Otryggheten i Malmö efter de senaste skjutningarna
Interpellation 2019/20:122 av Angelika Bengtsson (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2019-11-13
- Överlämnad
- 2019-11-13
- Anmäld
- 2019-11-14
- Svarsdatum
- 2019-11-26
- Besvarad
- 2019-11-26
- Sista svarsdatum
- 2019-11-27
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Under det gångna året har det rapporterats flitigt om sprängdåd, skjutningar, offentliga avrättningar, (grupp)våldtäkter och så vidare i min hemstad Malmö. Ingen har kunnat undgå rapporteringarna, inte ens den högst ansvariga ministern.
Den senaste veckans rapporteringar om ungdomar som skjutits till döds eller blivit svårt skadade har dock varit droppen för oss alla, såväl medborgare som polisväsendet.
Jag är född och uppväxt i Malmö och har tyvärr vant mig vid rapporteringarna om Malmö.
Det är väldigt ovanligt att man fattar beslut om en nationell särskild händelse som man nu gjort om de senaste händelserna. Det betyder att all annan polisverksamhet kommer att få stå åt sidan ett tag framöver för att man ska kunna lägga allt fokus på de senaste händelserna i Malmö. Det är tragiskt att det ens ska behöva gå så långt. Gängkriminaliteten verkar ha vunnit över polisen och staden, och detta skapar i sin tur en misströstan gentemot rättsväsendet, politiken och ens grannar. Slutar man att lita på varandra är risken stor att man sluter sig och inte lever lika öppet längre. Det är en farlig utveckling när människor slutar leva som man alltid gjort på grund av hot och oroskänsla.
Jag känner flera personer som antingen har flyttat från Malmö eller funderar på att göra det på grund av att man tröttnat på den otrygghet som man känner i staden när ingenting verkar hända, vare sig från politikens eller polisens håll. Man kan fråga sig hur många fler som ska behöva känna en hopplöshet i Malmö innan någon ansvarig rycker in och tar tag i de mest akuta problem som staden brottas med. Det är något som framför allt många väljare frågar mig.
Min fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson är:
När kommer vi att se resultat av de åtgärder som antingen ska införas eller har införts för att bekämpa gängkriminaliteten i Malmö?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2019/20:122
Webb-tv: Otryggheten i Malmö efter de senaste skjutningarna
Dokument från debatten
- Tisdag den 26 november 2019Kammarens föredragningslistor 2019/20:38
- Protokoll 2019/20:38 Tisdagen den 26 novemberProtokoll 2019/20:38 Svar på interpellation 2019/20:122 om otryggheten i Malmö efter de senaste skjutningarna
Protokoll från debatten
Anf. 70 Statsrådet Mikael Damberg (S)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Angelika Bengtsson har frågat justitie- och migrationsministern när vi kommer att se resultat av de åtgärder som antingen ska införas eller har införts för att bekämpa gängkriminaliteten i Malmö. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Det våld som gängkriminella utövar är ett hot mot människors säkerhet, mot känslan av trygghet i samhället och i förlängningen mot rättssamhället och demokratin. Att möta detta hot tillhör statens kärnuppgifter och är en av regeringens mest prioriterade frågor.
Polisen har nyligen gjort en kraftsamling mot gängkriminaliteten genom den nationella särskilda händelsen Operation Rimfrost. Arbetet är tänkt att ge resultat i Malmö såväl som i andra drabbade delar av Sverige. Målet med den särskilda händelsen är att skjutningar och sprängningar ska minska, att beslag av vapen och sprängmedel ska öka, att det ska bli färre gängkriminella och att allmänheten ska bli tryggare.
Regeringen har mot bakgrund av det ökade gängvåldet tagit fram det största paketet mot gängkriminaliteten någonsin i Sverige. Det så kallade 34-punktsprogrammet omfattar ett flertal nya verktyg för de brottsbekämpande myndigheterna, hårdare straff och ett stärkt brottsförebyggande arbete. För bara en månad sedan fattade regeringen exempelvis beslut om en lagrådsremiss om hemlig dataavläsning som ger polisen ett mycket skarpt vapen mot den grova brottsligheten.
