Slopad skattereduktion

Interpellation 2006/07:103 av Österberg, Sven-Erik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-11-28
Anmäld
2006-11-28
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2006-12-07
Sista svarsdatum
2006-12-12
Besvarad
2006-12-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 november

Interpellation

2006/07:103 Slopad skattereduktion

av Sven-Erik Österberg (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade vid ett flertal tillfällen under valrörelsen att han ville se starka parter på arbetsmarknaden och att parterna skulle förfoga över sitt mandat och reglera gemensamma frågor i kollektivavtal, allt enligt den modell som verkat i Sverige under lång tid.

Om innebörden av dessa uttalanden är ärligt menad och även gäller när valet väl är vunnet ser jag med förvåning på att regeringen i sin första budget som en av de första åtgärderna föreslår att skattereduktionen för erlagda avgifter till fackförening och a-kassa tas bort.

Samtidigt låter regeringen arbetsgivarnas kostnader för att vara med i en arbetsgivarorganisation även fortsättningsvis vara avdragsgilla. Dessa har för övrigt varit det sedan början av det förra århundradet.

Till detta kan man sedan lägga de ökade kostnader som landets löntagare får i och med att egenavgiften till a-kassan höjs upp till 300 kr per månad vilket innebär en höjning i storleksordningen 300@400 % mot nuvarande avgift.

Vilken är finansministerns avsikt med att ta bort skattereduktionen för avgifter till fackförening och a-kassa?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:103, Slopad skattereduktion

Interpellationsdebatt 2006/07:103

Webb-tv: Slopad skattereduktion

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 105 Anders Borg (M)
Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vad som är min avsikt med att ta bort skattereduktionerna för fackföreningsavgift och avgift till a-kassa. Alliansen gick till val på att skapa flera jobb och flera företag för att säkra välfärden. Ett av förslagen i valmanifestet var att göra det mer lönsamt att arbeta. Det handlar om en stor inkomstskattereform för att minska tröskel- och marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagare. Inom ramen för denna reform har regeringen föreslagit en mycket kraftig sänkning av inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare, det så kallade jobbskatteavdraget. Det är rimligt att som en del i finansieringen av denna satsning slopa skattereduktionen för fackföreningsavgift och avgift till a-kassa. Genom den kraftiga inkomstskattesänkningen skapas utrymme att betala fackföreningsavgift och avgift till a-kassa utan skattereduktion. Sven-Erik Österberg hävdar att arbetsgivarnas kostnader för att vara med i en arbetsgivarorganisation är avdragsgilla. Detta är inte helt riktigt. Arbetsgivare får bara dra av den del av medlemsavgiften som avser medel för konfliktändamål. Arbetstagarna får visserligen inte dra av fackföreningsavgiften, men å andra sidan är konfliktersättningen skattefri. Även andra tjänster som fackföreningarna tillhandahåller, till exempel hjälp vid förhandlingar, är skattefria för arbetstagarna. Avgiften till a-kassan är inte avdragsgill, vilket i och för sig är en skillnad jämfört med vad som gäller för arbetsgivarna. Med hänsyn till de skattesänkningar som regeringen genomför anser jag dock att arbetstagarna kompenseras för denna skillnad. Min avsikt med att slopa skattereduktionen för fackföreningsavgift och a-kassa är sammanfattningsvis i första hand att möjliggöra de stora skattesänkningar som regeringen föreslår för att göra det mer lönsamt att arbeta.

