Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Humanitärt stöd till de västsahariska flyktinglägren

Interpellation 2012/13:229 av Linde, Hans (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2013-01-25
Anmäld
2013-01-29
Besvarad
2013-02-14
Sista svarsdatum
2013-02-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 25 januari

Interpellation

2012/13:229 Humanitärt stöd till de västsahariska flyktinglägren

av Hans Linde (V)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

1975 invaderade Marocko Västsahara och inledde den ockupation som fortfarande fortgår, i strid med folkrätten och en lång rad FN-resolutioner. I samband med Marockos invasion flydde stora delar av befolkningen till Algeriet. I dag lever drygt 170 000 västsahariska flyktingar i en rad flyktingläger utanför staden Tindouf i västra Algeriet.

Under mycket svåra omständigheter har man i flyktinglägren lyckats bygga upp en grundläggande samhällsstruktur med utbildning och sjukvård. En mindre mängd grönsaker kan odlas trots de ogästvänliga förutsättningarna och det bedrivs en mindre uppfödning av höns och getter. Men det saknas alla möjligheter att täcka behoven av livsmedel. Befolkningen är därför starkt beroende av humanitär hjälp från omvärlden.

Sverige ger humanitärt stöd till lägren. Genom organisationen Praktisk Solidaritet ska Sverige förmedla stöd för 32 miljoner kronor under 2011 till 2013. Stödet ges genom kläder och konserver med makrill. Makrillen är oerhört uppskattad i lägren, och trots att flyktingarna tilldelas endast en burk per månad utgör makrillen för många den enda källan till protein.

I ljuset av den ekonomiska krisen i EU har flera centrala givare valt att minska sitt humanitära stöd till flyktinglägren. Exempelvis har Spanien minskat sitt stöd med 60 procent och bland annat ett spanskfinansierat projekt för att ge alla barn frukost i skolan är på väg att avslutas.

Den minskade humanitära hjälpen riskerar att få allvarliga konsekvenser för de västsahariska flyktingarna. Redan i dag är bristsjukdomar vanliga och 35 procent av kvinnorna lider av akut järnbrist.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att Sverige som enskilt land ska öka sitt humanitära stöd till de västsahariska flyktingarna?

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att Sverige som medlem i EU och FN ska agera för att dessa organisationer ska öka sitt humanitära stöd till de västsahariska flyktingarna?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:229, Humanitärt stöd till de västsahariska flyktinglägren

Interpellationsdebatt 2012/13:229

Webb-tv: Humanitärt stöd till de västsahariska flyktinglägren

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Gunilla Carlsson (M)
Anf. 98 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att Sverige som enskilt land ska öka sitt humanitära stöd till de västsahariska flyktingarna och hur jag ska agera för att få EU och FN att öka sitt humanitära stöd till de västsahariska flyktingarna. Sverige har under de senaste tio åren varit en av de största givarna till insatserna till stöd för de västsahariska flyktingarna. Stödet har främst kanaliserats via enskilda organisationer som Praktisk Solidaritet samt genom FN:s flyktingkommissariat UNHCR:s och FN:s livsmedelsprogram World Food Programmes kärnbudgetar. Sedan 1998 har vi utöver vårt stora stöd till UNHCR:s och WFP:s kärnbudgetar bidragit med drygt 173 miljoner kronor till flyktinglägren i Tindouf i Algeriet. Vi för dessutom kontinuerligt en dialog med andra givare och det internationella samfundet om vikten av att bistå med humanitärt stöd till svåra kriser. Situationen i Västsahara diskuteras för närvarande även i EU-kretsen, och där betonas bland annat vikten av att fler givare bidrar. Livsmedelssituationen i flyktinglägren i Tindouf i Algeriet är svår, inte minst för kvinnor och barn. Detta har bland annat Sverige och Echo, alltså EU:s biståndsorganisation, beaktat i sina biståndsinsatser. Echo har sedan 1993 bidragit med 184 miljoner euro till Västsahara, och 2012 fattade organisationen beslut om ett stöd om 10 miljoner euro. Ett problem för biståndsorganisationerna är att det faktiska antalet flyktingar av olika skäl hittills inte kunnat fastställas till fullo, och detta har till viss del påverkat distributionen av livsmedel. Sverige är en stor givare till World Food Programme och UNHCR:s kärnbudget. Vårt stöd till dessa organisationer är inte öronmärkt, vilket innebär att det kan användas där det bedöms att behoven är som störst. Bägge dessa organisationer har även närvaro i flyktinglägren. UNHCR bedriver bland annat det viktiga arbetet att genom förtroendeskapande åtgärder underlätta för återförening av familjer som splittrats under konflikten. Under 2013 planerar UNHCR att avsätta 28,3 miljoner US-dollar till Algeriet, varav merparten går till flyktinglägren i Tindouf. World Food Programme har varit på plats sedan 1986 och arbetar med att bistå med livsmedelsstöd i flyktinglägren. Under 2012 bistod sammantaget organisationen med 29,9 miljoner US-dollar till de västsahariska flyktingarna.
Hans Linde (V)
Anf. 99 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får börja med att tacka biståndsministern för svaret. Jag tycker att hon väl beskriver det omfattande och viktiga stöd som Sverige ger till de västsahariska flyktingarna, både som enskilt land och genom EU och de olika FN-organen. Däremot vet jag inte riktigt om biståndsministern svarade på min fråga, nämligen om hon är beredd att agera för att Sverige ska öka sitt stöd. Jag bad inte bara om en beskrivning av det stöd som finns i dag, utan ställde också frågan om man är beredd att utöka stödet. Bakgrunden till att jag ställt interpellationen är att jag själv besökte de västsahariska flyktinglägren utanför Tindouf i västra Algeriet i början av januari i år. Det var mitt andra besök i flyktinglägren. Egentligen får man väl börja med att säga att begreppet "flyktingläger" på sätt och vis känns lite missvisande i de här sammanhangen. När man pratar om flyktingläger tänker man på tillfälliga läger med tält och liknande. Men här pratar vi om kanske så mycket som 170 000 människor, möjligen ännu fler, vilket motsvarar en ganska stor svensk stad. De bor mitt ute i ökenområden i västra Algeriet sedan mitten av 70-talet, då jag själv inte ens var född. Många av dem som bor i flyktinglägren har aldrig bott någon annanstans. Man har trots allt lyckats överleva under dessa extremt svåra förhållanden med en tydlig brist på resurser genom att man har varit välorganiserade och haft ett nära samarbete och en stark sammanhållning. Man har lyckats bygga bostäder, sjukhus, skolor och infrastruktur med ytterst begränsade medel. Men det är också väldigt viktigt att understryka att man överlever bara tack vare omvärldens stöd. Det här området i västra Algeriet är ett ökenområde. Det finns ingen möjlighet att försörja 170 000 människor här. Det finns i praktiken ingen växtlighet. Tillgången till