Det finns även åtgärder som redan har vidtagits och gett tydliga resultat. Regeringen har fördubblat minimistraffen för grovt vapenbrott och grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor. Som ett resultat av straffskärpningarna kunde fem gånger fler häktas för grova vapenbrott förra året, och den trenden fortsätter även i år. Polismyndigheten beslagtog dessutom över tusen skjutvapen förra året. Det är fler än 20 vapen i veckan.
Ett annat verktyg som är efterfrågat av både polisen och kommunerna i arbetet mot gängkriminaliteten är möjligheten att sätta upp fler kameror på gator och torg. Efter förslag från regeringen kommer polisen från årsskiftet att få bedriva kamerabevakning utan tillstånd från Datainspektionen.
Viktigast av allt är dock de historiskt stora satsningar som nu görs på svensk polis. Regeringens målsättning är att öka antalet polisanställda med 10 000 till 2024. För att kunna klara målet har regeringen bland annat byggt ut polisutbildningen till två nya orter. Polisutbildningen har i dag ett rekordstort söktryck.
Det kommer att krävas målmedvetenhet för att vända en utveckling som pågått under lång tid. Regeringen ser mycket allvarligt på de sprängningar och skjutningar som skett, och vi är fast beslutna att kraftsamla för att göra det som krävs för att vända utvecklingen.
Anf. 71 Angelika Bengtsson (SD)
Fru talman! När jag skrev min interpellation var jag frustrerad. Återigen stod min hemstad Malmö i fokus för en dödsskjutning. En ung mamma avrättades mitt på ljusan dag med sitt barn i famnen. Därefter avrättades en 15-åring, och ytterligare en 15-åring skadades svårt. Säkerligen har fler än så mist livet till följd av grov brottslighet och skjutningar, men det är dessa som har fått nationell uppmärksamhet. Det var också dessa händelser som fick regeringen att äntligen göra något och ingripa.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag började engagera mig politiskt för tio år sedan just på grund av de kriminalpolitiska frågorna. Jag var trött på våldet i Malmö och den utveckling som skedde. Saker och ting blev grövre och grövre, men ingenting verkade hända från politikens håll. När man slutar reagera på grov misshandel, knivhugg, skjutningar och våldtäkter, som om de vore normalfallet, mister man även förtroendet för politiken.
De svar som jag fått i denna debatt låter bra och ser bra ut på papperet, men vad kommer de att ge för resultat i verkliga livet? Är det inte lite sent att reagera nu? Jag såg problem för tio år sedan när jag var en ung tjej, 19 år gammal, och det som händer i Malmö blir bara grövre och grövre. Offentliga avrättningar är normalfallet i Malmö, och det som regeringen har visat på verkar inte ge några resultat.
Min första fråga är: När kommer vi att se resultat av alla de straffhöjningar som regeringen pratar gott om? När kommer vi att se resultat när det gäller att sätta de grovt kriminella som går fritt på gatan i Malmö i finkan därför att de har dödat någon, kanske mamman eller den 15-åring vi kunde läsa om senast?
Det är bra att man äntligen, efter flera års rop och varningar, höjer straffskalorna för flera brott. Men varför har man haft huvudet i sanden under så här lång tid? Varför gör man inte mer? Och varför har man inte gjort mer från politikens sida? Det är regeringen som styr och som har ansvar för säkerheten på våra gator och torg.
Det är verkligen på tiden att vi har denna debatt i dag om den ökade otryggheten i Malmö och de senaste skjutningarna. De integrationssatsningar som regeringen har öst miljarder över verkar inte ha gett några resultat. Varför fortsätter man i samma spår som man har arbetat efter i många år? Hur länge ska man satsa på något som inte verkar fungera? Och varför fortsätter man med integrationsprojekt som inte ger resultat?
Jag hoppas verkligen att denna debatt kan tydliggöra det som regeringen anser ska ge resultat. Det är min förhoppning att detta ska tydliggöras för oss från politiskt håll men även för dem som lyssnar och framför allt för alla malmöiter som räds i Malmö i dag.
