våld mot kvinnor med funktionshinder

Interpellation 2001/02:305 av Fransson, Sonja (s)

av Fransson, Sonja (s)

den 8 mars

Interpellation 2001/02:305

av Sonja Fransson (s) till socialminister Lars Engqvist om våld mot kvinnor med funktionshinder

Internationella kvinnodagen sätter fokus på att de mänskliga rättigheterna ska gälla oavsett kön. Det är vårt gemensamma ansvar att alla människor får jämlika levnadsförhållanden och rätt till medbestämmande och delaktighet.

Svensk lagstiftning reglerar att vissa grupper inte ska diskrimineras. Det är mycket viktigt. Vi är många som funnit detta som en bra början men inte helt tillfyllest. Efter riksdagens beslut utreds nu en generell lag mot diskriminering. Till grund för detta beslut låg bl.a. en motion från Riksdagens Handikappforum.

Trots förbättrad lagstiftning och många goda föresatser finns ett utbrett våld mot kvinnor även i vårt land. Oftast finns våldsutövaren inom den närmaste kretsen. Ju mer beroende kvinnan är av honom, desto mer dold kan misshandeln förbli.

Det finns flera förklaringsmodeller till varför kvinnor drabbas av våld, och varför män i betydligt större utsträckning är utövare av våld.

Detta visar inte minst skriften "När man slår mot det som gör ont" som det Nationella rådet för kvinnofrid gett ut. Man menar att det förutom att förövaren försöker kontrollera och kränka kvinnan genom våld och hot om våld dessutom finns särskiljande drag som härrör ur kvinnans utsatthet på grund av funktionshindret.

En utvecklingsstörd kvinna kan t.ex. ha svårt att själv värna sin sexuella integritet och dra gränser. En blind kvinna kan ha svårare att värja sig och ta sig från platsen. En rörelsehindrad kvinna som är beroende av vård kan hotas av den man som samtidigt vårdar henne och som hon är helt beroende av.

Ekonomiskt oberoende är viktigt för alla kvinnor. Kvinnor med funktionshinder har ofta en svagare anknytning till arbetslivet och lider därför ofta av en svag ekonomi. Därmed riskerar de att dessutom bli ekonomiskt beroende av sin partner eller familj.

Trots att den synliga misshandelsbrottsligheten är stor, är den bara toppen på ett isberg. År 2000 anmäldes 57 382 misshandelsbrott till polisen, varav nästan 20 000 gällde våld mot kvinnor. Ca 20 kvinnor dödas per år av en man som de har eller haft en nära relation till. Hur många av de våldsutsatta kvinnorna som har funktionshinder finns ingen uppgift om. Troligen är här mörkertalet ännu större.

I dag förs ingen statistik inom varken socialtjänst, sjukvård, polis eller övrigt rättsväsende som uppmärksammar om våldsutsatta kvinnor har eventuella funktionshinder. Kvinnojourer och brottsofferjourer noterar heller inte funktionshinder. Sådan statistik är av särskilt värde, om man misstänker att funktionshinder ökar utsattheten för misshandel.

Vi vet därför väldigt lite om våld och utsatthet inom vården och ännu mindre om vad som förekommer bakom slutna väggar i hemmen.

Generellt sett betonar forskare som studerat våld mot funktionshindrade att risken för beroende och utsatthet ökar med funktionshinder, något som i sig gör det motiverat att studera denna grupp. Är man dessutom kvinna och därmed riskerar större utsatthet för sexuellt våld borde det vara ännu rimligare att vi sökte mer kunskap.

Beträffande olyckor av skiftande svårighetsgrad görs en enkel, anonym registrering i många kommuner och landsting av omständigheterna kring olycksfallet. Misshandel borde kunna registreras på liknande sätt för att ge mer kunskap om t.ex. förekomst av funktionshinder som faktor.

Ytterligare forskning måste till för att vi ska få mer kunskap om hur många och på vilket sätt kvinnor med funktionshinder utsätts för våld.

