observatörsstatus för Taiwan i WHO

Interpellation 2002/03:313 av Forssmed, Jakob (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-04-28
Anmäld: 2003-04-28
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2003-05-05
Sista svarsdatum: 2003-05-13
Besvarad: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 april
Interpellation 2002/03:313
av Jakob Forssmed (kd) till utrikesminister Anna Lindh om observatörsstatus för Taiwan i WHO

De senaste två månadernas utbrott av den dödliga, smittsamma sjukdomen SARS har återigen fört upp frågan om Taiwans eventuella deltagande i WHO som observatör på dagordningen. I ett TT-telegram från den 22 april konstateras att Taiwan trots upprepade påstötningar från flera ministrar inte lyckats få någon kontakt med Världshälsoorganisationen, och inte fått del av efterfrågad information eller forskningsresultat om SARS för att förhindra att fler drabbas. Hälsominister Shiing-jer Twus fyra försök att nå WHO-chefen Gro Harlem Brundtland har totalt ignorerats och öns 23 miljoner invånare svävar i ovisshet då ett tjugotal smittade fall har upptäckts i Taiwan bara under de senaste två veckorna. Världssamfundet har tidigare kritiserat Kina för underrapportering och hemlighållande av vital information i epidemins begynnelsestadier. Ställt mot detta förefaller Världshälsoorganisationen och dess medlemmars agerande gentemot Taiwan mycket märkligt, då man nu agerar bromskloss för det informationsflöde man tidigare betonat vikten av.

Taiwans invånare har under 31 år exkluderats från Världshälsoorganisationen och dess globala nätverk av information och skydd mot smittsamma sjukdomar, sedan öns plats i FN och relaterade organ övertogs av Kina 1972. I artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fastslås rätten till hälsa för alla, vilket också är grundbulten i WHO:s målsättningar. Det taiwanesiska folket fråntas sina rättigheter då bristen på information och stöd från det internationella samfundet i hälsorelaterade frågor utgör en stor fara vid exempelvis utbrott av smittsamma sjukdomar. Inte bara Taiwan riskerar då att drabbas @ en bristande länk i informationskedjan kan skapa problem även för omvärlden. Samtidigt går omvärlden miste om den expertis inom många medicinska områden som Taiwan besitter i dag.

Frågan om Taiwans eventuella framtida deltagande i WHO som observatör har tidigare väckts här i riksdagen. Utrikesminister Anna Lindh svarade den 22 mars 2001 på Patrik Norinders fråga i ärendet (fråga 2000/01:880) genom att hävda att Taiwan i dag har möjlighet att använda information från organisationen till exempel i en situation då en smittsam sjukdom har brutit ut, även om taiwaneserna varken är medlemmar eller observatörer av WHO. SARS-epidemin visar tydligt att detta inte stämmer och belyser återigen vikten av att låta Taiwan delta som observatör i WHO.

I regeringens Asienstrategi konstateras att "ett väl utbyggt kontaktnät mellan omvärlden och Taiwan stärker dess förutsättningar att stå som ett demokratiskt exempel i regionen och utgör därmed det bästa stöd Sverige kan ge till det demokratiska Taiwan". SARS-epidemins utbrott utgör ett mycket lämpligt tillfälle att gå från ord till handling och ge Taiwan tillgång till nödvändig information och kunskap, för att kunna delta i det globala samarbetet mot ytterligare spridning av sjukdomen.

Att ge Taiwan observatörsstatus i WHO skulle inte strida mot regeringens ett-Kina-politik, utan endast ge ön samma rättigheter och status som exempelvis Rotary och Röda Korset i dag har. Att fortsätta att exkludera Taiwan från Världshälsoorganisationen skulle däremot vara moraliskt förkastligt och strida mot ett av FN:s främsta mål: att alla människor ska åtnjuta samma rättigheter utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden.

EU-parlamentet har redan antagit en resolution för att stötta Taiwan som observatör i WHO och väntar nu på kommissionen och medlemsländernas stöd.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga utrikesministern:

Vad avser utrikesministern att göra för att stödja Taiwan i strävan efter observatörsstatus i WHO?

