Utsläpp från gruvor

Interpellation 2010/11:118 av Sjöstedt, Jonas (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-12-08
Anmäld
2010-12-08
Sista svarsdatum
2010-12-22
Besvarad
2010-12-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 8 december

Interpellation

2010/11:118 Utsläpp från gruvor

av Jonas Sjöstedt (V)

till miljöminister Andreas Carlgren (C)

Det har nyligen rapporterats om oroande utsläpp från svenska gruvor inte minst i Västerbottens län. I många fall är nivåerna på utsläppen mycket högre än vad som är tillåtet. Det kan innebära betydande risker för djur och växter och konsekvenserna kan bli förödande för miljön. Bland annat hotas fiskars reproduktionsförmåga.

Det verkar även föreligga problem med att få vissa gruvbolag att ta sitt ansvar för dessa miljöbrott. Det kan aldrig vara acceptabelt med utsläpp över tillåtna gränsvärden. Ekonomisk vinning kan inte gå före värnandet av ekosystemen.

Ett exempel är Blaikengruvan i Västerbotten. Från gruvan rinner Blaiksjöbäcken. Här har det skett stora utsläpp under 2010, framför allt av zink. Enligt bolagets egen miljörapport har 1 700 kilo zink runnit ut här, vilket är tre gånger så mycket som gruvbolaget Lappland Goldminers har tillstånd till och långt över den gräns som Naturvårdsverket anser vara akut farligt för djur och växter. Av de 13 aktiva gruvor som Västerbottensnytt granskat släpper 8 ut mer än de får sedan 2008.

Även de nedlagda gruvorna följer samma mönster. Där har 16 av de 22 granskade gruvorna utsläpp som är farligt höga. Ofta handlar det om giftiga ämnen som arsenik, bly, kadmium, koppar och zink – allt detta rapporterat av SVT:s Västerbottensnytt. En nedlagd gruva som sannolikt i dag orsakar problem finns i Västerbotten nära sjön Hornträsket, som är svårt förgiftad av tungmetaller.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga:

1. Avser miljöministern att verka för en skärpt kontroll av efterlevnaden av miljölagstiftningen för gruvor?

2. Avser miljöministern att verka för att lagstiftningen skärps för att komma till rätta med miljöproblemen i samband med gruvbrytning?

3. Avser miljöministern att verka för att miljödomstolen i Umeå, som är hårt belastad och har otillräckliga personalresurser, ges de resurser som krävs för att kunna bedriva sin verksamhet på ett effektivt vis?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:118, Utsläpp från gruvor

