Svenskt initiativ till internationell HBT-konvention och HBT-världskonferens
Interpellation 2006/07:72 av Ohlsson, Birgitta (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-11-15
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld
- 2006-11-16
- Svar fördröjt anmält
- 2006-11-22
- Sista svarsdatum
- 2006-11-29
- Besvarad
- 2006-12-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 november
Interpellation
2006/07:72 Svenskt initiativ till internationell HBT-konvention och HBT-världskonferens
av Birgitta Ohlsson (fp)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
Algeriet, Brunei, Cooköarna, Djibouti, Etiopien, Fiji, Gambia, Ghana, Iran, Jamaica, Libyen, Kenya, Malaysia, Nepal, Oman, Pakistan, Saudiarabien, Tanzania, Uzbekistan, Västra Samoa och Zimbabwe är några av de länder där det fortfarande är ett brott att älska med någon av samma kön. Det finns också länder, bland annat Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexuella handlingar. Förtrycket mot transpersoner är även det utbrett i många länder.
Omkring 70 länder har fortfarande totalförbud mot homosexualitet. I dessa länder är det alltså ett brott att älska någon av samma kön, och straffen kan vara allt från fängelse till prygling och i värsta fall dödsstraff. Värst är situationen i länder som regeras av totalitära diktaturer stödda på religiös fanatism som mullornas Iran, där avrättningar av homosexuella fortfarande sker. Även i vissa av den europeiska unionens medlemsländer som Polen och Lettland har otaliga fysiska övergrepp skett och avancerat motstånd gentemot HBT- personers yttrande- och föreningsfrihet inträffat.
I frågor kring sexuell läggning och könsidentitet råder det oftast tystnad i det internationella systemet. När förföljelsen av HBT-personer trots allt uppmärksammas sker det ofta som en reaktion på händelser i enskilda länder. Men man måste också lyfta fram de övergripande mönster och värdesystem som upprätthåller diskriminering och förtryck. Det är ett problem att frågor kring sexuell läggning och könsidentitet förtigs och att det inte finns något internationellt människorättsorgan som har som särskild uppgift att bevaka förtryck av sexuell läggning eller könsidentitet.
Sverige skulle kunna ta initiativ till en världskonferens om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners mänskliga rättigheter. När människor fängslas och torteras för sin kärlek, eller när HBT-grupper i förtryckarländer förföljs eller förbjuds, är detta en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Rätten till privatliv, mötesfrihet och opinionsfrihet borde vara lika självklar för HBT-personer som för andra, men så är det inte.
En världskonferens om HBT-personers mänskliga rättigheter är ett sätt att bryta tystnaden i det internationella systemet och skapa ett tryck på regeringar i olika länder att deklarera var de står. På samma sätt som 1972 års miljökonferens, kvinnokonferenserna eller världskonferensen mot kommersiell sexuell exploatering av barn kan en världskonferens om HBT-frågor vara ett viktigt steg mot att ett osynliggjort samhällsproblem blir en legitim fråga i internationell politik. Det vore också ett betydelsefullt tillfälle för HBT-organisationer och andra människorättsorganisationer att få göra sin röst hörd på den internationella arenan. Världskonferensen skulle kunna ses som startskottet på en process där målet är att skapa en särskild folkrättslig konvention om HBT-personers mänskliga rättigheter.
De centrala människorättskonventionerna kompletteras och fördjupas av särskilda konventioner på olika områden. På samma sätt som det finns internationella konventioner för minoriteters rättigheter och för att undanröja all diskriminering av kvinnor bör det finnas en konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
En internationell konvention har flera viktiga fördelar. För det första skulle den bara genom sin existens vara en kraftfull markering av att människorätten är universell oavsett sexuell läggning och könsidentitet. För det andra skulle den vara en allmänt erkänd internationell standard som kan underlätta reformarbetet i de länder där det finns en politisk vilja att avskaffa diskriminering. För det tredje skulle uppföljningen av hur konventionen efterlevs vara en värdefull internationell bevakning.
