Till innehåll på sidan

Socialtjänstens riskbedömningar i tvister om vårdnad, boende och umgänge

Interpellation 2008/09:513 av Berg, Marianne (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-05-13
Anmäld
2009-05-13
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-05-26
Sista svarsdatum
2009-06-01
Besvarad
2009-06-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 maj

Interpellation

2008/09:513 Socialtjänstens riskbedömningar i tvister om vårdnad, boende och umgänge

av Marianne Berg (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

I juli 2006 trädde nya regler om vårdnad, boende och umgänge i kraft. Vänsterpartiet deltog i egenskap av dåvarande samarbetsparti i arbetet med de nya vårdnadsreglerna.

Lagändringen syftade framför allt till att stärka barnperspektivet i föräldrabalken. Risken för att barnet far illa lyftes fram och den så kallade riskbedömning som domstol och socialtjänst ska göra betonades ytterligare. Av förarbetena (prop. 2005/06:99) framgår att om en förälder utsätter barnet eller någon annan i familjen för övergrepp är det i princip bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden (prop. 2005/06:99 s. 42, s. 51).

Socialtjänst och domstol ska ta hänsyn till barnets vilja i alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge samt verkställighet av beslut. Då barnets vilja inte knutits till en bestämd åldersgräns ökar möjligheterna att beakta även mindre barns vilja (prop. 2005/06:99 s. 45, s. 83). Domstolen ska verka för att föräldrarna når en samförståndslösning men av motiven till 42 kap. 17 § rättegångsbalken framgår att domstolen ska vara försiktig med att verka för eller acceptera en samförståndslösning i de fall där den ena föräldern gjort sig skyldig till våld eller övergrepp mot den andra föräldern, barnet eller något syskon till barnet (prop. 2005/06:99 s. 104).

När det gäller verkställighet av ett avgörande om vårdnad eller boende ska polishämtning endast kunna användas om barnet riskerar att lida allvarlig skada av att vara kvar i den miljö där barnet vistas. Hämtning av barn till umgänge ska bara förekomma i rena undantagsfall. Enbart det förhållandet att en förälder systematiskt försöker sabotera barnets umgänge med den andra föräldern är inte ett tillräckligt skäl för att besluta om hämtning (prop. 2005/06:99 s. 74 ff).

Det har nu kommit till min kännedom att tillämpningen av den nya lagstiftningen inte fungerar i praktiken. Socialtjänsten gör inte alltid de riskbedömningar som krävs för att skydda ett barn som varit utsatt för eller riskerar att utsättas för övergrepp, trots lagändringarna och skrivningarna i förarbetena. Våld mot barn och kvinnor tenderar fortfarande att osynliggöras i ordalag som ”familjekonflikter” i socialtjänstens utredningar. Utredningarna fokuserar ofta mer på föräldrarnas konflikt än på barnets bästa. Vidare beaktas inte alltid barnets egen vilja, vilket var ett av huvudsyftena med lagändringen 2006. Detta är mycket allvarligt eftersom socialtjänstens utredningar i praktiken ofta blir helt avgörande för domstolens beslut. Därför bör socialtjänstens tillämpning av de nya vårdnadsreglerna enligt min och Vänsterpartiets mening utvärderas fortlöpande.

Statsrådet hänvisar i ett tidigare svar på en skriftlig fråga (2008/09:178) till en rapport från IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete) som visar att kunskapsläget när det gäller riskbedömningar är begränsat. Därför är det självfallet bra att IMS har inlett ett utvecklingsarbete för att ta fram kriterier för socialtjänstens riskbedömningar. Statsrådet skriver dock i sitt svar att det tar tid att utveckla vetenskapligt underbyggda metoder och att det därför kommer att dröja ytterligare innan socialtjänsten har de verktyg de behöver för att kunna göra tillförlitliga bedömningar. I likhet med statsrådet kan jag inte låta mig nöja med detta.

De nya vårdnadsreglerna har i skrivande stund varit i kraft i över två år. Lagstiftaren och regeringen bör hålla sig uppdaterade om utfallet av en lagändring för att kunna avgöra om några ytterligare åtgärder behöver vidtas.