vatten är ytterst begränsad. Man lyckas med enorma ansträngningar odla lite grönsaker och föda upp några höns och några getter, men det räcker på inget sätt till för att föda 170 000 människor. Man är i dag helt beroende av FN:s matbistånd, som också biståndsministern beskrev. Men när det gäller FN:s matbistånd är det viktigt att komma ihåg att den matkorg som man ger till flyktingarna är anpassad för tillfälliga insatser vid en enskild katastrof. Biståndet är anpassat till att människor flyr undan en krigssituation eller en naturkatastrof. Man får linser, mjöl, matolja och socker, men man får ingen färsk frukt och inga grönsaker. Det är en diet man kan överleva på i månader, kanske upp till ett år. Men om man lever på denna kost alltför länge kommer man ganska snart att få bristsjukdomar och problem med undernäring. I dag är bristsjukdomar oerhört utbredda bland de västsahariska flyktingarna. Man räknar med att 53 procent av barnen och 67 procent av de ammande kvinnorna lider av järnbrist. De senaste siffrorna från 2010 visar att 8 procent av barnen under fem år är akut undernärda. Jag besökte ett av sjukhusen i flyktinglägren, där man beskrev undernäringen och missväxten som det stora hälsoproblemet. Som biståndsministern sade drabbar det både kvinnor och barn. Man beskrev också hur detta påverkar andra sjukdomar och hälsoproblem. Man kunde se en hög mödradödlighet kopplad till järnbrist och undernäring bland kvinnorna. Man såg även hur cancer och hjärt- och kärlsjukdomar ökade på grund av den väldigt ensidiga kosten. Sverige ger i dag makrill. Det handlar om en och en halv burk makrill på 225 gram per person och månad. Det är visserligen en oerhört viktig insats som för många betyder skillnaden mellan att vara undernärd och inte. För många i flyktinglägren är det den enda källan till omega-3. Men här finns såklart enorma möjligheter att öka det svenska stödet. Praktisk Solidaritet, som fördelar makrillen, är nu berett att öka sina insatser. Därför kvarstår frågan till biståndsministern: Är den svenska regeringen beredd att öka sitt humanitära stöd till flyktinglägren?
Hillevi Larsson (S)
Anf. 100 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Jag tackar Hans Linde för denna viktiga interpellation. Även jag har besökt flyktinglägren i Algeriet, där de västsahariska flyktingarna lever sedan deras land ockuperades av Marocko för nästan 40 år sedan. När jag besökte lägren var förhållandena betydligt bättre. De var inte bra; det har alltid varit tufft för flyktingarna. Men det har blivit betydligt sämre på senare år. Nu har vi finanskrisen, som slår hårt mot Europa och inte minst har lett till att Spanien har dragit tillbaka en del av sitt bistånd. Spanien har traditionellt ett nära förhållande till Västsahara, eftersom det var Spanien som tidigare hade överhöghet över Västsahara. Men sedan lämnade Spanien Västsahara, och Marocko ryckte in med sina tungt beväpnade trupper och har som sagt ockuperat landet sedan 1975. Den humanitära situationen är skriande, och det är naturligtvis det viktigaste skälet till att ta tag i den här frågan. Men jag kan ändå inte låta bli att ta upp grundfrågan om ockupationen. Det känns extra grymt mot de här flyktingarna, som levt i dessa läger i svält och armod under så många år, att de inte får hjälp med grundfrågan, ockupationen, som sker i strid med FN:s resolutioner. De har sedan många år tillbaka också lagt ned vapnen. Till att börja med gjorde de motstånd mot ockupationsmakten. Men de lade ned vapnen mot ett löfte att det skulle bli en folkomröstning, där det västsahariska folket skulle få rösta för sitt självbestämmande. Men folkomröstningen har förhalats mer än tio gånger hittills av Marocko. Hopplösheten är stor, inte minst bland ungdomarna. Många som är födda i lägren har aldrig besökt sitt land över huvud taget; det är väldigt svårt att få släppas in där. Det finns rätt så mycket ilska bland ungdomarna. Arbetslösheten är hög och hopplösheten stor. Det finns många som skulle vilja återuppta den väpnade kampen. Man har lagt ned vapnen och gör fredligt motstånd men slås tillbaka väldigt brutalt. Det tycker jag är ytterligare en anledning, utöver den humanitära krisen, att hjälpa dem i den svåra situationen. Flyktingarna är totalt beroende av omvärldens stöd. Ute i öknen i Algeriet finns ingen möjlighet att odla något. De har inte tillgång till vatten. Ytterligare ett problem i den humanitära krisen är att vattnet som de får transporteras med lastbilar och har alldeles för hög jodhalt. Det har visat sig att det ökar risken för olika sjukdomar, bland annat struma. Detta har lett till att man börjat rena vattnet, men man har inte kunnat göra det överallt i flyktinglägren än så länge. Reningsanläggningar är alltså ytterligare någonting som vi skulle kunna bistå med. Men det kostar pengar och resurser. Det här är ett jätteproblem. Många har getter som de mjölkar. Det har hittills ansetts som att mjölken de dricker har ett bra och näringsriktigt innehåll. Men eftersom getterna lever på vatten med hög jodhalt betyder det att joden förs vidare via mjölken. Och de ammande mödrarna för vidare jod via bröstmjölken till de små barnen. Det här är också ett problem att ta tag i. Men det mest akuta är naturligtvis matbristen, eftersom undernäringen nu breder ut sig bland små barn, där det märks först. Även gravida och ammande mödrar är speciellt utsatta.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 101 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Jag tackar både interpellanten och Hillevi Larsson för att vi nu fått en chans att diskutera bland annat situationen i de västsahariska flyktinglägren och framför allt situationen i Tindouf, som Hans Linde tar upp. Jag ska börja med att instämma i det som redan har tagits upp i debatten, nämligen att det finns en grundorsak till att det finns ett flyktingläger. Det finns i grund och botten en olöst politisk konflikt, och huvuduppgiften måste vara att komma till rätta med den situationen. Det är anledningen till att vi nu diskuterar 170 000 eller 100 000 människor som utan egen förskyllan i decennier har tvingats leva i läger. Effekterna av detta är föremål för dagens interpellationsdebatt. Jag vet att det kommer ytterligare debatter på temat. Låt oss upprätthålla oss vid det humanitära ansvaret och engagemanget från Sveriges sida utifrån den beskrivning som både Hans Linde och Hillevi Larsson så bra har fångat. Jag har själv inte varit där, men jag har lärt mig och förstått den komplikation som gäller bland annat hälsoläget. Det är fråga om skriande hunger och undernäring samtidigt som det finns stora hälsoproblem som har illustrerats här i form av övervikt, diabetes, jodföroreningar och så vidare. Det visar på ohållbarheten i situationen över generationer. Samtidigt får vi inte glömma det psykosociala. Flyktingarna lever isolerade, till exempel får gymnasieungdomarna inte en bra skolutbildning, möjlighet att röra sig bort från familjen eller planera för framtiden. De kan inte planera långsiktiga jobbansträngningar och veta att de själva kan påverka sin situation eftersom de är fast i ett läger. Precis som Hans Linde påtalar är de helt beroende av hjälp utifrån. Det är en hjälp som delvis sinar eftersom resurserna inte är hur stora som helst. Vad gör Sverige nu åt detta? Vår humanitära fördelning av medel, drygt 5 miljarder kronor, som riksdagen har beslutat om i budgeten, sker utifrån humanitära principer, det vill säga opartiskhet, neutralitet och efter behov. Det betyder att jag som statsråd inte säger exakt vad pengarna ska användas till. Vi har i stället valt att ge till bland annat UNHCR, Unicef och inte minst World Food Programme kärnstöd som de använder där behoven är som störst. Det är därför vi kan räkna fram ungefär hur mycket Sverige i andel bidrar med till flyktinglägren. Det har varit viktigt för oss att inte nu styra till att det bara ska vara fråga om de västsahariska flyktingarna utan det är så mycket mer som behöver finansieras. Det sker i en värld som tyvärr blir alltmer beroende av humanitära insatser eftersom så mycket går fel i politiken. Inte minst inom EU har vi sagt att frågan ligger nära EU. Det är ett EU-intresse att stötta FN-processen för att få en lösning på den politiska konflikten och se till vilket ansvar EU kan ta humanitärt. Det gäller att försöka få fler givare att vara med i detta. Det är ett arbete som vi bedriver i Bryssel. Inte minst tack vare interpellationen och det starka engagemang som finns för den västsahariska situationen i Sverige har vi naturligtvis löpande diskussioner i frågan. För mig handlar det om att få fler givare att göra mer. Det kan inte bara ligga på Sverige att fylla de hål och enorma behov som så väl har illustrerats här så långt debatten nu har förts.
Hans Linde (V)
Anf. 102 Hans Linde (V)