Konventionen bör ta sin utgångspunkt i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och FN:s konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Det är därför naturligt att den ingår i FN:s konventionssystem. Innehållet bör innefatta vissa minimikrav på konventionsstaternas straff‑, organisations‑, mötes- och tryckfrihetslagstiftning samt vissa minimiåtaganden vad gäller familjerättsligt erkännande av samkönade relationer samt medborgares diskrimineringsskydd gentemot det allmänna. Konventionsstaterna bör också vara förhindrade att införa ny lagstiftning som särbehandlar medborgare med avseende på sexuell läggning eller könsidentitet. Ett delmål mot en konvention skulle kunna vara att tillsammans med andra länder verka för en resolution mot förtryck på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
1. Avser utrikesministern att initiera en FN-konvention om diskriminering av HBT-personer?
2. Avser utrikesministern att initiera en världskonferens om HBT-personers rättigheter?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:72
Webb-tv: Svenskt initiativ till internationell HBT-konvention och HBT-världskonferens
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:38 Tisdagen den 12 decemberProtokoll 2006/07:38 4 § Svar på interpellation 2006/07:72 om svenskt initiativ till internationell HBT-konvention och HBT-världskonferens
Protokoll från debatten
Anf. 1 Carl Bildt (M)
Fru talman! Birgitta Ohlsson har frågat mig om jag avser att initiera en FN-konvention om diskriminering av HBT-personer och en världskonferens om HBT-personers rättigheter.
Det är riktigt, som Birgitta Ohlsson påpekar, att förbud råder mot homosexuella relationer i flera än 70 länder i världen. I dessa och i andra länder utsätts homo- och bisexuella samt transpersoner för olika former av diskriminering, förföljelse och våld.
Diskriminering av människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet står i strid med den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter. Regeringens inställning är tydlig: lagstiftning eller praxis som innebär diskriminering av homo- och bisexuella samt transpersoner är oacceptabel.
FN:s konventioner om mänskliga rättigheter är grunden för såväl nationellt som internationellt arbete till skydd för HBT-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Skyddet mot diskriminering ingår i samtliga av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.
För regeringen är det självklart att Sverige ska reagera mot diskriminering av HBT-personer varhelst i världen den förekommer, och regeringen tar också upp dessa problem i en kontinuerlig bilateral dialog med regeringarna i de länder där det förekommer diskriminering och andra MR-kränkningar.
Sveriges internationella utvecklingssamarbete spelar en viktig roll för att bidra till att påverka HBT-personers villkor och möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna.
Vi tar också aktivt upp dessa frågor multilateralt:
I FN har Sverige under hösten drivit frågan om sexuell läggning inom ramen för den resolution om utomrättsliga avrättningar som Sverige lägger fram i generalförsamlingens tredje utskott.
I FN:s MR-råd, som just nu möts i Genève, uppmanar Sverige, tillsammans med Norge och flera andra länder, rådet att bereda tillfälle för att diskutera MR-situationen för HBT-personer.
I anslutning till höstens OSSE-möte om den så kallade mänskliga dimensionen i Warszawa anordnade Sverige ett seminarium om ett rättighetsperspektiv på HBT-frågor. Sverige har också tagit upp frågan om diskriminering av HBT-personer inom ramen för Europarådssamarbetet, bland annat som ett tema för Europarådets årliga tematiska övervakning.
Regeringen ger också stöd, bland annat genom ekonomiska bidrag, till svenska och internationella enskilda organisationer som arbetar för att HBT-frågorna uppmärksammas. Stöd till enskilda organisationer fyller ett betydande syfte, inte minst med anledning av de svårigheter som är förenade med behandlingen av dessa frågor inom ramen för det internationella arbetet för de mänskliga rättigheterna.