Med hänvisning till vad som anförts vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder med anledning av vad som anförts om socialtjänstens riskbedömningar i frågor om vårdnad, boende och umgänge?

Debatt

(7 Anföranden)

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 64 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Marianne Berg har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder med anledning av vad som anförts om socialtjänstens riskbedömningar i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Bakgrunden till interpellationen är de ändringar i föräldrabalken som genomfördes den 1 oktober 2006 och som bland annat innebär att domstolen inte ska döma till gemensam vårdnad i de fall en förälder utsätter barnet eller någon annan i familjen för övergrepp eller om föräldrarna har allvarliga samarbetssvårigheter. I samband med lagändringen betonades också att socialnämnden och domstolen vid bedömningen av barnets bästa särskilt ska fästa avseende vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Jag vill betona att det är ett tudelat ansvar att göra riskbedömningar i ärenden om vårdnad, boende och umgänge. Socialtjänsten har sin viktiga del i ansvaret i samarbetssamtal när den medverkar till avtal mellan föräldrar i frågor om vårdnad, boende och umgänge och inte minst när den genomför utredningar på uppdrag av domstolen att bedöma risken för att barnet på något sätt far illa. Därefter ska domstolen göra en egen självständig riskbedömning. Socialtjänstens arbete med samarbetssamtal och riskbedömningar i samband med såväl samtal som avtal och utredningar är komplext och kräver kunskap och erfarenhet. Socialtjänstens arbete ska vila på kunskap, och socialsekreterarna ska ha lämplig kompetens och erfarenhet för sina uppgifter oavsett om de arbetar med familjerättsuppgifter eller utreder barn som far illa. Under mandatperioden har jag arbetat för att kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten ska ske mer enhetligt och långsiktigt. Därför läggs under 2009 grunden till ett framtida gemensamt arbete mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting som syftar till en plattform för samordnade och långsiktiga insatser till stöd för en evidensbaserad praktik. Avsikten är att ett första avtal ska träda i kraft under 2010. Familjerättssekreterares kompetens ingår i uppdraget till Barnskyddsutredningen som lämnar sitt betänkande i mitten av juli. Marianne Berg hänvisar i sin interpellation till ett frågesvar jag lämnade i november 2008 (fråga 2008/09:178) i vilket jag redogör för de åtgärder jag vidtagit sedan lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 2006 för att utveckla socialtjänstens arbete. Socialstyrelsen och Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, IMS, hade 2007 ett uppdrag att sammanställa kunskap om medverkan till metodutveckling för hur riskbedömningar ska göras i detta slags ärenden. Tyvärr kunde man konstatera att kunskapsunderlaget är bristfälligt, inte bara i Sverige utan också i andra delar av världen. IMS fortsätter därför nu på regeringens uppdrag med att utveckla metoder för riskbedömningar i socialtjänstens arbete inom familjerätten. Detta slags arbete tar tid - och måste få ta tid för att det ska bli långsiktigt och hållbart. Jag svarar också att en viss tid bör förflyta innan lagändringar följs upp och utvärderas för att man ska kunna få ett väl underbyggt underlag. Jag har ingen annan uppfattning i den frågan i dag. Dock visade, vilket jag också beskrev i mitt frågesvar, en enkät som Socialstyrelsen skickade ut till kommunerna att det redan före lagändringen gjorts riskbedömningar i socialtjänsten i samband med utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Det arbetet fortsätter givetvis parallellt med utvecklingsarbetet som leds av IMS. Helt nyligen har IMS gett ut en rapport, Standardiserade bedömningar i samband med utredningar om vårdnad, boende och umgänge , som redovisar forskningsläget. I övrigt har ett utvecklingsarbete tillsammans med Socialstyrelsens socialtjänstavdelning och praktiskt verksamma familjerättshandläggare och forskare inletts. Avslutningsvis vill jag understryka att arbetet med att ta fram metoder för riskbedömningar är mycket angeläget. Jag anser fortfarande att det arbetet måste få ta den tid det tar för att bli evidensbaserat och hållbart.

