Sverige, EU, Ryssland och det nya energipolitiska landskapet i Europa

Interpellation 2005/06:317 av Hamilton, Carl B (fp)

av Hamilton, Carl B (fp)

den 21 mars

Interpellation 2005/06:317 av Carl B Hamilton (fp) till statsminister Göran Persson (s)

Sverige, EU, Ryssland och det nya energipolitiska landskapet i Europa

Denna interpellation ställs till statsminister Göran Persson av tre skäl: För det första, frågeställningen spänner över flera politikområden: EU-politik, säkerhetspolitik, näringspolitik och energiförsörjning, och miljöpolitik. För det andra, energifrågan i ett europeiskt perspektiv kommer upp på EU:s toppmöte i mars 2006. För det tredje, statsministerns demonstrerade intresse för oljefrågorna i kombination med den uppfordrande texten i 2006 års utrikesdeklaration: "Tvisterna kring gasleveranser visar att energifrågan behöver diskuteras mer runt Östersjön och inom EU."

Uppfattningen om problemen i Europas energipolitiska landskap har genomgått stora förändringar de senaste månaderna.

Ryssland driver energipolitik som utrikespolitik.

"Energi är en av maktens råvaror", skriver Rolf Gustavsson i en översikt över den europeiska energipolitiken i dag (Svenska Dagbladet den 5 mars 2006). Flera EU-länder fick sin försörjning av naturgas reducerad på grund av en konflikt mellan Ryssland och främst Ukraina vid nyåret 2005/06. Konflikten presenterades av Ryssland som enbart en prisfråga @ att debitera Ukraina med flera länders "världsmarknadspris" för naturgas @ men det är också fråga om rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Därmed har aktionen fått betydelse även för omvärldens utrikes- och säkerhetspolitik.

Ryssland visade att landet är opålitligt som energileverantör. Det är inte är första gången, och sannolikt inte heller den sista, som Ryssland använder energi som instrument i utrikespolitiken. Skillnaden är att leveransavbrottet vid gaskrisen 2005/06 drabbade även EU-länder: Frankrike, Polen, Tyskland, Österrike, Slovakien, Ungern, Bulgarien (kandidatland) och Tjeckien.

Sålunda konstaterar författaren i en färsk FOI-studie: "Sedan 1991 har Ryssland i en vid bemärkelse använt hårdför prispolitik, leveransavbrott eller hot därom vid ca femtio tillfällen mot Ukraina, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldavien eller Georgien. En underliggande orsak är den ryska statledningens syn på energi som ekonomisk och säkerhetspolitisk maktfaktor, vilket medför att energifrågorna legitimt [ur ryska regeringens perspektiv] kan hanteras med extraordinära medel. Detta gäller såväl nationellt som internationellt." (Robert L Larsson, Rysslands energipolitik och pålitlighet som energileverantör, underlagsrapport, januari 2006, FOI, Stockholm.)

"Moskva säger explicit att energipolitiken skall användas som säkerhetspolitiskt instrument. Genom att energifrågorna gjorts till en säkerhetspolitisk angelägenhet, legitimerar statsmakten, åtminstone ur rysk synvinkel, användande av extraordinära maktmedel för att hantera energifrågorna." (Larsson [2006], s. 7)

Detta väcker för EU och Sverige stora frågor: I vilken utsträckning kommer Ryssland framdeles att använda energileveranser och energiprissättning som instrument i sin utrikespolitik gentemot EU-länder i allmänhet, och Sverige i synnerhet? Blir EU:s och Sveriges import beroende av gas, olja och el från Ryssland och Rysslands prissättning av dessa energiråvaror hävstången för rysk maktpolitik, globala ryska säkerhetspolitiska ambitioner, inkluderande relationerna till EU och Norden?

Gaskrisen nyåret 2005/06 har medfört ett uppvaknande i hela EU inför de faror som ligger i ett stort och ensidigt energiberoende av Ryssland, dess utrikespolitiska prioriteringar och inre politiska liv. EU-länders sökande förefaller bara ha börjat efter alternativa gas- och elleverantörer, tekniska lösningar för gas- och energiimport och planer på investeringar i andra energislag som kol, biomassa och kärnkraft.