När det gäller Birgitta Ohlssons förslag att skapa ett nytt rättsligt instrument, exempelvis i form av en HBT-konvention, eller ta initiativ till en världskonferens, är min bedömning att detta i dagsläget inte skulle vinna internationellt gehör.
Värre, och kanske mer avgörande, är att det motstånd som man skulle möta skulle kunna försvåra ansträngningarna att uppnå resultat där det verkligen är angeläget, nämligen att förmå staterna att efterleva de tydliga åtaganden om icke-diskriminering som de redan har gjort.
Det krävs ett strategiskt och långsiktigt arbete för att försöka påverka och lägga grunden för full respekt för de mänskliga rättigheterna. Regeringen kommer att fortsätta att driva dessa frågor i Förenta nationerna, i Europarådet, i OSSE och som ett led i våra bilaterala relationer med andra länder. Regeringen kommer fortlöpande att överväga vad som kan göras ytterligare för att bidra till att HBT-personers rättigheter respekteras världen över.
Anf. 2 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Jag vill inleda med att tacka utrikesminister Carl Bildt för svaren på mina frågor. Det är oerhört glädjande att regeringen tar dessa frågor på allvar. Jag tror att vi alla noterade att HBT-personers rättigheter internationellt nämndes till och med i regeringsförklaringen, vilket mig veterligen var första gången i svensk historia.
Också det multilaterala arbete som utrikesministern redovisar är positivt, att Sverige exempelvis i generalförsamlingens tredje utskott har tagit upp frågan om utomrättsliga avrättningar, att man har lyft fram frågan i FN:s människorättsråd, i Europarådet och vid flera andra tillfällen. Det är ett väldigt stort och viktigt arbete som vi behöver göra för att se till att homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter också betraktas som mänskliga fri- och rättigheter.
Även i vår närhet i Europa finns det påtagliga brister inte minst när det gäller att HBT-organisationer ska få uttrycka sig fritt, arrangera demonstrationer och ha yttrandefrihet och pressfrihet.
Regeringen konstaterar också att det fortfarande i ungefär 70 länder råder totalförbud mot homosexualitet. Det anses alltså vara ett brott att älska någon av samma kön. I vissa fall kan det leda till fängelse och prygling och också till dödsstraff.
Vidare tycker jag att vi i denna diskussion bör notera att det sker en hel del framgångar internationellt när det gäller homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter. Det är inte längre bara mer progressiva länder som de skandinaviska länderna eller Holland, Belgien och Kanada som står längst fram när det gäller att lyfta fram dessa människorättsfrågor.
Under det senaste året har vi sett stora framgångar när det gäller homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter i exempelvis Israel, Taiwan och Sydafrika, som för övrigt har världens mest liberala konstitution, så även i utomeuropeiska och icke västliga länder sker det framgångar. Det finns faktiskt en bredare allians än Europa och Nordamerika när det gäller homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter.
Jag förstår utrikesministerns farhågor vad gäller en internationell HBT-konvention. Men jag tror att det är en skyldighet för de länder som har råd och som kan vara mer radikala och mer liberala i denna riktning att ta ett extra ansvar.
En konvention har flera viktiga fördelar. Det handlar om att det bara genom dess existens skulle vara en kraftfull markering av att människorätten faktiskt är universell. Det handlar även om att det skulle underlätta också i reformarbetet i de länder där det finns en politisk vilja att avskaffa diskriminering - alltså ett slags understödjande kraft för de krafter som finns på den fronten. Vidare skulle uppföljandet av en konvention vara ett bra exempel på hur man kan efterleva och få värdefull internationell bevakning.
Vi bör reflektera lite historiskt över andra liknande konventioner som också var kontroversiella när de startades. Vi kan gå tillbaka till år 1979 då FN:s kvinnokonvention kom. Den mötte ett oerhört stort motstånd inte bara i länder långt bort härifrån utan också i vår närhet. I dag är FN:s kvinnokonvention ett bra och tydligt redskap för att främja kvinnors rättigheter inte minst inom familjen och inom äktenskapet.