En central faktor om man vill förebygga övergrepp tycks vara att förhindra en situation där kvinnan är utlämnad till endast en kontakt med omvärlden. Det betyder i förlängningen att familjemedlemmar kan fungera mycket bra som personliga assistenter, men att kvinnan inte uteslutande bör ha kontakt med en person. Det behövs med andra ord större nätverk runt kvinnor som är totalt beroende av sin vårdare @ antingen familjemedlem eller assistent.

Inom sjukvården, särskilt boende eller andra situationer råder ett beroendeförhållande mellan vårdare och patient. Tyvärr händer det att personal inom vården utnyttjar beroendeförhållandet och inleder sexuella relationer eller på annat sätt utnyttjar patienter sexuellt. Övergrepp kan också begås av medpatienter. Särskilt kvinnor med psykiska funktionshinder känner sig enligt Forum Kvinnor och Handikapp utsatta.

Övergrepp kan också begås i samband med färdtjänståkning, skolskjutsning, ledsagaruppdrag eller av tjänsteman i tjänsten.

Detta innebär att en kvinna med funktionshinder som är mycket beroende av stöd och hjälp också befinner sig i många utsatta situationer när hon är beroende av så många människor.

Här saknas en bred kunskap inom vården, hos förtroendevalda och bland allmänheten. Många har nog svårt att tro att det förekommer våld. "Inte kan maken till denna kvinna som ser ut att vårda henne så ömt också misshandla henne?" Hur ska hon bli trodd när det ser så bra ut och om hon dessutom är förståndshandikappad och har svårt att förklara, vem tror henne då? Det man inte tror ser man heller inte.

Förutom kunskap handlar det om utbildning för personal men också en allmän debatt där vi synliggör, visar att det förekommer och blir uppmärksammade på problemet.

När misshandlade kvinnor kommit till en punkt där de tvingas eller vågar sig ut är det framför allt tre ställen de söker sig till: sjukhuset, kvinno-brottsofferjouren eller polisen.

Kvinnojourerna drivs av frivilliga krafter, ibland tillsammans med anställda. De som deltar är alltid kvinnor. Efterhand har jourerna fått stor erfarenhet av misshandlade kvinnors beteende och behov och har därför blivit viktiga kunskapscentra. Kvinnojourorganisationerna har intrycket att särskilt psykiskt funktionshindrade och lätt utvecklingsstörda kvinnor är utsatta för våld.

Polisväsendet har enligt kvinnojourorganisationerna kommit längst i kunskap om misshandel av kvinnor. Men det gäller kvinnor utan funktionshinder. Kunskaperna om olika former av funktionshinder är knappa. Risken är att kvinnan inte blir ansedd som trovärdig, särskilt vid dolda funktionshinder, t.ex. lättare utvecklingsstörning.

Vid rättegång kan det saknas uppgift om att ett funktionshinder finns med i bilden. Kvinnan kan på grund av sitt funktionshinder verka virrig och annorlunda, vilket troligtvis påverkar bedömningen av hennes trovärdighet i rätten.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det av stor betydelse att det framkommer om funktionshinder föreligger och vilka begränsningar funktionshindret i så fall medför, och att det finns kunskap om funktionshinder bland jurister och nämndemän.

Mot denna bakgrund vill jag fråga socialministern:

1.Vi har mycket dåliga kunskaper om hur många och på vilket sätt kvinnor med funktionshinder är utsatta för våld och övergrepp. Det behövs därför mer statistik och framför allt mer forskning inom flera områden som givits exempel på ovan. Är ministern beredd att satsa på detta?

2.Det råder stor okunskap om kvinnors med funktionshinder utsatthet inom vård och omsorg. Det krävs en bred allmän debatt, utbildning och ett medvetandegörande av problemet både i hemmet och på vårdinrättningarna. Är ministern beredd att medverka till att lyfta denna fråga för mer utbildning för personal och en bredare allmän kunskap?

3.Det behövs mer kunskap och utbildning också inom polis och i övrigt rättsväsende om funktionshinder och om kvinnors med funktionshinder särskilda utsatthet i en beroendeställning. Är ministern beredd att göra en insats för att öka förståelsen och kunskapen inom detta område?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-03-08 Anmäld: 2002-03-12 Besvarad: 2002-04-02