Tillväxt i Afrikas jordbruk

Interpellation 2006/07:603 av Danielsson, Staffan (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-05-29
Anmäld
2007-05-29
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-06-05
Sista svarsdatum
2007-06-13
Besvarad
2007-06-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 29 maj

Interpellation

2006/07:603 Tillväxt i Afrikas jordbruk

av Staffan Danielsson (c)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Fattigdomen och svälten minskar i världen tack vare bland annat ekonomisk tillväxt och ökad handel. Jordbrukets och landsbygdens utveckling går framåt i både Asiens och Latinamerikas länder. Däremot står Afrika i stort sett stilla med oförändrad produktion, fattigdom och ibland svält och svältkatastrofer.

WTO-förhandlingar spelar givetvis en roll, liksom till exempel EU:s exportsubventioner som är under avveckling. Men faktum kvarstår, med nuvarande förutsättningar expanderar jordbruksproduktionen i utvecklingsländer på andra kontinenter men står stilla i Afrika.

En grundläggande orsak till denna beklämmande skillnad är att den nationella jordbrukspolitiken i många länder i Asien och Latinamerika i mycket större utsträckning utnyttjar de förutsättningar som finns till att ge jordbruket stabila produktpriser på minst världsmarknadens nivåer, ibland högre. Härigenom ges utrymme för jordbrukarna att odla och producera med utrymme för lönsamhet och investeringar, vilket sätter skjuts på både produktion, livsmedelsindustri och landsbygdens utveckling i stort.

I Afrika däremot styrs alldeles för ofta den nationella jordbrukspolitiken av urbaniserade krafter med resultat att jordbruket och landsbygden sugs ut ekonomiskt, vilket ger fattigdom, svält och stagnation. Det är ett upprörande faktum att Afrikas fattiga bönder i flera länder inte ens erhåller hälften eller tre fjärdedelar av världsmarknadspriset för sina produkter. Böndernas köpkraft minskar och deras sparande och investeringsutrymme blir obefintligt. Produktionen stagnerar eller läggs ned, och kan inte länderna importera livsmedel eller erhålla matbistånd väntar ofta hunger och svält.

Erfarenheterna från framgångsrika länder på andra kontinenter visar tydligt på lösningarna. Jordbruket måste ges förutsättningar att utvecklas genom att produktionen ges förutsättningar att bedrivas med lönsamhet. Även småbönderna måste kunna förbättra sin produktivitet och öka sina inkomster. Det krävs ekonomiska reformer och en nationell jordbrukspolitik som utvecklar landsbygden och inte dränerar den på resurser. Det krävs insatser för att förbättra infrastruktur och rådgivning, utveckling av system med äganderätt och tillgång till krediter.

I den stora utredningen Globcom konstaterades med rätta att ”Afrikas bönder är det maktlösa folket”. Utrikesutskottet påpekade att hindren för jordbrukets och landsbygdens utveckling borde analyseras.

Enligt en sammanställning av forskaren Sara Johansson vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som bygger på internationella studier, har produktpriserna för Afrikas bönder sedan mitten av 1980-talet stått stilla. En annan forskare – Göran Djurfelt – har tillsammans med andra svenska och asiatiska forskare visat att de asiatiska länderna nästan utan undantag de senaste decennierna har lyckats att dramatiskt öka livsmedelsproduktionen per person med hjälp av en aktiv och positiv jordbrukspolitik. Det har varit från en tidigare tillämpad prispress till en ökning till världsmarknadsprisnivån eller en bit över den.

Mot denna bakgrund vore det betydelsefullt om Sverige med de afrikanska länder vars utveckling vi särskilt stöder tar upp en förtroendefull dialog om hur en progressiv nationell jordbrukspolitik bör utformas, så att en tillväxt kan uppnås liknande den som Asiens länder lyckats med. En sådan grund är egentligen nödvändig och grundläggande för att våra betydande biståndsinsatser ska kunna få en rimlig effekt.

De nordiska länderna har i mycket samma erfarenheter från att bygga upp jordbruksorganisationer, att ge förutsättningar för en egen livsmedelsproduktion och att ge betydande utvecklingsbistånd till många länder i Afrika. Ett intressant förslag är att de nordiska länderna tillsammans upptar en förtroendefull dialog med några afrikanska länder beträffande kopplingen mellan utvecklingsbistånd och en tillväxtskapande nationell jordbruks- och företagspolitik.

Finland har nyligen utvecklat ett nära samarbete med Tanzania, och både Sverige och Norge utarbetar nu nya Afrikastrategier. EU förbereder ett statschefsmöte mellan EU och Afrikanska unionen (AU) i november.

Riksdagen uttalade i december sitt stöd för en tillväxtorienterad jordbrukspolitik i länder som tar emot bistånd i enlighet med vad som anförts ovan och som ligger i linje med regeringens politik.

Jag vill fråga statsrådet Gunilla Carlsson:

1. Avser statsrådet att arbeta för att Sveriges nya Afrikastrategi mer än tidigare ska fokusera på vikten av att de afrikanska länderna ger landsbygden och jordbruket förutsättningar för tillväxt genom bättre förutsättningar för ägande och produktion via den nationella jordbrukspolitiken?

2. Avser statsrådet att arbeta för att Sveriges nya Afrikastrategi mer än tidigare kopplar samman vårt utvecklingsbistånd med bättre nationella förutsättningar för jordbruksproduktionen enligt ovan, så att biståndet kan växlas upp tillsammans med de nationella insatserna i stället för att som ofta hittills devalveras?

3. Avser statsrådet att ta upp en förtroendefull dialog på nordisk basis med några afrikanska biståndsländer beträffande kopplingen mellan utvecklingsbistånd och en tillväxtskapande nationell jordbruks- och företagspolitik?

4. Avser statsrådet att verka för att Sverige även driver dessa frågor på EU-nivå och i EU–AU-sammanhang?

Debatt

(0 Anföranden)

Dokument från debatten

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.