Tiotalet år efter FN:s kvinnokonvention kom FN:s barnkonvention som också mötte starkt motstånd. Det är bara att titta på vår egen världsdel där barnaga fortfarande inte är förbjuden i många länder.
Jag förstår, som sagt, utrikesministerns farhågor vad gäller en internationell HBT-konvention. Första steget skulle förstås vara en resolution.
Det finns länder, exempelvis Brasilien, som har lyft fram denna fråga i Förenta nationerna. Jag undrar därför om Sverige skulle ställa sig på Brasiliens sida och stödja detta om det skulle komma upp igen under det närmaste året.
Anf. 3 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag vill inleda med att tacka Birgitta Ohlsson för en intressant och viktig interpellation. Jag vill också tacka Carl Bildt för svaret på densamma.
Rätten att få uttrycka sin sexualitet och sin könsidentitet är i grunden en mänsklig rättighet, en rättighet som är universell. Ingen stat kan med hänvisning till sin historia, sin kultur och sin religion hävda att dessa rättigheter inte omfattar alla dess medborgare.
Vi ser i dag i världen en oroväckande utveckling där konservativa mörkerkrafter bygger allianser över landgränserna och flyttar fram sina positioner. Med alla medel de har att tillgå försöker de begränsa HBT-personers rättigheter.
Men deras måltavla är inte bara HBT-personer utan alla människors grundläggande rätt till sin egen sexualitet och sin kropp. Det är denna rörelse som står bakom attacken mot Prideparaderna i Lettland och Polen. Det är dessa krafter som har varit drivande för att Polen och Nicaragua i höst totalförbjudit aborter. De står också bakom beslut i Ryssland om att förbjuda all sexualundervisning i skolan.
För att dessa krafter, som i grunden hotar våra mänskliga rättigheter, ska pressas tillbaka behövs det motkrafter som står upp för HBT-personers rättigheter. Sverige har alla möjligheter att vara just en sådan kraft. Ett sätt skulle vara att ta initiativ till en världskonferens om HBT-personers mänskliga rättigheter. Ett annat sätt skulle vara att ta initiativ till en internationell HBT-konvention. Jag tycker därför att det är väldigt synd att utrikesministern avfärdar dessa instrument.
Carl Bildt hänvisar i sitt svar till att FN:s konvention om mänskliga rättigheter även inkluderar HBT-personer och att HBT-personer omfattas av det skydd mot diskriminering som ingår i samtliga FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.
Tyvärr tror jag inte att Carl Bildts kolleger i Uganda, Kamerun, Irak, Sri Lanka och Afghanistan gör samma tolkning av dessa konventioner. Det är uppenbart att det inte råder konsensus kring den tolkning som görs från regeringen. Därför behövs det ett förtydligande. En HBT-konvention skulle kunna vara ett sådant verktyg.
I väntan på att Sverige ändrar sig - det brukar vara så i HBT-frågorna att bråkar vi bara tillräckligt länge här i riksdagen så ändrar sig majoriteten, eller om något annat land hinner före Sverige - undrar jag vilka initiativ regeringen kommer att ta för att just etablera den tolkning av FN:s konventioner som regeringen gör.
För att Sverige ska kunna vara en sådan kraft som står upp för HBT-personers rättigheter i FN, i EU och i Nordiska rådet - som också är en arena men som utrikesministern inte nämnde - krävs det kunskap och kompetens. Det krävs att personalen på UD, på Sida och på våra ambassader och biståndskontor har kunskap om de problem som HBT-personer möter så att man kan identifiera dessa och ha förmåga att söka relevanta lösningar.
Vilka initiativ kommer Carl Bildt att ta för att säkerställa att all personal inom UD och på Sida besitter HBT-kompetens vid den här mandatperiodens slut?
