Polisens prioritering av utvisningar
Interpellation 2012/13:290 av Karlsson, Sara (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2013-02-21
- Anmäld
- 2013-02-21
- Besvarad
- 2013-03-12
- Sista svarsdatum
- 2013-03-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 21 februari
Interpellation
2012/13:290 Polisens prioritering av utvisningar
av Sara Karlsson (S)
till justitieminister Beatrice Ask (M)
I regeringens regleringsbrev till Rikspolisstyrelsen för verksamhetsåret 2013 framgår att regeringen uppdrar åt Rikspolisstyrelsen att tillsammans med Migrationsverket och Kriminalvården effektivisera arbetet med utvisningar för att ”påtagligt öka antalet verkställda beslut” i förhållande till 2012.
Regeringens önskan har hörsammats av polisen då de beslutat att under 2013 prioritera just utvisningar. Samtidigt är uppklaringsstatistiken för brott mycket låg, trots att polisen tillförts stora resurser, vilket föranlett stor diskussion om effektiviteten i regeringens kriminalpolitik. Framför allt har detta gällt så kallade mängdbrott, men även flera typer av grova brott.
Jag ställer mig frågande till rimligheten i polisens prioritering av verkställande av utvisningar när det samtidigt finns stora behov av att fokusera på brottslighet, där det dessutom finns brottsoffer.
Det har också framkommit oroande uppgifter om att polisen i detta arbete använder sig av metoder som är mycket tveksamma inte minst ur ett etiskt men även ur ett juridiskt perspektiv. Det handlar om arbetet med att identifiera personer som vistas i landet trots avvisningsbeslut, lokaliserat till våra storstäder.
Jag vill därför fråga justitieminister Beatrice Ask:
- Tänker justitieministern vidta några åtgärder för att ändra polisens prioriteringsordning?
- Avser justitieministern att initiera en analys av lagligheten i de metoder som används i detta arbete?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:290
Webb-tv: Polisens prioritering av utvisningar
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:76 Tisdagen den 12 marsProtokoll 2012/13:76 9 § Svar på interpellation 2012/13:290 om polisens prioritering av utvisningar
Protokoll från debatten
Anf. 1 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Sara Karlsson har frågat mig om jag tänker vidta några åtgärder för att ändra polisens prioritering av utvisningar och om jag avser att initiera en analys av lagligheten i de metoder som används.
Sverige är ett av de länder i Europa som tar emot flest asylsökande och som ger flest människor skydd undan våld och förföljelse. För att det ska vara möjligt på sikt krävs att de personer som, efter en rättssäker prövning, inte bedömts ha behov av skydd lämnar landet. Det är först och främst Migrationsverkets uppgift att motivera personer som fått avslag i asylprocessen att återvända självmant. Om en person inte följer beslutet om avvisning eller utvisning utan motsätter sig ett återvändande, eller håller sig gömd, övergår ansvaret till polisen. Den myndighet som oftast genomför utresorna är Kriminalvården.
Regeringens ambition är att förbättra livssituationen för människor, framför allt barn, som trots det lever i Sverige utan tillstånd genom att ge dem rätt till utbildning och vård, och det förändrar inte den generella utgångspunkten. Att lagar och regler följs står inte i konflikt med en human asylpolitik. Det är en förutsättning i en demokrati.
Regeringen har de senaste fem åren ställt tydliga krav på Migrationsverket, polisen och Kriminalvården att tillsammans effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut. Att myndigheterna ständigt förbättrar sitt arbete på det här området är en viktig del av en långsiktig och hållbar human asylpolitik.
För polisen är arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut en mycket begränsad del av den totala verksamheten. Huvuddelen av polisens resurser läggs på utredning och lagföring, och det är så det ska vara. Att resultaten trots det utvecklas i negativ riktning är självklart inget jag är nöjd med. Regeringen kräver att fler brott klaras upp.
Inom polisen pågår omfattande ansträngningar för att förbättra utredningsresultaten, och regeringen följer resultatutvecklingen noga.
Jag utgår ifrån att polisen i allt sitt arbete följer lagar och regler. Det innebär att en inre utlänningskontroll självklart inte får genomföras enbart på grund av att en person har ett utseende som uppfattas som utländskt eller på grund av hans eller hennes språk eller namn. Alla kontroller, precis som alla andra polisingripanden, ska dessutom ske med minsta möjliga intrång i personens frihet och integritet, och den som kontrolleras ska behandlas med humanitet och värdighet.