Herr talman! När det gäller konfliktens grundorsaker, det vill säga den marockanska ockupationen, vet jag att Jonas Sjöstedt har väckt en interpellation. Han deltog också i resan till flyktinglägren. Jag har valt att i min interpellation i dag fokusera ljuset på den humanitära situationen i de västsahariska flyktinglägren. Egentligen har situationen varit allvarlig sedan 1976 när flyktingarna anlände till öknen i västra Algeriet. Det har varit en kamp varje dag för mammor och pappor att hålla svälten borta från hemmen och för att barnen ska få en så bra uppväxt som möjligt. Det vi nu ser, och som var ett tydligt budskap när jag besökte flyktinglägren i Tindouf, är att situationen snabbt förvärras i flyktinglägren. Bakgrunden är precis som Hillevi Larsson beskrev, nämligen den ekonomiska krisen i Europa. Det är något vi inte alltid diskuterar när vi pratar om krisen i euroområdet i dag, det vill säga vilka konsekvenser det blir globalt när biståndet från flera EU-länder snabbt minskar. Här ser vi ett konkret exempel på konsekvenserna av den ekonomiska krisen i EU. Spanien, som är en av de stora biståndsgivarna till flyktinglägren, har minskat sitt humanitära stöd med 60 procent. Det finns en övervägande risk att andra stora givare, till exempel Italien, också kommer att minska sitt stöd. Det här får direkta konkreta konsekvenser för människorna i flyktinglägren. Jag ska ge några exempel som man berättade för mig. Ett första exempel är att det tidigare fanns ett stort program där alla barn i de västsahariska flyktinglägren skulle erbjudas frukost när de kom till skolan. Det var dels ett sätt att garantera att alla barn fick tillgång till näringsrik kost, åtminstone ett näringsrikt mål om dagen, dels en förutsättning för att skolan och undervisningen skulle fungera. Hungriga barn har svårt att lära sig att skriva och läsa. Det hjälper oerhört mycket om de har mat i magen när de kommer till skolan. Dessa insatser har gjort enorma skillnader för många barn. Nu håller hela projektet på att fasas ut. Man avvecklar sina skolfrukostprogram därför att finansieringen från Spanien har upphört. Jag kan ge ett annat konkret exempel. Jag beskrev tidigare hur FN inte på något sätt distribuerar färsk frukt eller färska grönsaker. Spanien har finansierat att varje flykting får 100 gram färsk frukt och grönsaker varje dag. Det är såklart alldeles för lite. Här i Sverige äter vi i genomsnitt 700 gram färsk frukt och grönsaker varje dag. Då brukar vi i vårt land tala om att vi äter för lite frukt och grönsaker. Siffrorna kan sättas i relation till varandra. Det finns en stor oro för att även det stödet ska upphöra. Ett tredje konkret exempel är att den enda möjligheten för många barn i flyktinglägren att komma bort och se något annat än öken och träffa andra människor som inte är flyktingar har varit att få åka till Spanien några månader varje sommar och bo hos en spansk familj. De har fått möjlighet att leka med spanska barn, bada i havet och äta en allsidig kost. Biståndsministern nämnde den psykosociala hälsan. Möjligheten att resa bort har här varit helt avgörande för den psykosociala hälsan för många barn. Tidigare har 10 000 barn fått åka till Spanien varje sommar. Nu har man börjat skära ned. I somras var det bara 5 000 barn som fick åka. Risken är nu stor att det kommer att ske ytterligare nedskärningar i barnens möjligheter att få lämna flyktinglägren åtminstone under några månader och få se en annan verklighet. Precis som biståndsministern säger skulle det självklart vara fantastiskt fint om fler givare kunde kliva fram och göra mer, men vi måste också se den krassa verkligheten i dag i ett läge när många EU-länder väljer att minska sitt bistånd. Då har vi i Sverige ett stort ansvar att inte bara säga att fler borde göra mer utan att också säga vad vi som land kan göra. Därför önskar jag att biståndsministern tydligare uttalar en vilja att öka det svenska humanitära stödet.