Sverige, EU och den kritiska dialogen med den iranska regimen

Interpellation 2007/08:512 av Kakabaveh, Amineh (v)

av Kakabaveh, Amineh (v)

den 13 mars

Interpellation

2007/08:512 Sverige, EU och den kritiska dialogen med den iranska regimen

av Amineh Kakabaveh (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Shahen av Irans, Reza Pahlavis, diktatur innebar en snabb kapitalistisk modernisering av delar av samhällslivet i Iran kombinerad med hårt förtryck, alltsammans grundat på goda förbindelser med USA och Storbritannien. Den snabba moderniseringen utmanade traditionellt tänkande iranier samtidigt som den snabba kapitalistiska utvecklingen, vilken i ringa mån gynnade den iranska befolkningens breda lager, mötte hårt motstånd inom den iranska arbetarrörelsen.

Shahens styre mötte kritik från två håll och motståndet växte sig allt starkare under 1970-talets senare del. 1979 resulterade de starka motsättningarna i det iranska samhället i en social eruption. Alla var enade i motståndet mot shahens regim. Däremot var man inom motståndet djupt oenig om hur framtiden borde gestalta sig.

Ayatollah Khomeini, som framstod som motståndets ledare, hade till en början en oklar attityd men lyckades i ett skede samla alla oppositionella krafter kring sig. Väl vid makten visade han sig föga demokratisk. Arbetarrörelsens partier och andra sekulära organisationer förbjöds och förföljdes. Det var de traditionella strömningarna i samhället som kom att dominera ideologiskt och politiskt. Under Khomeinis och hans efterföljare Rafsanjanis tid beskars demokratin för att i till slut i praktiken försvinna. I de val som genomförs får endast kandidater godkända av regimen ställa upp.

USA beslöt tidigt att inleda en handelsbojkott mot landet. Inom EU föredrog man att inleda vad man kallade den kritiska dialogen som bestod i stark verbal kritik, levererad av europeiska regeringar, vilken dock sällan följdes av några konkreta påföljder.

Efter Rafsanjanis tid vid makten valdes Khatami till president. Han framställdes som mer liberal än sin företrädare. Debatten blev för en tid något öppnare men stannade likafullt inom de ramar som regimen angav. Den inhemska kritiken mot regimen formulerades allt tydligare.

Det visade sig dock snart att Khatami endast fungerat som ett liberalt alibi. Brott mot de mänskliga rättigheterna fortsatte som förut. Tidningar och tidskrifter stängdes. Oppositionella fängslades och torterades. Studentdemonstrationer slogs ned med våldsam brutalitet. Studentledare mördades eller tilläts försmäkta i fängelserna. Förtrycket av kvinnorna fortsatte med oförminskad styrka. I de kurdiska områdena jagades och dödades de kurder som krävde nationellt självbestämmande. Många hade ställt sitt hopp till Khatami om att förtrycket skulle börja minska. Mot slutet av Khatamis presidenttid var det uppenbart att dessa förhoppningar svikits grovt. I praktiken var regimen på väg mot ett än hårdare förtryck.

I dag finns inget kvar av det hopp som för tio år sedan tillfälligt spirade hos en del iranier. Regimen under president Ahmadinejad har infört ett renodlat skräckvälde. Hur detta skräckvälde ser ut kunde svenska tv-tittare se när Teherans polischef Radan intervjuades i iransk tv om med vilka metoder han avsåg att hålla befolkningen i schack. Hårda straff utdöms för bagatellartade förseelser. Misshandels- och prygelstraff kommer till flitig användning, liksom dödsstraff för en lång rad olika brott. Kvinnor stenas till döds för äktenskapsbrott. De utsätts för andra barbariska straff för att de till exempel inte burit enligt regimen korrekt klädsel. Det är inte våldtäktsmannen som bestraffas utan den våldtagna kvinnan.

Vad vi kunde se i tv när Radan intervjuades var en massmördare som när han kom till Europa omedelbart borde ha släpats i väg till Internationella domstolen i Haag. Men han fick göra studiebesök i Sverige – på Kriminalvårdsstyrelsen och i svenska fängelser.