Anf. 4 Carl Bildt (M)
Fru talman! Först vill jag tacka för dessa synpunkter. Birgitta Ohlsson påpekade med all rätt att det henne veterligt är första gången HBT-frågorna nämns i en regeringsförklaring i denna riksdag eller från någon regering.
Jag noterar också att Birgitta Ohlsson och Hans Linde hade lite olika bilder av om utvecklingen går framåt eller bakåt sett i det större globala perspektivet.
Jag skulle nog våga påstå att det i alla fall går framåt. Det är mycket öppnare debatter i dessa frågor än som tidigare var fallet. Jag skulle till och med vilja säga att jag bedömer det som mindre sannolikt, försiktigt uttryckt, att denna diskussion för några decennier sedan hade kunnat äga rum ens i denna kammare. Vi ska inte heller sätta oss på alltför höga hästar i Sverige när det gäller fördomar.
Men nu diskuterar vi den internationella scenen och vad vi kan göra. Vi gör i grunden samma bedömning av sakfrågan, av vikten av det som görs och det som möjligtvis kan göras. Vi gör olika bedömningar av huruvida man ska gå fram med ett separat arbete med en internationell konvention eller utnyttja de instrument som finns.
Jag står rätt fast i bedömningen - men lyssnar alltid på riksdagen - att det nog är bättre att utnyttja de konventioner som faktiskt finns där dessa rättigheter också finns.
Sedan kan man ställa sig frågan: Respekteras dessa konventioner? Svaret på den frågan är nej. Det vet vi. Då ska vi arbeta för det. Då ska vi utnyttja de instrument som finns.
Och fungerar de instrumenten tillfredsställande? Svaret på den frågan är nej. Det gör de inte. Det gäller inte bara HBT-personer utan också mycket annat. Då ska vi försöka förbättra de instrumenten precis som vi har gjort i samband med reformarbetet i FN. Jag tror att det är det arbetet som steg för steg - långsamt, kanske inte så spektakulärt men i alla fall stegvis - leder till framgångar också i denna fråga.
Skulle vi byta spår och dra i gång ett stort arbete för en separat konvention skulle vi, tror jag, de facto blockera våra möjligheter att nå framgång i steg-för-steg-arbetet med HBT-rättigheterna inom ramen för de existerande konventionerna under relativt lång tid framöver. Jag tror alltså, fruktar alltså, att det kunde vara kontraproduktivt. Sedan tror jag i och för sig att en debatt som denna om möjligheterna att gå fram den vägen i sig kan vara stimulerande.
Hans Linde frågade sedan om den allmänna kompetensutvecklingen inom utrikesförvaltningen. Det är en fråga som är något bredare än så. Jag har varit utrikesminister under en relativt kort period och har att ta itu med relativt omfattande strukturella problem inom utrikesförvaltningen. Jag kan lova Hans Linde att även denna fråga kommer att finnas på listan när vi tar oss an de större strukturfrågorna och kompetensutvecklingsfrågorna inom utrikesförvaltningen.
Anf. 5 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Jag kan instämma i flera av de aspekter som utrikesminister Carl Bildt tar upp om just problematiken med att driva på i frågor som kan vara kontroversiella. Det kan bli en så kallad backlash på en del andra fält. Men samtidigt har vi hört den argumentationen förut. Det var precis samma argumentation som användes mot FN:s kvinnokonvention och också mot FN:s barnkonvention - att vi inte var mogna, att tiden ännu inte var kommen.
Även om vi vet att dessa konventioner på många sätt är urholkade - det finns otaliga reservationer mot deras portalparagrafer - är de viktiga instrument för oss som jobbar exempelvis för kvinnors och barns rättigheter. De är ett slags stadga, ett slags stomme, som man kan ha i en dialog både bilateralt och multilateralt.