Anf. 72 Jörgen Grubb (SD)
Fru talman! Otryggheten i Malmö är verkligen otrygg. Jag skulle vilja anlägga ett lite annorlunda perspektiv på det. Jag är en 57-årig gammal gubbe från Malmö. Jag har bott där i hela mitt liv. Jag älskar min stad och hoppas att jag kan fortsätta att älska min stad. Jag bor ganska centralt i Malmö. Jag bor inte i det som kallas utanförskapsområden, men runt omkring mig, väldigt nära mig, finns områden som man kanske kan kalla för utanförskapsområden. Ibland är de ett gränsfall.
Jag ska erkänna att jag under de senaste åren har blivit fundersam. Vill jag vara kvar i Malmö? Men det vill jag, när jag funderar lite djupare, för den staden är så fin och fantastisk. Det är Sveriges tredje största storstad. Vi ligger fantastiskt nära kontinenten. Vi borde ha alla förutsättningar för allting och ha en fantastisk ekonomi, vilket vi inte har.
Jag skulle vilja berätta lite för ministern hur vi upplever det i min familj, på riktigt. Vi sitter en sommarkväll vid sjutiden på kvällen. Familjen är samlad. Fönstret är öppet i huset. Plötsligt hör vi automatvapen, pang, pang, pang. Det är rätt obehagligt, om man säger så. Jag lever med min fru och våra två döttrar. Mest reagerar de, mer än vad jag gör, även om jag också reagerar. Vad är det som händer? Jo, det är en dödsskjutning. Det tar under en timme, och sedan har äldsta dottern fått reda på precis vem som har fallit offer. Tyvärr avled han, och några blev skadade.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Dessa upplevelser är inte så trevliga för en familj som vill bo kvar i Malmö. Vi har grannar, och alla runt omkring har också hört och märkt detta. Det är inte något som vi bara läser om i tidningen.
Några veckor senare sitter jag och äldsta dottern uppe ganska sent. Det börjar närma sig midnatt. Pang! Det blixtrar och smäller utanför. Vad är det nu? Är det krig? Vi springer ut från huset och kollar vad som händer. Det blixtrar lite överallt, och sedan går vi 50 meter. Där står tre bilar i brand, och så kommer brandkåren. Det var en klassisk bilbrand, som det finns jättemånga av i Malmö och i andra städer också.
På torget i vår närhet, som heter Nydalatorget, har det under de senaste två åren skett ett par tre avrättningar. Det ligger en park vid sidan om. Inte i somras utan sommaren före knivskar de en till döds där klockan fyra. En mamma med ett litet barn låg och solade i parken, och barnet lekte och upptäckte den blödande personen, som senare avled.
Det är ett vanligt område egentligen, ett klassiskt område byggt på 50talet, gjort för oss medelsvenssons, så att säga. Det var fantastiskt. Vi hade det klassiska torget och butiker, och allting var frid och fröjd. Det var jättemysigt att vara där. Men det har hänt något. Och det hände inte i går och inte i förrgår, utan situationen har trappats upp under rätt många år. Kanske började det redan för 15-20 år sedan.
När jag kommer hem från jobbet i Stockholm möts jag ofta i dörren av min fru, som tittar på nya prospekt för boenden utanför Malmö. Jag blir inte så glad, så vi får ha en liten debatt där och skoja bort det och så vidare. Hon vill inte bo kvar, så familjen kan bli splittrad. Det hoppas jag verkligen inte, i alla fall inte på grund av detta.
Min fråga till ministern är: Vad är er plan för att göra Malmö helt igen?
Anf. 73 Lars Andersson (SD)
Fru talman! De senaste årens mycket gradvisa och förutsägbara eskalering av våldet i Malmö har nu nått helt oacceptabla nivåer. Det har inte smugit sig på försiktigt och under radarn såtillvida att man kan hävda att man inte såg det komma eller skylla på vad som blivit regeringens ledord: "Vi har varit naiva." Jag, och många med mig, har absolut inte varit naiva.
Jag är uppväxt i Skåne, inklusive Malmö i många år, samt har varit bosatt i diverse grannkommuner ett stort antal år. Jag hade dock ett ganska stort avbrott, då jag år 1981 beslöt mig för att ta ett år i utlandet som utbytesstudent. Lite visste jag då att detta år till slut skulle bli ett äventyr på hela 28 år utomlands, innan jag blev en så kallad hemvändare år 2009.
