Tydliga mål för den svenska livsmedelsproduktionen

den 21 oktober

Interpellation 2005/06:57 av Staffan Danielsson (c) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist (s)

Tydliga mål för den svenska livsmedelsproduktionen

Jag har under det senaste året vid flera tillfällen diskuterat den svenska livsmedelsproduktionens allvarliga situation med jordbruksministern. Jag har fokuserat på det mycket allvarliga faktum att ”världens bästa matproduktion” börjar flytta utomlands, och de allvarliga effekter detta får för produktion och sysselsättning, miljö och djurskydd.

Vid en interpellationsdebatt i maj redovisade jag en sammanställning över ett antal rapporter, som entydigt visade på den svenska livsmedelsproduktionens kräftgång, höga kostnader och svaga lönsamhet.

Centerpartiet anser läget vara så allvarligt att vi vill att en handlingsgrupp @ jag använder ordet kommission @ snarast tillsätts med tunga företrädare för näring och myndigheter och departement. Dessa ska med vittgående befogenheter lägga löpande förslag som skyndsamt ska stärka livsmedelsproduktionens konkurrenskraft.

Det handlar om insatser i jordbruksföretagen, i industrin och hos stat, kommun och myndigheter, där fokus ska vara snabbt sänkta kostnader.

Visst ska Sverige fortsätta att ha höga miljö- och djurskyddsambitioner, men regelverken bör skyndsamt genomgås och granskas mot bakgrund av de rapporter som kommit och anpassningar kunna göras i ett EU-perspektiv där Sverige både ligger för långt före eller för långt efter. Det är mycket tveksamt om den mycket nationellt inriktade Djurskyddsmyndigheten har den överblick som är nödvändig för att den aviserade regelverksöversynen ska bli annat än marginella justeringar.

Lantbruksnäringen och livsmedelsindustrin är i full gång med att trimma sin verksamhet på alla sätt, och det arbetet kan stärkas i väsentlig grad genom rådgivning och forskning samt ökade informationsinsatser och ett bättre samarbete mellan stat och näring.

Samhället genom stat, myndigheter och kommuner måste tillsammans med näringen se över befintliga lagar och regelverk i syfte att förenkla och minska krångel, byråkrati och kostnader. Det handlar om miljöbalken, om bygglovsprocessen, om skatteuttag och sjukförsäkringsregler, om ensidigt höga tvärvillkor för EU-ersättningarna i just Sverige med mera. Det handlar om att se över alla kommunala och statliga taxor och avgifter i ett EU-perspektiv. Sverige kan inte tillåta sig att uttaxera väsentligt högre belopp på område efter område än vad länderna i vår omvärld gör, där diesel- och handelsgödselskatterna är de tydligaste exemplen.

Om vi i Sverige tillämpar kostnadsdrivande regelverk i olika avseenden, och tillåter oss att avgiftsfinansiera alla mycket noggranna kontroller av skilda slag och att uttaxera unika skatter och skattenivåer blir resultatet att många företag och delar av hela branscher slutar eller försvinner från landet och därmed massor av produktion och jobb. Och effekten blir självklart att vi i stället importerar produkterna som ofta producerats under helt andra förutsättningar än de som vi själva krävde och som bidrog till att produktionen upphörde hos oss. Blir detta resultatet har Sverige ingenting vunnit utan bara förlorat, och våra höga ambitioner i olika avseenden har i så fall helt motverkat det de var tänkta att gynna, både vad gäller produktion och sysselsättning och vad gäller djurskydd och miljö.

Vid våra debatter har jordbruksministern hänvisat till att hon följer utvecklingen och har en fortlöpande dialog med näringen och industrin, och att det inte är någon ko på isen som motiverar extraordinära kraftansträngningar enligt Centerpartiets förslag. Jordbruksministern har också mera hänvisat till svenska mervärden och att priserna borde höjas än till att kostnaderna måste minskas, samtidigt som hon i andra sammanhang välkomnar lågprisimport och prispress.

Nu har det gått en tid. Läget har inte blivit bättre, tvärtom. Den svenska livsmedelsproduktionen fortsätter att tappa marknadsandelar; så är prognoserna för mjölkproduktionens volymutveckling mörkare i dag än tidigare.

Jordbrukets produktionskostnader har sedan 1995 ökat med 20 %, medan produktpriserna sjunkit med ca 15 % @ ett negativt gap på hela 35 %. Detta gap ökar snabbare i Sverige än i övriga EU. Den svenska köttkonsumtionens marknadsandel har sedan 1995 minskat från 80 % till 62 % för nötkött, från 91 % till 81 % för griskött och från 96 % till 75 % för fågel. I en listning över EU-ländernas komparativa fördelar på marknaden år 2003 hamnar Sverige näst sist. Sverige blir allt mindre konkurrenskraftigt på produktionen av griskött, nötkött och fjäderfäkött. Det kostar 15 % mera att producera griskött och 11 % mera att producera kyckling i Sverige än i det näst dyraste landet i vår omvärld. Byggkostnaderna för grisproduktionen var 34 % högre i Sverige än i det billigaste landet i vår omvärld, inom kycklingproduktionen 39 % högre och inom äggproduktionen mer än 100 % högre.

Den växande efterfrågan på energi från jordbruket kommer sannolikt successivt att leda till bättre lönsamhet för växtodlingen från dagens mycket pressade situation. Här fungerar också de frikopplade ersättningarna som en stötdämpare vid övergången till en situation med växande efterfrågan. Här finns också uttalade samhällsmål för den svenska åker- och betesarealens bevarande.