Avser utrikesministern att göra ett uttalande till stöd för Taiwans deltagande i WHO som observatör?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:313

Webb-tv: observatörsstatus för Taiwan i WHO

Protokoll från debatten

Anna Lindh (S)

Anf. 67 Anna Lindh (S)

Herr talman! Det händer ibland, även om det inte är så ofta, att det görs inrikespolitik av utrikespolitik. Både regeringen och oppositionspartierna gör sig nog skyldiga till detta. Om utrikesministern tar ett initiativ till ett högnivåbesök på Kuba kan jag lova att vi från Folkpartiets sida inte kommer att göra inrikespolitik av utrikespolitik, utan vi kommer att strö rosor i er väg om ni ser till att stödja demokratirörelsen och träffa både den och företrädare för regimen och vara tydliga. Jag väckte en tanke som är ganska ny, eller i alla fall ny för mig själv. Vår biståndsorganisation, SILC, åkte till slut till miamikubanerna. Man hade varit inbjuden dit ett stort antal år, men man hade låtit bli att komma dit, men nu har man åkt till miamikuba- nerna för att höra diskussionerna i Miami. Det var under de diskussionerna som funderingar- na föddes om hur ska man kunna få en internationell enighet gentemot Kuba. Tanken med smarta sanktio- ner, som jag har, är egentligen inte att EU enskilt ska ha smarta sanktioner. Tankegången är att Sverige skulle kunna ta ett initiativ, inom EU-kretsen och i samtal med USA, till att ersätta det amerikanska embargot med gemensamma smarta sanktioner. Till och med hos miamikubanerna fanns det en väldigt stor förståelse för ett sådant resonemang, och jag tror att det skulle kunna vara väldigt effektivt. Om man nu ska hitta ett antal verktyg till en verktygslåda har jag ytterligare en fråga som jag skulle vilja ställa till Anna Lindh, utrikesministern: Vad ska vi nu göra med EU:s intressekontor, som ändå finns på ön? Ska det stängas helt och hållet, eller ska man använda det till något annat? Det öppnades ju för att man skulle förbereda en Cotonou- anslutning. Jag vet inte själv ifall det har fattats något beslut, men en sak man skulle kunna göra med EU:s intres- sekontor är det som man gjorde med det amerikanska intressekontoret, det vill säga att man delvis öppnar det för demokratirörelsen. Finns det två ställen att gå till, så att man kan mejla varannan vecka under en halvtimme eller hålla kontakt med yttervärlden, så kommer man inte att kunna stigmatisera de männi- skor som just går till USA:s intressekontor, det ame- rikanska. Finns det en beredskap från utrikesministerns sida för att ta ett sådant initiativ?

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 68 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Det slumpar sig så att jag råkar bo i den lilla orten Stocksund. Där fanns tidigare ett väl- digt fint kommunalhus. Numera är det omgivet av väldigt höga staket, och där inhyses numera Kubas ambassad. Det är inte särskilt roligt att se hur en folk- vald församlings samlingsplats har förvandlats till denna bunkerliknande plats. Detta gör att jag blir särskilt engagerad, för jag passerar ofta där. Jag tycker att det behövs något utöver de förslag som tidigare har aktualiserats här. Man kan läsa utri- kesministerns synpunkter när det gäller att hon även har nåtts av uppgifter om att de politiska fångarna tvingas genomgå fysiska och psykiska umbäranden. Då tycker jag att det är på sin plats att chefen för Utrikesdepartementet överväger om man bör delge också Kubas beskickning i Sverige dessa synpunkter, hur vi ser på detta. Jag noterar slutligen att det alltid är vissa partier, så kallade vänsterpartier, som aldrig deltar i den här typen av debatter när det gäller enskilda människors, vanliga människors, rättigheter i diktaturer. Det gäller till exempel enskilda människors åsiktsfrihet.

Anna Lindh (S)

Anf. 69 Anna Lindh (S)

Herr talman! Först och främst när det gäller att delge Kubas ambassad och ambassadör våra protester mot behandlingen av fångarna har det skett på stats- sekreterarnivå, alltså på mycket hög nivå, för att tyd- ligt markera den politiska protesten mot det som har skett. När det gäller frågan om intressekontor har jag inte gått igenom den närmare. Men min spontana reaktion är att det alltid är bättre att använda repre- sentationer av olika slag för att ha kontakter särskilt i kritiska lägen. Det är skälet till att vi har diskuterat att öppna ambassad i Minsk till exempel. Det är samma sak här. Jag tycker att om EU har ett intressekontor bör man också kunna använda det på olika sätt aktivt, detta dock utan att ha satt mig närmare in i frågan. Ofta tycker jag att det är bra och att vi blir starka- re när EU och USA kan agera gemensamt. Men just när det gäller Kubakrisen tror jag dock att det finns en poäng i att EU agerar självständigt och att vi inte försöker samordna ett agerande med USA. Avslutningsvis något när det gäller exemplet med Regis. Den tröst jag tror att man trots allt ska ha är att förtryckarna alltid förlorar till slut. Och jag kan ga- rantera att vi ska göra allt vad vi kan från svensk sida för att bidra till att Regis och alla andra som nu sitter fängslade under omänskliga förhållanden inte ska behöva vänta 15-20 år på att få träffa sina familjer igen.

