Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sveriges hållning avseende skatt på finansiella transaktioner i EU

Interpellation 2010/11:247 av Lillemets, Annika (MP)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-03-03
Anmäld
2011-03-03
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2011-03-15
Sista svarsdatum
2011-03-17
Besvarad
2011-04-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 mars

Interpellation

2010/11:247 Sveriges hållning avseende skatt på finansiella transaktioner i EU

av Annika Lillemets (MP)

till finansminister Anders Borg (M)

Finansmarknader existerar inte för sin egen skull. De ska serva och smörja den verkliga ekonomin. Tyvärr är det ofta tvärtom. Spekulation på den globala finansmarknaden skapar och förvärrar kriser runt om i världen, något som senast Irland drabbats hårt av.

Knappt tre år efter den största finanskrisen i mannaminne är det som om vi ingenting lärt – i varje fall inte särdeles mycket. Spekulativa verksamheter som mikrosekundsaffärer, där datorprogram i rasande takt köper och säljer värdepapper och så kallade finansiella instrument för fantasisummor, instabiliserar den finansmarknad som en fungerande världsekonomi så väl behöver. De tillhör den perverterade och oreglerade del av finansvärlden som är destruktiv för den reella ekonomin, för alla företag som arbetar med verkliga varor och tjänster.

Det finns ett förslag som på allvar skulle försvåra för destruktiva och spekulativa avarter inom finansvärlden, ett förslag som vinner allt starkare stöd. Det är att införa en finansiell transaktionsskatt, en procentuellt mycket låg skatt som knappast märks på normal värdepappershandel och därför inte påverkar den sunda och fungerande delen av finansmarknaden.

Förslaget diskuteras bland annat under G20-mötena, men till ett globalt införande är det av förklarliga skäl en god bit att vandra. Därför finns nu ett förslag att införa den i Europa till att börja med. Förslaget, Podimatarapporten, kommer att behandlas i EU-parlamentet den 7 mars.

Skatten skulle dessutom innebära att finansbranschen i allmänhet, och dess avarter i synnerhet, betalar åtminstone en del av de enorma kostnader för att städa upp efter finanskrisen som i praktiken lagts över på skattebetalare, pensionärer och offentliganställda.

Föga förvånande finns ett påtagligt motstånd från intressenter i branschen – en intensiv lobbyverksamhet pågår just nu i Bryssel. Mer anmärkningsvärt är det politiska motståndet och Sveriges position. I flera år var den svenska inställningen till den här typen av finansiell transaktionsskatt mer eller mindre passiv. Man ansåg att utsikterna för att vinna politiskt stöd för idén var små. Efter finanskrisen har detta förändrats. Stödet för den här typen av skatt har vuxit avsevärt, inte minst inom EU. Samtidigt tycks Sveriges position häpnadsväckande nog ha gått i motsatt riktning – till aktivt motstånd. I EU-parlamentet leds motståndet mot skatten av den svenske moderate ledamoten Gunnar Hökmark.

Därför vill jag fråga:

Hur avser finansministern och den svenska regeringen att agera i frågan om införande av en skatt på valutatransaktioner i EU?

På vilka fakta och med vilka argument baserar finansministern sitt ställningstagande?

Debatt

(10 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:247, Sveriges hållning avseende skatt på finansiella transaktioner i EU

