Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Flyktingskap från Afrikas horn

Interpellation 2006/07:333 av Larsson, Kalle (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-02-21
Anmäld
2007-02-21
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-02-26
Sista svarsdatum
2007-03-14
Besvarad
2007-04-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 februari

Interpellation

2006/07:333 Flyktingskap från Afrikas horn

av Kalle Larsson (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Situationen i länderna på Afrikas horn är mycket svår. Regionen är en av världens fattigaste, och samtliga länder präglas av såväl interna som gränsöverskridande konflikter. Jag vill i detta sammanhang särskilt peka på MR- och säkerhetsläget i Eritrea, Etiopien och Somalia och belysa situationen i Sverige för asylsökande från dessa tre ursprungsländer.

När det gäller situationen i Eritrea har regimen sedan 2001 utövat alltmer auktoritära metoder mot den interna oppositionen. Det handlar om gripanden av oppositionella och journalister liksom andra kraftiga ingrepp mot pressfriheten och demokratiska och mänskliga rättigheter. Även om den eritreanska strafflagen formellt förbjuder tortyr finns det åtskilliga rapporter om tortyr och misshandel. Det är också vanligt förekommande att det sker fängslanden under mycket svåra förhållanden. Enligt gällande lagstiftning kan dödsstraff utdömas, bland annat för brott mot landets säkerhet.

MR-situationen i Eritrea är alltså akut. Någon rättssäkerhet i landet existerar inte. I de specialdomstolar som påstås utgöra en del av det eritreanska rättsväsendet sker inga offentliga förhandlingar. Bland de många politiska fångar och journalister som fängslats och som förvägrats rättvisa rättegångar finns den eritreanske och svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad sedan 2001.

Sedan 2005 har över hälften av de personer från Eritrea som sökt asyl i Sverige fått uppehållstillstånd. I de flesta fall handlar det om personer som flytt undan militärtjänst eller politisk förföljelse. För dem som fått avslag har fram till nyligen verksällighetshinder varit gällande med hänvisning till det svåra säkerhetsläget i landet. I december 2006 avslog dock Migrationsverket en ansökan om att ställa in avvisningen av en eritreansk man och under den senaste tiden har länsrätterna i flera fall slagit fast att utvisningar till Eritrea nu får verkställas. Detta sker i strid med UNHCR:s och Amnesty Internationals mycket uttryckliga rekommendationer att inte verkställa avvisningar till Eritrea. Sverige kan bli det enda land i världen som i nuläget verkställer avvisningar av eritreaner som fått avslag.

Samstämmiga uppgifter från bland annat UNHCR, Amnesty International, Human Rights Watch och Home Office, Storbritannien visar att säkerhetsläget i Eritrea snarast har förvärrats under den senaste tiden. Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker i allt större utsträckning och risken för tortyr och annan omänsklig behandling har ökat. Detta gäller inte minst för personer som vapenvägrat eller deserterat. Vidare löper eritreanska män i vapenför ålder en fortsatt stor risk att tvångsrekryteras till militärtjänstgöring på obestämd tid, vilket ska ses i ljuset av att risken för ett nytt krigsutbrott i konflikten mellan Eritrea och Etiopien är överhängande. I juli 2005 fastställde Europadomstolen i Strasbourg i en dom att det föreligger mycket stor risk för tortyr eller annan omänsklig behandling vid avvisning av personer i vapenför ålder till Eritrea.

Det finns ingenting i händelseutvecklingen som skulle motivera en ändring av praxis i den riktning som Migrationsverket inlett. Frågan är därför vad den svenska regeringen anser om händelseutvecklingen i Eritrea och om den anser att det går att nu verkställa avvisningar av eritreanska asylsökande. Det krävs ett klargörande.

När det sedan gäller situationen i Somalia har de oroligheter som pågått sedan slutet på 1980-talet kraftigt förvärrats. Sedan det USA-stödda etiopiska angreppet i december 2006 råder krigstillstånd i landet. Angreppet från USA och Etiopien strider mot internationell rätt. Att konflikten i Somalia kunnat hållas vid liv och under så lång tid antagit så blodiga former beror till stor del på att flera länder, bland annat Etiopien och Eritrea, nonchalerat FN:s vapenembargo.

