Sveriges behov av fler specialistsjuksköterskor

Interpellation 2010/11:421 av Olofsson, Eva (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-05-20
Anmäld
2011-06-07
Sista svarsdatum
2011-06-10
Besvarad
2011-06-10

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 maj

Interpellation

2010/11:421 Sveriges behov av fler specialistsjuksköterskor

av Eva Olofsson (V)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Den snabba utvecklingen inom hälso- och sjukvården kräver en allt högre kompetens hos vårdpersonalen. I dag råder det stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor och antalet minskar stadigt. Genomsnittsåldern bland de verksamma är hög och många kommer de närmaste åren att gå i pension.

Sedan 2005 har antalet specialiserade sjuksköterskor sjunkit från 65 procent till 50 procent. Enligt Vårdförbundets bedömning bör ca 70 procent av sjuksköterskorna vara specialistutbildade för att vården ska kunna hålla god kvalitet och för att vårdskador ska kunna undvikas.

Det är ett samhälleligt uppdrag att se till att vården är så professionell som möjligt. Det är också en patientsäkerhetsfråga att upprätthålla en hög nivå på vården. Därför anser Vänsterpartiet att vi måste hitta incitament och modeller för att se till att fler vill utbilda sig till specialistsjuksköterskor. Vi har också tagit fram förslag på lösningar. Hittills har regeringen dock inte uttalat sig i frågan.

Jag vill därför fråga socialministern:

1. Avser socialministern att vidta åtgärder för att öka andelen specialistsjuksköterskor inom vården?

2. Avser socialministern att vidta åtgärder för att öka incitamenten att utbilda sig till specialistsjuksköterska?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:421, Sveriges behov av fler specialistsjuksköterskor