Anf. 106 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Vi får hoppas att talmannen inte för statistik över närvaron i kammaren denna dag. Det blir i så fall ett bottennapp. Men det kanske är så strax före jul. Det kanske är svårt att finna den där riktiga debattinspirationen, om jag ska vara riktigt ärlig. Bortsett från detta ber jag att få tacka finansministern för svaret. I och för sig är allt som står i det rätt, såvitt jag kan se. Men jag tycker ändå att svaret är lite krystat med anledning av min interpellation om vad som är skälet till att man tar bort skattereduktionen. Det är vällovligt att den moderatledda regeringen vill skaffa flera jobb. Det har jag naturligtvis ingenting emot. Sverige behöver flera jobb. Det tror jag att vi i allra högsta grad kan vara politiskt överens om. Däremot tror jag att vi har skilda åsikter om vägen dit - vilka som ska vara med och från vilka pengar ska tas i fråga om de olika prioriteringar som regeringen har gjort. Jag har ju sett att finansministern har gjort en prioritering som bland annat innebär att fackföreningsmedlemmar får vara med och betala här genom att den skattereduktion de haft inte får finnas kvar; den tas bort. Att orsaken, som antyds i svaret, skulle vara att det här är ett led i finansieringen tror jag egentligen inte ligger bakom det som här kommer från den moderatledda regeringen. Jag har länge följt utvecklingen. Den här möjligheten fanns före regeringsskiftet 1991 men togs bort vid det tillfället för att senare återinföras. Det har varit en ideologisk inriktning inte minst från Moderaterna att inte vilja ha den här möjligheten därför att detta - som jag uppfattat många interna debatter - gynnar fackföreningsrörelsen och medlemskapet och stärker arbetstagarnas organisationer på arbetsmarknaden. Jag ser det hela som ett tydligt led i sammanhanget. Jag har tidigare, fru talman, här i kammaren ställt samma fråga till finansministern. Det här ger en obalans. Man pratar mycket från regeringens sida om att man vill att arbetsmarknadens parter ska vara starka. De ska sköta avtal. Vidare gäller det rätten beträffande kollektivavtal och så vidare. Men de här samlade åtgärderna - bland annat skattereduktionen - tillsammans med en försämrad a-kassa, inte minst genom en högre avgift, gör att den ena parten på arbetsmarknaden utsätts för ett väldigt hårt tryck. Jag är mycket rädd för att vi i det läge som nu är får en obalans, att vi får svagare fackföreningar medan arbetsgivarsidan går helt skadeslös ur den här processen. Det talar ju också finansministern om i sitt svar. Bland annat gäller det a-kasseavgiften. Det här gör att den ena parten blir svagare. Vilka konsekvenser det får på arbetsmarknaden vet jag inte. Om det innebär att organisationsgraden sjunker kan väl den som inte gillar fackföreningar - jag vet inte om finansministern hör dit - glädjas över det. Men den stora oron gäller att det skapar en turbulens och en obalans. Det gör att det kan vara svårare att driva lönerörelser. Vi är i allra högsta grad betjänta av väl balanserade lönerörelser med löneuttag som är sådana att man också långsiktigt kan hålla en god ekonomi och låg inflation i landet. Därför tycker jag nog att regeringen, när man vidtar de här åtgärderna och ensidigt missgynnar den ena parten på arbetsmarknaden, lite grann leker med elden när det gäller någonting som är oerhört viktigt som en ordentlig substans för att ha en bra stabilitet i svensk ekonomi. Därför tycker jag att det som regeringen just i den här delen lagt fram är en missriktad åtgärd.