Före attacken i december pågår sedan många år ett blodigt inbördeskrig i landet. Sedan Somalias centralregering störtades 1991 har klanvåldet blivit vardag. Landet saknar sedan dess en erkänd regering liksom fungerande myndigheter och förvaltning. Det saknas också ett nationellt rättssystem och det förekommer både dödsstraff och godtyckliga arresteringar. Shariarätten är överordnad mänskliga rättigheter, vilket i många fall resulterar i straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter.

Svenska Utrikesdepartementet beskriver situationen för mänskliga rättigheter i Somalia som ”fortsatt mycket allvarlig”. I Utrikesdepartementets rapport om MR-läget 2005 framkommer vidare att politiskt våld och utbredd kriminalitet förekommer i stora delar av landet. Utrikesdepartementet beskriver vidare att internflyktingar och olika minoritetsgrupper är särskilt utsatta och att kvinnor och barn ofta utsätts för allvarliga övergrepp i lägren för internflyktingar.

Enligt UNHCR:s rekommendationer från januari 2004 bör inga somaliska flyktingar skickas tillbaka till Somalia. Trots detta har Migrationsverket vid olika tillfällen gjort bedömningen att situationen kan anses till den grad tillfredsställande att man påbörjat avvisningar till landet. Detta trots att MR- och säkerhetsläget i landet varit oförändrat akut – en bedömning som alltså delas i det svenska Utrikesdepartementets rapportering.

När det gäller asylsökande från Somalia har Migrationsverket dessutom i flera fall hänvisat till det klansystem som råder i landet. Man har i beslutsmotiveringar angett att dessa klaner anses kunna ge beskydd till de avvisade flyktingarna och hänvisat till internflyktsalternativet. UNHCR har i sina riktlinjer skarpt understrukit just med hänvisning till det gällande klansystemet att internflyktsalternativet inte är applicerbart gällande Somalia.

Frågan är vad det rådande krigstillståndet i Somalia innebär för den svenska regeringens bedömning av hur man ska garantera somaliska asylsökandes säkerhet. Det krävs ett klargörande.

När det avslutningsvis gäller situationen i Etiopien präglas den, särskilt sedan valen 2005, av allvarligt bristande demokratiskt styre med omfattande massarresteringar och andra allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I november 2005 arresterades ett antal ledande företrädare för det största oppositionspartiet liksom ett antal journalister och representanter från frivilligorganisationer. Polisens och militärens angrepp mot de demonstrationer som uppstod i anslutning till valet innebar flera dödsfall och många skadade.

Amnesty International, Human Rights Watch och Ethiopian Human Rights Council rapporterar om frekventa övergrepp mot enskilda från polis, militär och andra myndighetspersoner. Det handlar om övergrepp som sker i form av mord, godtyckliga arresteringar samt tortyr och annan form av omänsklig behandling. Vidare bör den etiopiska regimens agerande när det gäller angreppet mot Somalia ses i ljuset av landets regionala stormaktsambitioner och dess strävan att dölja de övergrepp som sker mot oppositionen i det egna landet. Frågan är hur den svenska regeringen ser på skyddsbehoven hos asylsökande från Etiopien, bland annat mot bakgrund av den förföljelse som sker av regimens politiska motståndare. Det krävs ett klargörande.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående ställa följande frågor till statsrådet Tobias Billström:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att hanteringen vad gäller skydd av asylsökande från Eritrea ska vara i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att hanteringen vad gäller skydd av asylsökande från Somalia ska vara i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att hanteringen vad gäller skydd av asylsökande från Etiopien ska vara i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:333, Flyktingskap från Afrikas horn