Interpellationsdebatt 2010/11:247

Webb-tv: Sveriges hållning avseende skatt på finansiella transaktioner i EU

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 23 Anders Borg (M)
Herr talman! Annika Lillemets har frågat mig hur jag och den svenska regeringen avser att agera i frågan om införande av en skatt på valutatransaktioner i EU. Hon har också frågat på vilka fakta, och med vilka argument, detta ställningstagande baseras. Återhämtningen i den svenska ekonomin är stark. Finansdepartementet skriver upp sin prognos för bnp-tillväxten 2011. Sverige återhämtar sig snabbare än de flesta andra OECD-länder. De statsfinansiella problemen i vår omvärld kvarstår dock. Utvecklingen inom den europeiska banksektorn är en källa till oro. Som jag tidigare, den 17 mars, svarat Ulla Andersson i en fråga pågår diskussioner om beskattning av finansiella transaktioner inom EU, G20 och FN. Det finns ännu inget konkret förslag att ta ställning till. Frågan om avgifter diskuteras också. I Sverige har en stabilitetsavgift införts. Den är ett verktyg för att främja finansiell stabilitet. En skatt på finansiella transaktioner kan utformas på olika sätt. Det kan till exempel vara en extra skatt vid köp och försäljning av värdepapper. Sverige hade en sådan skatt under perioden 1984 till 1991. Skatten var ett stort misslyckande. Transaktionerna flyttade till andra länder och till närliggande tillgångar som förblev obeskattade. Skatteintäkterna blev mycket lägre än väntat. Utan global samordning blir en transaktionsskatt verkningslös. En sådan samordning går sannolikt inte att uppnå. Med den utgångspunkten kommer jag inte att verka för införandet av en transaktionsskatt inom EU.
Annika Lillemets (Mp)
Anf. 24 Annika Lillemets (Mp)
Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation. De finansiella transaktionerna i världen i dag är ungefär 70 gånger större än världens hela bnp. Det är en överväldigande del av ekonomin som i stort sett slipper undan skatt. Allt fler av oss vill rätta till denna obalans genom att införa en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Robin Hood-skatt. Idén bakom en Robin Hood-skatt är enkel. Man ska se till att de allra rikaste valutaspekulanterna och börshajarna betalar en liten avgift varje gång de handlar på börsen. Man låter sedan intäkterna gå till de fattiga, till bistånd och till att bygga upp en grön ekonomi. Frankrikes president Sarkozy, Tysklands förbundskansler Merkel, Brasiliens president Lula, Spaniens premiärminister Zapatero, över 100 brittiska biståndsorganisationer och över 230 000 personer har hittills uttalat sitt stöd och är för en sådan skatt. Även finansmannen George Soros är för, den tyska halvmiljonstaden Nürnbergs kommunfullmäktige är för, 350 framstående ekonomer inklusive Jeffrey Sachs och Joseph Stiglitz är för, och de sistnämnda förespråkar en transaktionsskatt endast mellan institutioner. Därtill har en opinionsundersökning från Storbritannien 2010 visat att en majoritet av befolkningen där är för. För några veckor sedan ställde sig en stor majoritet, ungefär 80 procent av de röstande, i EU-parlamentet bakom förslaget att man ska införa en skatt på finansiella transaktioner inom EU. Man uppmanar EU-kommissionen att återkomma med förslag på hur den ska se ut. Men Moderaterna med Gunnar Hökmark i EU-parlamentet och finansministern i spetsen står alltmer ensamma kvar på spekulanternas sida mot skattebetalarna i sitt motstånd mot Robin Hood-skatten. Frågan är vad Moderaterna tycker att vi ska göra för att stävja spekulationen och se till att finansmarknadens aktörer bidrar till skatteunderlaget. Menar Moderaterna och Anders Borg att vi ska fortsätta precis som vi alltid har gjort? Har vi inget lärt av finanskrisen, och hur många finanskriser ska vi genomgå innan vi lär oss? En transaktionsskatt på ynka 0,05 procent skulle kunna dra in över 200 miljarder euro per år om den infördes i EU. Det är långt mer än det totala biståndet i världen. Skatten skulle inte påverka riktiga investeringar som inköp av fysiska varor och tjänster. Däremot kan den hjälpa till att dämpa den typ av spekulation som bidrog till finanskrisen 2008. Många av världens främsta matematiker arbetar i dag med att hitta på nya krångliga instrument för att mjölka mer pengar ur börsen, och här arbetar man ofta med extremt små vinstmarginaler. Denna handel med valutor, derivat och andra spekulativa instrument bidrar inte det minsta till den riktiga