoll 2008/09:108 11 § Svar på interpellation 2008/09:450 om tillgången till medicin
Protokoll från debatten
Anf. 50 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Catharina Bråkenhielm har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att säkra allas tillgång till den medicin de behöver.
Det är en angelägen fråga som Catharina Bråkenhielm tar upp, och jag vill verkligen understryka vikten av att alla människor får tillgång till nödvändiga läkemedel. Ingen ska tvingas att avstå från medicinering av ekonomiska skäl.
Dagens högkostnadsskydd gör att varje individ betalar högst 1 800 kronor under ett år för sina läkemedel inom förmånen. Naturligtvis kan utgiften upplevas som stor vid ett inköpstillfälle, speciellt om man har pressad ekonomi. Apoteket AB har därför ett system som ger möjlighet att dela upp betalningen över ett helt år. Uppdelningen innebär en månadskostnad på 150 kronor. Till detta belopp läggs en aviseringsavgift om 20 kronor per faktura.
I Apoteket AB:s delbetalningssystem ingick i juni 2008 omkring 500 000 kunder, varav 220 000 är Apodoskunder. Varje månad skickar Apoteket AB ut 230 000 avier till kunder till ett värde av omkring 35 miljoner kronor. Kreditprövningen av delbetalningskunder har varit i drift sedan november 2005. Varje månad görs ca 13 000 kreditprövningar. Av dessa beviljas ca 91 procent kredit. Av de 9 procent som inte får kredit har 86 procent fler än en anledning till avslag. De flesta kunder får avslag beroende på betalningsanmärkning eller skuldsaldo hos Kronofogdemyndigheten.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har, enligt socialtjänstlagen, rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2003:5) bör ekonomiskt bistånd omfatta skäliga kostnader för bland annat läkemedel som förskrivits av behörig hälso- och sjukvårdspersonal och som omfattas av lagen om läkemedelsförmåner med mera.
Den enskilde kan således vända sig till socialtjänsten för att ansöka om ekonomiskt stöd vid inköp av läkemedel. Socialtjänsten gör då en individuell bedömning och utgår ifrån de förutsättningar som föreligger i det enskilda fallet.
Med hänsyn till att vi i Sverige har ett högkostnadsskydd för läkemedel, ett delbetalningssystem på apoteken samt dessutom möjligheten att beviljas ekonomiskt bistånd för läkemedel som ingår i läkemedelsförmånerna har jag för närvarande inte för avsikt att initiera några förändringar på området.
Då Catharina Bråkenhielm, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Eva-Lena Jansson i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 51 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Tack, socialminister Göran Hägglund, för svaret till Catharina Bråkenhielm, som tyvärr inte själv kan medverka. Hon har goda skäl för sitt förhinder.
I Catharina Bråkenhielms interpellation beskriver hon systemet med högkostnadsskydd som vi i dag har. Om man inte kan klara att betala medicinen direkt har man möjlighet att göra en månadsavbetalning. Tyvärr fungerar det inte. Det har framkommit under en hearing i riksdagen om Apoteket att man beräknar att ca 90 000 svenskar inte får lov att köpa den medicin de behöver på avbetalning. När medicin köps på avbetalning görs i dag en sedvanlig kreditprövning, precis som socialministern beskriver i sitt svar.
Har man exempelvis en skuld hos kronofogden, beskriver Catharina, får man inte köpa medicin på avbetalning, likaså om man har för låg inkomst, vilket en del människor som inte har hunnit vara ute i arbetslivet har. Därmed nekas man alltså en medicin man kan behöva därför att man för tillfället inte har råd att hämta ut den.
Det här drabbar särskilt grupper i samhället som av en eller annan anledning hamnat i ekonomiskt obestånd. Människor med mindre ekonomiska resurser tenderar dessutom oftare att vara sjuka, och vi vet att många människor inte hämtar ut sina ordinerade mediciner just på grund av bristande betalningsförmåga.
När sjukdom förblir obehandlad får det många följdeffekter, vilket leder till bekymmer för patienten och till högre kostnad för vården i längden, och detta drabbar hela samhället. Det blir alltså en oekonomisk situation för samhället men också en svår situation för den enskilde - därav Catharina Bråkenhielms fråga till socialministern.
Jag tycker dessvärre att socialministern är ganska undfallande i svaret. Han hänvisar till att de flesta kunder får avslag beroende på betalningsanmärkning eller skuldsaldo hos Kronofogdemyndigheten men hänvisar samtidigt till socialtjänsten. Det är socialnämnden som då ska kunna ta ställning. Bara för att man har en betalningsanmärkning eller skuldsaldo hos Kronofogdemyndigheten betyder det ju inte att man uppbär försörjningsstöd. Det kan faktiskt vara så att man har en låg inkomst och en väldigt dålig ekonomi utan att ha försörjningsstöd. Det förekommer.
I fredags träffade jag en kvinna som är ordförande för Insolvens, en förening som hjälper överskuldsatta människor. De lever ofta på väldigt låga inkomster. Det finns pensionärer som också har låga inkomster och som inte har försörjningsstöd. Man kan ha dragit på sig betalningsanmärkningar eller fått ett skuldsaldo hos Kronofogdemyndigheten. Det behöver inte betyda att man är en dålig människa, som en del försöker framhålla, bara för att man har betalningsanmärkningar eller har ett saldo hos kronofogden, utan det kan vara konkurs eller andra orsaker till betalningsanmärkningen eller skuldsaldot hos Kronofogdemyndigheten.
Därför tycker jag att svaret är lite defensivt. Då blir frågan: Vem hamnar ansvaret hos? Om man inte har möjlighet att få försörjningsstöd och inte heller har råd att hämta ut medicinen, vem ska då ställas till ansvar om man hamnar i situationen att man blir väldigt sjuk? Sjukvården måste ju ta hand om en person som är svårt sjuk, och svaret på sjukdomen kan vara medicin. Det är just den gruppen människor som inte har råd att hämta ut sin medicin och dessutom inte får dela upp betalningen som Catharina Bråkenhielm lyfter fram.
Jag skulle vilja att socialministern försöker att utveckla svaret, för det finns människor i dag som har dålig ekonomi men som inte lever på försörjningsstöd och därmed inte kan vare sig få stöd från socialnämnden eller få ta del av avbetalningssystemet på apoteket.
Anf. 52 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag ger mig in i den här debatten för att jag vill vidga perspektiven något i en viktig fråga som är ställd av interpellanten. Samtidigt vill jag tacka socialministern för ett utförligt svar som verkligen belyser tryggheten för dem som har sämst möjligheter att få ut sin medicin. Inte minst är naturligtvis kopplingen till socialtjänstlagen helt avgörande.
Jag vill som sagt vidga perspektiven något, fru talman. Det handlar om frågeställningen tillgång till medicin, allas tillgång till medicin, att man får den medicin man behöver. Det heter på medicinspråk ordinationsföljsamhetsproblematik och är en mycket intressant grund för att studera hur patienter egentligen tillgodogör sin den medicin som läkarordineras. Mycket riktigt kan ett problem vara rent ekonomiskt.
Nu ska vi komma ihåg att när det gäller forskning på det här området är det inte så enkelt som att det finns en grupp som inte har råd att hämta ut sin medicin och att alla andra hämtar ut sina mediciner, att det finns någon knivskarp gräns vid en viss inkomst och möjlighet att försörja sig eller söka ekonomiskt stöd hos socialtjänsten, om det är nödvändigt. Det handlar också om hur man blir bemött i vården, hur trovärdigt det är att man faktiskt ska ha en viss medicin, alltså vilken allians som sjukvården skapar med den drabbade patienten.
Det är klart, fru talman, att ju mindre resurser man har, desto hårdare måste man prioritera. Om man har fått en trovärdig beskrivning av vården, att man verkligen måste ha en viss medicin för sitt liv, är det naturligtvis ett mycket svårt problem att väga det mot en tunn plånbok.
Därför skulle jag kunna tillägga att jag är glad för svaret som socialministern ger här om att det under ordförandeskapet kommer att läggas hög prioritet vid ett EU-engagemang som bland annat handlar om att följa upp läkemedel som används i verklig vardag och just frågan om detta med ordinationsföljsamhetsproblem i förhållande till läkares ordination verkligen får genomslag, om patienten hämtar ut sin medicin och medicinerar sig med den. Annars finns det en stor risk för ett mörkertal av människor som vi tror får behandling som dock av olika skäl inte kommer till stånd. Det kan vara alltifrån kostnadsmässiga skäl till de bedömningar som jag nämnde, att man inte riktigt litar på vården och därför gör en nedprioritering. Regeringen har redan ställt sig väldigt positiv i sitt svar till EU till att gå in i en sådan fördjupad analys av användningen av läkemedel.