Interpellationsdebatt 2010/11:118

Webb-tv: Utsläpp från gruvor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 71 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig om jag avser att verka för en skärpt kontroll av efterlevnaden av miljölagstiftningen för gruvor, att lagstiftningen skärps för att komma till rätta med miljöproblemen i samband med gruvbrytning och att Miljödomstolen i Umeå ges de resurser som krävs för att kunna bedriva sin verksamhet på ett effektivt vis. Inledningsvis vill jag säga att jag håller med om att utsläpp av kemikalier och tungmetaller till miljön inte är något vi kan och ska acceptera. När det gäller ansvaret för att åtgärda föroreningar från nedlagda gruvor, till exempel gruvan vid Hornträsket, svarade jag Jonas Sjöstedt för en månad sedan att det viktigaste styrmedlet för arbetet med förorenade områden i Sverige är miljöbalkens bestämmelser. Jag instämmer i att ekosystemen måste värnas och att utsläpp som hotar miljön eller människors hälsa inte ska ske. Regeringens ambition är att effektivisera arbetet med förorenade områden. Vi har tagit flera initiativ för att snabba på processen och för att underlätta för länsstyrelser, kommuner och näringsliv att lösa ansvarsfrågan genom bland annat en tydligare organisation och ansvarsfördelning av de statliga insatserna. Men det är inte främst statens ansvar att betala för sanering. Det ska förorenarna - företagen som förorenat - göra. Därför är ansvarsutredningarna viktiga. Länsstyrelserna har fått utökade medel för att förstärka tillsynen och ansvarsutredningarna. Skattebetalarnas pengar ska enbart användas där det fortfarande är oklart vem som är ansvarig. Naturvårdsverket har stärkt sina personresurser på området. Kommuner slipper medfinansiera saneringsinsatser, vilket hjälper framför allt mindre kommuner. Vi har alltså tagit, och tar, krafttag mot föroreningarna. Det är en signal till länsstyrelser, kommuner och näringsliv att anstränga sig och hjälpas åt för att lösa problemet med förorenade marker och vatten. Gruvverksamheten är en miljöfarlig och tillståndspliktig verksamhet. I miljöbalken finns krav på miljöprövningen av gruvor. I enlighet med förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd är det miljödomstolarna som prövar om verksamheten uppfyller miljöbalkens krav och ger tillstånd till gruvverksamhet. Om det inte rör sig om provbrytning är det länsstyrelsen som ger tillstånd. En viktig del av tillståndsprövningen handlar om hantering och deponering av avfall från gruvverksamheten. Bestämmelser om hantering av avfall från såväl gruvor som täkter finns i förordningen om utvinningsavfall. Det pågår för närvarande en revidering av den förordningen. Jag anser att det regelverk som finns för gruvverksamhet ger tillståndsmyndigheterna goda förutsättningar att meddela de villkor för verksamheten som behövs för att säkerställa skyddet för miljön och människors hälsa. Med stöd av nuvarande regelverk kan tillståndsmyndigheten till exempel meddela villkor om att avfall ska deponeras så att utlakning förhindras samt att lakvatten ska samlas upp och renas. Jag anser därför inte att det nu finns något behov av att skärpa lagstiftningen. Men i likhet med Jonas Sjöstedt anser jag att det är viktigt att tillståndsprövningen av gruvverksamhet leder till villkor som uppfyller miljöbalkens krav. Frågan om resurser till Miljödomstolen i Umeå ligger inom justitieministerns ansvarsområde. För en vecka sedan, den 15 december, besvarade också justitieministern en likalydande fråga från Jonas Sjöstedt. Hon anförde då bland annat att det är Domstolsverket som, i dialog med berörda domstolar, beslutar om resurstilldelningen.

Anf. 72 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! Tack, miljöministern, för svaret! Det vi diskuterar nu är ett mycket betydande miljöproblem. En stor del av tungmetallutsläppen i Sverige kommer från äldre nedlagda gruvor eller från pågående gruvdrift. Man ska förstås veta att medvetenheten om miljöproblemen var lägre tidigare, och därför har vi många gamla synder som vi fortfarande betalar för på området. Det som är oroande, inte minst med tanke på den granskning som SVT:s Västerbottensnytt gjorde, är att så många av de gruvor som är i drift nu inte klarar miljökraven. Ett exempel är Blaikengruvan, som år 2010 släppte ut 1 700 kilo zink - tre gånger så mycket som de hade tillstånd till. Det är Lappland Goldminers som driver gruvan. Det är långt över vad Naturvårdsverket anser vara rimligt med hänsyn till vad som är farligt. Av de 13 aktiva gruvor som undersöktes var sju utsläppare av mer än det som tilläts. Det är ett underbetyg. Till detta ska läggas att det från gamla gruvdeponier läcker stora mängder inte minst tungmetaller. Många åtgärder måste vidtas även för de gamla gruvorna. Det här visar att vi inte kan vara nöjda. Det är inte bra nog att säga att det görs mycket. Uppenbart räcker mycket inte till i det här fallet. Vi måste göra mer. Frågan är vad. Jag har tagit upp exemplet Hornträsket. Det är en sjö i Västerbotten. Det exemplet är belysande. Där har man inte ens lyckats klarlägga vem som är ansvarig till att sjön i praktiken är död. Jag blir uppringd av människor som bor vid sjön och som ser hur den natur de lever i, eller hoppas få leva i, fullständigt har slagits ut som ekosystem. Det är en sjö som levererar vatten till Vindelälven, som ska vara en skyddad nationalälv. Det är något som inte fungerar när man inte ens lyckas klarlägga vem förorenaren som ska betala är. Då räcker det inte med att säga att man har gjort mycket. Jag kan hålla med om att Sverige har en ambitiös lagstiftning på gruvmiljöområdet. I första hand handlar det om efterlevnad av de lagar som finns. Även om det kan finnas fall där de måste skärpas är efterlevnaden huvudproblemet - inte att det behövs lagskärpningar. Där finns mer att göra. Det finns också en lagstiftning på EU-nivå på området som Sverige har eller håller på att genomföra. Men för att det ska fungera krävs en fungerande tillsyn. Här brister det uppenbarligen. Om de domstolar som handlägger miljöärenden inte har de resurser som krävs finns det ytterligare ett hinder i systemet för att det ska fungera på ett effektivt sätt. För min hemby i Västerbottens län handlar det här om framtiden. Det finns nu en rad gruvbolag som vill starta gruvor, och det tycker vi som parti är bra. Vi välkomnar gruvnäringen, men den måste bedrivas på ett miljöriktigt sätt. Det finns planer på en jättegruva utanför till exempel Hemavan. Där finns ett stort lokalt motstånd. Hur ska vi garantera dem att deras miljö inte kommer att förstöras för generationer när vi kan se att utsläppen är högre än vad som tillåts på så många andra håll? I grunden handlar det här inte bara om naturvärden - det viktigaste - utan det handlar också om att stora ekonomiska värden står på spel om vi inte kan visa att gruvnäringen klarar att driva verksamheten med högsta möjliga miljökrav. Här kommer också Miljödomstolen i Umeå in. Miljödomstolen i Umeå ger tillstånd till i stort sett det mesta av landets gruvnäring. De har oerhört tunga tillståndsärenden som rör hundratals miljoner kronor och hundratals arbetstillfällen. Man avgör framtiden för hela bygder. De har nu färre jurister än för tio år sedan. Det tar flera år att bedöma ärenden därför att de är noggranna och vill göra sitt arbete ordentligt. Det är i dag ett stort hinder - ett miljömässigt hinder och ett ekonomiskt hinder - att de inte får tillräckliga resurser. Det enkla svaret är att säga att det här är Beatrice Asks bord. Det bästa svaret för miljöministern är att säga att han ska prata med Beatrice Ask på jullunchen i morgon och komma fram till en lösning. Om viljan finns att finna en lösning kan regeringen bidra till den.