Jag tänker dock lämna frågan om en HBT-konvention och gå in lite mer på en världskonferens. Där förstår jag inte riktigt utrikesministerns motstånd. Om en HBT-konvention av internationellt slag känns något främmande i dagsläget torde en världskonferens inte göra det. Det skulle faktiskt kunna vara ett första steg, och Sverige skulle kunna bli historiskt. Det är inte heller lika långtgående, utan det skulle handla om att exempelvis Sverige bildade en allians med andra mer liberala regeringar i världen, kanske via den europeiska unionen men också exempelvis med Sydafrika, Israel, Taiwan och en del stater i Asien som visar intresse för att faktiskt vara på fronten i denna fråga.
En världskonferens om HBT-personers mänskliga rättigheter skulle också vara ett sätt att bryta den tystnad som finns internationellt i dessa frågor. Det är fortfarande så att när man som politiker, som svensk parlamentariker, besöker olika konferenser eller möten med andra parlamentariker från resten av världen blir man ganska ofta utskrattad när man tar upp dessa frågor. De har den lägsta av lägsta rang. Många säger: Varför tjata om homosexuellas rättigheter när vi har dödsstraff eller tortyr? Poängen är att homosexuella utsätts för både dödsstraff och tortyr i många länder. Där tror jag att det skulle hjälpa om enskilda politiker och parlamentariker från Sverige på högsta officiella nivå tog initiativ till en världskonferens.
Vi kan också blicka tillbaka på de effekter som exempelvis 1972 års miljökonferens faktiskt hade för miljödebatten globalt sett, liksom kvinnokonferenserna i Beijing, i Nairobi och på flera andra ställen. Världskonferensen mot kommersiell sexuell exploatering av barn blev en milstolpe för att ta upp de frågorna på den seriösa politiska agendan. Då skulle en världskonferens om HBT-frågor kunna vara ett viktigt steg att synliggöra att vissa samhällsproblem kan bli ett slags legitim fråga i internationell politik.
Jag tror att för både människorättsorganisationer och olika HBT-organisationer skulle det ge en chans att göra sin röst hörd på den internationella arenan. Vi vet i dag att i många länder motarbetas dessa organisationer. Personer som är aktiva hamnar i fängelse eller utsätts för grova brott som tortyr och annat, spöstraff med mera. Ibland har de också haft svårt att hävda sig inom det internationella systemet. HBT-organisationer är inte välkomna överallt inom Förenta nationerna och har svårt att göra sin röst hörd. Då skulle Sverige kunna göra ett slags liberal gest och ställa sig längst fram.
Min fråga är: Tror inte utrikesministern åtminstone att det skulle vara på sin plats att försöka bilda en allians med andra mer liberala regeringar i världen i denna fråga och ta initiativ till något slags världskonferens på detta område eller att Sverige faktiskt självt ordnar en konferens i Stockholm och bjuder in ledare?
Anf. 6 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag får inledningsvis säga att jag delar synen att det görs stora framgångar i dag på HBT-området globalt. Men det är också viktigt att poängtera att motkrafterna växer sig så mycket starkare, i synnerhet i östra Europa.
Jag har ingen illusion om att ett svenskt förslag om en HBT-konvention skulle mötas av endast jubelrop världen över. Jag var själv i FN i november när man behandlade resolutionen om utomrättsliga avrättningar. Jag såg ett starkt motstånd mobiliseras mot en skrivning om att människor var särskilt utsatta för utomrättsliga avrättningar på grund av sexuell orientering. Just därför att resolutionen mötte ett så starkt motstånd var den så viktig. Ska de homofientliga krafterna pressas tillbaka behöver de identifieras och synliggöras. Därför måste vi våga vara kontroversiella. Vi måste våga stå upp när andra tystnar, och vi måste vara beredda att få en och annan ovän. Därigenom kan man ta steg i rätt riktning även om man inte vinner internationellt gehör i alla lägen för sina frågor.
Jag tror att Carl Bildt minns från sin förra tid i riksdagen hur man då lyckades nå framgång i kampen för bland annat partnerskapslagstiftning för samkönade par genom att gång på gång lyfta fram frågan och pressa på.