Anf. 107 Anders Borg (M)
Fru talman! Låt mig börja med att tacka Sven-Erik Österberg för det tydliga ställningstagandet för att parterna - de fackliga organisationerna, arbetsgivarparterna och andra - har ett stort ansvar för att vi får en samhällsekonomiskt ansvarsfull avtalsrörelse. Jag tror att det är en stor tillgång för Sverige att vi har fackföreningar och arbetsgivarparter samt en arbetsmarknad och ett lönesättningssystem som gett samhällsekonomisk stabilitet. Jag tror inte att någon av oss vill tillbaka till de politiserade avtalsförhandlingarna och till den inkomstpolitik och de inflationslöner som vi hade på 1970- och 1980-talen. Där har, vill jag säga, den tidigare socialdemokratiska regeringen gjort viktiga insatser. Det är naturligtvis vår uppfattning att vi ska försöka fortsätta att bidra till det. Men i övrigt tänker jag inte ha några synpunkter kring avtalsrörelsen, för det är parternas ansvar. Naturligtvis har vi en gemensam ambition att göra någonting åt sysselsättningen och arbetslösheten. Skillnaden är väl lite grann att det, om man tar hela den socialdemokratiska kritiken på allvar, inte finns mycket utrymme för att göra någonting. Vi är överens om att vi ska ha starka statsfinanser. Det är centralt. Jag vet att Sven-Erik Österberg i sin roll som statsråd också har arbetat för att vi ska ha ordning i de offentliga finanserna. Men när jag står här och debatterar med Thomas Östros säger han: Varför sänker ni inte skatterna mer för företagen? Varför är det inte stora ofinansierade skattesänkningar för företagen? Åtminstone får man det intrycket när han angriper oss för att vi tar bort nedsättningen av arbetsgivaravgifterna. Å andra sidan ska man inte heller spara på några ersättningsnivåer. Man ska inte minska Amsåtgärderna. Man ska sannolikt inte heller - föreställer jag mig - dra ned på kommunerna, även om det socialdemokratiska regeringsinnehavet ibland gav ett intryck av att det var kommunerna som var skattkällan. Men då finns det inte mycket utrymme för att göra någonting. Om ingenting ska förändras kommer det att gå som det gått. Då kommer vi att behålla en hög arbetslöshet och en låg sysselsättning. Låt mig samtidigt vara tydlig med vår syn på fackliga organisationer. Jag vill ha starka arbetsgivare. Jag vill också ha starka fackliga organisationer, men inte därför att de ska vara mäktiga och ansvarslösa. Det som har fungerat väl i den svenska modellen är att just breda fackföreningar har tvingats ta ett samhällsekonomiskt ansvar. Samordningen avseende avtalsrörelsen har tvingat de fackliga organisationerna att ta ansvar. Man kan ha starka fackliga organisationer - så är det i många europeiska länder - som beter sig på ett helt annat sätt när det gäller ansvarstagande. Det är ett allas krig mot alla där olika förbund ställs mot varandra och det gäller att komma undan med den största löneökningen. Därmed får man en negativ spiral där det hela slutar med inflation och obalans och i slutändan med en högre arbetslöshet. Våra breda fackliga organisationer är en fördel. Det är därför vi vill behålla dem. Det är bland annat därför som vi också sagt att vi vill göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Vi är naturligtvis beredda att diskutera med de fackliga organisationerna hur det bäst ska ske så att en bred anslutning till de fackliga organisationerna upprätthålls. Därmed är det inte sagt att vi är nöjda med alla åtgärder och uppfattningar som fackliga organisationer eller arbetsgivare har. Vi har en rätt omfattande och hård diskussion med arbetsgivarparten, som anser att det är absolut nödvändigt att avreglera arbetsrätten därför att vi har för mäktiga fackliga organisationer och att vi går de fackliga organisationernas ärenden när vi inte gör detta. Det är kanske rimligt att ha en diskussion med de fackliga organisationerna och en diskussion med arbetsgivarna. Då har man, tycker jag, funnit en rimlig balans i detta. Men de fackliga organisationerna måste också ha korrekta ekonomiska incitament. När man begär löneökningar och när man förhandlar om avtalsvillkor måste ett stort ansvar tas så att vi klarar sysselsättningen och arbetslösheten. På den punkten har lönebildningen inte fungerat så väl som den har gjort när det gäller prisstabiliteten. Att vi sänker skatterna, förändrar arbetslöshetsförsäkringen och gör finansieringen mer försäkringsmässig är ett viktigt steg för att få en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättning.