Dock är det inte regeringens uppgift att kontrollera att polisen i sin dagliga verksamhet följer lagar och regler. Polismyndigheterna ansvarar själva, med stöd av Rikspolisstyrelsen, för att tolka gällande regelverk och därefter göra en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga för att lösa den aktuella arbetsuppgiften. Att polisen ska följa lagar och regler i allt polisarbete är en självklarhet.
Anf. 2 Sara Karlsson (S)
Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Men jag måste säga att svaret gör mig bekymrad. Jag hade verkligen önskat mig någonting annat.
Inledningsvis vill jag klargöra en sak och ge ministern så lite som möjligt att gömma sig bakom. Utvisningsbeslut ska gälla. Om detta är vi överens. Jag vill visserligen se en annan migrationspolitik än dagens, en mer human politik, ett starkare skydd för barn och en breddning av särskilt ömmande omständigheter. Men vägen dit går genom en förändring av migrationslagstiftningen, inte genom att låta personer leva här utan papper. Det är inte ett liv jag önskar att fler tvingades leva. Vi är alltså överens om principen att besluten ska gälla.
Med det sagt tycker jag att det finns all anledning att diskutera hur det arbetet ska ske och vilken prioritet det ska ha.
Som justitieministern skriver i sitt svar har det de senaste åren pågått ett särskilt arbete i samarbete mellan Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården. Det går under namnet Reva, Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete.
Det verkar finnas positiva inslag i arbetet, som att antalet dygn i förvar har reducerats. Men den överskuggande bilden är mörk, och arbetet verkar ha intensifierats den senaste tiden. Det är ingenting som poliserna har kommit på själva. Det är något som regeringen uttryckligen kräver i regleringsbrevet för 2013. Det handlar inte bara om att arbetet ska fortsätta, utan antalet verkställda utvisningar ska vara väsentligt högre än förra året.
Fru talman! Vi har en situation där 17 procent av anmälda misshandelsfall klaras upp, 13 procent av anmälda rån och 4 procent av bostadsinbrotten. Det rapporteras kontinuerligt om hur förundersökningar om grova brott läggs ned, trots att det finns bevisning, för att det saknas resurser. Jag tänker till exempel på en diskussion i P1 den 10 januari om den bedrövligt låga uppklaringen av sexköp när det gäller barn. Och det finns gott om exempel.
De siffror som jag läste upp nyss var förresten för 2011. Vad jag förstår ser siffrorna för 2012 ännu värre ut.
I detta läge med så låg uppklaringsgrad för brott, där det finns brottsoffer och människor som drabbas, styr alltså regeringen polisen att prioritera utvisningar. Det är fullständigt orimligt, och det riskerar att urholka förtroendet för rättssamhället.
Den här regeringen har gjort en grej av att öka den polisiära närvaron för att öka tryggheten i samhället. Och fler poliser har det blivit. Men det är knappast i tunnelbanan eller utanför skolor spanandes efter personer att utvisa som polisen behövs för att ingjuta trygghet hos befolkningen.
Det för mig in på min andra fråga, om metoderna. Jag antar att också justitieministern har tagit del av rapporteringen, alla berättelser från personer som stoppats och kontrollerats enbart på grund av sitt icke-svenska utseende. Detta kallas rasprofilering eller etnisk profilering. Om uppgifterna stämmer - jag ser ingen anledning att ifrågasätta om de stämmer - är det ren och skär diskriminering.
Det är inte bara väldigt obehagligt och oetiskt utan också olagligt. Och här blir ministerns svar lite svårt att förstå. Menar hon på allvar att det inte är regeringens sak att agera när det framkommer uppgifter om att polisen systematiskt använder sig av olagliga metoder i sitt arbete? Finns det enligt ministern inte ett politiskt ansvar för konsekvenserna av regeringens beställning?
Anf. 3 Ali Esbati (V)
Fru talman! Jag är glad att det finns en möjlighet att säga någonting i den här debatten. Vänsterpartiet hade begärt en aktuell debatt med anledning av detta, men det gick inte igenom på grund av motstånd från andra partier.
Men det som är intressant här är att regeringen under en längre tid har stått för en signalpolitik runt invandringsfrågor och flyktingpolitiska frågor. Då är det lite märkligt att man blir förvånad och slår ifrån sig när det finns de som faktiskt uppfattar signalerna.
Det som gör den här frågan extra principiellt intressant är ju våldsmonopolet, att en viktig myndighet som polisen i praktiken blir ett aktivt verktyg för den här signalpolitiken i invandrings- och flyktingpolitiska frågor.