Anf. 73 Åsa Romson (Mp)
Fru talman! Tack, miljöministern, för att du fortsätter att vara med oss här. Jag kunde inte låta bli att delta även i den här intressanta debatten som Jonas Sjöstedt har bidragit till. Det är en oerhört viktig fråga. Sverige har en av världens mest liberala minerallagstiftningar när det gäller att välkomna utländska investerare att söka mineraler i vårt land. Vi har just nu ett stort uppsving i den sektorn. Vi ser oerhört många prospekteringsansökningar, vi ser många företag som är intresserade av att prospektera och vi kan på flera ställen se långtgående planer på att öppna nya gruvor. Det är en industri som välkomnas på många håll, särskilt som etableringar sker i landsändar där det är ont om arbetstillfällen. Problemet med en utökad näringssektor inom det här området med många olika aktörer - alla är inte lika välkända i det svenska regelverket - är att det är viktigt att vara tydlig och klar med sin hemläxa om hur miljöreglerna ser ut, hur de kommuniceras och framför allt att de efterföljs. Det är lätt att tro att Sverige med sin ambitiösa och många gånger framåtsyftande miljöpolitik och miljölagstiftning, som vi många gånger får berätta om för andra, kan slå sig till ro och säga att efterlevnaden är ett problem för framför allt utvecklingsländer. Jag har själv sett att många utvecklingsländer på papperet har en bra miljölagstiftning men att det är efterlevnaden som är problemet. Jag tror att det ibland är ett problem i Sverige, särskilt inom sektorer där det finns starka motstående intressen. Integreringen med miljöbalken och tillståndsbesluten har funnits under ett antal år, men det sker fortfarande förändringar. Det gäller inte minst de senaste åren med skärpningar av villkorens innehåll. När en sådan förändring görs, som egentligen blir allmän och ska gälla för alla, och samtidigt står med en mängd gamla tillstånd - flera befintliga gruvor har gamla tillstånd - står man inför en uppgift att säkerställa den resursapparat som ska säkra nödvändiga omprövningar av den typen av gamla tillstånd till att följa dagens regler och den rättsapparat som ska hantera nya ansökningar om tillstånd enligt en ny praxis. De måste få tillräckliga resurser. Miljödomstolarna är möjligtvis Beatrice Asks bord, även om jag tycker att Andreas Carlgren kan hålla det samtalet med Beatrice Ask. Länsstyrelserna har ändå en viktig del på många ställen i Sverige när det gäller att formulera villkoren, när det gäller att våga ompröva gamla villkor. Det är tyvärr inte bara på minerallagstiftningens område, men det är det som den här debatten handlar om. I dag ser vi att länsstyrelserna inte orkar fullfölja det. Jag tror inte att det bara handlar om resurser. Det handlar inte bara om vilken ambitionsnivå man har, vilka direktiv man får, vilka signaler man får eller vilket viktigt arbete man har att sköta. Det handlar om en kombination. Där är ledarskapet från miljöministern oerhört viktigt. Jag skulle i denna debatt vilja vädja om ett högre ledarskap när det gäller att också på allvar se att våra miljömyndigheter generellt måste kunna stå upp för att utveckla och också efterleva den svenska miljölagstiftningen. När kommer till exempel revideringen av förordningen kring hanteringen av utvinningsavfall att vara klar? Det är oerhört viktigt. Vi vet att de centrala myndigheterna på flera områden tar väldigt god tid på sig att ge den vägledning och det stöd som ger andra praktiserande myndigheter möjligheter. Där har miljöministern ett oerhört stort ansvar att säkerställa att det här kommer i tid och kommer till den hjälp som också behövs, inte minst när det gäller ett sådant viktigt område som minerallagstiftningen där vi, herr talman, ser en oroväckande stor ökning av ansökningarna.