Anf. 108 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag ska inte ge mig in i den stora diskussionen om a-kassan och eventuellt flera jobb genom en sänkning av ersättningen från denna. Den diskussionen hade vi häromdagen i elva timmar, så jag ska inte ta upp det där igen. När det gäller det som är kopplat till just de här delarna är skattereduktionen en del. Jag sade att höjd a-kasseavgift gör att man får en höjning med kanske upp till närmare 200 kr i vissa förbund. Det gör att påfrestningen på den enskilde medlemmen blir väldigt hård. Det är klart att det när pengarna i skiktet däremellan inte vill räcka till utgifterna pågår en diskussion vid olika köksbord kring om man orkar med den nya a-kasseavgiften och att samtidigt vara med i ett fackligt förbund. Om dessutom, ovanpå det, den skattereduktion som funnits här tas bort ökar ju kostnaderna. En motivation ska vara jobbavdraget som regeringen har sagt är det stora svaret. Detta gör att vissa inkomstgrupper - bland annat låginkomsttagare och de som jobbar deltid - kan se att ekvationen slutar med kanske bara ± 0, kanske till och med ett minus i något fall om trafikförsäkringen också läggs in; man kan ju vara beroende av bilen. Därmed blir det ingen stimulans, utan man känner att man inte är en vinnare med det här systemet - detta samtidigt som andra grupper som har betydligt bättre inkomster och kanske ett bättre förhandlingsläge på arbetsmarknaden kan glida ifrån. Därmed har inkomstklyftan vidgats mellan de olika grupperna. Det här kan naturligtvis skapa en irritation hos fackförbunden själva, men kanske inte därför att man är upprörd ute på de olika expeditionerna utan därför att medlemmarna säger: Vad är det här för någonting? Dessutom är jag lite rädd för att den stora vågen här ännu kanske inte har inträffat. Många har ännu inte förstått det här, men a-kassan är väl någonting som berör. För inte så länge sedan träffade jag en person som sade: A-kassan berör inte så mycket mig, utan den berör väl de som är arbetslösa. Men alla är ju med och betalar avgiften. Jag tror att det där så småningom kan bli en chock för många. Därför tycker jag, med all rätt, att det - trots det som finansministern här säger - är en ganska ensidig belastning just på arbetstagarsidan när det gäller dem som ska vara med och finansiera de delar som finansministern pekar på. Vad får detta till följd? Ja, där menar jag att det lite grann är att leka med elden. Det är klart att industriavtalet varit väldigt bra i svensk lönerörelse och liksom varit basen. Samtidigt vet vi att vi har en mycket decentraliserad förhandlingsordning i Sverige. Starka grupper på arbetsmarknaden förhandlar för sig själva och har möjligheter att ta ut och kompensera sig, medan till exempel de som jobbar inom restaurangbranschen har ett väldigt litet utrymme och är väldigt bundna av de avtal som finns. Om man ser att man kan kompensera sig i vissa delar i lönerörelsen, medan andra inte kan göra det, orkar man då att hålla ihop industriavtalet så att det inte bara blir ett golv för andra att lägga saker på? Industriavtalet kan bara fungera så länge det blir en norm som upplevs som rimlig av de medlemmar som omfattas av det. Det kan bli en stark störning i det. Det är därför jag menar att det är så oroande när man gör den ensidiga "bestraffningen", som jag kanske skulle vilja kalla det, gentemot de fackligt anslutna och löntagarsidan. Vad får det för konsekvenser på sikt för lönebildningen i Sverige? Det är kanske där min starkaste oro är. Det gäller på något sätt att hämta igen det man har förlorat i diskussionen. Jag skulle därför vilja ställa en fråga till finansministern. Känner inte finansministern någon oro för vad det är för krafter som kan sättas i gång eller vilken irritation det ändå kan skapa i leden bland löneanställda när de får klart för sig hur hela bilden ser ut för dem?