Interpellationsdebatt 2006/07:333

Webb-tv: Flyktingskap från Afrikas horn

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Tobias Billström (M)
Anf. 30 Tobias Billström (M)
Herr talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att hanteringen vad gäller skydd av asylsökande från Eritrea, Somalia respektive Etiopien ska vara i överensstämmelse med våra konventionsåtaganden. Regeringen delar Kalle Larssons oro över situationen för mänskliga rättigheter på Afrikas horn. Ytterligare information finns bland annat att hämta i Utrikesdepartementets årliga rapporter om mänskliga rättigheter avseende dessa länder. En enig riksdag beslutade år 2005 om en ny instans- och processordning för utlänningsärenden. Den 31 mars 2006 trädde en ny utlänningslag i kraft. Den nya utlänningslagen innehåller en definition av begreppet flykting som motsvarar definitionen i flyktingkonventionen. Den som är flykting har enligt utlänningslagen rätt till uppehållstillstånd i Sverige om inte synnerliga skäl talar mot att ett uppehållstillstånd beviljas. Enligt utlänningslagen finns ett absolut förbud att sända någon till ett land där han eller hon riskerar att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Detta förbud överensstämmer med Sveriges åtaganden enligt bland annat FN:s konvention mot tortyr med mera. I Sverige har vi oberoende domstolar och myndigheter. Detta innebär att Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen självständigt ska pröva ärenden och mål enligt utlänningslagen i likhet med vad som gäller generellt för domstolar och myndigheter. Någon möjlighet att överlämna ärenden till regeringen för vägledning om utlänningslagens tillämpning finns inte längre. I Migrationsverkets och domstolarnas prövning av enskilda ärenden och mål ingår i förekommande fall att bedöma om den asylsökande är att anse som flykting eller riskerar att utsättas för tortyr vid ett återsändande till hemlandet. Enligt den nya utlänningslagen gäller en processordning där praxis ska utvecklas av Migrationsöverdomstolen. Regeringen får inte påverka Migrationsverkets och domstolarnas rättstillämpning. Jag kan som minister inte heller uttala mig om hur Migrationsverket eller domstolarna har löst sitt uppdrag i det enskilda fallet. Jag vill försäkra Kalle Larsson om att jag kommer att följa hur praxis utvecklas i migrationsdomstolarna. Den utvärdering av reformen som jag avser att föreslå får också utvisa om det finns något behov av åtgärder.
Kalle Larsson (V)
Anf. 31 Kalle Larsson (V)
Herr talman! När jag öppnade dokumentet med ministerns svar var jag lite förhoppningsfull. Ministern hade ändå vid flera tillfällen de senaste veckorna avstått från att ta chansen till en vanlig hederlig mediedebatt, som många gånger är själva livsluften för en politiker, med hänvisning till att det var i dag vi skulle avgöra många av de flyktingspolitiska frågorna. Jag ser fortfarande fram mot en sådan debatt. Men ministerns skriftliga svar som han nu har läst upp ger snarare vid handen att debatt ska undvikas nästan till vilket pris som helst. Herr talman! Bakgrunden till den debatt som vi nu för om flyktingar från Afrikas horn är situationen i de länder som jag har valt att beskriva. Vi vet att regionen är en av världens fattigaste, att samtliga länder präglas av interna och gränsöverskridande konflikter. De länder som jag tar upp - Eritrea, Etiopien och Somalia - är alla länder varifrån människor tvingas fly för att söka skydd bland annat i Sverige. Det som jag i dag vill att vi diskuterar här i riksdagens kammare är hur Sverige bemöter de människor som befinner sig på flykt. Jag ska inleda med att tala om Eritrea där regimen sedan 2001 har utövat alltmer auktoritära metoder mot den interna oppositionen - gripanden av oppositionella journalister, kraftiga ingrepp mot pressfriheten och demokratiska och mänskliga rättigheter. Det är inte bara Dawit Isaak som har fått känna av hur regimen agerar mot oliktänkande och kritiker. Det är många andra också. Men Migrationsverket avslog ändå i december en ansökan om att ställa in avvisningen av en eritreansk man. Detta skulle faktiskt kunna få till följd att Sverige är det enda land i världen, såvitt jag vet, som i nuläget verkställer avvisningar av eritreaner som fått