Anf. 74 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Först vill jag verkligen understryka att vi från svensk sida välkomnar en gruvnäring som också expanderar, men det måste ske på miljövillkor som stämmer överens med de höga miljöambitioner vi har. I den mån vi är ense om det är det en mycket viktig utgångspunkt för hela arbetet. Jag tycker också att det är bra att ni båda betonar att det inte i första hand är nya regler som behövs utan att det i huvudsak är efterlevnaden som behöver bli bättre. Även där ser jag att vi har en gemensam utgångspunkt. Jag är mycket väl medveten om både det ansvar som krävs och det ledarskap som behöver utövas. Jag menar att jag och regeringen visar det, bland annat genom att vi nu har tagit till flera åtgärder för att effektivisera arbetet med förorenade områden. Det tydliggjordes i juni 2009 genom propositionen om miljöbalkens försäkringar om avhjälpande av förorenade områden. Där presenterade vi en tydligare organisation och ansvarsfördelning av de statliga insatserna på efterbehandlingsområdet. Årligen anslår vi mellan 500 och 600 miljoner kronor för sanering av områden som har förorenats genom olika verksamheter före 1969 och där den som orsakat föroreningen inte längre finns kvar. Det pågår också en utredning om ansvarsfördelningen som ska redovisas i mars 2011. Bakgrunden till det är just att länsstyrelsen, som är den som, vilket ni helt riktigt påpekar, har det operativa tillsynsansvaret, måste ansvara för kontroll av efterlevnaden. När det då gäller tillsynen av förorenade områden behöver ansvarsfördelningen bli klarare och därför ska denna utredning också redovisa sitt uppdrag i mars 2011. Ett av motiven för det är ju att den nuvarande fördelningen av ansvaret inte är tillräckligt tydlig när det gäller att ta hänsyn till den risk föroreningsskadan bedöms utgöra. När det gäller EU-reglerna är det dessutom helt klart att vi 2008 genomförde en revidering i den svenska lagstiftningen byggd på förändringen av EU-direktivet för avfall från utvinningsindustrin 2006. Nu har EU-kommissionen beslutat om en rad olika tekniska dokument som ska vägleda genomförandet av direktiven, och det kommer att leda till en revidering av förordningen som syftar till att genomföra de här dokumenten i svensk lagstiftning. Vi beräknar att vara klara med det våren 2011. Det sker mycket klart aktiva insatser för att se till att uppfylla alla de här kraven. När det sedan gäller domstolarna, där jag också håller med om att det är en viktig fråga, har vi gått längre än att bara genomföra ett lunchsamtal. I grunden är det så att riksdagen på grundval av mitt förslag har tagit ett beslut i juni i år som innebär att det den 2 maj 2011 bildas fem nya mark- och miljödomstolar. Handläggningen av miljömål enligt plan- och bygglagen, fastighetsmålen, kommer att koncentreras till de nya domstolarna. Även det processuella regelverket kommer att förändras, och en av mark- och miljödomstolarna kommer att lokaliseras till Umeå. Det är också en del av den förändring som nu pågår för domstolsväsendet. Vi är också beredda att aktivt både följa och genomföra andra åtgärder som behövs för att se till att även de ärenden som ligger utanför den här lagstiftningen hanteras på rätt sätt av domstolarna. När det till sist gäller det faktum att gruvor i drift inte nu klarar kraven anser jag att länsstyrelsen svarar för kontrollen och efterlevnaden. Om igen vill jag säga att det inte löser sig genom enbart skärpta krav, utan det handlar om att se till att efterlevnaden blir bättre. Därför ska det också på förhand klargöras i dialogen inför de villkorsbeslut som fattas.