Anf. 109 Anders Borg (M)
Fru talman! Jag vill återigen understryka att det är positivt att Sven-Erik Österberg är så tydlig i sitt ställningstagande för en ansvarsfull lönebildning och den enorma vikt industriavtalet har haft. Alla som har följt avtalsrörelser mer i detalj och suttit och gått igenom avtalsvillkor vet att vi har haft en ordning i Sverige där det innan industriavtalet alltid var en mycket stor osäkerhet inför avtalsrörelser. Det är det varje gång. Det är alltid diskussioner, och parterna far ut mot varandra på olika sätt. Men i grunden har vi etablerat en annan ordning i det svenska samhället när det gäller lönesättningen. Det är naturligtvis någonting vi alla har ett stort ansvar för att vårda och se till att vi upprätthåller i de olika roller vi har. Jag har försökt att vara tydlig, men jag ska gärna vara det igen. Vi uppmanar verkligen människor att behålla sitt fackliga medlemskap och sitt medlemskap i en a-kassa. Inte minst när obligatoriet kommer här om några månader, eller så snart en utredning kan vara avklarad, kommer den som har lämnat en a-kassa att få uppfylla ett nytt kvalificeringsvillkor för att få komma in i a-kassan. Det tror jag människor är kloka nog att inse att det är en väldigt oklok strategi att lämna a-kassan och den fackliga organisationen. Fackliga organisationer spelar en viktig roll när det gäller att förhandla om löner, företräda medlemmarna i relationerna på arbetsmarknaden och vara en intressegrupp. Sedan kan säkert Sven-Erik Österberg i vissa sammanhang tycka att den ena fackföreningen eller den andra fackföreningen är bättre på detta. Det kan naturligtvis jag också göra. Men kan ha olika synpunkter på det. Jag kan i dagsläget till exempel ibland känna en viss irritation över att en del fackliga organisationer är väl politiska. Men det är en del av diskussionen. Den grundläggande frågan är: Anser vi att det är bra att många människor är med i fackliga organisationer eller inte? Mitt svar är där: Det är bra. Det är en viktig samhällsfunktion som de upprätthåller. Jag är också övertygad om att de fackliga organisationerna kommer att förmå att motivera sina medlemmar att kvarstå. Man ska komma ihåg att när Socialdemokraterna har räknat på skattereformen har man noterat att den i genomsnitt ger någonstans mellan 6 000 kr och 7 000 kr för ett normalhushåll. Det beror på att vi sänker skatterna väsentligt mer för hushållen än vad vi drar in för hushållen. Hushållen är betydande nettovinnare på de förändringar vi gör. Då är det naturligtvis svårt att räkna hem att det skulle finnas speciellt många förlorare. Jag kan dock tycka att det inte minst för människor med låga inkomster vore centralt att klara ett ytterligare steg genom att genomföra det vi har kallat det andra steget i inkomstskattereformen. Där ligger tyngdpunkten på människor med låga och normala inkomster. Jag tycker att det är rimligt att människor ska ha en god möjlighet att försörja sig på eget arbete och att det ska löna sig att gå in på arbetsmarknaden. En del av de utgifter jag tycker att människor ska ta på sig att vidmakthålla med det större ekonomiska utrymmet är naturligtvis sitt fackliga medlemskap. För mig är det väldigt viktigt att understryka att vår politik bör leda till minskade inkomstklyftor. Det är själva ambitionen med en politik för lägre arbetslöshet och högre sysselsättning. Det är så vi vill ha det svenska samhället. Vi håller samman det så att skillnaden mellan den ene och den andre inte blir alltför stor. Sedan till Sven-Erik Österbergs fråga om jag känner en oro inför avtalsrörelsen. Nej, jag känner mig förvissad om att den samlade effekten av att vi gör det mer lönsamt att arbeta och mer enkelt att anställa blir att vi får en bättre matchning på arbetsmarknaden. Vi har sett en försämring där under senare år. Det gör att lönerörelsen och avtalsrörelsen fungerar bättre. Det gör att vi kommer att få en ekonomi där varje given tillväxtprocent ger en större utväxling i sysselsättning och sjunkande arbetslöshet. Det känner jag mig tryggt förvissad om att vi är på god väg att etablera en grund för inför den kommande avtalsrörelsen.

