tortyr och diplomatiska garantier

Regeringen beslutade vid ett extra regeringssammanträde den 18 december 2001 att avvisa två egyptiska medborgare till hemlandet. Regeringen ansåg att de bägge männen var flyktingar, men att det fanns synnerliga skäl att ändå avvisa dem eftersom de bedömdes som misstänkta terrorister.

Innan avvisningsbeslutet fattades och verkställdes hade den svenska regeringen haft kontakter med den egyptiska regeringen beträffande de egyptiska myndigheternas behandling av männen. Regeringen mottog en aide-memoire från den egyptiska regeringen den 13 december 2001 i vilken förklarades att männen skulle behandlas med full respekt för deras mänskliga rättigheter i enlighet med den egyptiska konstitutionen och lagen.

Inhämtandet av dessa garantier hemlighölls för männen och deras juridiska ombud. Regeringen såg även till att de juridiska ombuden inte informerades om avvisningsbesluten innan de verkställts och männen redan befann sig i fängelse i Egypten. Genom detta tillvägagångssätt förhindrade regeringen att avvisningen prövades av Europadomstolen innan den verkställdes. Det ena juridiska ombudet hade i förväg informerat regeringen om sin avsikt att begära prövning av Strasbourgdomstolen av ett eventuellt avvisningsbeslut.

Sedan männen överlämnats till den egyptiska säkerhetspolisen har det framkommit uppgifter om att männen utsatts för systematisk tortyr, bland annat genom elektricitet mot känsliga kroppsdelar under läkarkontroll. Den svenska regeringen fick vetskap om tortyren redan vid det absolut första besöket som företrädare för den svenska ambassaden gjorde hos männen i fängelset i slutet av januari 2002. Ändå har den svenska regeringen undanhållit eller förringat denna information inte bara för människorättsorganisationer utan även för de internationella organ som granskat ärendena.

När UD-representanter sammanträffade med Amnesty International kände de till uppgifterna om tortyr men förnekade ändå anklagelserna. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har riktat skarp kritik mot den svenska regeringen för en undermålig uppföljning av de så kallade garantierna. En av männen frisläpptes hösten 2003 i brist på bevis. Den andre mannen har nyligen på nytt dömts till 25 års fängelse av en militärdomstol i en rättegång, som inte uppfyller grundläggande krav för att kunna betraktas som rättvis.

Garantierna har således visat sig fullständigt värdelösa och den svenska regeringen har allvarligt kränkt männens mänskliga rättigheter enligt för Sverige bindande internationella konventioner.

Det har nu dessutom framkommit uppgifter genom undersökningar av redaktionen för TV-programmet Kalla fakta att avvisningen ska ha genomförts av säkerhetsagenter från USA i ett flygplan som permanent är uthyrt till USA:s regering. Den svenska säkerhetspolisen ska vidare överlämnat männen till USA-agenterna på Bromma. Dessa har därefter på svensk mark utsatt männen för en behandling som antagligen kan karakteriseras som grym, omänsklig och förnedrande enligt de kriterier som gäller enligt artikel 3 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Agenterna dolde sina ansikten under huvor, klippte sönder männens kläder, tvingade in stolpiller i deras ändtarm, satte på dem blöjor och ögonbindlar och drog på dem overaller. I planet hängdes männen upp i speciella selar.

Det finns även uppgifter som säger att det senare och vid flera ytterligare tillfällen förekommit att svenska myndigheter delegerat verkställighet av avvisningsbeslut till främmande makt.

De händelser som beskrivits ovan är allvarliga och bör debatteras i riksdagen. Frågorna berör flera departement och det kan diskuteras till vilket statsråd frågorna bör ställas, justitieministern, migrationsministern eller statsministern som har det övergripande ansvaret för regeringens arbete. I denna interpellation är frågorna ställda till justitieministern men det ankommer naturligtvis på regeringen att inom sig bedöma vem som lämpligast kan svara på nedanstående frågor.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieminister Thomas Bodström: