Stödet till "de glömda barnen"

Interpellation 2005/06:223 av Skånberg, Tuve (kd)

av Skånberg, Tuve (kd)

den 26 januari

Interpellation 2005/06:223 av Tuve Skånberg (kd) till statsrådet Morgan Johansson (s)

Stödet till de glömda barnen

Den 15 december ställde jag en fråga till folkhälsominister Morgan Johansson angående stödet till kommunal och ideell verksamhet för barn i dysfunktionella familjer. Det är mycket välkommet när folkhälsoministern nu har svarat att regeringen ämnar fortsätta att ge särskilt stöd åt denna utsatta grupp barn.

Att barn i dysfunktionella familjer har kallats de glömda barnen beror på att de har fått mycket lite stöd av samhället. Detta gäller även i jämförelse med hur mycket samhället satsat på föräldrarna: psykiskt sjuka, missbrukare av alkohol och narkotika etcetera. Om regeringen nu menar allvar med att göra dessa barn till ihågkomna barn är det angeläget att medlen används effektivt och riktas så att de möter barnens behov av stöd och hjälp.

En stor del av kompetensen för att hjälpa dessa barn återfinns i dag inom den ideella sektorn, och ideella organisationer utför i dag en stor del av den verksamhet som riktar sig till de glömda barnen. Så har till exempel Hela Människan, IOGT, UNF, Rädda Barnen och KRIS nyligen bildat ett nätverk kring verksamhet riktad till de glömda barnen.

I sitt svar skriver statsrådet Morgan Johansson att regeringen fördelat medel inom området till kommunal verksamhet sedan 2001 genom länsstyrelserna. Han nämner däremot inte att ansökan om att få del av dessa medel enbart har kunnat göras av kommunerna eller kommunerna i samarbete med ideella organisationer @ inte av de ideella organisationerna själva.

Under åren efter 2001 visade det sig att många kommuner hade svårigheter att starta nya verksamheter eftersom kommunerna skulle medfinansiera dessa till hälften. Ofta fanns det rambeslut på grund av underskott i kommunernas sociala budgetar som begränsade i vilken omfattning nya verksamheter fick startas. Detta gjorde även att ideella organisationer som önskade göra något för dessa barn vid flera tillfällen fick glömma det. Eftersom en kommun var tvungen att stå bakom varje projekt fick organisationerna besked av länsstyrelserna att de inte fick ansöka om projektpengar.

I rapporten Vad gör kommunerna @ Om kommunernas stöd till barn som växer upp till missbrukande föräldrar (2005) visar IOGT:s juniorförbund Junis att det fortfarande bara är 57 % av landets kommuner som har stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar. En tredjedel av kommunerna avser att öka sina insatser, vilket kan vara behövligt då de fortfarande når endast 1@2 % av barnen till missbrukare.

Sannolikheten är dock stor att flera av de kommuner som i dag saknar stödverksamhet för de glömda barnen inte heller kommer att söka medel från regeringens nya satsning. Barnen i dessa kommuner @ som borde vara målgruppen för regeringens satsning @ kommer då att förlora alla möjligheter till stöd, eftersom de ideella organisationerna inte får ansöka om bidrag. Det viktiga borde inte vara att en kommun är involverad utan att kompetensen för området finns i ett projekt, vilket likaväl kan återfinnas inom den ideella sektorn. Ofta är det även där eldsjälarna och idéerna finns för att starta nya projekt.

Ett annat möjligt problem är om regeringen nu, till skillnad från satsningen 2001, smalnar av stödet så att det endast gäller barn till föräldrar som missbrukar alkohol och narkotika. Visserligen utgör denna grupp den största undergruppen inom begreppet glömda barn, men det finns även flera andra utsatta grupper av barn: barn till psykiskt sjuka, barn till föräldrar i fängelse, barn som bevittnar våld i familjen, barn till förståndssvaga föräldrar, barn som mist sina föräldrar etcetera. Redan i dag har kommunerna större fokus på barn till missbrukare, medan flera av de andra grupperna endast fångas upp av de ideella organisationerna.

Risken finns också att det går mode i vilka grupper som ges stöd, utifrån massmedial uppmärksamhet för tillfället, och att andra grupper då hamnar i skymundan. Detta beror till stor del på att det inte finns något helhetsgrepp över problematiken eller någon handlingsplan för hur samhället ska nå alla de glömda barnen och erbjuda dem hjälp. Som jag tidigare sade beräknar kommunerna i Junis undersökning att de endast når 1@2 % av alla de glömda barnen.

Det är också när man talar om problemet på detta sätt som det blir uppenbart att samhället inte klarar av uppdraget kring de glömda barnen utan bistånd från den ideella sektorn. Tyvärr kommer antalet drabbade barn inte heller att minska när användningen av alkohol nu ökar. Även om verksamheten utförs av ideella organisationer är det alltjämt av största vikt att finansieringen sker från allmänna medel och på kontinuerlig basis.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet Morgan Johansson:

1.   Vad ämnar statsrådet göra för att ideella organisationer ska kunna söka pengar från länsstyrelserna utan att en kommun står som medsökande?

2.   Vad ämnar statsrådet göra för att alla kategorier av utsatta barn i dysfunktionella familjer ska få del av stödet?

3.   Vad ämnar statsrådet göra för att utarbeta en handlingsplan med målsättningen att nå alla glömda barn?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2006-01-26 Anmäld: 2006-01-26 Svar fördröjt anmält: 2006-02-02 Besvarad: 2006-02-17
Debatt (7 anföranden)