Anf. 75 Jonas Sjöstedt (V)
Herr talman! Den här frågan handlar i grunden om vilken sorts gruvnation Sverige ska vara, miljöministern. Gruvindustrin står inför en kraftfull expansion i Sverige. Vi kan bli en stor exportör av många fler mineraler än vi redan är under årtionden framöver. Det kan bidra på ett avgörande sätt till svensk ekonomi och utveckling av flera delar av landet, inte minst i norra Sverige och i Bergslagen. Då är frågan: Vilken sorts gruvnation ska vi vara? Blir effekten när gruvan är färdig bara ett hål i backen och miljöförstöring, eller blir det utveckling av bygderna? Blir det ett ökat kunnande? Blir det också exportmöjligheter och allt det som finns kring gruvnäringen, inte minst miljöteknik, som får en allt större betydelse? Om vi ska komma till den här goda gruvnationen, som slår vakt om vår egen miljö och också bidrar med export av kunnande på området, behöver vi hårda regler och bra tillsyn. Den här genomgången visar att vi inte är där än. Vi måste komma dit om vi ska få befolkningens acceptans för gruvdriften och om vi också ska kunna utveckla den på det sätt som vi vill. Hårda regler och en strikt kontroll är bra därför att det ger seriösa aktörer. Det är de som vi vill ska finnas i gruvnäringen i Sverige. Det finns också sämre aktörer. Det kan man se om man ser på gruvnäringen globalt. Det finns det alltför många avskräckande exempel på. Men vi ska gynna de bästa, de som tar miljön på allvar, de som betalar för rening och för återställande efter sig. Det här kommer också att kunna ge en ny bransch i Sverige som kan växa fram ännu mer. Det handlar om miljöteknikexport vad gäller både den gruvdrift som finns i dag och också de gamla gruvsynder som finns. Där finns det en hel del intressant forskning i Sverige som skulle kunna växa som bransch, som ett exempel på hur det här kan utvecklas på olika områden. Om vi ska vara trovärdiga här måste vi också avstå från de delar av gruvbrytningen som är allra mest miljöfarliga. Dit hör uranbrytningen, som har särskilda miljörisker. I konsekvens med det bör vi naturligtvis också välja att avveckla kärnkraften. Vi måste också se till att det finns miljövänliga transporter från gruvorna. I dag när det byggs nya jättegruvor finns det ingen järnväg. Förr byggde man järnväg därför att man byggde gruvor. Så sent som på 1960-talet, tror jag, byggde man järnvägen till Svappavaara. I dag byggs betydligt större gruvor än Svappavaara, men transporterna ska ske med lastbil. Här måste det finnas en strategi. Jag efterlyser en sorts helhetsstrategi från regeringens sida, där man kopplar samman miljöfrågor med gruvnäringens utveckling för att vi ska få en mer positiv utveckling. Utan det kommer motståndet att hårdna i många bygder mot att gruvorna kommer, om de bara innebär ett kortsiktigt uppsving och sedan bestående miljöskador i stället. Nu står vi inför den här expansionen. Det är i grunden en enorm möjlighet för stora delar av Sverige. Men om vi ska lyckas med den på ett bra sätt måste vi också sätta en miljöprägel på detta. Jag tror att det är viktigt att regeringen uppmärksammar det här. Det är långt ifrån Stockholm, kan man tycka, men det är viktiga delar av svensk ekonomi, och där finns bland annat mina väljare. Jag efterlyser en sorts strategiskt tänkande här. Jag tycker inte heller att det räcker att organisera om domstolarna. Det är säkert inte fel, det finns nog goda intentioner bakom det, men i grunden finns en resursfråga. De är för få som handlägger de här oerhört tunga miljöärendena. Det är några få personer som sliter hårt med ärenden som kräver betydligt större resurser. Nu står vi inför den här jätteexpansionen i gruvnäringen. Det kräver att fler arbetar med gruvmiljöfrågor, annars kommer de här viktiga projekten att fördröjas. Annars kanske miljöprövningen inte får den kvalitet som vi ville att den annars skulle få. Här tycker jag att regeringen saknar en strategi och ett tänkande som jag anser att man måste bygga upp. Jag hoppas att vi får tillfälle att återkomma till det så att vi får den här växande branschen med en tydligt miljövänlig profil i framtiden.