Fru talman! Det kan låta som att detta ligger lite utanför själva frågan, men det är också viktigt att ha de rätta perspektiven och möta problemet där det är. Jag vill göra gällande att jag i min egenskap av förskrivare har mött problem när det finns människor som faktiskt inte kan betala. I samtal med dessa individer känner vården ett behov att motivera dem som av tvingande skäl måste ha läkemedel. Vården är även intresserad av hur patienterna faktiskt när de står på apoteken har råd att betala för sig och skjuter även in ett stöd som man får genom att ytterst socialtjänstlagen är tillämplig.
Fru talman! Jag ville spela in diskussionen i ett lite större perspektiv för att vi ska kunna diskutera en fråga som för de allra svagaste verkligen berör hur de ska prioritera med mindre resurser och när och hur de ska medicinera med de läkemedel som de har blivit ordinerade.
När det gäller kostnadsfrågan tycker jag att socialministerns svar antyder att vi har en relativt trygg struktur för att garantera detta. Den vidare frågan är dock hur någon med liten plånbok ska känna att detta är värt att prioritera. Det är en fråga som kräver ytterligare forskning och belysning.
Anf. 53 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag vill stryka under det som Finn Bengtsson tar upp. Det här är en fråga som handlar om flera olika saker. Jag väljer dock att förenkla en del och bortse från det betydelsefulla som Finn Bengtsson tar upp, nämligen vilket förtroende människor känner för hälso- och sjukvårdssystemet när det gäller förskrivna läkemedel och motivationen den enskilde har att ta ut det läkemedel som han eller hon har fått förskrivet, och gå till frågan om just ekonomin.
Vi har i dag ett system som fungerar så att vi från det offentligas sida har säkerställt att den enskilde personen aldrig kommer att behöva betala en högre kostnad än 1 800 kronor per år. Det finns ett högkostnadsskydd som säkerställer att också den med en mindre ekonomi inte kan få högre kostnader än vad man normalt sett kan klara av. Det finns utöver detta en möjlighet till delbetalning som gör att man kan dela upp kostnaden per månad. Det säkerställer att man inte behöver betala mer än 150 kronor per månad. Utöver detta finns ett selektivt skydd för den enskilde som handlar om bistånd.
Jag kan svårligen se några ytterligare möjligheter att lösa detta. Skapar man nya generella regler skapar man också en risk för att systemet kommer att överutnyttjas eller användas på ett felaktigt sätt. Den selektiva lösningen innebär att man får underkasta sig en viss granskning av sin ekonomi. Det handlar förstås inte ett dugg om att man skulle vara en dålig människa eller att man inte kan hantera sin ekonomi, utan det handlar om att man har så små ekonomiska resurser att man inte har möjlighet att ens betala den låga kostnaden på 150 kronor. Då finns det offentliga skyddet i form av bistånd. För den enskilde innebär det att man som yttersta åtgärd kan använda dessa resurser för att säkerställa att man ska ha tillgång till läkemedel.
Finns det andra idéer är jag beredd att diskutera dessa, men jag tror att den nuvarande ordningen är den klokaste som hittills har tänkts fram. Det är en ordning som också, såvitt jag förstår, Socialdemokraterna står bakom.
Anf. 54 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Den fråga som Catharina Bråkenhielm har lyft upp är viktig. Det hon efterfrågar är om socialministern kan vidta några åtgärder för att säkra allas tillgång till den medicin de behöver. Man kan konstatera att 90 000 personer inte kan komma i fråga för att få sin medicin på avbetalning, och man vet att många av dessa har mycket dålig ekonomi. Några av dem kan förmodligen få försörjningsstöd, men många kommer inte att få det. Några av dem har dålig ekonomi ändå och är starkt belastade av skulder och lån som gör att de inte är berättigade till försörjningsstöd. De ligger hela tiden och balanserar för att klara av sina betalningar och lever mer eller mindre på existensminimum. Då kommer man inte i fråga för försörjningsstöd med mindre än att man gör sig av med det eventuella värde man har för att sedan kunna få medicinen.