Jag håller helt med Birgitta Ohlsson om att en världskonferens skulle vara en viktig arena och en viktig mötesplats för de progressiva krafter som i dag, även utanför Europa, står upp för HBT-personers rättigheter.
Min fråga till Carl Bildt blir när han nu avfärdar en världskonferens: Vilka andra arenor och andra mötesplatser vill du skapa för att de länder och politiker världen över som i dag står upp och kämpar för HBT-personers rättigheter ska få en möjlighet att träffas, knyta kontakter och flytta fram sina positioner?
Anf. 7 Carl Bildt (M)
Fru talman! Min farhåga när det gäller i första hand en konvention - det gäller kanske i någon utsträckning också för en konferens men framför allt en konvention - är kanske mindre den backlashrisk som nämndes. Den kan finnas, det är ingen tvekan om det. Vi har sett det i olika länder att tas de här frågorna upp leder det ibland till en temporär försämring av situationen. Jag är mer bekymrad över att det leder till en blockering av det arbete som kan äga rum inom ramen för de existerande instrument vi har och att man därmed hamnar i en situation att det blir mindre backlash men dock en blockering. Varken det ena eller det andra är någonting som är speciellt bra.
Jag vill ha, och anser dessutom att vi har, en svensk regering som står mycket stark i engagemanget för frihet, för demokrati och för rätt för alla människor i alla situationer i alla delar av världen. Det är ett gloriöst uttalande som sedan ska förvandlas till praktisk politik både när det gäller HBT och när det gäller olika typer av både diskriminering och förföljelse.
Då tror jag att för att vi ska vara så starka som möjligt i detta samlade engagemang är det viktigt att vi fullt ut utnyttjar de instrument som finns. De konventioner som vi har är, om de följdes till punkt och pricka, fullt tillräckliga och skulle skapa utrymme för detta. Men de respekteras inte, och instrumenten för att följa upp och bevaka är undermåliga eller i alla fall bristfälligt utnyttjade. Då ser jag som huvuduppgift att utnyttja dem och förbättra de instrumenten. Det handlar om reformering av FN-systemet, men inte bara det, utan vi har också instrument i Europa. Europarådet och i någon utsträckning också OECD och den europeiska unionen kanske kommer att få en tydligare komponent när det gäller mänskliga fri- och rättigheter.
Kan en konferens göra skillnad? Ja, på ett eller annat sätt gör varje konferens en skillnad, om inte annat så i någon form av budget.
Vi har haft en period - Birgitta Ohlsson var inne på det - med FN-konferenser av olika slag. Jag har varit engagerad i en del av dem genom åren. I FN-systemet, om jag håller mig till det, finns det lite av en konferenströtthet för ögonblicket. Det har varit väldiga anspänningar i alla tänkbara sammanhang huruvida dessa konferenser har fört frågorna framåt. Ja, det är ömsom vin, ömsom vatten. Men vi har sett under den senaste tiden under Kofi Annans period att det har varit mer skepsis att hålla stora konferenser därför att de kanske inte riktigt gett den utdelning som man hade hoppats på.
Samma sak verkar gälla här. Men vi får se. Att lansera en sådan här idé genom FN-systemet är jag inte övertygad om skulle leda framåt. Men Birgitta Ohlsson ställer den konkreta frågan till mig: Ska vi lyssna på förslag som kommer från någon annan? Ja, Brasilien nämndes. Jag vet ingenting om det, men svaret på frågan är i alla fall att det är klart att vi ska lyssna på det och se om det kan vara någonting och se om det finns stöd för det inom FN-systemet. Det tycker jag är relativt självklart, och det ser jag inte riktigt står i konflikt med det som jag säger i övrigt vad gäller arbetet för att eventuellt åstadkomma en konvention.