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 70 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Jag vill verkligen understryka mitt tack till Anna Lindh för dessa utfästelser, och jag räknar också med att man underlättar praktiskt och på andra sätt för andra organisationer i Sverige som har kontakter med oppositionen och demokratirörelsen på Kuba. När jag har Anna Lindh i blickfånget här vill jag också skicka med ytterligare en bild. Jag tänker på Barbara, hustru till Omar Ruiz. Han är ytterligare en av de fängslade som har gjort sig skyldig till brottet att med hjälp av en skrivmaskin publicera nyheter. Han har placerats i fängelse i Guantánamo 70 mil från deras gemensamma hem i Villa Clara. Detta är ytterligare en del av Castros strategi för att knäcka dessa människor. Det tar Barbara fem-sju dagar att resa till fängelset, och lika lång tid hem igen. De har en fyraårig son. Hon får två timmars besökstid var tredje månad. I går var det söndag, och jag påmindes om de kvinnor som finns utanför murarna men inte i frihet på Kuba, de kvinnor som vägrar böja sig för den överhet som fängslat deras makar, fäder och bröder. De vandrar tysta varje söndag efter mässan genom Havannas gator i vita kläder med svarta scarfar - väl medvetna om att det mitt ibland dem kan finnas nå- gon av regimen utsänd klädd i vitt som en ljusets ängel - redo att inför de bevakande poliserna och säkerhetsagenterna ropa: Ned med Fidel! De kommer naturligtvis att hävda att alla kvinnor ska fängslas eftersom det är omöjligt att säga vem det var som ropade. På sätt och vis stämmer det att det är omöjligt att säga vem det var som ropade, för tystnaden kan ibland vara det starkaste av rop. Men vi som kan ropa ska göra det. Därför gläds jag åt att Anna Lindh och regeringen säger sig vara villiga att ropa och ta i. Även de mest brutala diktato- rer lyssnar nämligen ibland till omvärlden.

Anna Lindh (S)

Anf. 71 Anna Lindh (S)