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 103 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Flyktinglägren är några av de mest välorganiserade i hela världen. De har inte varit tillfälliga, vilket flyktingläger bör vara. Sedan nästan 40 år tillbaka utgör de en permanent bosättning för en stor del av Västsaharas befolkning. Men man har ändå lyckats hålla ned svälten och organisera lägren så att biståndet har delats rättvist. Alla familjer har fått ungefär lika mycket så att de kan klara situationen. Trots att lägren är så välorganiserade som de är råder nu kris. När biståndet skärs ned till en tillräckligt låg nivå blir det en skriande brist och kris. Det allvarligaste hotet just nu är undernäringen hos barnen. De senaste siffrorna är från 2010, och de visade att det fanns 8 procent undernärda barn. Bara något år dessförinnan var 18 procent undernärda. Mycket tyder på att undernäringen har ökat betydligt sedan dess. Såsom situationen ser ut nu kan vart femte barn återigen vara undernärt. Vi talar om undernäring till den gräns att barnen riskerar att dö. Här skulle matbistånd vara välkommet, inte minst från svensk sida. Det skulle inte krävas så mycket. Med en ganska liten insats kan undernäringen pressas tillbaka. Precis som Hans Linde sade stoppas nu matprojektet - att barnen får frukost i skolan - på grund av att resurserna inte räcker till. Det är en tragisk utveckling där Sverige kan vara med och vända utvecklingen genom att vi skickar bistånd i samarbete med organisationer och att vi uppmanar andra, inte minst EU-länder, att hjälpa till. Vi kan med små medel göra mycket i den akuta situationen.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 104 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Tack för att frågan reses i riksdagen. Ekonomisk tillväxt och utveckling blir många gånger beroende av viljan att ha ett ambitiöst bistånd i många traditionella givarländer. EU kommer alltjämt att stå för kanske 50 procent av världens totala biståndsflöde, men det sjunker nu. Det är helt rätt. Jag har varit på informellt biståndsministermöte i början på veckan. Där diskuterade vi just allvaret i detta, för det är precis så som det nu kommer fram i kammaren - till skillnad från Sverige, som har värnat om ett ambitiöst och generöst bistånd, där vi avstår så mycket som 5 miljarder till humanitärt bistånd. Jag vet att det finns många som ifrågasätter den höga volymen, eftersom den riskerar att tränga undan långsiktiga utvecklingsinsatser. Men tyvärr ser världen ut så i dag att vi måste jobba med direkt nödbistånd snarare än långsiktigt utvecklingssamarbete, vilket jag i sig tycker är rätt trist. Men vi har verkligen sett till att värna det humanitära stödet, för behoven är så stora överallt. Jag träffade då, i veckan, bland annat Echos chef, biståndskommissionären Georgieva, och pratade bland annat om detta. Men problemet är att vi samtidigt ska prata om Sahel, Sudan, Kongo, inte minst Syrien och de palestinska flyktingarna, som nu får se precis samma sak, att matransonerna skärs ned och att utbildningsmöjligheterna minskar. Detta är besvärande, och det är fakta, och det är något som i slutändan är förfärligt för världens flyktingar, eftersom man inte kan upprätthålla en god standard. Många av de här politiska konflikterna låses också efter generationer, och då ökar kanske våldsnivåerna och hopplösheten, precis som har framkommit. Det svenska biståndet styrs av en humanitär policy som gör att jag inte kan stå här i kammaren och säga: Jättebra idé - nu ska jag gå hem och fixa detta! Vi har en modell. I början av året fördelar vi till framför allt FN:s humanitära organisationer ungefär hälften av det humanitära anslaget direkt till kärnbudgetstöd. Det innebär att vi litar på att FN-organisationerna använder svenska pengar mest klokt, eftersom vi inte är så styrda av debatten utan kan fylla på där behoven är som allra störst. Det får vi mycket tack för, eftersom de då kan använda pengarna allra mest effektivt - att vi inte öronmärker pengarna. Den andra hälften av det humanitära anslaget går direkt till myndigheten Sida, som har att svara upp till en mängd appeller, som löpande kommer in hela tiden. Då har myndigheten till uppgift att väga det ena mot det andra. Naturligtvis tar även Sida del av den här debatten, och naturligtvis finns det en anledning att kanske särskilt från EU:s sida - eftersom Västsahara ligger så nära - titta på vilka konsekvenser det får, med vänner över vattnet. EU har ju en nära och historisk relation som gör att man kan tycka att EU har ett särskilt ansvar. Det är där jag har försökt lägga mitt engagemang innan men framför allt efter att den här interpellationen väcktes av Hans Linde. Det är svaret på frågan vad vi gör. Jag kan inte stå här och lova att det just för västsahariska flyktningar blir massor med mer pengar, för det vore, som jag ser det, att svika det humanitär uppdraget. Men jag tackar för interpellationen, för det engagemang som visas och för den insikt om att vi bara tillfälligtvis kan hjälpa människor att nödtorftigt överleva men att vi i grunden måste bidra inom ramen för inte minst FN för att få ett slut på den här konflikten, som är grundorsaken till att människor inte kan försörja sig själva och förverkliga sina egna livsdrömmar, efter decennier av ockupation.
