den 29 maj
Interpellation
2006/07:603 Tillväxt i Afrikas jordbruk
av Staffan
Danielsson (c)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Fattigdomen
och svälten minskar i världen tack vare bland annat ekonomisk tillväxt och ökad
handel. Jordbrukets och landsbygdens utveckling går framåt i både Asiens och
Latinamerikas länder. Däremot står Afrika i stort sett stilla med oförändrad
produktion, fattigdom och ibland svält och svältkatastrofer.
WTO-förhandlingar
spelar givetvis en roll, liksom till exempel EU:s exportsubventioner som är
under avveckling. Men faktum kvarstår, med nuvarande förutsättningar expanderar
jordbruksproduktionen i utvecklingsländer på andra kontinenter men står stilla
i Afrika.
En
grundläggande orsak till denna beklämmande skillnad är att den nationella
jordbrukspolitiken i många länder i Asien och Latinamerika i mycket större
utsträckning utnyttjar de förutsättningar som finns till att ge jordbruket
stabila produktpriser på minst världsmarknadens nivåer, ibland högre. Härigenom
ges utrymme för jordbrukarna att odla och producera med utrymme för lönsamhet
och investeringar, vilket sätter skjuts på både produktion, livsmedelsindustri
och landsbygdens utveckling i stort.
I
Afrika däremot styrs alldeles för ofta den nationella jordbrukspolitiken av urbaniserade
krafter med resultat att jordbruket och landsbygden sugs ut ekonomiskt, vilket
ger fattigdom, svält och stagnation. Det är ett upprörande faktum att Afrikas
fattiga bönder i flera länder inte ens erhåller hälften eller tre fjärdedelar
av världsmarknadspriset för sina produkter. Böndernas köpkraft minskar och
deras sparande och investeringsutrymme blir obefintligt. Produktionen stagnerar
eller läggs ned, och kan inte länderna importera livsmedel eller erhålla
matbistånd väntar ofta hunger och svält.
Erfarenheterna
från framgångsrika länder på andra kontinenter visar tydligt på lösningarna.
Jordbruket måste ges förutsättningar att utvecklas genom att produktionen ges
förutsättningar att bedrivas med lönsamhet. Även småbönderna måste kunna
förbättra sin produktivitet och öka sina inkomster. Det krävs ekonomiska
reformer och en nationell jordbrukspolitik som utvecklar landsbygden och inte
dränerar den på resurser. Det krävs insatser för att förbättra infrastruktur
och rådgivning, utveckling av system med äganderätt och tillgång till krediter.
I den
stora utredningen Globcom konstaterades med rätta att ”Afrikas bönder är det
maktlösa folket”. Utrikesutskottet påpekade att hindren för jordbrukets och
landsbygdens utveckling borde analyseras.
Enligt
en sammanställning av forskaren Sara Johansson vid Internationella
Handelshögskolan i Jönköping, som bygger på internationella studier, har
produktpriserna för Afrikas bönder sedan mitten av 1980-talet stått stilla. En
annan forskare – Göran Djurfelt – har tillsammans med andra svenska och
asiatiska forskare visat att de asiatiska länderna nästan utan undantag de
senaste decennierna har lyckats att dramatiskt öka livsmedelsproduktionen per
person med hjälp av en aktiv och positiv jordbrukspolitik. Det har varit från
en tidigare tillämpad prispress till en ökning till världsmarknadsprisnivån
eller en bit över den.
Mot
denna bakgrund vore det betydelsefullt om Sverige med de afrikanska länder vars
utveckling vi särskilt stöder tar upp en förtroendefull dialog om hur en
progressiv nationell jordbrukspolitik bör utformas, så att en tillväxt kan
uppnås liknande den som Asiens länder lyckats med. En sådan grund är egentligen
nödvändig och grundläggande för att våra betydande biståndsinsatser ska kunna
få en rimlig effekt.
De
nordiska länderna har i mycket samma erfarenheter från att bygga upp
jordbruksorganisationer, att ge förutsättningar för en egen
livsmedelsproduktion och att ge betydande utvecklingsbistånd till många länder
i Afrika. Ett intressant förslag är att de nordiska länderna tillsammans upptar
en förtroendefull dialog med några afrikanska länder beträffande kopplingen
mellan utvecklingsbistånd och en tillväxtskapande nationell jordbruks- och
företagspolitik.
Finland
har nyligen utvecklat ett nära samarbete med Tanzania, och både Sverige och
Norge utarbetar nu nya Afrikastrategier. EU förbereder ett statschefsmöte
mellan EU och Afrikanska unionen (AU) i november.
Riksdagen
uttalade i december sitt stöd för en tillväxtorienterad jordbrukspolitik i
länder som tar emot bistånd i enlighet med vad som anförts ovan och som ligger
i linje med regeringens politik.
Jag
vill fråga statsrådet Gunilla Carlsson:
1. Avser statsrådet att arbeta för att Sveriges
nya Afrikastrategi mer än tidigare ska fokusera på vikten av att de afrikanska
länderna ger landsbygden och jordbruket förutsättningar för tillväxt genom
bättre förutsättningar för ägande och produktion via den nationella
jordbrukspolitiken?
2. Avser statsrådet att arbeta för att Sveriges
nya Afrikastrategi mer än tidigare kopplar samman vårt utvecklingsbistånd med
bättre nationella förutsättningar för jordbruksproduktionen enligt ovan, så att
biståndet kan växlas upp tillsammans med de nationella insatserna i stället för
att som ofta hittills devalveras?
3. Avser statsrådet att ta upp en förtroendefull
dialog på nordisk basis med några afrikanska biståndsländer beträffande
kopplingen mellan utvecklingsbistånd och en tillväxtskapande nationell jordbruks-
och företagspolitik?
4. Avser statsrådet att verka för att Sverige även
driver dessa frågor på EU-nivå och i EU–AU-sammanhang?