För att återuppleva gamla minnen tog jag pappas gamla rostiga cykel och gav mig ut i stan för att besöka alla ställen som jag hade så kära minnen från. Det blev, minst sagt, ett näst intill obehagligt uppvaknande. Ett av dessa minnen var när jag vintertid brukade åka pulka på Holmabackarna med kompisar som bodde i området. Jag kan säga att den kulturkrock jag kände relativt omgående under min cykeltur snarare var en chock än endast en krock.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Inom vissa utvalda områden i Malmö i dag känns det inte som om man är i Sverige över huvud taget. Må så vara att 28 år är en ganska lång period i en enskild människas liv, men i ett historiskt perspektiv, i ett samhällsperspektiv, är det en väldigt kort period. De helt otroligt omvälvande förändringar som min gamla hemstad har genomgått på så pass kort tid är minst sagt slående. Stora delar av Malmö präglas i dag av för mig främmande klädkoder, ofta kvinnoförtryckande sådana, och skyltar som jag inte förstår mig på eller kan läsa. Vissa torg är som scener hämtade ur en främmande film.
I takt med att dessa områden på rekordtid har förvandlats från arbetarområden - områden med knegare, alltså vanliga arbetare - till så kallade utsatta områden, som numera domineras av diverse invandrargrupper, har även bidragsberoendet ökat markant och likaså arbetslösheten och våldet. Under min cykeltur ifrågasatte jag vilka politiker som på ett par decennier kunde tro att detta skulle sluta väl.
Denna cykeltur blev ett startskott för mig in i politiken. Efter några veckors lusläsande av samtliga partiers plattformar och valmanifest blev jag sverigedemokrat, mindre än 90 dagar efter min hemkomst till Sverige efter 28 år utomlands. Det fanns ingenting att vara naiv om. Verkligheten stirrade mig bokstavligen i ansiktet.
Det som jag finner mest oroväckande nu när regeringen på ett halvår ska knäcka brottsspiralen, som det heter, är den envisa inställningen att en stor invandring absolut inte har någonting med ökad brottslighet att göra. Att inte våga eller kunna erkänna detta faktum menar jag inte bara är naivt utan långsiktigt rent destruktivt. Man har helt enkelt inte ens lyckats göra en korrekt analys av underliggande orsaker.
Fru talman! Några av minister Dambergs kollegor har varit helt öppna med att det självklart inte finns något samband mellan höga nivåer av migration från mycket främmande kulturer och ökad kriminalitet.
Min fråga blir således: Är detta en ståndpunkt som delas inte bara av statsministern och partisekreteraren utan även av minister Damberg?
Anf. 74 Statsrådet Mikael Damberg (S)
Fru talman! Först av allt: Vår tid präglas just nu av gängvåld med sprängningar och skjutningar som skapar väldigt mycket otrygghet runt om i Sverige, inte bara i Malmö. Det är en fråga som vi absolut tar på största allvar. Jag som inrikesminister tar ansvar med det program som vi nu levererar med den största utbyggnaden av polisen i modern politisk historia, och vi ska bygga ut polisen från nästan 30 000 anställda till nästan 40 000 anställda till 2024. Det finns ingen annan myndighet i Sverige som genomgår samma transformering. Vi har bestämt oss för att det ska finnas fler poliser runt om i Sverige som ökar tryggheten och skapar minskad kriminalitet.
Jag backar också upp polisens arbete i Malmö och i Sverige i övrigt. Jag vill betona att Operation Rimfrost som polisen har utlyst handlar om att bryta kurvan för gängvåldet i Sverige. Man börjar i Malmö, men man kommer att ha andra insatser runt om i Sverige. Och man har pekat ut att man vill se resultat av sina insatser inom sex månader. Det är inte jag som säger det, utan det är Polismyndigheten som säger att deras offensiva strategi mot de kriminella gängen, med start i Malmö, kommer att ge effekt på ungefär sex månaders sikt. Man har sagt att man ska utvärdera detta efter sex månader.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag tror att det är viktigt att vi nu backar upp Polismyndigheten och inte säger att detta är regeringens målsättningar om det ena eller det andra - alltså att vi faktiskt säger att vi är beredda att backa upp polisen i detta viktiga arbete, oavsett var detta våld sker.