Detta är problematiskt på flera sätt, för det första därför att det är klart att de prioriteringar och metoder som används i polisens arbete på olika fält påverkar hela samhället. Hur man behandlar människor - och i begreppet "människor" ingår naturligtvis också de som har fått avvisningsbeslut i Sverige - är och förblir en del av den totala samhällsbilden och påverkar också andra människor i samhället.
För det andra och som en följd av detta har det sätt som polisen agerar på i samband med utvisningar och i förberedelser för utvisningar naturligtvis en stor påverkan på människor som råkar ha samma typ av utseende som jag. Det har varit ganska många exempel på människor som upplever väldigt starkt att de har blivit drabbade av polisens metoder under ett antal år, men det har blivit extra aktualiserat i samband med det som har hänt i Stockholms tunnelbana under en period. Man uppfattar att det faktum att man råkar se ut på ett visst sätt påverkar rätten att slippa bli behandlad som en potentiell brottsling av polisen, och det är ingen oviktig fråga. Det är en central fråga hur människor uppfattar polisen i det samhälle där de lever.
Därför blir naturligtvis min följdfråga i likhet med det som Sara Karlsson också var inne på: Är det eller är det inte ett politiskt ansvar för till exempel justitieministern att gå in och åtminstone diskutera frågan när polisens agerande har uppfattats på ett sådant sätt av så många människor med invandrarbakgrund, med ett utseende som gör att de har kommit att råka ut för ökad risk att stoppas i olika sammanhang, i tunnelbanan eller på andra ställen? Är det eller är det inte den politiska ledningens uppgift att se till att polisen i så hög utsträckning som möjligt uppfattas som hela samhällets polis? Det är naturligtvis en fråga som dyker upp i det här sammanhanget.
En annan fråga blir: Är det intressant för ministern att diskutera vad det är som polisen inte får göra? Finns det några gränser som man tydligt vill dra? Då räcker det inte med att bara säga att polisen ska följa lagar och regler och att det är en självklarhet. Ja, det är en självklarhet, och det är lika självklart att det nu finns en massa människor som uppfattar dessa gränser som diffusa och att polisen har agerat på ett sådant sätt att man uppfattar det som övertramp.
Anf. 4 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Först ska jag säga till Ali Esbati att det är självklart att jag som minister kan diskutera de här frågorna. Däremot kan jag inte som minister gå in och fatta beslut eller komma med bestämda synpunkter när det gäller det som är myndigheters eget ansvar. Det är en viss skillnad, men jag är faktiskt här i dag för att diskutera den här frågan.
Den här debatten har framför allt startat utifrån Stockholmsmyndighetens särskilda kontroller i tunnelbanan, som ju är vad som har beskrivits i medierna. Där finns det frågetecken, och det har också kommit ett besked från Stockholmsmyndighetens gränspolis att man inte längre tänker använda sig av den typen av metoder. Det grundar sig på att man måste ha särskild anledning till kontroll och att man då i anslutning till misstanke om brott eller en del annat har sådana möjligheter.
Det är dock otvetydigt på det sättet att man inte får göra inre utlänningskontroller bara baserat på utseende eller sådant. Det krävs mer enligt den lagstiftning som vi har antagit i riksdagen. Jag utgår alldeles självklart från att polisen i all sin verksamhet följer lagstiftningen.
När det gäller Revaarbetet är det dock precis som Sara Karlsson berättade här: Det arbetet har intensifierats, eftersom vi har talat om att det är viktigt att effektivisera avvisnings- och utvisningsärenden inom de aktuella myndigheterna. Arbetet omfattar väldigt många olika uppgifter och handlar inte enbart om det som har diskuterats i medierna. Mycket av arbetet är bra, för det är humant och riktigt att effektivisera arbetet. Det är inte så märkvärdigt.
Det är inte heller så märkvärdigt att regeringen har påpekat för myndigheterna att man bör intensifiera det här arbetet. Vi har ju ganska stora bekymmer i dag. Vi har en asylprocess som innebär att vi prövar ärenden mycket noggrant, men sedan är det dess värre så att inte alla följer de domstolsbeslut som har fattats. År 2012 överlämnades ungefär 12 000 återvändandeärenden från Migrationsverket till polisen på grund av att personer avvikit eller på grund av att det kunde antas att tvång skulle behövas för att verkställa ett beslut om avvisning - 12 000 ärenden.