avslag. När det gäller Somalia har situationen där varit orolig under mycket lång tid. Men oroligheterna har accelererat genom den av Etiopien genomförda och av USA understödda folkrättsvidriga invasionen och ockupationen som har skett under de senaste månaderna. Också här säger UNHCR i ett beslut från 2004 att inga somaliska flyktingar bör skickas tillbaka. Ändå gör Migrationsverket i dag bedömningen att man visst har möjlighet att göra det. Etiopien är ett land som inte minst efter valen 2005, då man avbröt röstsammanräkningen därför att den gick den sittande regimen emot, lider av bristande demokratiskt styre, omfattande massarresteringar och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Jag har noterat i migrationsministerns svar att han radar upp en mängd självklarheter, till exempel att vi har en ny utlänningslag, som jag personligen har varit med om att utarbeta i den kommitté som föregrep själva riksdagsprocessen, och att vi har oberoende domstolar och myndigheter. Men jag skulle nog ändå vilja försöka få lite tydligare svar från ministern. Det måste ju ändå finnas ett nationellt politiskt ansvar för i vilken utsträckning, på vilket sätt och i vilken grad som Sverige lever upp till de internationella förpliktelser som man har undertecknat. Här har vi på en rad punkter beträffande dessa tre länder exempel på att människor sänds tillbaka i strid med de konventioner som Sverige har undertecknat. Att då som Tobias Billström gör bara i allmänhet hänvisa till domstolsprövning och till att han som minister ingenting kan göra räcker faktiskt inte, utan jag kräver nu svar.
Tobias Billström (M)
Anf. 32 Tobias Billström (M)
Herr talman! Den politiska instabiliteten och fattigdomen i länderna på Afrikas horn har bidragit till bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Det framgår tydligt av Utrikesdepartementets årliga rapporter om mänskliga rättigheter. Där finns för övrigt mer information att hämta om situationen i respektive land. Regeringen följer noga händelseutvecklingen i samtliga länder. Vi stöder till exempel fredsprocessen i Somalia och fokuserar på demokrati och mänskliga rättigheter i vårt regionala utvecklingssamarbete. Men med utgångspunkt i Kalle Larssons interpellation, och han räknade själv upp åtminstone ett fall, är det ganska intressant att konstatera att han själv medger att vi har en ny utlänningslag, en utlänningslag som är konstruerad på ett sådant sätt att jag som statsråd är förhindrad att uttala någon bedömning av hur Migrationsverket och domstolarna löser sina uppgifter i de enskilda ärendena avseende eritreanska, somaliska eller etiopiska asylsökande. Det är vidare oklart på vilket underlag som Kalle Larsson har dragit slutsatser om praxis i ärendet, med mera, då det ännu inte finns några vägledande beslut från Migrationsöverdomstolen avseende Eritrea, Etiopien eller Somalia. Det är också utifrån det statistiska underlag som finns tillgängligt omöjligt att säga om bifallsfrekvensen avseende asylsökande från de aktuella länderna är lägre än den andel som enligt utlänningslagen borde ha fått stanna. I den nya utlänningslagen skiljs de olika grunderna för uppehållstillstånd åt mycket tydligare än vad som var fallet tidigare. Skyddsgrunderna får helt enkelt en mer framträdande plats. Och i den nya lagen betonas också att det är behovet av skydd som ska vara i fokus vid prövningen av en asylsökandes ärende. När man har konstaterat detta måste man också återvända till det som är utgångspunkten för interpellationen, det vill säga att det är Migrationsverket och migrationsdomstolarna som prövar om förutsättningarna i de enskilda fallen är uppfyllda för att den enskilde ska anses omfattas av skyddsbestämmelserna. Migrationsöverdomstolen har numera ansvar för att genom sina prejudicerande avgöranden styra praxis. Detta var någonting som vi fattade beslut om i den här kammaren i mycket bred politisk enighet, alltså att vi skulle ha denna ordning och att vi inte skulle ha ett system som med den gamla ordningen där det var Utlänningsnämnden som bakom stängda dörrar fattade beslut om vem som fick lov att stanna och vem som inte fick lov att göra det. Processen skulle bli mer transparent. Det skulle bli mycket tydligare, enklare och klarare för