Anf. 65 Marianne Berg (V)
Fru talman! Det vi debatterar i dag är angeläget. Vänsterpartiet arbetade mycket hårt för en förändring i föräldrabalken, eftersom vi såg att barnets bästa alltför ofta kom i skymundan. Mycket är gjort, men det krävs att vi gör mer - och vi kanske ska påskynda det samarbetet. Det har gått snart tre år sedan lagen blev synlig i de utredningar som har gjorts, bland annat i socialtjänsten och i domstolarna. Jag anser att tre år är en lång tid, och vi borde ha fått ut mer av den tiden. Hur utvärderingen har gått är en fråga som vi måste kunna besvara. Det gäller speciellt ministern, eftersom det är ministern och regeringen som nu har ansvaret för att se till att barnets bästa alltid kommer i första rummet. Fru talman! Efter snart tre år har det naturligtvis skett en del förbättringar, men det finns alltför många indikationer på att lagstiftningen inte fungerar fullt ut i praktiken. Det är sorgligt att konstatera att socialtjänsten inte alltid gör de riskbedömningar som krävs för att skydda ett barn som har varit utsatt för eller riskerar att bli utsatt för övergrepp. Det våld som många kvinnor och barn i vårt samhälle dagligen utsätts för måste tas på allvar, inte osynliggöras i socialtjänstens utredningar, till exempel familjebråk eller familjekonflikter. Det är upprörande. Vi måste se vad som verkligen händer, nämligen att i vårt samhälle utsätts många kvinnor och barn för misshandel, trakasserier och sexuella övergrepp. Vi måste tala klarspråk. Vi måste skriva i klartext vad som händer. Om myndigheterna inte gör det, hur ska vi då få en förändring i samhället och korrekta domstolsbeslut? Statsrådet tar upp i sitt svar att ansvaret för att göra riskbedömningar i tvister om vårdnad, boende och umgänge är tudelat, det vill säga att socialtjänsten gör en riskbedömning i samband med utredningen och domstolen har sedan att göra en självständig riskbedömning. Det är bra om det fungerar fullt ut. Problemet i dag är att domstolarna sällan gör självständiga riskbedömningar. I stället lutar de sig helt på de utredningar som följer genom alla rättsliga instanser. Vi får inte sticka under stol med att många utredningar fortfarande är undermåliga. Vad leder dessa fel och brister till? De leder naturligtvis till att om inte domstolarna följer vad de själva ska göra, det vill säga en självständig riskbedömning, blir resultatet att domen grundas på felaktiga underlag. Det är inte bara sorgligt att konstatera utan även totalt oacceptabelt att dessa ärenden som berör kvinnor och barn i så stor utsträckning inte tas på allvar. Om dessa ärenden verkligen hade tagits på allvar tror jag att vi hade sett en klart förbättrad situation efter tre år. Ministern har också i sitt svar redogjort för en del som regeringen har på banan. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Det här gäller barn, och då får ministern skynda på arbetet. Nu måste vi på allvar komma till rätta med de fel och brister som fortfarande existerar för riskbedömningar. Vad vill statsrådet göra här och nu för att socialtjänsten ska genomföra de riskprogram som lagen verkligen kräver och domstolen göra sina egna självständiga riskbedömningar? Hur följer statsrådet upp att detta verkligen sker?