Det är den framgångsvägen som jag skulle vilja att vi bedrev inom ramen för det mycket starka engagemanget för frihet och demokrati och rätt för alla i alla länder i alla situationer, utnyttjande av de instrument och konventioner som finns. Så ska vi driva även denna fråga. Finns det sedan stöd eller möjligheter att framför allt inom FN-systemet, det är det som är det avgörande, göra någonting ytterligare ska vi självfallet se på de möjligheterna och lyssna till de initiativ som kan komma.
Anf. 8 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Jag vill tacka utrikesminister Carl Bildt för denna debatt om homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter internationellt sett. Vi som har deltagit i debatten noterar att detta har nämnts i regeringsförklaringen för första gången i svensk historia, och det förpliktar. Då måste vi också leverera och leva upp till de vackra orden.
Utrikesministern nämner att detta är en frihetsfråga, och det håller jag med om i allra högsta grad. Det som är oerhört viktigt när vi diskuterar dessa mera kontroversiella människorättsfrågor är att inte se dem som enskilda specifika ärenden utan faktiskt som en bas i rättighetssystemet.
Jag bekymras lite över när utrikesministern återigen nämner att de allmänna konventionerna om mänskliga fri- och rättigheter räcker och duger och att homosexualitet inkluderas. Det är klart att den grundläggande rättigheten att inte bli mördad, att få tycka och tänka fritt inkluderas i dem, men det finns inte någon konvention eller resolution i dag som specifikt nämner dessa frågor. Det gör att de hela tiden sätts på politiskt undantag som mörkerkrafter kan missbruka och utnyttja. Det är viktigt att betona. På samma sätt som vi feminister i historien har kämpat för att man ska prata om kvinnors rättigheter och lyfta upp dem specifikt, för att mänskliga rättigheter först bara var männens rättigheter, behöver man här sätta ned foten.
Avslutningsvis är det glädjande att utrikesminister Carl Bildt säger att han ämnar lyssna på Brasilien om frågan om en internationell HBT-kommission kommer upp. Jag hoppas att du inte bara lyssnar utan faktiskt också stöder den. Det har socialdemokratiska regeringar gjort tidigare, dock mycket svagt. Det har krävts många debatter och påtryckningar från kammaren för att det ska hända något i denna fråga. Jag hoppas att Sverige självklart ställer sig på samma sida som de länder som vågar stå upp för dessa rättigheter.
Anf. 9 Carl Bildt (M)
Fru talman! Det är bra att lyssna innan man pratar. Det är inte alltid så vanligt att denna regel observeras i politiken. Men jag lovar att lyssna, och jag är alldeles övertygad om att om inte annat kommer Birgitta Ohlsson att se till att vi får möjlighet att diskutera frågan vad det lider.
Det förefaller som om vi är rätt överens i de grundläggande frågeställningarna. Detta är en viktig fråga inom ramen för den stora viktiga frågan. Vi skulle göra saken lite av en otjänst om vi skilde ut den för mycket. Detta är en del av vårt försvar för frihet, demokrati och lika rätt och mot diskriminering. Här handlar det om diskriminering på grund av sexuell läggning. Då är det självfallet rätt som Birgitta Ohlsson säger, att det i olika konventioner inte i detalj står specificerat vad sexuell läggning och avvikelse i den delen kan vara. Jag är inte alldeles övertygad om att det internationella arbetet för att specificera det skulle vara helt produktivt. Men om konventionerna ger oss tillräckligt underlag att ta upp detta i bilateral dialog och i olika multilaterala forum ska vi utnyttja de möjligheter som finns i detta sammanhang. Sedan ska vi göra det med den effektivitet som ibland kräver viss selektivitet när det gäller när och hur vi gör det, så att vi inte skapar vare sig backlash eller de blockeringar i diskussionen som vi talade om.
Jag tackar Birgitta Ohlsson för debatten och även Hans Linde för bidragen och uttalar närmast förvissningen om att vi kommer att ha anledning att återkomma i frågan i denna konstellation i denna kammare.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.