Anf. 76 Åsa Romson (Mp)
Herr talman! I detta sista inlägg till miljöministern i debattrundan kring en massa olika frågor ska jag säga att jag uppskattar det debattklimat där miljöministern möter en del av de frågor som ställs. Till viss del har han gjort det, och det är bra. En sak jag vill plocka upp från det miljöministern sade sist handlar om efterlevnaden av tillstånd och att detta måste kommuniceras när man ger tillstånden. Det är en viktig fråga och en viktig princip, varför vi också vill reformera tillstånden. Men det kräver både att vi gör enorma ansträngningar för att reformera de gamla tillstånden och att man lyckas efterleva gamla tillstånd. Vi ska inte låta den tolkningen stå oemotsagd att bara för att man har ett tillstånd som inte uppfyller alla dagens krav på tydlighet går det inte att kräva något slags efterlevnad. Det finns gott om exempel - och Jonas Sjöstedt har nämnt några av dem som har synts i medierna - på att man kan vara betydligt mer effektiv i apparaten kring efterlevnad. Vi har i Sverige en tradition att vara ganska snäll mot dem som genererar arbetstillfällen i glesbygd. Men när det gäller miljöregler - jag håller i stort med om det Jonas Sjöstedt här anförde - är det inte att vara snäll när det gäller att ha en god miljöpolitik också i gruvnäringen. Det är att göra detta en björntjänst och att i förlängningen inte göra Sverige till ett föredöme när det gäller vare sig en modern gruvnäring eller miljöpolitik. Det sluttande planet får vi inte gå på. Med dessa ord, herr talman, vill jag önska miljöministern en trevlig helg och en god jul.

Anf. 77 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Jag vill till sist säga att jag välkomnar den här debatten mycket. Det finns både gamla försyndelser att ta hand om och stora ambitioner framöver, precis som har beskrivits, som gör att vi behöver ett starkt och brett grepp som också är strategiskt. Som en del av de insatserna satsar vi nu stora pengar på att rensa upp efter gamla försyndelser. Vi har tagit flera steg och fortsätter att ta flera steg för att göra kontrollen av efterlevnaden och tillsynen mer effektiv. Vi har gjort en reformering av mark- och miljödomstolarna. Vi har skärpt lagstiftningen i flera steg. Men jag säger också gärna: Detta är inte färdigt. Det kommer att krävas mer arbete. Därför har jag redan pekat på ytterligare förslag som kommer att behövas med anledning av de nya utredningar vi får i vår. Jag ser detta gärna också som en del av en helhetsstrategi för både gruvnäring och miljö. Sverige ska vara det gröna föregångslandet, och det är ett sätt att lägga en hög ribba för oss när vi arbetar framåt. Därför ser jag fram emot både mycket arbete, fortsatt diskussion och debatt på detta område och naturligtvis också den förväntan som finns på mig och regeringen att utöva ledarskap. Jag ser också att det finns skäl till det. Efter åratal av till exempel eftersläpning av resurser i rättsväsendet är det ett stort arbete att återställa det. När det gäller att många utsläpp inte har åtgärdats i tid är det viktigt att till exempel Hornträsket nu får föreläggande av länsstyrelsen med ett tydligt krav på ansvarstagande och åtgärder. Det är också ett sätt att gång på gång städa upp. Jag har varit uppe i Västerbotten och diskuterat med gruvnäringen. Jag välkomnar också ett fortsatt sådant arbete. Jag ser fram emot fortsatt samarbete på detta område och fortsatt debatt. Jag vill än en gång önska god jul och gott nytt år.