den som ville följa utvecklingen av praxis att göra så. Men då finns det också, Kalle Larsson, lite problem med den här interpellationen och även övriga interpellationer, nämligen att också de riksdagsledamöter som var med och fattade detta beslut om ändringar i utlänningslagen måste inse vad detta har fått för konsekvenser. Regeringen kan inte längre få ärenden överlämnade för vägledande beslut och har därmed inte heller någon praxisbildande roll. Regeringen eller enskilda statsråd kan och får därmed inte heller påverka myndigheternas beslut i de enskilda fallen. Ändå är detta inte första gången som jag i denna kammare har en debatt med Kalle Larsson där han inte riktigt tycks vilja inse och förstå att den ordning som vi nu har ser annorlunda ut än den gamla ordningen. Och det gör mig uppriktigt sagt lite bekymrad. Jag har ingenting emot att komma till kammaren, jag är dessutom full av respekt inför kammaren i så måtto att jag tycker att de debatter som vi ska ha i det svenska samhället om dessa frågor snarare ska äga rum här än i medierna. Men jag blir bekymrad när jag hör Kalle Larsson på denna punkt.
Kalle Larsson (V)
Anf. 33 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Det som jag i dag säger är att människor inte bör sändas tillbaka till krigets Somalia. Om det gör migrationsministern bekymrad får det stå för honom. Det som jag i dag säger är att ingen bör avvisas till Eritrea och till det politiska och rättsliga kaos som råder där. Om det gör migrationsministern bekymrad får också den bedömningen stå för honom. Och det som jag säger är att ingen bör återsändas till Etiopien, ett land som i dag saknar rimliga och rättsliga traditioner och där politisk demokrati i praktiken är avskaffad. Om det gör migrationsministern bekymrad så får det stå för honom. Men jag var inte helt oförberedd på att vi skulle hamna i den här situationen. Jag är fullt ut medveten om att man i de enskilda fallen - notera det som migrationsministern sade - inte från kammarens sida och inte från regeringens sida vare sig får uttala sig, ge riktlinjer eller direktiv. Men det är inte heller nödvändigtvis det som jag föreslår. Jag har under förmiddagen tagit fram ett litet papper, ett dokument, som jag tänkte överlämna till migrationsministern. Jag kallar det för 13 sätt att vara migrationsminister och samtidigt ha en åsikt, eller kortfattat: tips från coachen. Det handlar nämligen om att man mycket väl som migrationsminister här i riksdagens talarstol eller på annat sätt kan ha åsikter om den politiska utvecklingen i ett land och om flyktingars situation och samtidigt ändå inte klampa in på de områden som vi har avgränsat för andra instanser. Man kan medge att det finns problem, eller att det kan finnas problem, med verksamheter och inriktning. Man kan, för att ta några av dessa exempel, göra generella uttalanden om situationen i berörda länder. Man kan göra uttalanden om situationen för flyktingar från vissa berörda länder, både i Sverige och om de skulle avvisas. Man kan hänvisa till internationella intressenter och organisationer som har en mer eller mindre långtgående och klar uppfattning om läget. Man kan om man så önskar införa en ny lagstiftning och därmed nya förarbeten och ny praxis. Man kan använda regleringsbrev som redskap för att ge signaler och uppdrag, utbildningssatsningar av personal på Migrationsverket eller i domstolar och genomföra myndighetsdialog med berörda myndigheter. Man kan satsa pengar eller genom skrivningar i vårbudget eller budgetproposition påverka inriktningen inom respektive myndighet. Alla dessa saker har jag under de år jag ändå varit ledamot av Sveriges riksdag förstått är fullt möjliga att göra, om den politiska viljan finns. Det är kanske ändå där det brister. Låt mig gärna bli motbevisad på den punkten! Om de kommande årens flyktingpolitiska debatt här i kammaren ska handla om att företrädare för den politiska majoriteten, om att regeringsföreträdaren Tobias Billström som flyktingminister, säger att man lite allmänt tycker si eller så och inte har några åsikter som har någon som helst relevans för det som interpellanten har frågat om, då tror jag att vi då blir ett politiskt samtal fattigare. Måhända är det så att Tobias Billström och jag inte vid något tillfälle, i alla fall inte ofta, kommer att komma överens om vilka insatser eller förslag som behövs. Men hur den politiska debatt vi för om att människor faktiskt tvingas fly från vissa länder och om hur Sverige ska uppfylla de internationella konventioner som vi har undertecknat för att ge människor skydd ska kunna föras måste vi ändå kunna resonera om. Jag vill alltså därför överlämna det dokument som jag här håller i. Det går bra att ta kopior också för dem som gör de skriftliga underlagen för svaren. Därmed har ni alla inför kommande debatter ett litet papper att utgå från.