Anf. 66 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Låt mig först säga att barns möjlighet att själva få komma till tals har varit en av de allra viktigaste frågorna för mig att förändra i positiv riktning. Jag menar att barns rättsskydd och möjlighet att självständigt få uttrycka sin vilja har tidigare haft en alldeles för liten omfattning och varit för dåligt respekterad. Vi har försökt att arbeta in i socialtjänstlagen genom redan gjorda förändringar och förhoppningsvis med hjälp av kommande förändringar ett stärkt skydd och förstärkta rättigheter för barnen. Vi talar mycket om barnkonventionen och barnperspektiv i vårt land, men jag menar att vi alltför dåligt lever upp till dem både lagstiftningsmässigt och tillämpningsmässigt. Därför är en förändring en hjärtefråga för mig. Därför genomförde vi förändringar i socialtjänstlagen 2007. De handlade om att barn ska ha rätt att få komma till tals och få sin vilja dokumenterad i samband med utredningar. Detta ska vara en av delarna i beslutsunderlaget för socialtjänsten. Det handlar självklart också om att lyssna in barnen i fråga om vårdnad, boende och umgänge. Barnets bästa är inte ett alldeles entydigt och enkelt begrepp. Det handlar naturligtvis också om att ha en bra barnkompetens hos socialtjänsten för att göra dessa avvägningar och bedömningar på ett relevant och rimligt sätt. Här kommer de förslag som vi har lagt fram om att ha mer av evidensbaserad praktik inom socialtjänsten förhoppningsvis att göra skillnad framöver. Det finns naturligtvis många kompetenta socialtjänstarbetare i vårt land, men det finns också en del som kanske får ta sig an de allra svåraste uppgifterna när de är alldeles nytillträdda på arbetsmarknaden. Vi vet hur svåra uppgifter det kan handla om när enskilda människor har kommit i kläm. Därför är det viktigt att säkra att de som sysslar med barnutredningar tydligt ska ha denna barnkompetens och ha erfarenhet i att göra den typen av riskbedömningar. Den utredning som jag väntar till mitten av juli, att stärka barns skydd och rättigheter, är viktig i sammanhanget. Här hoppas jag få ännu fler förslag för att lagstiftningsmässigt kunna göra förändringar framöver. Jag har bett om att utredningen ska ge en helhetssyn när det gäller att stärka barns skydd och rätt. Vi har inte varit overksamma i alla fall. Låt mig säga att vi i regleringsbrevet för 2008 gav Socialstyrelsen i uppdrag, via IMS, att ta fram kunskap för riskbedömningar. Problemet är att det finns så lite kunskap att tillgå. Ämnet är så lite beforskat både i Sverige och i andra länder. Därför handlar det om ett utvecklingsarbete, och utvecklingsarbete tar lite tid. Jag beklagar det, men så är faktiskt verkligheten. Socialstyrelsen gick också ut med en enkät till familjerättssekreterare i sammanhanget, bland annat till medlemmar i Familjerättssocionomernas Riksförening för att nå personer som man vet arbetar med familjerättsliga frågor. En del svarade enskilt, och andra svarade gemensamt för en hel arbetsgrupp. Av de svaren kan vi se att många använder sig av ett risktänkande i ärendena. Man bekräftar också att lagändringen har gjort det tydligare att en sådan ska ingå. Det har gjort att man har tänkt en gång till och blivit tydligare i sina formuleringar. En svårighet man lyfter fram är att bedöma olika källors trovärdighet. Vi inser alla att det är där problemen ligger, det vill säga att väga olika berättelser och versioner mot varandra. Familjerättssekreterarna efterlyste i enkätundersökningen mer kunskap, och de ser fram emot metodutveckling på området. I mitt nästa inlägg vill jag berätta om vad vi skrev i regleringsbrevet för 2009.

