Vanvård av barn efter 1980

Interpellation 2012/13:363 av Larsson, Hillevi (S)

av Larsson, Hillevi (S)

den 3 april

Interpellation

2012/13:363 Vanvård av barn efter 1980

av Hillevi Larsson (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Ersättningen på 250 000 kronor per person har nu börjat betalas ut till en del av dem som drabbats av vanvård i barndomen, efter att de tvångsomhändertagits och placerats i fosterhem och statliga barnhem.

Det finns ingen garanti att alla som vanvårdats före 1980 får ersättning. Det avgörs från fall till fall. Mycket grov vanvård är förutsättningen för att ersättning över huvud taget ska bli aktuell.

De som vanvårdats efter 1980 är helt utestängda från möjligheten att ansöka om ersättning.

Detta i enlighet med Ersättningsutredningen som arbetade mellan februari 2010 och februari 2011. När utredningen kom ställde sig regeringen först negativ till att någon ersättning alls skulle betalas ut, men det blev till slut en förhandling med riksdagen som landade i att ersättning skulle betalas ut för vanvård av barn före 1980.

Göran Johansson ledde utredningen Vanvård i den sociala barnavården mellan 2006 och 2011. Slutrapporten släpptes den 29 september 2011. Efter att grundligt ha utrett frågan är han mycket kritisk till att Upprättelseutredningen begränsades till att enbart handla om dem som utsatts för vanvård och övergrepp fram till 1980.

I hans utredning finns 94 personer, födda 1970 eller senare som utsatts för vanvård efter 1980 och som därmed inte har någon möjlighet att få ersättning enligt gällande regler.

Även Socialstyrelsen framhöll i sitt remissvar att det var olyckligt att låsa sig vid 1980 som yttersta gräns för att få ersättning. Socialstyrelsen hänvisar till utredningen Vanvård i den sociala barnavården, där det tydligt framgår att det finns övergrepp som inträffat efter 1980 som hunnit bli preskriberade. Därmed går det inte att kräva skadestånd för dessa kränkningar på något annat sätt, och offren har ingen möjlighet att få upprättelse. För dem som vanvårdats efter 1980 och där rättsliga utredningar startats men lagts ned, finns heller ingen möjlighet till upprättelse.

Argumentet för att utestänga gruppen som vanvårdats efter 1980 var att de kan få ersättning och upprättelse på annat sätt. När det nu visat sig att så inte är fallet för många av dem är det rimligtvis dags att ändra reglerna!

De drabbade har som barn tvångsomhändertagits och placerats ut av det offentliga, med motiveringen att de därmed skulle få ett bättre liv. I sina nya hem har de blivit utsatta för grov misshandel och/eller sexuella övergrepp som har lett till att de fått sina liv förstörda. Det räcker inte med en ursäkt från staten. Självklart ska de drabbade få en reell möjlighet till upprättelse och ekonomisk ersättning för sitt lidande, även i de fall då övergreppen ägt rum efter 1980! En annan ordning vore inte rimlig.

Mina frågor till statsrådet är:

Vilka skäl och argument ligger till grund för statsrådets ställningstagande att de som vanvårdats efter 1980 inte har rätt till någon ersättning?

Kan statsrådet tänka sig att ta initiativ till undantag i ersättningsreglerna för dem som vanvårdats efter 1980 och som inte har någon möjlighet att få ersättning från rättsväsendet, eftersom fallen är preskriberade eller nedlagda?

Avser statsrådet att ta något annat initiativ för att hjälpa dem som vanvårdats efter 1980 och som inte kan gå vidare med sina liv förrän de fått upprättelse och ersättning för sitt lidande?

 

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2013-04-03 Anmäld: 2013-04-08 Svar fördröjt anmält: 2013-04-16 Besvarad: 2013-05-03
Debatt (7 anföranden)