Tobias Billström (M)
Anf. 34 Tobias Billström (M)
Herr talman! Jag tar givetvis emot Kalle Larssons lista. Men jag är inte helt säker på att han är medveten om de små, om ens några, möjligheter som finns när det gäller att tillämpa de olika sakerna på listan. Åtminstone blev jag, som jag tidigare sade, lite bekymrad när jag lyssnade på framställningen. Om vi är överens i denna kammare, vilket jag utgår från att vi är eftersom jag än så länge inte har hört några invändningar uttalas från talarstolen, om att den nya utlänningslagens principer ska ligga fast, det vill säga att regeringen inte ingriper i praxisbildningen och inte ingriper i enskilda ärenden - märk väl att jag separerar dessa två för att Kalle Larsson ska förstå att det inte är någon sammanblandning från min sida - förstår jag inte varför vi gång på gång hamnar i en diskussion som ändå tycks peka i riktning mot att Kalle Larsson vill ha diskussioner om praxisutvecklingen. Om man nu bestämmer sig för linjen - det har vi gjort efter moget övervägande och efter mycket ingående diskussioner här i riksdagen och ute i det offentliga samhället - att politikerna ska ta ett steg tillbaka och till domstolar överlåta ansvaret för att bedöma huruvida människor har skyddsskäl eller inte, hur kommer det sig då att Kalle Larsson ändå kommer hit med listor? Titta på punkten någonstans i mitten - det var 13 punkter; jag tror att det var punkt 7 - om att införa en ny lagstiftning och därmed nya förarbeten och ny praxis! Lyssna på de sista orden - nya förarbeten och ny praxis! Vi vill inte att praxis ska slås fast i denna kammare. Vi vill inte heller att praxis ska slås fast på ett regeringssammanträde. Vi vill ju att praxis ska formas i domstolarna. Varför kommer Kalle Larsson då hit med den här typen av förslag? Jag tycker att det är märkligt. Jag tycker också att det är lustigt att Kalle Larsson vill ha utrikespolitiska diskussioner med mig. Jag är migrationsminister. Om det gäller diskussioner om Sveriges arbete med att förbättra de demokratiska insatserna i Somalia eller om det gäller fredsprocesser eller motsvarande är det kanske snarare Carl Bildt eller Gunilla Carlsson, som ju är utrikesminister respektive biståndsminister, som ska interpelleras. Jag har ingen möjlighet att uttala mig på deras områden. Nu står vi, Kalle Larsson, i begrepp att ta några viktiga och angelägna steg i riktning mot en genomgång av resultatet av den reform som riksdagen beslutat om. Det ska göras en utvärdering. Utvärderingen av den nya instans- och processordningen i utlänningsärenden får utvisa om det finns något vidare behov av åtgärder. En åsikt om enskilda länder kan man förvisso ha. Men när det gäller den fråga som vi diskuterar här och nu tycker jag alltjämt att det finns goda grunder för att slå vakt om ordningen att politiker inte är de som bestämmer och beslutar hur detta med skyddsgrunderna ska tillämpas. Det ska ske via domstolarna. Dessa kan i sin tur inhämta sina dokument och sin information från olika intresseorganisationer och från våra respektive beskickningar och ambassader ute i världen. Det sker också; det tror jag att Kalle Larsson är medveten om. Men för den skull är det inte så att vi i denna kammare när vi diskuterar dessa frågor ska stå här och göra en bedömning av trovärdigheten i respektive dokument. Det anser jag ska ske i den ordning som vi har lagt fast. Avslutningsvis gäller det de åtgärder som jag, helt i enlighet med Kalle Larssons fråga, vidtar för att säkerställa att hanteringen av asylsökande från länderna på Afrikas horn är i överensstämmelse med Sveriges konventionsåtaganden. Ja, så som bestämmelserna avseende flyktingar och skyddsbehövande i övrigt samt avseende verkställighetshinder är utformade är utlänningslagen i full överensstämmelse med Sveriges åtagande enligt flyktingkonventionen, artikel 3 i FN:s tortyrkonvention och artikel 3 i Europakonventionen.