Jag kan inte ta ifrån Sverigedemokraterna deras bild av Malmö. Den är ganska känd sedan tidigare, och ni har vittnat om hur ni ser på Malmö. Jag har varit i Malmö många gånger. Men jag bor inte i Malmö utan här i Stockholmsområdet. Därför har jag mitt perspektiv. Jag har rest väldigt mycket till Malmö de senaste åren, och jag har som inrikesminister rest väldigt mycket dit kopplat till de skjutningar och sprängningar som har skett. Jag har lyssnat på hur polisen kraftsamlar och tittat på hur polis och kommun samverkar för att se till att unga människor inte dras in i dessa kriminella miljöer. Det är ett mycket målmedvetet arbete som bedrivs i Malmö, men nu också med nationella resurser som verkligen gör skillnad.
Det som jag blir lite förvånad över - men det är inte hela fokus för denna debatt - är att det målas upp en bild av att det inte händer någonting annat i Malmö och att det inte finns fler bilder av Malmö. Jag har också som näringsminister och innovationsminister bilden av Malmö som en av Sveriges växande städer. Det är en stad som har gjort stora investeringar i ett modernt näringsliv, som har fått ett nytt universitet och som utvecklas och skapar väldigt många nya jobb. Det är också en bild av Malmö som har transformerats från en traditionell industristad till ett tjänstebaserat samhälle i mycket större utsträckning än tidigare. Det är en svår resa att göra för en stad. Men Malmö har verkligen påbörjat en sådan omformulerad resa som en modern industristad, inte minst kopplat till universitetets utveckling. Det finns alltså flera bilder av Malmö.
Jag är beredd att ta fortsatt ansvar för en politik som ger polisen de resurser som de behöver, som skärper en del straff, vilket vi har varit inne på, som ger polisen nya befogenheter att låsa in gängkriminella och få tag i vapen och som ser till att tullen får ökade resurser för att se till att dessa vapen och sprängmedel inte kommer in i landet. Men jag är också beredd att satsa på förebyggande arbete och se till att vi satsar på skolan, på socialtjänsten och på arbetsmarknadsåtgärder som gör att människor hamnar i arbete. Ingen tjänar på att dessa resurser rycks undan, vilket Sverigedemokraterna tyvärr bidrog till när M-KD-budgeten blev verklighet i Sverige.
Anf. 75 Angelika Bengtsson (SD)
Fru talman! Man kan ge en ljus bild av Malmö, och det händer mycket i Malmö - absolut. Men om jag inte vågar gå ut i Malmö, hur ska jag då kunna se det? Jag är inte ensam om att ha förändrat mitt sätt att leva och verka i Malmö på grund av att de kriminella gängen - kriminella personer - går omkring fritt och när som helst kan skjuta vem som helst. Vi har sett det de senaste veckorna och de senaste åren.
Vi ställer oss bakom polisens utbyggnad. Det är klart att vi behöver fler poliser. Vi har verkligen belyst detta problem under så många år, och vi kunde bara glädja oss åt att man äntligen har insett problemet med att det inte finns tillräckligt många poliser. Men helt ärligt, är möten med saft och bullar eller att man bjuder på vegetarisk pizza rätt väg att gå när man ska möta de kriminella i Malmö?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Senast var det, ett stenkast från där jag är uppväxt och där mina föräldrar fortfarande bor kvar, massor av bilar runt Stadion i Malmö. Mina föräldrar undrade vad det var som skedde. Det visade sig senare att det inte var Malmö FF som spelade på Stadion, utan det var ett möte med de kriminella. Vad det bjöds på ska jag låta vara osagt. Men jag tycker att det är helt fel väg att gå att dalta med de kriminella och bjuda på fika i stället för att verkligen spärra in dem. När kommer vi att se fler personer sitta i fängelse i stället för att sälja knark eller göra andra olagliga saker på Malmös gator och torg?