Repressionen i Iran tar sig i dag våldsammare uttryck än på länge. Likafullt uppmärksammas inte detta på samma sätt som för ett tiotal år sedan. Såväl medier som politiska instanser och institutioner bryr sig mindre om förtrycket av det iranska folket än tidigare. I stället inriktas uppmärksamheten på frågan om Iran avser att skaffa kärnvapen eller inte. Det är USA som ideligen upprepar den frågan, trots att IAEA ännu inte funnit några klara bevis på att Iran skulle vara på väg att skaffa kärnvapen.

De som kommer i skymundan, dolda bakom alla hypoteser om iranska kärnvapen, är de omfattande brotten mot mänskliga rättigheter och bristen på demokrati i Iran.

Vi har fått rapporter under det senaste året om hur fackföreningsledare som Mansour Ossanlou, ledare för chaufförfacket, och Mahmoud Salehi, ledare inom bagarfacket, förföljts, trakasserats och dömts till hårda fängelsestraff för att de försökt att försvara sina fackföreningsmedlemmars intressen och politiska rättigheter.

Under Rafsanjanis tid genomfördes de så kallade kedjemorden på iranska författare, journalister och intellektuella. I dag ser vi en ny våg av förföljelser av intellektuella. Dödsstraff har utdömts mot två regimkritiska författare och journalister, Adnan Hassanpour och Hiwa Botman. När regimen inte kunde få fatt på författaren Behman Muhammadi för att behandla honom på samma sätt som Hassanpour och Botman arresterade man i stället hans syster. Den iranska regimen utpressar, kidnappar och mördar i ett och samma andetag.

Vi har hört om hur studenter inför högtidsdagar som 16 Azer till minnet av tidigare strider i kampen för medborgarrätt och demokrati arresterats, misshandlats och torterats såsom skedde med Bijan Sabagh vid Mazandaranuniversitetet i Sari och flera andra.

I december förra året arresterades studentledaren Behruz Karimzad. Till en början förnekade polisen att han arresterats. Det är ett vanligt sätt att försöka dölja att människor sedan bara försvinner. Men alltför många vittnen har hävdat att de träffat honom i Evinfängelset, där de även hört hans skrik under tortyren.

Säkerhetspolisen har till sist erkänt att man tagit honom och är beredd att släppa honom mot borgen. Men borgenssumman är så orimligt hög att få eller ingen har råd att betala den (ca 3 miljoner kronor). Om den inte betalas ska Behruz föras till ett fängelse för kriminella, vilket är ett av regimens sätt att göra sig av med obekväma personer. I fängelserna för kriminella är det lätt hänt att fångar förolyckas eller försvinner.

Behruz Karimzad är inget särfall. Många andra studenter har arresterats och utsatts för en behandling liknande Behruz. Till dem hör också Peyman Piran och Majid Ashraf Nejat.

Förtrycket finns allestädes närvarande i Iran men har en extra dimension i de kurdiska områdena. Det förs en politik från regimens sida med syfte att på alla nivåer bryta ned det kurdiska motståndet, kampen för självbestämmande och möjligheterna till ett värdigt liv – alltifrån medveten och avsiktlig spridning av narkotika till fängslanden, deportationer, tortyr och politiska mord.

Den kampanj som nu pågår i Iran, det skräckvälde som håller på att utvecklas och som riktar sig mot befolkningen i Iran, får inte komma i skymundan för allehanda stora geopolitiska spekulationer. Det är hög tid att den kritiska dialogen aktualiseras och på ett sådant sätt att den blir kännbar för den iranska regimen. En ordväxling i hårda ordalag torde inte vara tillräckligt. Den kritiska dialogen hade på sikt ringa effekt när den tidigare fördes och uppmärksammades i medierna. Den här gången har den ännu mindre effekt om den inte förenas med någon form av konkreta påföljder för den iranska regimen.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för Sveriges del som enskild stat för att blåsa liv i och göra den kritiska dialogen med Iran mer effektiv när det gäller att öka respekten för mänskliga rättigheter och demokrati?

2. Avser utrikesministern att inom EU ta upp frågan om en intensifiering av den kritiska dialogen med Iran?

3. Avser utrikesministern att verka för att EU:s kritiska dialog med Iran inte stannar vid ordväxlingar utan sker i en för den iranska regimen konkret och kännbar form?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2008-03-13 Anmäld: 2008-03-13 Svar fördröjt anmält: 2008-04-04 Besvarad: 2008-04-11

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Debatt (9 anföranden)