Däremot är situationen fortsatt allvarlig för den svenska animalieproduktionen, och därmed även för de svenska skogs- och mellanbygderna och för den miljö- och djurskyddsomsorg som den svenska modellen står för. I stället för den utväxling som tillväxt utgör befinner man sig i en olycklig negativ spiral som kräver ytterligare rationaliseringar och nedläggningar.

Regeringens agerande när man tillsammans med England är drivande inom EU för ensidiga eftergifter i WTO slår också särskilt hårt mot den svenska livsmedelsproduktionen där lönsamheten är mest pressad.

Mot denna verklighetsbakgrund vill jag interpellera om vilket mål som regeringen har för den svenska livsmedelsproduktionen. Jordbruksministern hänvisar vanligen till att det är konsumenterna och marknaden som avgör vilken livsmedelsproduktion som Sverige kommer att ha. Detta innebär till exempel att om konsumenterna inte vill betala för de svenska mervärdena och merkostnaderna så blir resultatet en växande import. Detta blir också fallet om staten ger sämre förutsättningar än vår omvärld för livsmedelsproduktionen. Det är också dubbelmoral och hyckleri om vi sätter upp stränga regelverk om djurskydd i Sverige samtidigt som importen exploderar av livsmedel från andra länder där djuren har det sämre.

För minknäringen är detta hyckleri naket framlyft genom att världens bästa minkuppfödare ska ges näringsförbud samtidigt som pälsimporten är fortsatt fri. Här är uppenbarligen regeringens mål för minkuppfödningen att den ska upphöra.

Regeringens stödpartiers EU-parlamentariker vill nu ta itu med den svenska kycklingnäringen, och den färska Djurskyddsmyndigheten anlitar expertis från djurrättsorganisationer som endast vill tillåta höns i små frigående grupper. Vilka signaler ger detta till de svenska kycklinguppfödare vars djur har det bäst i världen men som ser importen bara öka från avlägsna länder där djuren haft det sämre i bursystem som är förbjudna i Sverige?

Vad jag förstår har regeringen inte någon uppfattning om huruvida den svenska animalieproduktionen bör tillväxa eller krympa. Det enda mål för livsmedelsproduktionen som finns är att just de livsmedel som produceras enligt Kravkonceptet, den så kallade ekologiska produktionen, ska öka till 20 % av den samlade svenska åkerarealen, och till lägre procentsatser vad gäller animalier.

Detta mål är så högt prioriterat att en mycket större del av de svenska miljöersättningarna avsätts för det ekologiska stödet än deras andel av produktionen. Självfallet innebär detta samtidigt att stödet för den övriga produktionen blir motsvarande lägre, och dess konkurrenskraft sämre relativt importen.

Eftersom den svenska livsmedelsproduktionen har en sådan stor betydelse för viktiga samhällsområden som det öppna landskapet och en levande landsbygd, för en miljö- och djurskyddsinriktad livsmedelsproduktion samt för ett mindre sårbart samhälle är det inte orimligt att staten anger sina målsättningar för den svenska livsmedelsproduktionen. Detta görs inom andra samhällssektorer där till exempel skogsbruket har uttalade produktionsmål. Regeringens agerande vad gäller Volvo och Trollhättan visar också på samhällsmål om fortsatt stor svensk biltillverkning.

Självfallet är det alltid oavsett statens målsättningar i sista hand marknaden och konsumenterna i Sverige och utomlands som avgör hur stor eller liten den svenska livsmedelsproduktionen blir.

Många yngre lantbrukare skulle gärna vilja våga ta betydande risk, skuldsätta sig och investera tiotals miljoner kronor i modern miljö- och djurvänlig livsmedelsproduktion. Detta är ett måste för att inte stora produktionsminskningar ska ske när många nu lägger ned sin animalieproduktion. Krassa ekonomiska realiteter hejdar dock i dag de allra flesta från att våga ta språnget. De som ändå gör det är beundransvärda företagshjältar med stort mod.

Samhället måste vidta åtgärder för att få fler företagare att satsa, för en ökad livsmedelsproduktion och en stark livsmedelsindustri. Tre saker är särskilt viktiga: ett bättre företagsklimat med lägre skatter och enklare regelverk, ett gemensamt arbete för nödvändiga kostnadssänkningar i alla led enligt ovan samt tydliga samhällsmål för livsmedelsproduktionen. I dag brister det på samtliga dessa punkter.

I denna interpellation gäller min fråga den sista punkten, där tydliga mål från samhället självfallet skulle ge råg i ryggen till de företagare som i dag inte vågar ta investeringssprånget.

I dagens allvarliga läge vore det därför mycket betydelsefullt att regering och riksdag uttryckte sina mål för den svenska livsmedelsproduktionen. Är målet att produktionen av mjölk, nötkött, griskött, kyckling och ägg med mera ska ges förutsättningar att tillväxa efter de faktiska produktionsförutsättningar som finns i form av stor arealpotential, skickliga företagare, glesbefolkade odlingsbygder och mycket hög kvalitet vad gäller miljöpåverkan och djurskydd? Eller ska det inte finnas några mål för den svenska livsmedelsproduktionen? I så fall kan ju dagens stagnation och minskning få fortsätta utan samordnade åtgärder från näring och samhälle.

Mot denna bakgrund frågar jag jordbruksministern vilka åtgärder hon avser att vidta så att samhället formulerar sina tydliga mål för livsmedelsproduktionens storlek.