Anf. 78 Jonas Sjöstedt (V)
Herr talman! Jag ska fatta mig ganska kort. Jag tycker att den huvudsakliga inriktning som miljöministern redogör för är bra. Det viktiga är nu att följa upp så att vi inte får de här siffrorna år efter år därför att man inte klarar sina gränsvärden och att man tar tag i frågan om miljödomstolarna på allvar. Det har fått gå alltför lång tid med alltför få resurser. En annan del av att få acceptans och stöd för en expanderande gruvnäring är att se till att avkastningen till bygden ökar. I dag tar man ut en extra avgift på 0,2 procent som går till markägare och till forskning. Den borde kunna höjas, inte minst för att gå till miljöforskning och till en sorts återbördande till de bygder som nu exploateras via gruvnäringen. Jag tror också att det är viktigt att ha ett statligt ansvar för det här området, att det finns en statlig prospekteringsverksamhet och att det statliga gruvbolaget LKAB bidrar till att öppna nya gruvor så att man får ett långsiktigt seriöst agerande. Det finns naturligtvis andra gruvbolag, men det finns bolag av olika sorter i den här branschen. Sist vill jag bara tacka talmannen och miljöministern för debatten och önska en god jul och ett gott nytt år.

Anf. 79 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Monica Green och Ylva Johansson har frågat mig vad jag avser att göra för att förebygga att människor hamnar i fas 3-sysselsättning, vilka initiativ jag avser att ta med anledning av den skarpa kritik som har riktats mot att få deltagare i fas 3 får jobb, om jag avser att göra några förändringar för att tillgodose behovet av utbildning i fas 3 samt om jag avser att utvärdera fas 3. Jag vill börja med att understryka att en av de viktigaste prioriteringarna för regeringen framöver är att minska långtidsarbetslösheten i landet när nu konjunkturen vänder. Bland de långtidsarbetslösa ingår deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantin. I november månad 2010 deltog ca 24 000 personer i den tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin. Av dessa deltagare har knappt 50 procent varit aktuella och inskrivna hos Arbetsförmedlingen mellan fem och tio år. Vidare har ytterligare 17 procent av deltagarna varit aktuella och inskrivna hos Arbetsförmedlingen i mer än tio år. Intentionen med den tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin är att personer som har varit arbetslösa under lång tid ska få möjlighet att bygga upp nya referenser, nätverk och en arbetsgemenskap. Det är viktigt att Arbetsförmedlingen arbetar för att alla deltagare i fas 3 erbjuds en sysselsättning med utgångspunkt i individens behov. Det är också viktigt att poängtera att den ersättning om 225 kronor per anvisningsdag och deltagare som en anordnare erhåller för att ta emot deltagare i fas 3 bland annat ska täcka anordnarens kostnader för handledning och arbetsutrustning. Anordnaren ansvarar givetvis för att arbetsmiljökraven är uppfyllda på arbetsplatsen. Jag vill också erinra om att regeringen i juni 2010 förtydligade i förordningen (2007:414) om jobb- och utvecklingsgarantin att deltagare i den tredje fasen ska ges utrymme för eget arbetssökande. Som jag tidigare har sagt i kammaren presenterar regeringen i budgetpropositionen för 2011 en rad satsningar för att motverka att fler personer blir arbetslösa under lång tid och för att stärka konkurrenskraften hos dem som står långt från arbetsmarknaden. Bland annat tillförs ytterligare resurser för arbetspraktik och coachning under 2011. Vidare förstärks Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag under 2011, bland annat för att deltagarna i garantierna ska kunna erbjudas insatser av hög kvalitet. För att öka möjligheterna för dem som har varit utan jobb en längre tid att återgå till arbetslivet förstärks dessutom det särskilda anställningsstödet för deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin under 2011 och 2012. Självklart är jag bekymrad över att inte fler personer lämnar den tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin för att få arbete. Jag följer denna utveckling noga. Jag har för närvarande diskussioner med Arbetsförmedlingen där denna fråga är central. Jag har också bett myndigheten att återkomma med information om vilka åtgärder som skulle kunna vidtas för att öka möjligheterna för människor att få ett arbete efter fas 3. Självfallet ska kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna kontinuerligt följas upp på bästa möjliga sätt. Vi arbetar med att ytterligare förbättra formerna för fortsatt uppföljning och utvärdering av den förda politiken. Därtill är det viktigt att betona att även arbetsgivare på den svenska arbetsmarknaden har en viktig roll när det gäller att anställa personer som står långt från arbetsmarknaden nu när konjunkturen vänder. Fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin har bara haft deltagare sedan våren 2009, och det är därför ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser av insatserna i denna fas. Regeringen kommer givetvis att följa utvecklingen av jobb- och utvecklingsgarantin som helhet och ha ett särskilt fokus på den tredje fasen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.