Interpellationsdebatt 2010/11:421

Webb-tv: Sveriges behov av fler specialistsjuksköterskor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 100 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Eva Olofsson har frågat mig, dels om jag avser att vidta åtgärder för att öka andelen specialistsjuksköterskor inom vården, dels om jag avser att vidta åtgärder för att öka incitamenten att utbilda sig till specialistsjuksköterska. Först av allt har jag en god nyhet. Enligt Socialstyrelsens rapport om tillgång och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal (NPS 2011), har antalet som påbörjat specialistsjuksköterskeutbildningen under 2010 ökat med 9 procent. Både Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet är mycket uppmärksamma på frågor som rör kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården, bland annat frågan om bristen på specialistsjuksköterskor. Regeringen har därför redan vidtagit åtgärder för att underlätta att specialistsjuksköterskor utbildas inom de specialiteter som vården behöver. Regeringen tillsatte 2009 Behörighetsutredningen, som bland annat fick i uppdrag att göra en övergripande utredning av frågan om bristen på specialistsjuksköterskor samt lämna förslag på åtgärder som ska syfta till att fler sjuksköterskor specialistutbildar sig. Enligt utredningens betänkande Kompetens och ansvar (SOU 2010:65) finns det flera faktorer som bidrar till att tillgången på specialistsjuksköterskor inte motsvarar vårdens efterfrågan på alla områden. Utredningen kom fram till att många av förklaringarna ligger inom området för vad som ska regleras mellan arbetsmarknadens parter, vårdgivarens ansvar för verksamheten och högskolornas självbestämmande. Vidare bedömer utredningen att det finns ett behov av att specialistsjuksköterskeutbildningen är flexibel och kan anordnas med den inriktning, det innehåll och den omfattning som efterfrågas inom hälso- och sjukvården. Utredningens slutsats är att det måste finnas en bättre samverkan mellan hälso- och sjukvården och lärosäten samt lärosäten sinsemellan för att detta ska uppnås. Därför föreslår utredningen att Högskoleverket får i uppdrag att utreda och föreslå former för samarbete mellan lärosätena och hälso- och sjukvården samt lärosätena sinsemellan. Uppdraget ska enligt utredningen utföras i samarbete med Socialstyrelsen och i samråd med Sveriges Kommuner och Landsting. Betänkandet har remitterats och bereds nu inom Regeringskansliet. Specialistsjuksköterskeexamen regleras i examensordningen, bil. 2, och högskoleförordningen och ges vid universitet och högskolor. Det finns i dag elva olika inriktningar inom examensbeskrivningen. I maj 2009 gav regeringen Högskoleverket i uppdrag att föreslå hur specialistsjuksköterskeexamen bör utformas för att skapa förutsättningar för att utbildningen ska kunna följa kunskapsutvecklingen inom vården. I uppdraget ingick också att föreslå hur förändringar av befintliga inriktningar och införandet av nya inriktningar på specialistsjuksköterskeutbildningen bör hanteras. Högskoleverket redovisade sin rapport till Utbildningsdepartementet den 31 mars 2010. I rapporten föreslås olika lösningar för hur specialistsjuksköterskeexamen kan utformas, och en promemoria som tar avstamp i förslagen har precis remitterats. Då Eva Olofsson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Mia Sydow Mölleby i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 101 Mia Sydow Mölleby (V)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret, även om jag måste säga att det var väl tunt. Ministern tar upp de förändringar i själva specialistutbildningen som är på gång. Hur utbildningen ser ut och hur den fungerar kan givetvis påverka viljan att utbilda sig. På det sättet kan andelen specialistutbildade i vården öka. Ministern nämner också att antalet personer som har påbörjat specialistutbildning under 2010 har ökat med 9 procent. Det är givetvis bra att så har skett. Jag är också helt enig med ministern om att det behövs mer samverkan runt specialistutbildningarna. Men de åtgärder som nämns i detta svar räcker inte på långa vägar. Det behövs betydligt mer för att öka andelen specialistsjuksköterskor i vården. Sedan 2005 har andelen specialistutbildade sjuksköterskor minskat från 65 till 50 procent. Även på stora specialistsjukhus som Karolinska, Sahlgrenska och Astrid Lindgrens Barnsjukhus ligger antalet specialistutbildade sjuksköterskor på snittet, det vill säga att varannan sjuksköterska har en specialistutbildning. Inom stora verksamheter som äldrevården, psykiatrin och primärvården är bristen på specialister mycket stor, och den kommer tyvärr att förvärras under de kommande åren. Många med specialistutbildning går i pension, och nyrekryteringen räcker inte till för att fylla de luckor som uppstår. Det kommer att bli färre specialister när det snarare är fler som behövs. Antalet utbildningsplatser behöver öka om vi ska komma till rätta med bristerna. Vänsterpartiet har i sin budget i våras avsatt medel för att utöka antalet utbildningsplatser med 150. Vi inser också att det inte räcker, men det är en bra början, och vi vill framför allt satsa på distriktssköterskor, psykiatrispecialistsköterskor och äldrevårdssköterskor. Det tycker vi är en bra start, och vi undrar förstås vad regeringen tänker göra. Många sjuksköterskor får dessutom ta tjänstledigt och ta studielån för att gå sin specialistutbildning. Hela kostnaden för utbildningen bärs av sjuksköterskorna själva. För många är löneökningen efter utbildningen så pass låg att det tar 19 år innan utbildningen börjar löna sig och man har tjänat in det som man har förlorat när man har varit ledig. Det bidrar säkert till att många drar sig för att börja en specialistutbildning. En del personer kan gå ned 20 procent i arbetstid, jobba 80 procent och studera på halvtid, alltså 50 procent. Det är en ganska tuff situation att jobba mycket och samtidigt studera. Dessutom är de allra flesta sjuksköterskor kvinnor, och vi vet att kvinnor ofta har huvudansvaret för hem, familj och anhöriga. Att studera och arbeta samtidigt kan också bidra till att man drar sig för att utbilda sig. Det är tyvärr också så att ganska många som börjar studera - det gäller särskilt äldresjuksköterskeutbildningarna - slutar utbildningen innan den är slutförd. Det kan också hänga ihop med hur villkoren under studietiden ser ut. En av frågorna löd: Avser ministern att vidta åtgärder för att öka incitamenten för att utbilda sig till sjuksköterska? Jag har inte kunnat se att det var något svar över huvud taget på den frågan. Vänsterpartiet har budgeterat för att sjuksköterskor som specialistutbildar sig ska kunna studera med 80 procent av lönen. Vi är övertygade om att det skulle göra att fler utbildar sig. Detta var en fråga som var uppe till diskussion i valrörelsen. Bland annat på Newsmill var det en diskussion där en partikamrat till ministern angav att frågan om de ekonomiska villkoren för sjuksköterskor som går specialistutbildning skulle lyftas fram under den kommande mandatperioden. Då undrar jag om ministern har något besked om när det kommer att ske.

Anf. 102 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! När det gäller kompetensförsörjningen inom sjukvården är det naturligtvis i allt väsentligt en fråga för landstingen. Vi har högskolor som svarar för dimensioneringen av de olika utbildningarna, och detta är som vi vet en påbyggnadsutbildning på den sjuksköterskeutbildning man redan har. Det krävs legitimation för att påbörja den. Vi har under lång tid sett att vi har en underförsörjning i den meningen att det utbildas för få i förhållande till antalet personer som går i pension eller av andra skäl lämnar hälso- och sjukvården. Vi följer naturligtvis detta väldigt noga för att se vad vi kan göra. Samtidigt har vi inga planer på att ingripa för att ta över landstingens uppgift. Det är de som ansvarar för sin verksamhet och för att de har tillräckligt med personal anställd med de specialiteter som kommer att fordras. Vi kan konstatera att det under perioden 1995-2006 var knappt 1 400 personer som utbildade sig varje år. Från 2007 ökade antalet utbildningsplatser till 1 650 personer. Vi såg att vi under 2010 fick en ökning med 9 procent, vilket förstås är jättebra. Vi kommer att följa detta noga, men jag har i dag inga besked om att vi kommer att göra exakt det och det. Fortsätter denna utveckling gynnsamt kanske det inte behöver vidtas ytterligare åtgärder. Är det så att det behöver vidtas ytterligare åtgärder kommer vi att göra det på ett sådant sätt att landstingens roll inte förändras. De har fortsatt ansvar för sin verksamhet, och staten har inga planer på att ta över landstingens roll. De har sin uppgift, och staten har sin.