ekonomin. Den skapar inga jobb, och den bidrar inte till investeringar. Tvärtom hämmas verkliga investeringar då man förväntar sig högre avkastning av spekulation än en ny mer effektiv och miljövänlig industriprocess. Finansmarknader existerar inte för sin egen skull. De ska serva och smörja den verkliga ekonomin. Men tyvärr är det i hög grad tvärtom. Spekulation är definitivt en mycket stor del av finansmarknaden. Och för den verksamhet som inte handlar om ren spekulation är en skatt på 0,05 procent som EU-parlamentet har nämnt försumbar. För den som köper aktier för till exempel 100 000 kronor blir skatten 25 kronor. Men för någon som ägnar sig åt datorstyrd spekulativ derivat- och valutahandel och gör hundratals affärer per minut blir skatten kännbar. Sådan spekulation bidrar till att bygga upp bubblor som förr eller senare spricker, och då är det skattebetalarna som får betala priset. En Robin Hood-skatt skulle innebära att spekulanterna, de som var med och orsakade finanskrisen, tvingades betala tillbaka en liten del av allt statligt stöd som de har fått. Finansministerns argumentation mot en Robin Hood-skatt är ihålig, och jag finner inga som helst hållbara skäl mot en transaktionsskatt i svaret på mina frågor, och jag ber att få återkomma om detta.
Elisabeth Svantesson (M)
Anf. 25 Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. Jag tycker att det är bra att denna fråga kommer upp även här i riksdagen - det har skett en gång tidigare - så att vi även här får diskutera transaktionsskatter eftersom de påverkar oss alla. Det blåser nu kraftiga vindar i Europaparlamentet för att denna skatt borde införas. Dessa vindar har tagit sig ända hit till Stockholm och in i Miljöpartiets kansli och även in i Vänsterpartiets kansli. I och för sig har det virvlat där i denna fråga ganska länge. Jag måste göra en intressant reflexion. Jag sitter i EU-nämnden och i finansutskottet. Min erfarenhet är att vänsterpartister och miljöpartister är mycket noga med att vi inte ska ha sambeskattning, att vi inte ska ha en gemensam finanspolitik och att vi inte ska ha överstatlighet. Men i denna fråga förenar sig dessa krafter och vill nu införa den första gemensamma skatten. När man läser denna interpellation skulle man kunna tro att det är ett litet antal svenska moderater som är negativt inställda till denna skatt och att denna transaktionskatt ensidigt ska införas. Men vid omröstningen i Europaparlamentet för några veckor sedan blev resultatet 360 mot 299. När man läser interpellationen verkar det som om alla vi som faktiskt är mer negativa till denna transaktionsskatt har gått på myten från ett gäng lobbyister. Men det är precis det som är fallet. Vi har ju erfarenheter, och erfarenheter är till för att spridas. Precis som interpellanten tycker jag att finansmarknaderna inte finns för sin egen skull. De ska serva och smörja den verkliga ekonomin. Problemet är att om EU ensidigt inför denna typ av skatt kastar man in grus i detta maskineri i Europa. Då kommer dessa marknader och transaktioner att flytta ut ur EU. Det var precis det som hände i Sverige på 80-talet. Det svenska exemplet var att en större del av aktie-, obligations- och optionshandeln flyttade till London. Det är väl viktigt att inte göra det misstaget en gång till. Varför är det viktigt att EU inte ensidigt inför den här typen av transaktionsskatt? Jo, vi i Europa lever i en tid då det hårdnar utanför. Det blir en otrolig match om konkurrenskraften i framtiden. Om vi inför en transaktionsskatt kommer det att påverka innovationer i EU. Det kommer att innebära att utvecklingen här hindras. Interpellanten säger att skatten ska vara pytteliten, så liten att den inte märks. Men den kommer självklart att märkas. Om EU ensidigt inför en skatt på transaktioner kommer den här handeln att flytta utomlands. Det var rätt på 1980-talet, och det är ännu mer sant i dag eftersom vi nu har ännu mer lättrörliga finansmarknader. Jag vill bara lägga till en sak i den här rundan. Naturligtvis kan man, som Miljöpartiet i Sverige gör, säga att det vore fantastiskt om det här gick till fattiga människor. Men jag tror inte att den synen delas av alla de i parlamentet som röstade för en transaktionsskatt. I grund och botten måste vi absolut se till att vi har en stabil finansmarknad. Det tycker jag är mycket viktigt. Det finns spekulationer som är fasansfulla; jag håller med om det. Men hur ska vi motarbeta här? Ja, inte med en transaktionsskatt i Europa, för en sådan skulle försämra vår konkurrenskraft. Jag kan, Annika Lillemets, tala om att konkurrenskraften håller på att bli nog så dålig ändå. Det finns andra lösningar på problemet!