Det ömsesidiga beroendet mellan säljare och köpare av gas mellan EU och Ryssland @ som idag finns som ett ömsesidigt monopol på grund av pipelinesystemets uppbyggnad @ kommer inom en snar framtid att ha förändrats på ett för EU oförmånligt sätt. Ryssland bygger för närvarande ut sin kapacitet för att kunna leverera energi, inklusive gas, även till kunder i Asien, till exempel Kina och på sikt även Japan. Vid en konflikt med EU eller Sverige kan i en framtid Ryssland exportera sin energiproduktion även i Asien. I dag, däremot, är Ryssland hänvisat till export enbart till EU, bortsett från OSS-området (före detta sovjetrepubliker).

Frånvaron av en stabil rysk demokrati och dito rättsstat innebär att spärrar saknas mot godtycklighet. Dessutom är fria mediers kontrollerande funktion svag. En konsekvens är ett personberoende politiskt och ekonomiskt system. (Det finns förvisso även i många andra länder i Öst- och Centraleuropa och OSS.). Energimarknaden i Ryssland löper stor risk för att utsättas för snabbt ändrade spelregler för producenter, handelspartner och inhemska konsumenter. Redan i dag präglas marknaden av rättsosäkerhet i form av "selektiv samt retroaktiv rättsutövning" (Larsson [2006], s. 8). Korruption inte minst i Rysslands energisektor är välbelagd, och skapar problem med bland annat godtycklighet och rättslöshet.

Sammanfattningsvis: "Spärrarna mot rysk användning av energivapnet synes vara låga eller obefintliga, speciellt på kort sikt. Risken att tredje part [som EU] drabbas innebär en viss motvikt, men har tidigare vare sig ekonomiskt eller politiskt varit ett hinder för partiella och/eller kortvariga leveransminskningar [från Ryssland]. Att det är svårt för Ryssland att byta avnämare av gas med kort varsel, [innebär] ingen fullödig leveransgaranti för importerande stater. Ryssland vill [dessutom] ha optionen att styra flödet och välja kunder genom tekniska lösningar och infrastrukturprojekt som tycks medföra en [rysk] överkapacitet [i produktionen] . EU- eller NATO-medlemskap har inte utgjort något skydd." (Larsson [2006], s. 14)

Kort sagt, det är en obehaglig och riskfylld sits att vara beroende av en kontinuerlig tillförsel av rysk energi.

Larsson [2006] diskuterar i sin översikt även ryska investeringsplaner inom energisektorn utanför Ryssland, och ser detta som delvis problematiskt: "Risken för ryskt övertagande av energiinfrastruktur (på huvudsakligen marknadsmässiga grunder) är påtaglig för alla stater, även om Ryssland inte har resurser att agera på alla marknader samtidigt. I Finland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Moldavien, Ukraina och Georgien ser [myndigheterna] detta (samt risken för leveransavbrott) som ett stort säkerhetspolitiskt problem och har i flera fall lagt in frågan i officiella säkerhetspolitiska dokument och programförklaringar (t.ex. de baltiska staterna och Georgien har fört in frågan i sina säkerhetskoncept)." (s. 17). För att hantera den något obehagliga sitsen har några länder inrättat speciella granskningsnämnder beträffande utländskt inflytande över energiförsörjningen och formellt klassificerat energiförsörjning som en säkerhetspolitisk fråga.

För att undvika ryskt energiberoende satsar Polen på kärnkraft (Larsson [2006], s. 13). Även de tre baltiska staterna fruktar ryskt energiberoende. I dag importerar de tre länderna gas och el från Gazprom och Ryssland. Gazprom är dessutom delägare i lokala gasbolag utomlands. De tre ländernas regeringar har ingått ett principavtal om att bygga en ny kärnkraftsreaktor som ersättning för Ignalina, som ska vara helt stängd 2009 (Svenska Dagbladet den 2 mars 2006).

