Svenska som nationellt språk i Sverige

Interpellation 2005/06:428 av Wikström, Cecilia (fp)

den 19 maj

Interpellation 2005/06:428 av Cecilia Wikström (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)

Svenska som nationellt språk i Sverige

Det har gått mer än fem månader sedan riksdagen genom ett kvittningsfel vid voteringen röstade ja till regeringens språkproposition Bästa språket. Sedan dess har debatten om svenska språkets ställning pågått, för att för några veckor sedan kulminera i den alltjämt pågående och tidvis ganska dramatiska debatten kring det som kommit att kallas blattesvenskan.

Under den tid som förflutit har utbildnings- och kulturministern vid flera tillfällen sagt att han tagit intryck av intensiteten i debatten. Han har också uttryckt sin vilja att med övriga partier fortsätta diskussionen om att lagfästa svenskan som officiellt språk i vårt land.

Därför är det med förvåning som jag konstaterar att den dialog som statssekreteraren vid Utbildnings- och kulturdepartementet, Claes Åhnstrand, inbjöd övriga partier till häromdagen avlöpte utan att man fastslog en handlingsplan eller en strategi för agerandet kring den fortsatta hanteringen av frågan. Utbildnings- och kulturministern deltog själv inte i överläggningarna och någon fortsättning på dialogen kan inte emotses förrän under hösten, vilket torde innebära efter valet, eftersom riksmötet nu går mot sitt slut och kallelser ännu inte inkommit till partierna.

Det nationella språket i Sverige är svenska, men svenska språket åtnjuter paradoxalt nog inte något lagskydd. Det finns fem officiella och lagskyddade minoritetsspråk i vårt land: finska, meänkieli, jiddisch, romani och samiska, men vi har ingen lag för det svenska språket.

Det enda landet i världen som har en lag för svenskan som språk är Finland. Svenskan är vid sidan av finskan officiellt språk i Finland sedan 1919 och sedan vårt inträde i Europeiska unionen också officiellt språk i EU @ men inte i Sverige. 

Standardspråket, den gemensamma grunden och basen för all kommunikation mellan alla oss som bor i Sverige är svenskan. I detta sammanhang känns det angeläget att lyfta fram det svenska språkets betydelse som brobyggare mellan svenskar: infödda svenskar och invandrade svenskar, norrlänningar och skåningar, kvinnor och män, unga och gamla.

Bara med språket som kommunikationsmedel kan vi nå varandra och med språket som instrument kan vi förstå och berika varandras liv.

Det är det gemensamma språket som ger oss tillträde till det offentliga rummet, som tillhandahåller möjligheter att delta i det politiska livet och i samhällslivet och det är det gemensamma språket som ger oss förutsättningar att uttrycka oss på kulturlivets olika arenor.

Behovet av en språklag har lyfts fram av språkvårdare, historiker, litteraturvetare, lärare och många andra. Det är nu av största vikt att goda krafter samverkar för att lyfta fram betydelsen av ett nationellt gemensamt språk och inom samhällets olika sektorer verka för att det svenska språket vårdas och vidmakthålls.

I dag är det tyvärr så att svenskans ställning i skolan är synnerligen svag. Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan betyg i svenska och otaliga är de unga människor som har så bristfälliga kunskaper i svenska att de inte kan författa ett enkelt brev, förstå en skönlitterär text, tillgodogöra sig ett stycke dramatik eller skriva ett protokoll vid ett personalsammanträde eller ett möte i den egna bostadsrättsföreningen.

 Att lyfta fram svenskan som samhällsbärande nationellt språk är inte detsamma som att vara mot modersmålsundervisning i andra språk. Tvärtom! Flerspråkighet är en rikedom att vara rädd om. Men ett samhälle som ska fungera bygger på alla medborgares gemensamma grund i ett språk som talas och förstås av oss alla.

Vi måste som lagstiftare kunna fatta beslut om att svenskan är landets viktigaste språk och följaktligen ska lagfästas som nationellt och officiellt språk i vårt land. Det är ovärdigt och ohederligt att falla till föga för de mindre seriösa debattörer som kidnappat frågan om svenska språket och dess ställning. I stället borde vi som lagstiftare ta vårt ansvar och stifta en lag som kan skydda svenskan som nationalspråk, nu och inför framtiden.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utbildnings- och kulturministern:

1.   Är det utbildnings- och kulturministerns uppfattning att svenska språket bör lagfästas som officiellt och nationellt språk i Sverige?

2.   Vilka åtgärder är utbildnings- och kulturministern i så fall beredd att vidta för att verka för att en lag som skyddar svenskan som nationalspråk kan stiftas av riksdagen?

3.   Vilka åtgärder är utbildnings- och kulturministern beredd att vidta inom universitet och högskolor för att stärka svenska språkets ställning?