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 26 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! Liksom Elisabeth Svantesson vill också jag tacka statsrådet för svaret på interpellationen. Jag är glad över att frågan kommer upp också i Sverige. När jag hör Annika Lillemets kommer jag att tänka på Groucho Marx som sagt: Jag har mina principer - apropå EU - men duger inte de har jag några andra. Det är bara att välja. Ena stunden tycker Miljöpartiet i EU-nämnden och i finansutskottet att vi stenhårt ska slå vakt om den nationella suveräniteten på det här området, precis som Elisabeth Svantesson säger. Andra stunden kastar man bort alla principer och gör som Marx och tar några andra principer. Det inger inte särskilt mycket trovärdighet! Jag delar finansministerns åsikt. Tobinskatten är ingen bra idé. Det är mycket klokt som kommer från EU, men allt ska vi verkligen inte köpa. Vi som är EU-vänner kan sätta klackarna i marken när så här dumma förslag kommer. Jag skulle vilja ha en filosofisk fundering kring detta. Skatten i fråga är så liten - ja, över huvud taget nästan inte synlig. Men alla skatter som jag, herr talman, träffat på i denna värld - det finns kanske andra världar; det vet inte jag - har likheten att de alltid puttas nedåt. Det finns alltid någon som till slut betalar de här skatterna. Till slut blir det nämligen alltid konsumenten som får betala. Det största problemet är att det inte finns några andra betalare av den här typen av skatter än de i sista ledet. Därför är det som regeringen har gjort så klokt. Man har sett till att vi för att stödja banksystemet inför stabilitetsavgifter och annat som inte omedelbart betalas av konsumentledet, även om man så småningom kan få se detta också där. Valpskatten var en fantastisk illustration av detta. Den infördes just därför att man trodde att det bara var några - man visste inte vilka - som skulle betala. Men vad gjorde handeln? Jo, den flyttade till London där man slapp detta. Så beter sig människor som drabbas av skatter. Varför finns det en jättelik oljekartell? Ja, det är ju en jättelik beskattning men inte av människorna i Saudiarabien, utan det är vi oljekonsumenter som köper olja som betalar de skatter som lagts på oss. Det är precis så det fungerar med alla skatter. Det finns, herr talman, ingen annan i slutledet än vi själva som betalar. Det är det största felet med Tobinskatten. Jag kan förstå den idealistiska synen på detta, att någon annan ska betala. Men till slut ska även Tobinskatten betalas av oss i det allra sista ledet. Utöver att EU inte ska lägga sig i vår nationella bestämmanderätt på skatteområdet, vilket Miljöpartiet nu tydligen vill, är det väldigt klokt, menar jag, att ta avstånd från Tobinskatten.
Anders Borg (M)
Anf. 27 Anders Borg (M)
Herr talman! Utgångspunkten för den här diskussionen är naturligtvis att vi har ett bekymmer med att finansiella marknader ställer till oreda i världen. Om några veckor åker jag till världsbanks- och valutafondsmötet för att diskutera livsmedelspriserna som är ett exempel på hur spekulationsekonomin förstorar samhällsproblem och gör att förloppen ofta blir mer dramatiska än som annars skulle vara nödvändigt. Just därför har Sverige gått före när det gäller att ha en ordentlig politik, en ordning-och-reda-orienterad politik, på området. Som första land i världen har vi i Sverige infört en bankstabilitetsavgift. Vi gjorde bedömningen att vi kommer att ha upprepade bankkriser. Om vi inte anser att skattebetalarna ska stå för dem är det viktigt att sätta av tillgångar och medel för att lösa detta. När vi efter ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav med stöd av Miljöpartiet tog över fanns det ingen sådan ordning. Banklagskommitténs arbete hade lagts på hyllan, och några resurser fanns inte avsatta för att hantera vare sig kriser i termer av lagstiftning eller kriser i termer av medel. Sverige gick först fram med denna bankstabilitetsavgift. Barack Obama och USA följde efter. Vi ser att också britter och en del andra har gjort detsamma. Nu får vi i stället en diskussion om en transaktionsskatt. Till att börja med är den svenska erfarenheten här väldigt relevant. Sverige är ett av de få länder som har prövat att införa en