Anf. 67 Marianne Berg (V)
Fru talman! Detta är ett väldigt angeläget område som statsrådet själv har tagit upp och som jag skrivit en interpellation om. Men arbetet måste följas upp mycket tydligare, och det måste påskyndas, anser jag. Det gäller ju barn. Hur länge ska utsatta barn få vänta? Under tiden tvingas många barn - det är fakta - att umgås och leva med förövaren. Det är totalt oacceptabelt. Barn kan inte, som jag skulle kunna göra, packa sin väska och gå. Fortfarande saknas kriterier för riskbedömningar. Uppföljning och utvärdering av myndigheternas utredningar och domstolsbeslut saknas fortfarande. Det måste göras ett stort arbete på det området. Socialtjänsten talar inte alltid med de berörda barnen. Detta är under all kritik. Statsrådet känner till att så kan ske i vissa fall. Det betyder att barnets egen vilja absolut inte beaktas. I utredningar och forskningen på området har vi sett exempel på att barnets vilja och inställning alltför ofta negligeras. Det är skrämmande, det gäller barn. Barnets bästa måste naturligtvis vara ledstjärnan för allt utredningsarbete. Vänsterpartiet har många gånger tagit upp att vi på allvar måste se över socialtjänstens utredningar i mål om vårdnad, boende och umgänge och hur dessa ska kunna kvalitetssäkras. Detta har vi inte fått regeringen med oss på och inte fått gehör för. Många med mig undrar naturligtvis varför. Många föräldrar kontaktar i dag Barnombudsmannen därför att de tror att denna myndighet är den instans som till sist, när alla andra möjligheter är uttömda, har möjlighet att granska om principen om barnets bästa verkligen har efterlevts i utredningsarbetet. Men det är inte Barnombudsmannens uppgift utan i stället JO:s uppgift. Det är till JO som föräldern ska vända sig till. I JO:s uppdrag ingår att övervaka att myndigheter och domstolar avgör alla ärenden och fattar beslut enligt principen om barnets bästa. Men Vänsterpartiet har sett att barnets bästa i JO:s uttalanden hamnat i skymundan. JO tittar ofta inte på innehållet i en utredning utan endast om det har begåtts några formella fel. Just därför anser jag att Barnombudsmannen bör ges befogenhet att granska om ett enskilt ärende behandlas i enlighet med principen om barnets bästa. Inte heller det här har regeringen tagit till sig, och Vänsterpartiets motion avslogs. Jag, och jag tror många med mig, undrar åter varför. Att frågan om att ta fram metoder för riskbedömningar är av största vikt håller jag till fullo med om, men det tar för lång tid. Jag tycker att arbetet måste påskyndas. Under denna väntan skulle regeringen naturligtvis ha kunnat agera i andra lägen för att förbättra för barns situation. En sak om jag har tagit upp är just Barnombudsmannens roll. Som sagt var fick vi inte gehör för det. Då tolkar jag det som att regeringen anser att man gör sitt bästa i allt vad gäller barns utsatthet. Är denna min tolkning rätt?

Anf. 68 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Jag skulle också önska att väldigt mycket hade gjorts mycket tidigare, men det kan jag tyvärr inte ta ansvar för. Det är Marianne Berg mer ansvarig för än jag, eftersom Marianne Bergs parti ingick i det tidigare regeringsunderlaget. Det hade varit bra om vi hade varit mycket längre fram i dessa delar. Vi har gjort otroligt mycket. Marianne Berg säger att det saknas kriterier och att man måste göra ett stort arbete där. Det är precis det vi gör. I regleringsbrevet till Socialstyrelsen för 2009 har vi gett uppdraget, och det kommer att göras via IMS, att utföra ett utvecklingsarbete just när det gäller riskbedömningarna. De här bedömningarna ska inte bara handla om risk för fysisk misshandel utan också för psykisk utsatthet, för omsorgsbrist, för sexuella övergrepp och för bortförande av barn. I det här arbetet involveras både forskare och praktiker. Praktikerna kommer att delta i pilottester av instrument och metoder både som utförare, om det är det som föreslås, och med sina erfarenheter av att möta människor i sitt dagliga arbete. Jag tror att det här är ett väldigt bra sätt att göra ett utvecklingsarbete på. Forskare och praktiker jobbar tillsammans. Det är precis det som vi kallar för evidensbaserad praktik och som är en framkomlig väg när så mycket kunskap fortfarande saknas. Då kan det ske ett metodutvecklingsarbete parallellt med den senaste forskningen. Min ambition är dessutom att på hela socialtjänstens område upparbeta öppna jämförelser. Vi har påbörjat det. Vi har en äldreguide på plats när det gäller äldreomsorgen. Men avsikten är att använda sig av benchmarking, att jämföra hur man lyckats på hela socialtjänstens område. Här är ett naturligt kriterium att titta på i vilken utsträckning som barn har fått komma till tals. Det kan vi mäta nu när vi fått ett metodverktyg som heter BBIC när det gäller utredningsförfarandet. Det finns särskilt med som en punkt. Det är ingen risk att det glöms bort därför att metodverktyget finns framme. De som använder den typen av verktyg glömmer ingenting, de låter barnen få komma till tals, de dokumenterar, det är en del av beslutsunderlaget. Det är så vi måste arbeta - strukturellt, metodiskt, ta vara på erfarenheter för att få fram bra metoder och sedan se till att de metoderna implementeras överallt. Jag är väldigt glad åt att socialtjänstens medarbetare är så öppna och receptiva. När det kommer nya kunskapsunderlag, när det kommer nya metoder deltar man på utbildningar i väldigt stor utsträckning. Man vill ta till sig de nya sätten. Man känner sig säkert begränsad när man inte har haft den tillgång till metodverktyg som jag tycker skulle ha varit på plats långt mycket tidigare. Jag har använt väldigt mycket tid för att komma framåt i den här frågan därför att barns rätt och möjlighet att komma till tals och få bli dokumenterade i alla typer av utredningar inom socialtjänstens ram är centralt och viktigt för mig. När det gäller domstolsförfarandet är det Justitiedepartementet som ansvarar för den lagstiftningen och också för en kommande utvärdering av utfallet på det området.