Åtta central- och östeuropeiska länder har den 28 januari 2006 vädjat om finansiell hjälp för att komma ur energiberoendet av Rysslands gasexport (Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Slovenien, Kroatien och Rumänien). Bland annat vill länderna ha lagringsmöjligheter för naturgas. Polen önskar bygga en LNG-anläggning vid Östersjön för norsk naturgas.

I Finland byggs nu en reaktor @ beslutad år 2002 @ som beräknas vara i drift 2009. I dag är Storbritanninen, Nederländerna, Belgien och de baltiska staterna på väg att fatta beslut om utbyggd kärnkraft. Den nederländske ministern argumenterar enbart utifrån miljöhänsyn och faran med ökade CO2-utsläpp.

Vi är tillbaka till frågan om kärnkraftens framtid i EU-länderna: "While nuclear energy is not the answer to all our energy problems, it has to be part of any answer. The scientific and strategic case for a return to nuclear energy in the EU is overwhelming. The issue is also very much back on the agenda. Tony Blair, the British prime minister, has ordered a domestic energy review to look at the future of nuclear power. Michael Glos, the German economics minister, suggested that Germany should rethink its decision to bail out of nuclear power by 2020." (Wolfgang Munchenau i Financial Times den 9 januari 2006, s. 15)

I dag finns i realiteten ingen gemensam energipolitik på EU-nivå.

EU-kommissionen lade den 8 mars fram en grönbok om Europas energiproblem och EU:s roll i sammanhanget. Grönboken skrevs om på väsentliga punkter som ett resultat av Rysslands abrupta stängning av gasexporten nyåret 2005/06.

Ett prioriterat område i boken är förbättrad försörjningstrygghet på den inre energimarknaden och åtgärder för att kunna hantera eventuella leveransstörningar.

En annan prioritet (av totalt sex) är "en mer hållbar, effektiv och diversifierad energimix". Visserligen väljer varje land sin egen mix men den nationella politiken blir ändå en fråga för EU eftersom de olika EU-ländernas nationella val av mix påverkar grannländernas energiförsörjning och stabiliteten i densamma, liksom konkurrenskraften och miljön (s. 9). I fråga om kärnkraft skriver kommissionen att "beslut som tas av medlemsländer beträffande kärnkraft kan också ha mycket signifikanta konsekvenser på andra medlemsstater vad avser EU:s beroende av importerad fossil energi och CO2-utsläpp." (s. 9) Kommissionen nämner också som ett möjligt övergripande mål för en EU:s energimix att den bör innehålla en miniminivå för energi som kommer från "säkra och låg-kol"-källor.

Kommissionen ger också ett mjukt stöd för kärnkraft genom påpekandet att den är "den största källan för i huvudsak kol-fri energi".

En tredje intressant prioritering i grönboken gäller en "gemensam extern energipolitik". Sålunda skriver kommissionen: "EU måste tala med en röst på den internationella arenan för att kunna reagera på utmaningar i form av ökande efterfrågan, höga och volatila energipriser, ökande importbehov och klimatförändringar. Därför föreslår kommissionen att [en årlig energiöversikt] bör ange prioriteringar när det gäller infrastruktur med tanke på EU:s försörjningstrygghet (bl.a. rörledningar och LNG-terminaler för flytande naturgas) och [att medlemsländerna] kommer överens om gemensamma åtgärder för att se till att [de beslutade] åtgärderna genomförs, tillhandahålla en "vägkarta" för att skapa en alleuropeisk energigemenskap med en gemensam lagstiftning på området, förnya strategin i förhållande till EU:s partner, däribland Ryssland, som är EU:s viktigaste energileverantör, vilket visar vårt ömsesidiga beroendeförhållande, samt slutligen föreslå en ny gemenskapsmekanism som ska göra det möjligt att reagera snabbt och samordnat på nödlägen när det gäller den externa energiförsörjningen. . Kommissionen kommer att föreslå ett antal konkreta åtgärder utifrån [minister]rådets och Europaparlamentets slutsatser och på grundval av svaren och synpunkterna på det som kommer att bli ett mycket omfattande samråd." (Pressrelease den 8 mars 2006 IP/06/282)

Sverige i Europas nya energipolitiska landskap

Den svenska energipolitiken är en låtsaspolitik: regeringen i allmänhet och statsministern i synnerhet låtsas som om både olja och gas ska avvecklas. I stället ska vi erbjudas "grön" energi genom en omställning som (knappast) någon alls tror på. Resultatet blir det som knappast någon vill ha: fossilbaserad energi och elimport från för Sveriges folk farliga ryska kärnreaktorer.