Herr talman! Jakob Forssmed har frågat mig vad regeringen gör för att svenska företag ska ta ett ökat socialt och miljömässigt ansvar och i ökad utsträck- ning rapportera om detta arbete, inklusive genom lagstiftad rapporteringsskyldighet. Jag vill tacka Jakob Forssmed för att han upp- märksammar dessa viktiga frågor. Svenska företag har i många fall kunnat dra fördel av ekonomins globalisering. Det har gynnat såväl Sverige som utvecklingsländerna genom att skapa förutsättningar för ökad tillväxt, sysselsättning och välfärd. Men naturligtvis finns det också problem. Vi ser exempel på länder som försöker konkurrera om inve- steringar genom försämrade arbets- och miljövillkor. På samma sätt ser vi företag som drar nytta av brist- fälliga regleringar i fattiga länder. Som Jakob Forssmed påpekar har regeringen lan- serat Globalt ansvar i syfte att stimulera svenska företag att tillämpa de riktlinjer för multinationella företag som Sverige och övriga OECD-länder kom- mit överens om. Det handlar om mänskliga rättighe- ter, grundläggande arbetsvillkor, bekämpning av korruption och en bättre miljö. Intresset för initiativet har varit mycket stort, och de seminarier som hittills anordnats har varit välbe- sökta. Flera företag har också redan anslutit sig till initiativet, trots att det egentligen fortfarande är i ett uppbyggnads- och informationsskede. Att ansluta sig till Globalt ansvar är ett bra red- skap för företagens arbete inom det här området. Jag hoppas att fler företag, inte minst statligt ägda före- tag, ansluter sig till initiativet. I likhet med Jakob Forssmed tycker jag att infor- mation och öppenhet är av central betydelse. Global Reporting Initiative, ofta kallat GRI, är ett viktigt initiativ i syfte att ta fram en struktur för rap- portering kring företags sociala och miljömässiga ansvar. Från regeringens sida bjöd vi därför in GRI:s grundare Allen White till Stockholm för ett par veck- or sedan för samtal om eventuellt samarbete. Allen White deltog även i ett mycket välbesökt seminarium i Globalt ansvars regi. Inom ramen för Globalt ansvar pågår ett intensivt arbete för att belysa vilka möjlig- heter företag har att komma längre på rapporterings- området. Beträffande Jakob Forssmeds fråga om lagstift- ning för miljörapportering finns redan ett krav på större företag att redovisa verksamhetens miljöpåver- kan i förvaltningsberättelsen. Detta har skett genom ett tillägg i årsredovisningslagen. Bestämmelserna syftar till att kombinera redovisning av miljöpåverkan med redovisning av ekonomiska effekter. Bokfö- ringsnämnden har utarbetat riktlinjer för hur lagen bör tolkas. Regeringen avser att göra en uppföljning av vilka effekter som dessa bestämmelser har fått, och i det sammanhanget även ta upp andra frågeställ- ningar rörande hållbarhetsredovisning. Jag utesluter därför inte heller möjligheten att ge- nom lagstiftning förmå svenska företag att rapportera om till exempel miljöpåverkan utanför vårt lands gränser. Samtidigt visar erfarenhet från andra länder vikten av att först göra en noggrann konsekvensanalys. Rätt utformning av eventuell lagstiftning krävs för att de mål vi eftersträvar ska främjas på ett effektivt sätt. Vi avser därför att intensifiera arbetet med att gå igenom möjliga alternativ för att stärka kraven på rapporte- ring. Reglerna måste vara anpassade efter företagens verksamhetsområde, storlek, form av kontakter med omvärlden och andra viktiga faktorer. Detta gäller på såväl nationell som internationell nivå. Sverige är ett av de mest pådrivande länderna för företags sociala och miljömässiga ansvar. Bland annat verkar vi för tillsättandet av en internationell arbetsgrupp för att diskutera hur frågorna ska föras vidare på global nivå. Regeringen har drivit detta förslag vid vårens session i FN:s kommission för hållbar utveckling. Vi har även fört en nära dialog med Frankrike om hur företagen sociala och miljö- mässiga ansvar kan lyftas fram vid sommarens G8- möte i Evian.

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 72 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Låt mig inleda med att tacka när- ingsminister Leif Pagrotsky för svaret. Frågor om företagens, särskilt de multinationella, ansvar i en hållbar utveckling är en viktig fråga för riksdagen att diskutera. Företag och tillväxt krävs för att höja levnadsstandarden på jorden, men det finns också problem med människors resursutnyttjande som måste rättas till - marknadsekonomi men med sociala och ekologiska ramar. Det är därför, som jag ser det, viktigt att riksdag och regering inte abdikerar från sin roll som normgivare och lagstiftare genom att vara nöjda med att se på och på sin höjd arrangera träffpunkter och så vidare mellan näringsliv och olika NGO:er. Tyvärr ger Leif Pagrotsky inte de mest konkreta svaren på frågorna. Han diskuterar en del om bindan- de regler, och det är spännande i och för sig. Han gör också mycket reklam för Globalt ansvar. Och det är bra. Det är ett lovvärt initiativ. Man kanske dock ska vara lite försiktig än så länge eftersom det är väldigt få företag, såvitt jag förstår, som har gått med i detta projekt. Vad gäller obligatorisk rapportering av sociala och miljömässiga konsekvenser för multinationella företag får väl optimisten i mig hålla fast vid att mi- nistern inte utesluter den möjligheten. Pessimisten, eller kanske realisten, känner dock en smula besvikel- se över att Sverige som "ett av de mest pådrivande länderna för företags sociala och miljömässiga an- svar" inte intar en mer offensiv position i den här frågan, inte minst i ljuset av utvecklingspropositionen som konstaterar att utvecklingsperspektivet ska ge- nomsyra alla politikområden. Initiativet till Globalt ansvar kontrasteras ju av att exempelvis Exportkre- ditnämnden och statliga företag som Vattenfall inte alltid agerat i den riktningen. Näringsministern berömmer sig också av att Sve- rige fört en nära dialog med Frankrike för att lyfta fram företagens sociala och miljömässiga ansvar vid G8-mötet, och det är bra. Det kan också nämnas att Frankrike faktiskt har varit ett föregångsland och kanske övertagit den tätposition som Sverige har, enligt Leif Pagrotsky, genom att man infört en lag som ålägger ett antal företag att rapportera de sociala och miljömässiga konsekvenserna av sina handlingar, också i utlandet, enligt ett antal principer. Andra länder har denna typ av krav på fonder och så vidare. Varför räcker då inte frivilliga riktlinjer? Jo, det är för att rapporteringsskyldighet bara delvis handlar om att se till att de sämsta företagen kommer upp till en viss standard, och det är viktigt. Men det handlar också om att ge stöd och lyfta fram idéer från inno- vativa företag och se till att de som använder metoder som är miljömässigt och socialt hållbara blir mer attraktiva. Att göra just rapporteringen obligatorisk innebär att de incitament som finns för rapportering förstärks, medan det som försvagar de här incita- menten, nämligen rädslan för att vara ensam på banan och hängas ut, minimeras. Rapporteringen leder ock- så till att fler inom företagen får vara med och påver- ka talen i årsredovisningarna. Det leder till kreativitet och upptäckarglädje. Erfarenhet visar att frivillighet sällan räcker hela vägen. Det finns andra problem. Framgång för frivillighet hänger på påtryckningar från allmänhet och på publi- citet och varierar ofta mellan de olika sektorerna. Det finns risk för så kallad greenwashing, att det främsta syftet med åtaganden på miljöområdet är att de blir PR-mässiga. Det kan också vara svårt att engagera företag vars varor inte når direkt till konsumentledet. I dag kan också de företag som går före råka illa ut på ett orättvist sätt, medan de som döljer information premieras, och det är ganska dåligt. En miniminivå kan därför vara ett bra första steg. Jag undrar om näringsministern delar min syn att frivillighet kanske inte är tillräckligt i det här fallet och på vilket sätt han i så fall är beredd att gå vidare för att i alla fall undersöka möjligheterna till en obli- gatorisk lagstiftning på området.