Balansen för polisens del när det gäller de här ärendena närmar sig 20 000. Kostnaderna för alla de människor som trots ett beslut om avvisning och att man inte får vara i Sverige är ungefär 1,6 miljarder per år. Det är väldigt stora kostnader. Det är alltså viktigt att försöka verkställa det domstolen har fastställt någorlunda snart. Om vi skulle kunna korta tiden med en månad handlar det om 125 miljoner kronor som vi självklart kan använda mycket bättre, till exempel till att stötta barn och ungdomar som så väl behöver det.
Detta måste naturligtvis ske på ett riktigt sätt och enligt de regler som gäller. Jag är väldigt tydlig på den punkten. Men det går inte, om man ska ha en kontrollerad och reglerad invandring med riktiga processer, att inte ha någon myndighet som har ansvar att agera när människor väljer att inte följa av domstol fattade beslut. Det arbetet är svårt, komplicerat och inte alltid så uppskattat, och det är självklart så att det är viktigt att vi håller ögonen på att det sker enligt lagar och regler.
Men så länge vi ska ha en reglerad invandring måste den här delen fungera. Det är en liten del av polisens verksamhet men synnerligen central i alla fall, och jag menar att de direktiv vi har gett till myndigheterna är viktiga.
Anf. 5 Sara Karlsson (S)
Fru talman! Jag inledde med att understryka att vi självklart står bakom att utvisningsbeslut ska gälla, just för att vi inte skulle få den här diskussionen där justitieministern kan gömma sig bakom det.
Det jag skulle säga, fru talman, var att det inte är helt ovanligt att jag träffar på personer, kanske främst i mitt privatliv, som utsatts för brott. Jag antar att också justitieministern träffar på många personer som utsatts för brott. Väldigt ofta är de här personernas erfarenheter av polisutredningarna negativa. De upplever sig kanske inte bli tagna på allvar eller så har de fått gå och vänta länge utan att höra något tills det bara väldigt långt senare dimper ned ett brev med posten som berättar att ärendet är nedlagt eller att de får ett jättesnabbt svar om att ärendet läggs ned.
Ofta handlar det om så kallade mängdbrott, men jag träffar ibland också personer som har utsatts för grova brott, som har blivit misshandlade eller våldtagna och som också har negativa erfarenheter av hur polisutredningen har gått till eller snarare inte gått till. Det är det som ofta upplevs som problemet.
Alla de här erfarenheterna och upplevelserna, att utsättas för brott men att polisen inte har tid att utreda, inte har resurser att lägga på dem, är sådant som undergräver förtroendet för polisen och för hela rättsväsendet. Detta i kombination med att polisen lägger stora resurser på att jaga papperslösa med väldigt tveksamma metoder lägger verkligen ingen bra grund för trygghet och förtroende. Människor ser ju detta.
Beatrice Ask tog upp att gränspolisen i Stockholm har beslutat att inte längre stå i tunnelbanan. Jag uppfattade det beslutet som att det var just gränspolisen men att det fortfarande kommer att finnas annan polis på plats som kan använda samma metoder. De skulle väl inte sluta helt. Det finns också rapporter från andra delar av landet om andra typer av metoder som måste ses som väldigt tveksamma.
Om man tar ytterligare ett kliv utanför detta kan man fråga sig vad detta gör med samhället. Jag tycker att det är en relevant diskussion att ta. Vad händer med samhället när polisen står i tunnelbanan eller någon annanstans och stoppar människor på rasistiska grunder? Vad händer när polisen spanar utanför skolor och sjukhus i jakt på papperslösa så att mänskliga rättigheter åsidosätts? Vad händer när angiveri växer fram bland klasskamrater och grannar?
Jag tycker att justitieministern ska fundera över vad vi vinner och vad vi förlorar med en sådan utveckling. Jag vet att jag inte bara talar för mig när jag säger att jag inte vill leva i ett sådant samhälle. Detta är ingen liten eller oviktig fråga. Det handlar om samhällets anständighet, om social tillit och om människovärde. Och här står landets justitieminister och försöker avhända sig sitt politiska ansvar. Jag tycker att det är makalöst.
Men ministern har fler minuter på sig att förklara det här: Hur kan detta anses vara rimliga prioriteringar? Och hur kan konsekvenserna av regeringens politik inte vara en fråga för regeringen? Det är klart att metoderna följer med om man ska leva upp till de krav som regeringen ställer på att väsentligt öka antalet utvisningar. Det är en direkt konsekvens av regeringens beställning. Hur kan det inte vara ett politiskt ansvar?