Fru talman! Sverige är, tillsammans med Norge och Finland, ett av Europas mest jämställda länder. Det skiljer inte mycket mellan dessa tre länder. Ändå har vi den största andelen skjutningar bland män under 29 år i Europa. Är inte detta ett misslyckande? Det är tio gånger fler än i Tyskland. Men de sociala klyftorna är större i Tyskland.
Det har gjorts många insatser från polisen, inte minst nu med Operation Rimfrost. Varför har vi inte kunnat se dessa nationella insatser tidigare? Varför har man inte lyssnat på oss som bor i Malmö och sett utvecklingen på riktigt? Kom till Malmö! Det räcker inte att bara åka dit ned lite då och då. Lyssna på oss som bor där och känner otryggheten.
Man månar, som sagt, om att höja straffskalan. Men jag vill återigen veta vad man gör mer. Och varför har man inte gjort detta tidigare? Varför har man vägrat att inse problemen?
Jag anser att alla de no go-zoner som vi har i Sverige är en stor del av problematiken. Hur arbetar regeringen med att få bort alla no go-zoner?
Återigen: När kommer vi att få se resultaten av alla de satsningar som görs? Man kan nämligen inte bara stå här som politiker och ansvarig för frågorna och säga att man gör så här mycket. Man måste också ha mål med alla satsningar. När får vi se resultaten? När kommer jag som ung tjej att känna mig trygg i min hemstad?
Anf. 76 Jörgen Grubb (SD)
Fru talman! Socialdemokraterna har styrt i Malmö i ungefär 25 år. En stor del av den tiden har man också lett regeringen. Man föreslår nu en del reaktiva förslag, som jag kallar det. Det är förvisso jättebra; vi står bakom förslagen, och vi har själva lagt fram dem för många år sedan. Det är bra att ni nu plockar upp bollen, Damberg. Men på något sätt är det ändå som att sätta ett plåster på ett stort sår. Det är nämligen inte dit vi vill, utan vi vill naturligtvis att dessa brott inte begås.
Ni har under lång tid - det kommer ni aldrig ifrån - tillåtit en enorm invandring till vår stad utan att veta hur ni ska hantera det. Ni har alltså inte haft en plan. Vi har en bro som heter Öresundsbron, och där forsar trafiken över med illegala vapen. Ni svarar med att ni ska tuffa till vapenreglerna för våra jägare. Det är inte ens samma sak! Jag förstår det inte. Det finns fullt med vapen som är mycket billigare än riktiga jaktvapen, som är ganska dyra att anskaffa.
I Malmös skolor låter ni mängder med ungdomar, framför allt i utanförskapsområdena, misslyckas med sin skolgång och gå rakt ut i en kanske lockande kriminalitet. På gatan bredvid mig finns det sju frisörer som tar 50 spänn för en herrklippning - detta på en 200 meter lång del av gatan. Jag har hört att i alla fall fem av dem har samma ägare. Det är inte friskt. Vi har Norra Grängesbergsgatan, där det sker enormt mycket svarthandel på export-, import- och däckfirmor. Tidningen Sydsvenskan har vittnat om detta, och det rör sig om miljardbelopp.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Min fråga är: Hur kunde ni göra detta mot oss i Malmö?
Anf. 77 Lars Andersson (SD)
Fru talman! Representanter även från socialdemokratiskt håll säger sig se ett samband mellan segregation och ökad kriminalitet. Det är naturligtvis en välkommen insikt, då vi vet att gängkriminalitet i mångt och mycket förknippas med unga män med invandrarbakgrund.
Att man från den insikten inte lyckas analysera bakåt i tiden, alltså se var och hur denna segregation har uppstått, förvånar mig dock. Naturligtvis härstammar segregationen från invandringsnivåer som visat sig vara alldeles för höga för att det ska gå att åstadkomma en lyckad integration. Mer eller mindre samtliga integrationsprojekt har slutat i det ena fiaskot efter det andra.
Jag inbillar mig att Socialdemokraterna hade, och fortfarande har, ett väldigt stort stöd i många av Malmös tidigare nämnda områden - dock under en annorlunda flagg. Under 70- och 80-talen var man ett ganska rekorderligt arbetarparti, och dagens beskrivning är - mer passande - att man är ett bidragsparti. Kan det vara i syfte att skydda denna numera stora väljargrupp som man insisterar på att hög invandring och ökad kriminalitet inte har något som helst samband?