transaktionsskatt. På en lång rad finansiella instrument blev effekten att praktiskt taget all handel omedelbart flyttade till London. I dag har vi en situation i världen där en lång rad länder är mycket tydliga med att det för dem inte är aktuellt med den här typen av skatter. Jag minns vad den kinesiske finansministern sade på G20-mötet i London: Vi har inget behov av att dämpa spekulationer i bankerna därför att våra banker inte ägnar sig åt spekulation. De genomför viktiga samhällsinvesteringar. Vi kommer aldrig att nå enighet, utan det kommer att finnas länder som av ideologiska eller politiska skäl väljer att inte delta. Det spelar ingen roll var i världen de ligger. Man kommer ändå att flytta handeln dit. Det kommer att medföra stora kostnader för oss. Vår egen erfarenhet tidigare var att de skatteintäkter vi fick in var en fraktion av det vi föreställde oss. Sannolikheten för att vi når en global uppgörelse i frågan är i det närmaste obefintlig. Varför förs då det som skulle kunna beskrivas som plakatpolitik? Ja, en tolkning är att politiska ledare under tryck eller som inte vill genomföra verkningsfulla åtgärder väljer den här vägen. Om man till exempel inte vill eller orkar införa en stabilitetsavgift, inte orkar sätta upp en myndighet för att hantera banker i kris och inte orkar ta i frågor om kapitaltäckning flyr man kanske till en fråga som politiskt är helt ofarlig eftersom man vet att den aldrig på riktigt kommer att föras upp på agendan. Då kan man bedriva nämnda typ av plakatpolitik i stället för att ta i grundfrågan: Vad gör vi när det gäller skatter, avgifter och krisinstrument för att säkra att vi har resurser att hantera banker i kris utan att det skapar en offentligfinansiell katastrof? Det är en oerhört viktig diskussion. Länder som går fel här - Irland och Island - får betala priset för det i decennier. Därför är den rimliga vägen att gå på grundproblemet, precis som vi gör i miljöbeskattningen. Det är balansräkningen som blir kostsam om den blir för stor när vi väl ska sanera en bank. Därför är det rimligt att lägga avgiften på bankerna. Flyttar de sin balansräkning till andra eller krymper den har vi delvis åtgärdat problemet. Då är det andra, skattebetalare, som får bära kostnaden för den verksamheten. Detta med en transaktionsskatt saknar fullständigt realism. Det är en onödig sidodiskussion till de viktiga diskussioner om stabilitetsavgifter och kapitaltäckning som vi borde föra.
Annika Lillemets (Mp)
Anf. 28 Annika Lillemets (Mp)
Herr talman! Jag ska försöka hinna svara på så mycket som möjligt. Finansministern och andra nämner den skatt på köp och försäljning av värdepapper som fanns i Sverige mellan 1984 och 1991. Den är mycket riktigt ett exempel på en dåligt utformad skatt på finansiella transaktioner. Eftersom man beskattade börsmäklarna var det lätt att slippa betala genom att helt enkelt flytta handeln utomlands. Genom att i stället beskatta själva transaktionen, oavsett var den äger rum, går detta att undvika. Det är även möjligt att komplettera med en så kallad exitavgift som måste betalas om affären flyttas utanför gränserna för landet eller det område som skatten gäller inom. Finansministern uppmärksammar inte att det i Storbritannien finns en väl fungerande skatt på aktieaffärer sedan 1963. Är det plakatpolitik eller orealistiskt? Den finns ju. Internationella valutafonden, IMF, konstaterar också att det är fullt möjligt att konstruera en skatt på finansiella transaktioner som fungerar utan de nackdelar som förekom i Sverige. Det är alltså fantasilöst att inte överväga andra konstruktioner än den svenska, som visat sig misslyckad - inte minst när det faktiskt redan finns andra fungerande system på nationell nivå i drift i världen. IMF påpekar vidare i sin rapport till G20 förra året att skatten inte heller är alls svår att genomföra rent tekniskt, eftersom transaktionerna sker via datorer. Det är inte troligt att transaktionerna kommer att flyttas någon annanstans om en spekulationsskatt införs inom EU. Det finns många skäl till att banker och företag vill stanna i Sverige och EU - exempelvis den trygghet det ger att staten hjälper till om det går snett. Även detta uttalar sig Internationella valutafonden om. Det påpekas att en finansiell transaktionsskatt inte automatiskt driver bort finansiell verksamhet. Det är också värt att notera att Londonbörsen alltjämt är världens näst största, trots skatten på aktiehandel. EU är världens