Hans Linde (V)
Anf. 105 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får erkänna att jag inte är någon förespråkare av att biståndsministern i ytterligare stor utsträckning ska detaljstyra Sida - det kan jag inte påstå. Däremot är det viktigt med det tydliga medskicket till biståndsministern att i samtalen här i Sverige om våra prioriteringar när det gäller humanitärt stöd och i dialogen inom EU ha med sig frågan om de västsahariska flyktingarna. Läget nu är lite speciellt. Det finns egentligen på många sätt fungerande program på plats, olika projekt som pågår men där finansieringen börjar upphöra. Det skulle vara ganska enkelt för Sverige att kliva in och fylla i de hålen och se till att program skulle kunna fortsätta, till exempel de satsningar som vi har pratat om med frukost till barnen i skolorna i de västsahariska flyktinglägren. Det handlar om i sammanhanget ytterst små summor. Biståndsministern beskrev att vi i år avsätter 5 miljarder kronor i humanitärt stöd. Då ska vi komma ihåg att Praktisk Solidaritet, som förmedlar kläder och den makrill vi har pratat om, har fått 32 miljoner kronor från 2011 till 2013. Det är en bråkdel av den här budgeten, och jag tror att det finns goda möjligheter att öka den. Jag tycker att biståndsministern beskriver ett av de stora dilemman, nämligen att frågan om Västsahara kommer i skymundan. Det är medieskugga i Tindouf jämfört med andra konflikter. Det är något slags tragik i detta. Här har vi ett folk som medvetet valde att lägga ned sina vapen och sätta sin tilltro till fredliga lösningar, till FN-systemet, att sätta sig vid förhandlingsbordet för att hitta lösningar. Men omvärldens svar var att blicka till andra konflikter, att på många sätt svika västsaharierna och ignorera de problem som finns. Jag mötte i flyktinglägren en oerhört starkt växande frustration, i synnerhet bland de unga, över att de känner att omvärlden ignorerar dem, känner att situationen i lägren börjar bli alltmer ohållbar och känner att förhandlingarna håller på att rinna ut. Risken är överhängande att den frustrationen omsätts till en väpnad kamp igen. Men den vägen tror jag inte att någon av oss vill att man ska gå.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 106 Statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Det kommer som sagt att föras en ytterligare interpellationsdebatt om risken för att man inte längre klarar av detta, eftersom den politiska situationen måste belysas. Med frustrerade människor som bara känner att livet rinner bort ökar risken för våld och risken också för övergrepp inne i lägren, allteftersom situationen fortgår på detta sätt utan lösning i sikte. Vi ska inte underskatta vad alternativet är, att hjälpligt upprätthålla situationen i lägren, genom att man skulle kunna få en helt annan, ännu värre utveckling, genom ökad våldsnivå. Det är därför som det, skulle jag vilja säga, ligger väldigt mycket i Europas intresse att nu se vad som händer, inte minst med de program som är på plats. Jag vill igen, herr talman, bara dra slutsatsen att jag uppfattar att det finns ett stöd för den modell som vi har i Sverige för fördelning av de humanitära insatserna. Vi behöver nu uppmuntra andra givare att göra mer och framför allt se till att Europa tar ett särskilt ansvar för att fylla de hål som nu kommer. Jag lovar riksdagen, herr talman, att Sverige konstant tyvärr försöker vara upptagen med detta, för här finns det hål att fylla. Det är hål att fylla för de syriska flyktingarna. Det är hål att fylla för det utsatta palestinska folket, som ständigt är underfinansierat inom ramen för FN:s organisation för palestinierna. Hela tiden möts vi av att det nästan dagligdags kommer påringningar till UD och Sida: Kan ni fylla hålen, för andra drar sig ur? Det västsahariska folket är inte glömt från svensk sida. Vi kommer att upprätthålla detta. Därför tackar jag för att vi fick en möjlighet att belysa och diskutera den här frågan i riksdagen i dag.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.