Det som kanske överraskar allra mest är dock att resultatet, enligt statsministerns egen utsago, hade varit exakt detsamma om vi satte enbart svenskar i dessa områden och förutsättningar. Det hade varit skjutningar, gruppvåldtäkter, gänguppgörelser, sprängningar och kallblodiga mord på öppen gata. Om jag inte missminner mig helt var det i huvudsak svenskar som bodde i dessa områdena under min uppväxt, även om det fanns finländare, chilenare, polacker, tjecker och andra nationaliteter i mixen. Varför sprängdes, mördades och lemlästades det inte där då? Det var ju inte de mest välbärgade områdena på den tiden heller.
Delar minister Damberg statsministerns åsikt att resultaten skulle vara identiska, det vill säga att det inte finns nämnvärda skillnader mellan grupperingar med vitt skilda attityder vad gäller problemlösning, kvinnosyn och jämlikhet och svenskar som vuxit upp med en helt annan värdegrund och ett helt annat sätt att verka och leva?
Anf. 78 Statsrådet Mikael Damberg (S)
Fru talman! För det första skulle jag uppskatta om man slutade förtala svensk polis i den här debatten. Det har gjorts flera gånger nu. Först beskriver man polisens projekt för att minska skjutningar i Malmö som att det handlar om saft och bullar och att dalta med kriminella. Det visar att man inte alls vet hur polisen i Malmö jobbar målmedvetet med att minska skjutningar i Malmö. Det görs med en internationellt erkänd metod som har minskat skjutningarna med någonstans 30-40 procent i de städer som har tillämpat metoden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
För det andra: Att det finns no go-zoner i Sverige är ju sådant som Donald Trump påstår. Polismyndigheten säger att Sverige inte har några no go-zoner. Det är polisen som avgör om man åker in i ett bostadsområde eller inte. Fråga rikspolischefen! Han kommer att säga att vi inte har några no go-zoner. Svensk polis åker in i alla bostadsområden runt om i Sverige.
För det tredje: Om vi nu ska ha en diskussion om enbart Malmö, vilket är lite annorlunda när det gäller en politisk debatt i Sveriges riksdag, och om nu Sverigedemokraterna så gärna vill titta på utvecklingen i Malmö - vad har då hänt med skjutningarna i Malmö under de senaste tre åren? Jämför man perioden januari till oktober de senaste tre åren ser man följande: 2017 var det 81 skjutningar, 2018 var det 64 skjutningar och 2019 var det 50 skjutningar. Det har alltså gått från 81 skjutningar till 50 skjutningar.
Jag är ju inte nöjd med detta, men jag är jätteglad att polisen gör en nationell kraftsamling som riktar sig mot skjutningarna och sprängningarna i Malmö. Jag tycker att det är rätt, och vi kommer att backa upp det. Om man ska beskriva utvecklingen måste man också beskriva vad polisen har gjort rätt och om de har flyttat fram positionerna eller inte. Jag tycker att Malmö har ett alldeles för stort problem med både skjutvapenvåld och sprängningar, fortfarande, och det är därför jag backar upp polisen och ser till att ge dem de resurser som behövs. Men vill man ha en seriös diskussion om utvecklingen i Malmö är det intressant att åtminstone redovisa hur många skjutningar som har skett i Malmö de senaste åren och om det går åt rätt eller fel håll.
Jag tror att Sverigedemokraterna egentligen ville ha den här diskussionen för att få diskutera sin syn på Malmö. De vill nämligen göra Malmö till en symbol för våldet och gängkriminaliteten i Sverige, medan vi har bestämt oss för att vända utvecklingen.
Integrationen, om vi växlar spår, underlättas inte av detta. Integrationen underlättas inte av att man sparar pengar i statsbudgeten och ger mindre pengar till de kommuner som har störst problem med segregation i Sverige - de som behöver mer pengar till skola, socialtjänst och insatser för att fånga in unga människor. Det kanske inte var där man skulle lägga sparkraven i den budget som Sverigedemokraterna hade möjlighet att påverka. Att inte göra tillräckliga insatser för språkinlärning och inte göra tillräckliga insatser för kvinnor på arbetsmarknaden underlättar inte. Att fortfarande öppna för religiösa skolor, som är en djupt segregerande fråga i svenskt samhälle, underlättar ju inte arbetet med integration.