största finansmarknad, och det ligger väl mycket i vad EU-parlamentet säger: Det ligger i EU:s eget intresse att ta ledningen för att införa transaktionsskatt både inom unionen och globalt. Självklart måste dock ambitionen vara att skatten ska införas globalt. Finansministern tar också upp frågan om den så kallade stabilitetsavgiften, som faktiskt är irrelevant i diskussionen om transaktionsskatt. Stabilitetsavgiften innebär att kreditinstitut och andra som omfattas av stöldsystemet betalar en avgift till en fond, ur vilken pengar tas till stöd vid eventuella kommande finanskriser. Då får alltså kreditinstituten, och inte bara skattebetalarna, bidra till att betala för de problem de eventuellt orsakar i framtiden. Detta är jättebra, men stabilitetsavgiften kan inte ersätta skatten på finansiella transaktioner. Pengarna är nämligen öronmärkta och kan inte användas till annat, som fattigdomsbekämpning eller klimatinvesteringar. Inte heller dämpar stabilitetsavgiften spekulation, som en Robin Hood-skatt kan förväntas göra. De utesluter dessutom inte varandra. Båda behövs, men av olika skäl. Stabilitetsavgiften har alltså inget att göra med den fråga vi i dag diskuterar. Jag tror att jag lugnar mig där.
Elisabeth Svantesson (M)
Anf. 29 Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Låt mig göra två, väldigt kortfattade, kommentarer. Jag vill säga att det är naivt av svenska miljöpartister att driva denna fråga. Låt mig förklara varför. Det är naivt att tro att detta skulle få den effekt man hoppas på. Vi kommer nämligen aldrig att få med hela världen på detta, och ska det fungera ska alla länder vara överens. Det är naivt att tro att Kina och Indien skulle tycka att detta är en lysande idé. Därför tror jag att det är dömt att misslyckas, och det blir, precis som finansministern sade, plakatpolitik. Jag vill lyfta fram en annan aspekt. Jag vill inte på något sätt misstänkliggöra interpellantens intentioner och goda tanke med detta, men det pågår just nu en diskussion i EU-parlamentet om budgeten. Alla vill ha mer pengar. Man vill inte minska på något, och då har man kommit på en lysande idé: Det låter vackert med transaktionsskatt, samtidigt som man faktiskt kan få en egen skattebas. Man vill öka budgeten i EU-parlamentet. Det är naivt att inte se denna parallell. Det handlar inte bara om en välgärning, som jag säkert tror att denna interpellant har, mot fattiga i Afrika. Det handlar också om att EU vill öka sin egen budget och ta in en egen skattebas.
Anders Borg (M)
Anf. 30 Anders Borg (M)
Herr talman! Ibland är det viktigt att se igenom varför diskussioner förs. Jag är övertygad om att denna diskussion förs därför att ett antal länder inte vågar föra diskussionen om stabilitetsavgift och inte vågar tala kapitaltäckning. Det är de verkningsfulla åtgärderna för att stabilisera en finansiell sektor. Det vill man dock undvika, och därför har vi en annan diskussion. Den rör transaktionsskatter. Alla som har arbetat igenom denna fråga vet att en transaktionsskatt inte kommer att fungera om den inte blir global. Frågan har tröskats fram- och baklänges i de internationella sammanhangen. IMF har gjort genomgångar både tidigare och nu, och de landar alltid i samma slutsats: Om vi inte talar om en global omsättningsskatt kommer detta inte att fungera. Låt oss vara väldigt tydliga på denna punkt. Det är alltså helt orealistiskt att genomföra denna skatt. USA, Kanada, Singapore och Kina är bara några av de länder som starkt motsätter sig en sådan omsättningsskatt. I det ögonblick man inför en sådan i euroområdet kommer det naturligtvis att ha undergörande effekter på sysselsättningen i London och Stockholm, för då flyttar handeln därifrån. Genomför man den i EU kommer det att ha undergörande effekter på sysselsättningen i New York och Kanada. Genomför man den där också kommer den att ha undergörande effekter på sysselsättningen i Singapore. Det kan mycket väl sluta med att vi i stället får in mindre skatteintäkter för att vi förlorar löneskatter och bolagsskatter från dessa institutioner. Det är därför stabilitetsavgiften är nyckeln. Den sätter en skatt på det som är riskfyllt för vårt samhälle, nämligen att banken blåser upp sin balansräkning. Det är det som är kärnan i en bankkris, att man tar på sig skulder och åtaganden som man sedan inte kan bära. Det är därför det är ett glaspärlespel, ett spel med speglar, där man försöker lura oss att diskutera något som inte är kärnan. Kärnan är stabilitetsavgiften och kapitaltäckningen. Det är den vi borde diskutera. Därtill är det naturligtvis en fascinerande omprövning som Miljöpartiet har gjort när man nu anser att skattepolitiken inte längre är en nationell angelägenhet utan i stället ska läggas på EU-nivå. Gäller det inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och sociala avgifter? Gäller det våra pensionssystem och alla andra delar av skattesystemet? Eller är det egentligen så att Miljöpartiet borde stå upp för vår rätt att beskatta oss själva? Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta - denna beskattningsrätt ska ligga i Sveriges riksdag, ingen annanstans.