Ett skäl till att man behöver medicinen är för att kunna fullgöra sitt arbete och slippa hamna i ett bidragsberoende. Är man då förhindrad att få medicinen kanske man mister arbetet och hamnar i ett bidragsberoende, vilket skulle vara olyckligt.
Jag förstår att det är svårt att hitta konkreta lösningar på detta, men jag tycker i alla fall att det är en viktig fråga som Catharina Bråkenhielm har lyft upp. Det är inte helt enkelt. Vi försöker hitta olika sätt att lösa denna fråga.
Tittar man på vad det är som sätter gränsen för apoteken och på betalningsanmärkningar står det: "De flesta kunder får avslag beroende på betalningsanmärkningar eller skuldsaldo hos Kronofogdemyndigheten."
Hur långt tillbaka ska detta gå? Hur allvarligt ska det kunna vara?
På den tiden när jag fick en av mina första hyror kunde man skjuta hyran framför sig. Oansvarigt, kan många tycka, men det fungerande i alla fall på det sättet. Jag fick ingen betalningsanmärkning. Ligger man efter med hyran i dag får man en påminnelse och sedan är det betalningsanmärkning direkt. Det går ganska snabbt.
För många unga som i dag lockas att ta till exempel sms-lån men också för människor med dålig ekonomi är det lätt att dra på sig en betalningsanmärkning som gör att man sedan inte kan komma i fråga. Att i det läget inte kunna komma åt viktig medicin är allvarligt. Jag förstår att många av dessa människor inte kan få försörjningsstöd och att socialnämnden inte har möjlighet att bevilja försörjningsstöd för medicin. Då vet jag inte vilken utväg dessa människor har. Hur ska man få pengar till medicin? Ska man ta ett nytt sms-lån för att få ut läkemedlet? Det är en dålig lösning på problemet.
Jag tror att det är därför Catharina Bråkenhielm har lyft upp frågan om tillgång till medicin. Vi tycker inte att det får vara en klassfråga. Jag tror att socialministern är överens med mig i det.
Anf. 55 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Eftersom jag inte är oense med socialministern i sak tänkte jag spela in en situation av patientsäkerheten som faktiskt är en reell klassfråga i samband med diskussionen som interpellationen lyfter upp när det handlar om rena kostnader. Det handlar om kritik som förs fram i vissa sammanhang i ökad omfattning mot vissa beslut som tas på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket där man undantar vissa läkemedel, alltså enskilda substanser och produkter, från förmånen. Ibland visar det sig i den verkliga vardagen - där hade jag mitt inspel i det förra inlägget - att det finns en del individer som behöver just en enskild produkt. Undantas den från förmånen och det är en person med verkligt små resurser hjälper inte högkostnadsskyddet.
Det ligger ett ansvar på regeringen att också granska hur myndigheten Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket uppfattar signalerna från fältet. Det har varit klagomål bland annat från dem som sysslar med behandling av stora folksjukdomar som högt blodtryck för att man nyligen tog bort en produkt med en substans som en del patienter uppenbarligen, utan att man vet varför, behöver. Man har i vetenskapen inte hittat något strikt motiv för att just ge den substansen en subvention, så då undantar man den. Det finns exempel på patienter som de facto råkar ut för livsfara eftersom det är helt nödvändigt för dem att ha exakt en viss produkt. Undantas förmånen kan man hamna i en situation som är ännu värre än den generella som beskrivs av interpellanten. Jag tycker dock att socialministern har ett utförligt och bra svar på hur man hanterar frågan generellt.
Anf. 56 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Detta är en synnerligen betydelsefull fråga. En person som har ytterligt små eller inga marginaler har också rätt att få tillgång till den medicin som han eller hon behöver för att kunna få bot eller lindring i de problem som han eller hon har. Som politiskt ansvariga måste vi hitta system som kan fungera någorlunda väl för många och också fungera för den enskilde personen.
Det som jag beskrev i mitt förra inlägg handlar om det generella. Vi har ett högkostnadsskydd som är ofantligt generöst och som vi har alla skäl att vara stolta över i Sverige.
Vi har ett system som tar alla kostnader över 1 800 kronor per år. Utöver det har man hittat en teknisk lösning som möjliggör delbetalning.
Jag har svårt att se hur man skulle kunna hitta ett medel utöver det selektiva vi har i form av bistånd - något för den som inte klarar av en kostnad på 150 kronor per månad. Det skulle alltså vara något mellan biståndet och uppdelningen som skulle kunna fungera väl och låta sig fångas in av lagar, paragrafer, regelverk eller förordningar.
Vi behöver fundera på vad som bäst hjälper de personer som befinner sig i den här situationen. Om man har en ytterligt liten ekonomisk ram och inte klarar de 150 kronorna kanske man kan vända sig till socialtjänsten för att få möjlighet att samtala om sin ekonomi och hitta vägar ut ur den situation man befinner sig i. Det är ju inte säkert att det bästa är att hitta ytterligare en lösning som inte innebär en verklig lösning på personens ekonomiska situation. Det gäller ju att hitta en väg att ta sig ur om man har hamnat i en skuldfälla och om man har rader av betalningsanmärkningar. Det gäller att man reder ut situationen så långt det är möjligt så tidigt som möjligt.
Finn Bengtssons inlägg handlade om Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket och deras beslut när det gäller subventioner av vissa bestämda läkemedel. Jag tror att det är klokt att vi politiker klarar ut vår roll i sammanhanget när det gäller att skapa ett välgrundat regelverk inom vilket experter kan fatta sina beslut.
Jag vet att Finn Bengtsson inte har någon annan uppfattning om detta. Det behöver ständigt pågå en diskussion om vilka läkemedel som är de mest verksamma och effektiva och som kan motiveras ur ekonomi- och hälsosynpunkt så att man landar på en klok avvägning.
Jag tror att det ständigt kommer att uppstå diskussioner om avvägningar när det gäller enskilda läkemedel. Det har förekommit i historisk tid. Jag tror att det finns skäl att föreställa sig att de kommer att öka framöver i takt med att nya mediciner tas fram och utvecklas. En del av dem kommer att ha karaktären att vara livsnödvändiga - glädjande nog - en del andra kan vara sådana som behandlar sådant som är livsstilsrelaterat. Där har vi många svåra och spännande diskussioner framför oss.
Anf. 57 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag vill å Catharina Bråkenhielms vägnar tacka Göran Hägglund för den här debatten. Jag tycker att det är en viktig fråga som Catharina Bråkenhielm har lyft upp om personer som på grund av sin bristande betalningsförmåga inte har möjlighet att få ut sin medicin. De kanske inte har försörjningsstöd just av den orsaken, utan faktiskt bara har små inkomster.
Antalet arbetslösa ökar i Sverige. Fler personer kommer att gå över på en låg a-kassa. Jag är orolig för att de människorna kommer att hamna i en liknande situation.
Jag har förstått att det just i dag inte finns några särskilda åtgärder som ministern tänker vidta. Vi får avvakta och se vad som kommer att hända på det här området.
Jag är, som sagt, oroad för gruppen med ökad ohälsa som kanske blir utan sin medicin.
Tack för debatten.
Anf. 58 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag vill också tacka för den här diskussionen. Jag tror att vi får skäl att föra den igen. Det är alltid värt att belysa situationen för människor som lever med de allra minsta marginalerna.
Det finns alla skäl att fundera vidare.
Utöver de regelverk som jag har beskrivit tidigare och som jag tycker fungerar i huvudsak väl kan jag svårligen se några nya briljanta idéer som inte skapar ytterligare problem.
Om man har utomordentligt små inkomster och utgifter som är rimliga kan man av allt att döma få bistånd för att säkerställa att man får tillgång till de mediciner som man behöver för sitt välbefinnande. Så är regelverket utformat.
Biståndsbedömningen kan kräva att den som har fasta tillgångar avyttrar dem. Det är naturligtvis otroligt besvärligt och en knepig situation för alla.
Det är svårt att se hur man ska kunna skapa generella regler som inte skapar större problem totalt sett. Efter de generella åtgärderna går man nu in på sådana selektiva åtgärder som jag har beskrivit tidigare.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.