Jag menar att det handlar om sådant som att förändra EBO-lagstiftningen, satsa på skolan, öka resurserna i de skolor som har störst problem och göra långsiktiga satsningar på de kommuner som har störst sociala utmaningar. Det handlar också om att se till att det finns arbetsmarknadsåtgärder så att folk inte hamnar i bidragsberoende utan tvingas gå till jobbet i stället. Detta är en klart mycket bättre politik, men ni i SD har än så länge - i era budgetförslag - valt att prioritera ned just dessa insatser. Det hjälper inte Malmö, som har de här utmaningarna i dag.
Anf. 79 Angelika Bengtsson (SD)
Fru talman! Jag har den här debatten för att jag verkligen vill belysa de problem som Socialdemokraterna på nationell nivå och även i Malmö har skapat. Jag kan nästan garantera att vi för 20 år sedan inte hade 50 skjutningar per år, men här står Damberg i Sveriges riksdag och är nöjd med den siffran, eftersom den går nedåt. Det är 50 skjutningar i år bara i Malmö, och statsrådet Damberg är nöjd med det.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag vill därför bjuda in statsrådet Damberg till Seved. Kom dit när mörkret har lagt sig och försök besöka den stadsdelen! Inte ens rörmokare kommer in utan polisskydd.
Sedan menar man att jag säger att polisen daltar i sitt arbete för att de bjuder på saft och bulle. Men om vi inte ser några resultat efter dessa möten i Malmö, trots att det är en så kallad internationellt erkänd metod att arbeta efter, är det någonting som inte fungerar här i Sverige och specifikt i Malmö, för vi har fortfarande 50 skjutningar varje år.
Jag håller med om att vi måste göra mer i skolan. Sverigedemokraterna lägger en halv miljard mer än regeringen på skola och utbildning.
I mitt Malmö har kriminella gäng tagit över butiker i centrala delar av staden. I mitt Malmö har vi öppen droghandel. I mitt Malmö har vi avrättningar på öppen gata, mitt på ljusa dagen.
Grova brott blir allt grövre. Detta är min verklighet i dag. Jag hoppas att det ser helt annorlunda ut om 20 år.
Anf. 80 Statsrådet Mikael Damberg (S)
Fru talman! Vi tar gängvåldet på absolut största allvar. Jag tar ansvar för det som vi nu gör. Vi bygger ut polisen med 10 000 fler anställda. I måndags började 39 nya poliser - tror jag att det var - att arbeta bara i Malmö. Över 100 nya poliser började i Region syd. Detta är den största trygghetssatsning vi gjort i modern tid, och den tar jag ansvar för.
Jag tar också ansvar för att vi skärper straff och för att vi ger polisen de verktyg som behövs för att bryta ned de kriminella gängen. Men jag är noga med att säga att man för att lyckas med detta även måste ge Malmö och andra kommuner resurser för att jobba med de förebyggande insatserna så att skola, socialtjänst, bostadspolitik och arbetsmarknad fungerar - annars kommer vi inte att lyckas med detta.
En sak är jag väldigt noga med att säga: I vårt Sverige kommer Malmö aldrig att stå ensamt. Vi kommer att hjälpa till med nationella resurser när det behövs.
När polisen i Malmö har gjort ett bra jobb och på några år minskat antalet skjutningar från - vad var det nu - 81 till 50 under de första månaderna av året ska de ha beröm för det arbetet. De ska ha uppbackning för det, för vi ska fortsätta på den vägen och minska antalet skjutningar i Sverige.
Men då kan man inte bara stå och säga att polisen har no go-zoner och att polisen daltar med de kriminella och bjuder på saft och bullar när de bevisligen burar in kriminella och ser till att antalet skjutningar minskar också i Malmö.
Detta arbete är långsiktigt. Det är hårt och tungt, men vi ska pressa tillbaka det gängkriminella våldet i Sverige. Detta arbete hoppas jag att det finns en bred politisk enighet om i Sveriges riksdag.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.