Annika Lillemets (Mp)
Anf. 31 Annika Lillemets (Mp)
Herr talman! Jag har lite svårt att förstå varför det skulle vara orealistiskt att driva någonting som redan fungerar i Storbritannien. Finansministern svarade inte på den frågan. Det fungerar i Storbritannien. Londonbörsen är den näst största i världen. Man har haft en skatt på aktiehandel där sedan 1963. Är det plakatpolitik? Är det orealistiskt? Det förstår inte jag. Det är de finansiella spekulationerna som orsakar finansbubblor och driver upp orealistiska värden. Det handlar om de sekundsnabba affärer som inte tillför någonting till den reala ekonomin. Vi pratar om olika saker här - stabilitetsavgifter är bra, men det är inte det vi talar om. Skatt på finansiella transaktioner skulle ha en annan god effekt, nämligen att helt enkelt lugna ned ekonomin. Jag kan hänvisa till exempel till Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, som menar att en sådan skatt skulle ha kunnat bromsa den typ av spekulation som ledde fram till den förväntade finanskrisen 2008. Tiden för en sådan skatt har kommit, säger Paul Krugman. Jag tycker att det är en väldigt moralisk fråga. Vem ska egentligen betala för det man ställer till med? Ska finansmarknaden betala för de bubblor den har blåst upp? Ska börshajars och spekulanters särintressen skyddas på bekostnad av alla oss andra? Jag tycker faktiskt inte det. Jag tycker fortfarande att finansministerns argumentation mot en sådan Robin Hood-skatt är väldigt ihålig. Jag tycker att det är märkligt att Moderaterna spjärnar emot, och jag tycker inte att stabilitetsavgiften är svaret. Jag tackar dock ändå för debatten, förstås!
Anders Borg (M)
Anf. 32 Anders Borg (M)
Herr talman! Sverige har varit det land som först har tagit tag i dessa svårigheter. Efter en lång tid av inaktivitet från socialdemokrater och miljöpartister satte vi högsta fart med både Banklagskommitténs viktiga arbete och med att få fram en stabilitetsavgift. Vi anser nämligen att det är viktigt att reglera dessa aktiviteter som riskerar att ställa till så stor skada. Vi anser också att det är självklart att det är bankerna som ska bära kostnaderna för de kriser de ställer till med. Nu har vi redan inlett en diskussion om kapitaltäckning där Sverige tillsammans med en handfull andra länder som Schweiz och Israel leder diskussionerna. Vi måste skärpa kraven på bankerna därför att överskuldsättning är grunden till att vi får finansiella kriser som medför enorma kostnader för samhället. Det måste vi göra någonting åt. Miljöpartiet vill föra en diskussion om transaktionsskatter. Igen måste jag försöka tydliggöra hur jag ser på detta. För mig är Miljöpartiets position obegriplig. Den här diskussionen tror jag förs av dem som för den i de internationella forumen därför att de vill slippa föra den riktiga diskussionen om det man kan och det man bör göra åt sin egen ekonomi, det vill säga att införa en stabilitetsavgift som gör att man har förmåga att möta krisen. Det är jobbigt därför att man då får ta en konflikt med bankerna och måste säkra att resurserna finns. Kapitaltäckningen säkrar att bankerna har en starkare förmåga att stå emot kriser. Orkar man inte och vill inte föra den diskussionen tar man i stället en diskussion om en transaktionsskatt, som man vet aldrig kommer att bli en riktig diskussion därför att det finns så många länder som kommer att säga: Det är väldigt intressant idé. Var så god och pröva och sedan se hur hela handeln flyttar dit. För mig är det alldeles uppenbart att det förhåller sig på det sättet. Jag skulle verkligen vilja vädja till Miljöpartiet att försöka se igenom de här dimridåerna, som endast har syftet att undvika att vidta de nödvändiga åtgärderna för att säkra stabiliteten.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.