Kalle Larsson (V)
Anf. 35 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Låt mig till att börja med lugna Tobias Billström på punkten om debatter med andra ministrar! Jag har tagit sådana debatter och kommer att behöva ta dem igen. Det är klart att man måste se sambandet mellan vad som händer i andra länder i världen och varför människor flyr. De sakerna hänger så att säga ihop. Jag har i dag inte valt att debattera svensk vapenhandel med migrationsministern, vilket hade varit fullt möjligt. Svenska vapen är ju involverade i en mängd konflikter från vilka människor sedan tvingas fly till Sverige. Vi tar, ska vi säga, ett mycket begränsat ansvar för människors verkliga skyddsbehov. Jag har alltså avstått från den debatten. Den tar jag med en annan minister. Men jag tycker, om jag ska ge ministern ett uns av beröm här, att det finns antydningar om det i ministerns interpellationssvar. Det är just där som det resonemang som nu förs blir lite märkligt. Om man inte vill ha någon åsikt alls, varför då över huvud skriva att regeringen delar min oro över situationen för mänskliga rättigheter på Afrikas horn? Finns inte här, med den logik som vi just hört framföras, risken att man föreskriver hur Migrationsverket eller domstolar bör använda den lagstiftning som finns? Poängen är just att det går att föra politiska resonemang, att det går att göra politiska bedömningar. Jag märker att migrationsministern inte är beredd att göra ytterligare något sådant utöver de oerhört vaga beskrivningar som här finns. Det betyder att migrationsministern inte är intresserad av att på något av de 13 sätt som jag har föreslagit ge signaler om att människor inte bör återsändas till Eritrea, till Etiopien eller till Somalia eller av att ens liksom antyda något ytterligare av problem med en sådan utveckling. Jag tror att de förslag som jag nu har presenterat på min lista - tips från coachen - är fullt förenliga med en politisk debatt i denna kammare och med att vara migrationsminister och samtidigt ha en åsikt.
Tobias Billström (M)
Anf. 36 Tobias Billström (M)
Herr talman! Att det råder ett politiskt instabilt läge i ett land är inte detsamma som att alla människor som kommer från det landet och söker asyl är berättigade till asyl. Prövningen sker alltid med utgångspunkt i situationen och förhållandena i det enskilda fallet. Det vet Kalle Larsson. Den nya instans- och processordningen för utlännings- och medborgarskapsärenden som riksdagen beslutat om är kanske den största reformen som någonsin genomförts inom migrationsområdet och en av de största reformerna under det senaste halvseklet inom domstolsväsendet. Som jag tidigare sagt är det naturligt för en så stor reform att en utvärdering görs. Inom kort kommer jag att föreslå regeringen att besluta om direktiv för en sådan utredning och i anslutning till detta utse en utredare. Jag återkommer till interpellantens huvudfråga. Det är ännu för tidigt att dra bestämda slutsatser när det gäller hur den nya ordningen och den nya utlänningslagen som helhet kommer att fungera i olika avseenden. Det kommer att vara fallet även efter det år som man kan räkna med att utredningen tar. Det är dock viktigt att redan nu samla erfarenheterna, inte minst från berörda domstolar, och att analysera dem. Det behövs för att få underlag för överväganden om vilka förändringar som eventuellt kan behöva göras och för den allmänna migrationspolitiska debatt som under alla omständigheter kommer att föras. Den debatten, herr talman, är faktiskt i viss utsträckning redan inledd i medier och i riksdagen. Vi kommer säkert att ha anledning att komma tillbaka till den. Men att diskutera enskilda fall eller att jag som migrationsminister för en allmän utrikespolitisk debatt om enskilda länder är inte något som jag bedömer som fruktbart. Vi måste överlåta på domstolarna att sköta sitt jobb i det här avseendet, och jag måste överlåta på mina statsrådskolleger att hantera sina respektive ansvarsområden.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.