Anf. 110 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Om jag fullt ut kunde lita på det finansministern säger här i dag beträffande det fackliga medlemskapet, och att finansministern tycker att det är viktigt att den fackliga organisationen har bra med medlemmar och att man organiserar sig som löntagare, skulle jag känna mig lugn. Men jag är lite rädd, eftersom jag vet vad de gamla moderaterna sade. Jag funderar på om de nya moderaterna egentligen är så mycket nya i fråga om detta. Jag känner att det lätt blir något slags läpparnas bekännelse här. Det finns en muntlig del som säger: Jo, det här är bra. Men hur agerar man sedan när man styr och ställer med de ekonomiska incitamenten? Jo, då lägger man på kostnader för fackligt medlemskap och gör det dyrare för löntagare att vara organiserade. De skattelättnader som Anders Borg hänvisar till träffar alla vare sig man är facklig medlem eller inte. Jag menar inte att man ska sektorisera det. Jag är väl medveten om vilka lagar som gäller, och så vidare. Men det gör det faktiskt än mer lönsamt att icke vara facklig medlem med den politik som Anders Borg faktiskt företräder. Det blir en väldig skillnad mellan människor om man räknar på netto. Den som tycker att människor inte ska vara organiserade kan mycket enkelt påvisa kalkylen för vad den moderatledda politiken innebär för den enskilde. Det kan oroa mig lite grann. Jag tänker därför hålla i frågan och fortsätta att följa den. Det är bra att Anders Borg säger att han slår vakt om kollektivavtal. Så länge han håller fast vid det kommer han att ha en stark vän i mig. Det kan jag säga. Men jag tycker också att politiken måste hänga med. Man måste faktiskt verifiera vad man säger i olika talarstolar och även det som Anders Borg har sagt här i dag. Till sist innan jag säger sista ordet här ber jag att få önska finansministern en god jul och ett gott nytt år!

Anf. 111 Anders Borg (M)
Fru talman! Låt mig börja med att återgälda det och önska Sven-Erik Österberg en god jul och ett gott nytt år och också tacka för debatten. Jag tycker att det är viktigt att vi som tror att den svenska samhällsmodellen fungerar väl kan ha tuffa debatter där vi gör olika avvägningar. Vi kan vara för full sysselsättning och låg arbetslöshet men göra diametralt skilda bedömningar av vad som får en arbetsmarknad att fungera väl. Vi är överens om starkt fackligt medlemskap. Men jag vill påpeka att det inte är så att Sverige alltid har haft den struktur det har i dag. Under långa perioder på 50- och 60-talet präglades Sverige av ett antal av de faktorer som vi nu börjar återupprätta. Vi hade strama offentliga ersättningar. Det var strama villkor för att få del av dem, och det var strama ersättningar jämfört med andra länder. Vi hade låga skatter på låga inkomster, och vi hade en god offentlig service som huvudkälla för fördelningen. Det viktigaste sättet att utjämna livsvillkoren mellan människor var att alla hade tillgång till god sjukvård och god skola. Det är några av de saker som vi har förhoppningar om att vi här med några steg gradvis ska röra oss tillbaka mot. I modellen på 50- och 60-talet hade vi en lägre arbetslöshet. Men vi hade också starka fackföreningar. Jag känner stark tilltro till att vi även efter åtta eller tolv år med borgerligt regeringsinnehav kommer att ha kanske Europas starkaste fackliga organisationer. Men det är då kanske fackliga organisationer som agerar på ett sådant sätt att vi också har en väsentligt lägre arbetslöshet och en väsentligt högre sysselsättning. Låt mig avslutningsvis tacka för diskussionen. Jag konstaterar att det inte lär bli den sista i den här frågan. Jag vill återigen passa på att önska en riktig god jul och ett gott nytt år!

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.