syftet med att anslå medel till järnvägsinvesteringar

Interpellation 2003/04:520 av Svensson Smith, Karin (v)

av Svensson Smith, Karin (v)

den 19 maj

Interpellation 2003/04:520

av Karin Svensson Smith (v) till statsrådet Ulrica Messing om syftet med att anslå medel till järnvägsinvesteringar

I december 2003 blev Vänsterpartiet, Miljöpartiet och regeringen överens om en stor satsning på järnvägar och vägar i Västra Götaland. I regeringens proposition är fördelningen mellan de nationella investeringsanslagen till järnväg respektive väg två till ett. Växthuseffekten och flera andra miljöeffekter talar för att volymen vägtrafik måste minska i omfång. Vägtrafiken drivs till 99 % med ändliga bränslen och därför måste varje acceptabel definition av hållbarhetsbegreppet leda till att förutsättningar för trafik baserad på förnybara bränslen förbättras. Såsom ett enigt trafikutskott i riksdagen har uttalat är en överflyttning av trafik från personbil till kollektivtrafik mycket positiv ur trafiksäkerhetssynpunkt. Med tanke på kvinnors klara överrepresentation bland de billösa hushållen är en prioritering av järnväg framför väg ett medel för att bättre tillgodose kvinnors behov av infrastruktur. Ett ökat utbud av fungerande järnvägsspår är därför en naturlig följd av såväl strävan att nå de transportpolitiska målen som den överordnade målsättningen om att ställa om transportsystemet till långsiktig hållbarhet.

Nuvarande och potentiella tågresenärer låter sig emellertid inte nöja med ett spår om det inte bedrivs järnvägstrafik på det. Medborgarna i allmänhet efterfrågar en fungerande trafik snarare än någon särskild infrastruktur. Därför finns det en bristande logik mellan regeringens förslag på en spårinvesteringsvolym, som i relation till Sveriges befolkningstäthet gissningsvis är störst i världen, samtidigt som Rikstrafiken aviserar ett minskat anslag till tågtrafikdrift. Region, landsting och kommuner har inte budgetmässigt utrymme för att kompensera bortfallet av anslag från Rikstrafiken. Ägarens ensidiga krav på ekonomisk avkastning maximerar inte det utbud av tågtrafik som bedrivs i SJ:s regi.

Kort efter decemberuppgörelsen föreslog Vägverket att Bohusbanan norr om Munkedal ska rivas upp för att spara en kvarts miljard kronor vid utbyggnaden av E 6. Eftersom avsikten med investeringsanslagen till ny järnväg i Västra Götaland rimligen är att öka spårkapaciteten skulle det vara mycket motsägelsefullt att samtidigt riva upp den befintliga Bohusbanan.

Enligt förordningen om statens spåranläggningar 1996:734 är det otillåtet att riva upp ett järnvägsspår innan minst tre år förflutit sedan tågtrafik har upphört. Så var det när järnvägsnätet var uppdelat i länsjärnvägar och stomjärnvägar, men ingenting i detta avseende ändrades när Banverket 2002 tog över länsjärnvägarna. Med tanke hur mycket exempelvis Malmö kommun ångrade att de rivit upp sitt spårvagnssystemet när de stora oljeprishöjningarna kom år 1973 är det klokt att i förordningen legalt skydda befintliga spårsystem. Bohusbanan trafikeras i dag av tågtrafik som gäller enligt avtal till år 2007 med option på förlängning till 2010. Trots detta tycks Banverket ha ställt sig positivt till Vägverkets önskan att riva upp spåren för att förbilliga motorvägsbygget i norra Bohuslän.

Jag vill fråga statsrådet Ulrica Messing följande:

1.Vilket är enligt statsrådets bedömning motivet till Rikstrafikens aviserade minskning av tågtrafikuppköp som tidsmässigt sammanfaller med den kraftiga utbyggnaden av järnvägsnätet?

2.Har statsrådet för avsikt att förändra förordningen om statens spåranläggningar?

3.Om svaret är nej @ vad avser statsrådet att göra för att förhindra nedläggning av de spår som det i dag går tågtrafik på?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-05-19 Anmäld: 2004-05-19 Besvarad: 2004-06-15