Anna Lindh (S)

Anf. 73 Anna Lindh (S)

Herr talman! Jakob Forssmed frågar mig en gång till hur han ska tolka vad jag har sagt, om jag uteslu- ter eller håller dörren öppen för tvingande åtgärder. Jag upprepar gärna att jag inte stänger någon dörr för tvingande åtgärder. Jag tycker att den möjligheten ska finnas. Men vi har redan nu väldigt många olika reg- ler, riktlinjer och rekommendationer. Jag tycker att det är viktigt att vi nu sätter fokus på tillämpning, genomförande och uppföljning av det som finns som nästa steg i det arbete vi bedriver. Först därefter kan vi ta ställning till om vi behöver gå vidare med mer tvingande regler. Men jag håller för min del den möj- ligheten öppen. Regeringen har höga ambitioner, lika höga som jag tror att Jakob Forssmed har. Men vi är angelägna om att våra åtgärder ska bli verkningsfulla. Vi tycker inte att det är någon mening med att ägna oss åt så- dant som blir som slag i luften, även om det blir uppmärksammat och även om det får symbolkraft. Jag är angelägen om att det vi gör ska få resultat på riktigt så att säga. Därför är det klokt att ta ett steg i taget på ett så nytt politikområde som detta utgör. Inte minst ska vi hålla i minnet att många u-länder är rädda för att vi ska använda exempelvis rapporte- ringskrav för protektionistiska syften och att vi ska införa nya kontrollmekanismer som kan missbrukas av dem som ständigt är på jakt efter nya metoder att hålla konkurrenter borta från de egna marknaderna. Min åsikt är att u-länder måste få utnyttja sina kom- parativa fördelar, till exempel i form av stor tillgång på arbetskraft. Däremot är det absolut inte okej om de kränker mänskliga rättigheter. Och ska man ställa miljökrav på dem måste de vara noga genomtänkta, väcka respekt och acceptans också hos dem. Svenska företag ska vara bra på att ta socialt och miljömässigt ansvar utomlands. Det är deras skyldig- het. Det ligger i hela Sveriges intresse att de medver- kar till att bilden av Sverige som de ju bär med sig överallt, oavsett om de gillar den eller inte, är gynn- sam, positiv och väcker respekt. Projektet Globalt ansvar syftar till att stimulera svenska företag till erfarenhetsutbyte, till bättre var- dag och bättre praxis i deras verksamhet. Jag tycker att intresset än så länge har varit ganska starkt, och jag tror att det har fått en skjuts framåt genom det arbete som bedrivs inom ramen för Globalt ansvar.

Intressenter

Frågeställare

Jakob ForssmedKristdemokraterna

Besvarad av

Anna LindhSocialdemokraterna