Anf. 103 Mia Sydow Mölleby (V)
Fru talman! Annars när det gäller saker som landstingen har ansvar för har man inte dragit sig för att lägga sig i. Landstingen har till exempel ansvar för att organisera primärvård. Där har regeringen lagt fram en proposition, och man har klubbat en lag i riksdagen som reglerar hur primärvården ska organiseras. Det är ett klassiskt område för landstingen. När man väljer att underlätta för privata vårdgivare att gå in är det inga problem att ingripa, men när det gäller att ta ansvar för kompetensförsörjningen och vara med och dela detta kan man inte göra någonting, trots att högskoleutbildningen är ett statligt ansvar. Det är inte landstingen som driver universitet och högskolor, men det är universitet och högskolor som driver specialistutbildningarna för sjuksköterskor. Hur många som ska utbildas är en fråga som landstingen faktiskt inte styr över. Sedan kan man på olika sätt vidta åtgärder för att underlätta för både landsting och kommuner i sådana saker som de behöver göra för att förbättra vården. Det görs på andra områden, så det borde även kunna göras här. Ordföranden i socialutskottet ingår i Alliansens vårdpolitiska grupp och har sagt att det är ett vallöfte att man ska ha betald specialistutbildning och att det kommer att infrias under mandatperioden. Nu förstår jag det som att det inte stämmer. Är det så att denna vårdpolitiska grupp har helt fel?

Anf. 104 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Alliansens löften till svenska folket framgår alldeles tydligt av Alliansens valmanifest, alltså det som vi har sagt till väljarna att vi avser att göra. I den finns det inte beskrivet att vi ska ta över eller ändra ansvarsfördelningen här. Däremot vill jag vara tydlig med att vi självklart ständigt följer detta. Allt som riskerar att äventyra vården på ett allvarligt sätt eller där vi ser att staten kan fungera som en katalysator för en positiv verksamhet är en angelägenhet för oss. När det gäller lagstiftning är det självklart en statlig angelägenhet. När det handlar om att dimensionera antalet utbildningsplatser på våra högskolor är det staten som gör det, men jag uppfattade det inte som att detta var den stora poängen med själva interpellationen. Det var i stället frågan hur man skapar en ordning där fler utbildar sig. Jag pekar på att fler utbildar sig, att det finns fler platser och att vi följer denna fråga noggrant, men jag kommer i dag inte att meddela några besked om att vi kommer att göra det och det. Den dagen vi bestämmer oss för det kommer jag att meddela detta.

Anf. 105 Mia Sydow Mölleby (V)
Fru talman! Jag blir lite förvånad. När företrädare för Alliansens vårdpolitiska grupp uttalar sig spelar det ingen roll vad de säger, för om det inte har stått i valplattformen gills det inte. Jag undrar om de som har lyssnat på de personer som arbetar med Alliansens vårdpolitik har förstått att det är så det ligger till. Vad jag har uppfattat är det nämligen många som har haft förhoppningar om att detta löfte om förändringar i villkoren vid utbildning ska genomföras. Man har satt stora förhoppningar till det. Frågorna i interpellationen gällde två saker. Det gällde villkoren för den sjuksköterska som utbildar sig, men det var också en fråga om vilka åtgärder man vidtar för att öka andelen specialistsjuksköterskor. Där spelar förstås antalet utbildningsplatser en stor roll, särskilt när det är så pass många som går i pension. Denna fråga måste ministern ändå ta ett ansvar för utifrån att detta är ett statligt ansvar, och också i övrigt utifrån den generella delen i hur vården ska kunna svara upp mot de behov som finns. Det blir lite konstigt när det är vissa delar i det som man över huvud taget inte kan göra någonting åt, tycker jag.

Anf. 106 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! En fråga handlade om villkoren, och där säger jag att vi inte har några förslag som vi kommer att presentera inom kort. Jag har sagt att vi följer frågan väldigt noggrant för att se om det är någonting vi behöver göra eller som faller på staten att göra. Sedan kommer frågan om att öka andelen utbildningsplatser, och det är en fråga som prövas varje år när vi gör budgetar för att dimensionera på det sätt som anses vara ändamålsenligt. Där vet vi att vi har ökat väldigt mycket under senare år, både generellt vad gäller antalet platser och med att arbeta hårt med kvaliteten. Vi har förstärkt väldigt mycket på läkarområdet, som har varit eftersatt, och under den gångna mandatperioden ökat antalet utbildningsplatser med 27 procent när det är fullt utbyggt. När det gäller dimensioneringen ber jag dock att få hänvisa till budgetsammanhang, där vi kommer att meddela när vi kan ha in under lagen och göra en bedömning av vad som är möjligt att finansiera och önskvärt att klara av. Det finns ingen brist på önskemål, den saken är säker. Frågan är vad vi klarar av att göra.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.