Anf. 6 Ali Esbati (V)
Fru talman! Jag tror inte att någon i den här debatten har förväntat sig att justitieministern ska komma med några listor med namn på polismän, ge dem betyg eller något sådant där. Det handlar om den bredare politiska diskussionen om hur man från regeringens sida ser på polisens prioriteringar och hur man ser på hur polisens agerande uppfattas brett i samhället.
Inget av detta var någonting som justitieministern egentligen berörde i någon särskild grad i sin kommentar, utan hon gömmer sig bakom en formulering som är oerhört intetsägande - att det är en självklarhet att polisen ska följa lagar och regler i allt polisarbete. Just eftersom det är en självklarhet är det inte heller något särskilt intressant uttalande. Vi diskuterar allt det andra som uppenbarligen inte är självklart.
När det gäller prioriteringar och agerande finns det, som jag sade, två dimensioner. Den ena är den rent juridiska gränsdragningsproblematiken. Frågan i interpellationen handlade bland annat om ifall man är beredd att initiera en analys av lagligheten i metoderna. Vilka metoder är okej, och vilka är inte okej? Vilka riskerar åtminstone att inte vara okej? Det borde gå ut signaler om detta till polismyndigheten. Var får man spana? På vilket sätt får man lägga upp sitt spaningsarbete och sitt arbete generellt med de här frågorna? Det vore intressant att få det analyserat, men det verkar inte finnas något direkt intresse av det hos regeringen.
Den andra, och kanske ännu viktigare, frågan är: Uppfattar man detta som ett problem? Är man beredd att agera för att polisen ska uppfattas som hela samhällets polis? Hur bygger man upp ett förtroende som uppenbarligen har blivit skadat? Där hörde jag inte heller någonting från ministerns sida. Det är beklagligt. Jag tror att debatten kommer att fortsätta.
Anf. 7 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag blir beskylld för att gömma mig bakom olika argument. Jag kan säga att i denna fråga tänker jag över huvud taget inte gömma mig. Jag diskuterar mycket gärna den och många andra. Däremot uppfattar jag att Sara Karlsson själv försöker komma ifrån diskussionen om Reva, det som har hänt i Stockholm och har förekommit i medierna i flera dagar, genom att börja tala rent allmänt om utredningar, polisens resultat och så vidare.
Av tidsskäl tänker jag fokusera på det som rör verkställighetsarbetet. Det är viktigt, och det är oerhört känsligt. Detta handlar ofta om människor som har flytt från sina länder och kanske har lämnat dem med stora trauman bakom sig. De får saken prövad, de mår inte bra och de har kanske farit illa också här i Sverige. Detta är oerhört viktigt, så smit inte ifrån diskussionen!
Jag här helt säker på att vi måste ha ett anständigt verkställighetsarbete också när migrationsprocessen har fungerat och genomförts på ett vettigt sätt. Detta ska naturligtvis också granskas.
Det är inte så att polisen nu prioriterar att ägna sig åt avvisningar och utvisningar. Om man påstår det är man ute och cyklar. 57 procent av polisens resurser - och det är en ökning - används till utredning och lagföring av just den typ av brott som Sara Karlsson nämnde. Huvuddelen av pengarna går till detta. 0,5 procent används till verkställighetsarbete enligt den bedömning som Rikspolisstyrelsen gör. I denna lilla del har regeringen sagt: Kan ni vara snälla och samordna er med Migrationsverket och Kriminalvården för att se om ni kan korta tider och försöka göra detta arbete lite bättre?
Vi har en balans på 20 000 människor varav ungefär hälften finns på olika anläggningar som Migrationsverket står för. Resten vet vi inte riktigt var de är, men de är förmodligen någonstans i Sverige. Detta är ett växande problem i en värld där människor flyr och söker tröst och trygghet någonstans. Då är det viktigt att ett anständigt land som vårt har rimliga processer och prövar varje ärende rättssäkert och seriöst. Men när beslut är fattat måste de som inte har skäl att stanna i Sverige åka hem, hur jobbigt det än kan vara. Annars får vi inte plats och möjlighet att ta emot alla de andra som behöver hjälp, stöd och skydd enligt alla regler.
Det är här som denna lilla verksamhet på 0,5 procent av polisens arbete ligger. Det är här man har diskuterat det som har gjorts i Stockholm specifikt. Det är en mycket liten del av det arbete som bedrevs. Det jag säger är att reglerna är tydliga och uppenbara. Man kan inte gå omkring och kontrollera folk därför att de är brunögda, har svart hår, pratar konstigt - det vill säga inte svenska - eller avviker på något annat sätt. Man ska ha särskilda skäl. Det ska finnas en misstanke om något - att personen har begått ett brott eller någonting annat som verkar knepigt. Då har man tillåtelse att pröva detta.
Jag tycker inte att det är särskilt svårt. Men det finns situationer när det för polisen är besvärligt att göra en bedömning. Jag tycker att det är viktigt att sådant granskas. Många människor som möter poliser i olika sammanhang kan tycka att det är besvärligt. Det är viktigt att de vet att man kan få frågan prövad hos Justitieombudsmannen eller hos Rikspolisstyrelsens avdelning för sådana här ärenden.
Riksdagen känner till att vi också i särskild ordning nu har gett Polisorganisationskommittén ett uppdrag att utreda om vi behöver ett fristående organ för att granska polisens verksamhet. Om det finns ett behov av det ska man också komma med ett förslag till hur ett sådant organ ska se ut.
Vi fuskar inte med dessa frågor. De är viktiga, och det är inte en huvudprioritering. Men det är ur mänsklig synpunkt centralt att detta sker på ett effektivt och fokuserat vis.
Anf. 8 Sara Karlsson (S)
Fru talman! Beatrice Ask sade någonting om att jag försöker gömma mig bakom något och att jag pratar generellt. Jag förstår inte riktigt vad hon menar. Det jag försökte göra var att beskriva det jag ser och det som människor upplever och sätter ord på. Det man ser är att brott som man utsätts för inte blir lösta och att det sker en prioritering av denna typ av arbete - att utvisa personer som inte har fått rätt att stanna i Sverige.
Detta är sant. Det står klart och tydligt i det regleringsbrev som regeringen har gett till Rikspolisstyrelsen. Det Beatrice Ask gör här är att i stället för att försvara denna prioritering försöka förminska den diskussion som har varit och som har uppkommit av det obehag som människor känner och upplever och av den ilska och vrede som finns över det vi ser.
Inte heller kommenterar Beatrice Ask metoderna. Som Ali Esbati påpekar säger hon bara att det är en självklarhet att man ska följa reglerna. Hon ger inte någon hint över huvud taget om politiskt ansvar.
Kommer det att komma några nya riktlinjer för hur polisen ska arbeta med detta? Kommer regeringen att initiera ett sådant arbete, en analys av och en diskussion om vad det är som ska gälla? Detta är trots allt konsekvenser av regeringens politik. Antingen menar ministern verkligen att detta inte är en politisk fråga eller så är hon bara nöjd med utfallet av politiken. Jag vet inte vad som är värst.
Anf. 9 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Vad människor ser och upplever, enligt Sara Karlsson, är att polisen inte utreder brott och att polisen prioriterar fel. Det må vara en bedömning man kan göra.
Jag lutar mig mer mot de nationella trygghetsundersökningarna som sker på ett statistiskt vederhäftigt sätt varje år. De visar att människor känner sig tryggare för varje år och att de har stort förtroende för polis och rättsväsen. Icke förty finns det människor som kan känna obehag inför hur polisen arbetar. Inte minst om de inte har rätt att vistas i Sverige kan det kännas obehagligt, men det kan helt enkelt också vara fråga om ovana vid att möta någon från den myndigheten. Därför är bemötandefrågor oerhört centrala.
Nu diskuterar vi inre utlänningskontroll och verkställighetsärenden. De regler som finns är tydliga. Vad riksdagen tycker ska gälla framgår klart. Det finns också riktlinjer från Rikspolisstyrelsen om hur man ska arbeta. Likväl kan det naturligtvis finnas skäl att diskutera frågan, och jag utgår från att det sker inom polisens verksamhet.
Jag berättade att det tas initiativ. Vi har bett Polisorganisationskommittén att fundera över om det behövs ett särskilt organ för att granska polisens verksamhet och i så fall lägga fram förslag om hur ett sådant organ ska se ut. Det finns också möjligheter att ifrågasätta polisens agerande genom att anmäla till olika instanser. Jag nämnde det tidigare.
Det väsentliga i den här diskussionen är ändå att om riksdagen anser att Sverige ska ha en reglerad invandring, om riksdagen anser att Sverige ska ha en anständig migrationsprocess och en prövning av asylärenden, måste man fullfölja och respektera de beslut som domstolen fattar. Då måste vi på ett eller annat vis se till att vi i ordnade former sköter också den delen i kedjan. Annars fungerar inte detta.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.