Gas

Sverige berörs av Rysslands externa energipolitik på två sätt. För det första finns långtgående planer på en naturgasledning från Viborg under Östersjön till Greifswald i Tyskland. En teknisk möjlighet är en grenledning till Sverige.

Miljömässiga invändningar har rests mot en sådan grenledning till Sverige.

Frågan är dock om inte en sådan gasledning under alla omständigheter nu är olämplig eftersom den skulle binda Sverige till Rysslands nyckfulla utrikespolitik på energiområdet. Kravet på pålitlighet och förutsägbarhet understryks av att vi här har att göra med investeringar som är utomordentligt långsiktiga @ byggande och underhåll av gaspipeliner @ och ett land, Ryssland, som saknar starka demokratiska och rättsliga institutioner och saknar ett stabilt, öppet och demokratiskt partiväsende.

El

Det andra sättet på vilket Sverige är beroende är genom elförsörjning från ryska kärnkraftverk via Finland. Svenska företag i basindustrin har nyligen bildat ett bolag, Bas El, och låtit det ingå avtal med ett finsk-ryskt konsortium, United Power. Syftet är att öka utbudet av el i Sverige och säkra Bas Els ägares elförsörjning från 2009 genom att bygga en ny elkabel från Ryssland via Finland till Sverige.

Ur miljösynpunkt och svensk folkhälsosynpunkt är försörjning via kabel från Ryssland ett klart sämre alternativ än att generera samma volym i svenska kärnkraftverk. Den ryska kärnkraften är farligare och utsätter inte bara människor i Ryssland utan även i Finland och Sverige för större fara. Genom att importera el från Ryssland ökar de ryska kärnkraftverkens lönsamhet och livslängd, naturligtvis, även om en stor del av Bas Els elimport från Ryssland inte skulle genereras i kärnkraftverk.

Med tanke på den ryska regeringens möjlighet att om den så önskar stänga av Rysslands elleveranser till Finland och Sverige, och på Rysslands demonstrerade benägenhet att utnyttja energipolitiken för utrikespolitiska syften, har Bas Els och Sveriges tänkta ökade beroende av Ryssland som metod för förbättrad elsäkerhet för svensk basindustri i ett slag devalverats i värde. Sverige försätts i en potentiell utpressningssituation. "Gaskonflikten visar att Ryssland inte kommer att avstå från att använda energi som ett vapen, oberoende av lång- och medelfristiga konsekvenser, även om detta innebär olägenheter för sådana partners som Ryssland mest behöver." (Mart Laar, Guntars Krasts, Vytautas Landsbergis och Jerzy Buzek i Financial Times den 17 januari 2006)

Frågor:

Hur har den ryska gaspolitiken de senaste månaderna påverkat Sveriges position beträffande en grenledning för naturgas till Sverige, och vad är Sveriges position i dag?

Som en del i ansträngningarna att minska beroendet av import av energi från Ryssland har ett antal EU-länder annonserat att de vill bygga nya kärnkraftsanläggningar och EU-kommissionen har påpekat detta energislags låga CO2-egenskaper vilket reser frågan på vilka sätt statsministern avser att stödja dessa länders energipolitik.

I EU-kommissionens nyligen publicerade grönbok om energipolitik vill man sätta upp ett övergripande mål för EU-ländernas samlade energimix (i produktionen). Avser statsministern att verka för en sådan målsättning för EU-området?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2006-03-21 Anmäld: 2006-03-22 Besvarad: 2006-04-03
Debatt (7 anföranden)