Anf. 69 Marianne Berg (V)
Fru talman! Vänsterpartiet har aldrig suttit i en regering; däremot var vi väldigt pådrivande i dessa frågor, och det kom ett nytt lagförslag 2006. Det är det vi ska se till efterföljs i dag, och det är Maria Larssons regering som bär det ansvaret. Jag vill inte framföra någon kritik mot socialsekreterarna. Jag vet vilket dilemma de sitter i. Vänsterpartiet har vid flertalet tillfällen tagit upp socionomutbildningen. Den utbildningen måste förbättras när det gäller barnperspektivet, riskbedömningar och mäns våld mot kvinnor och dess konsekvenser. Att förbättra grundutbildningen är ett måste. Det är inte sjyst, anser jag, att en nyutexaminerad socialsekreterare ska bära ansvaret för mycket utsatta, för utbildningen är inte heltäckande. Till detta kommer att socialsekreterarna som arbetar med denna typ av utredningar naturligtvis måste ha en kompetensutveckling. De kan ha arbetat med dessa frågor i många år och måste hela tiden ha tillgång till kompetensutveckling. Jag anser att man måste föra in att de måste ha en kontinuerlig handledning i de här ärendena. Det är inte ofta det förekommer, och det handlar om resurser. Det är av största vikt också. Som sagt måste man tillse att det fortsatta arbetet får denna kontinuitet. Det är angeläget att ta med alla aspekter. Har ministern tillsammans med sina kolleger i regeringen fört samtal om hur socionomutbildningen ska kunna förbättras när det gäller barnperspektivet? Hur ska de nyutexaminerade socialsekreterarna kunna få verktyg i sitt arbete så att de på ett korrekt och för alla parter bra sätt kan få arbetet att flyta på så bra som möjligt?

Anf. 70 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Vi har försökt täcka in alla konsekvenser och få alla pusselbitarna på plats därför att vi ser att det här är en så viktig fråga. Barn som lever i en utsatthet och barn som far illa har inte själva så starka röster. Det är en hög angelägenhetsgrad att se till att de får komma till tals och att de, när samhället fattar beslut, blir informerade, är delaktiga och får lämna sina bidrag till att forma en lösning som kan bli till barnets bästa. Om jag tittar bakåt ser jag att detta inte har fungerat väl. Det behöver göras mycket förändringar. Vi har gjort en hel del redan. Just problematiken för socialsekreterarna har vi bett Kerstin Wigzell ta upp i sin utredning, som ju egentligen ska titta på om vi behöver en särskild lag för att stärka barnskyddet - alltså en särskild barnskyddslag som skulle brytas ut ur den ramlag som socialtjänstlagen i dag utgör. Vi har bett henne att titta på om man på något sätt kan säkra barnkompetensen hos socialsekreterare. Den utredningen kommer nu i mitten av juli. Jag har ännu inte svar på vad hon har kommit fram till, men hon har fått ett särskilt uppdrag att titta just på den här delen. Vi ser att den är en viktig pusselbit att få på plats. Som socialsekreterare ska man ha verktygslådan full med användbara verktyg, och då handlar det om ett långsiktigt metodutvecklingsarbete - att titta på vad forskningen säger och att ta till sig inte bara den nationella utan också den internationella forskningen för att få största möjliga kunskap. Detta har varit lite beforskat. Vi har inte tillgång till så mycket. Jag hoppas att det ska ske en väldig utveckling av forskning på det här området, därför att vi är betjänta av det, inte bara i Sverige utan också i andra länder. Jag tackar Marianne Berg för visat intresse i en mycket viktig fråga - en viktig fråga för mig och för den sittande regeringen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.