socialtjänstens arbete med barn

Interpellation 2004/05:631 av Hellquist, Solveig (fp)

av Hellquist, Solveig (fp)

den 23 maj

Interpellation 2004/05:631

av Solveig Hellquist (fp) till statsrådet Morgan Johansson om socialtjänstens arbete med barn

Det har talats mycket om apatiska barn under senare tid. Det är en grupp barn som vi tidigare inte haft kunskap om och som far mycket illa i Sverige i dag. Hanteringen av de här barnen innebär tyvärr att vi satt taket väldigt högt för hur mycket barn ska tåla @ trots allt tal om barnkonventionen och barns bästa. Om inte dessa barn behöver samhällets stöd och skydd är frågan vilka barn som kan bedömas behöva det.

I Sverige finns andra grupper av barn som far illa eller riskerar att utvecklas ogynnsamt, vars problem vi känt till i decennier. Det är barn till missbrukare, psykiskt sjuka eller barn som växer upp med föräldrar med bristande förmåga att tillgodose deras behov. Socialtjänsten har ett stort ansvar för alla dessa barn.

Hur ser då situationen ut i verkligheten? Vilket stöd får barnen i praktiken? Jag vill peka på några (miss-)förhållanden som är dokumenterade i olika rapporter, däribland Socialstyrelsens rapport Social tillsyn 2003.

Personal som har anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen fullgör @ av olika skäl @ inte sin skyldighet i tillräcklig utsträckning.

Endast cirka hälften av alla anmälningar om att barn far illa leder till utredning av kommunernas socialtjänster. Det uppgav Ekot för något år sedan efter att ha kartlagt 200 av landets 290 kommuner. I fjol gjordes totalt 48 500 anmälningar i dessa kommuner. 24 700 ledde till utredning. Socialstyrelsen konstaterar också i sin rapport att många anmälningar inte utreds.

Barn inom familjehemsvården liksom placeringar på institutioner följs inte upp.

Barn som har behov av barnpsykiatriska insatser får inte den hjälp de behöver. Vi känner alla till de långa köerna till barnpsyk.

Barnperspektivet har fortfarande inte fått genomslag. Barn där vuxnas problem står i centrum har svårt att få stöd och behandling.

Det är på sina håll svårt att rekrytera kvalificerad personal till arbetet med barn och familjer inom socialtjänsten.

Kommunerna väntar ibland alltför länge med att utreda barn som far illa.

I länsstyrelsens tillsyn visar verksamhetsområdet: barn och unga familjer, flest brister. I drygt 40 % av tillsynsärendena konstateras brister.

Vidare finns en tendens att behovsbedömningen anpassas till de resurser som finns inom socialtjänsten. Den sätts inte i relation till det enskilda barnets behov av behandling. Trots att antalet anmälningar ökar visar HSB-hemmen en minskad efterfrågan på behandlingshemsplatser.

Förebyggande insatser för barn och ungdomar som socialtjänsten finansierat dras in.

Kommunerna har svårt att rekrytera och stödja kontaktpersoner och kontaktfamiljer som tillsammans med stödsamtal är de vanligaste insatserna för barn i den frivilliga socialtjänsten.

Kommunerna har också svårt att rekrytera familjehem @ särskilt till barn med neuropsykiatriska funktionshinder.

Man räknar också med att endast två av tio av anmälningar som handlar om barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn leder till åtal. Alltför många förundersökningar läggs ned. Alltför många utsatta barn och namngivna gärningsmän förhörs inte.

Barn som far illa, men då LVU inte är tillämplig, hamnar ofta i en gråzon utan stöd.

I dag får barn och ungdomar ofta hjälp och stöd först när problemen blivit befästa och svårlösta. Att sätta in åtgärder först i tonåren är dessvärre ofta för sent. Ungdomarna har då redan många misslyckanden bakom sig och har befäst ett destruktivt beteende. Vi måste också återupprätta alla abdikerade föräldrar och vuxna. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa barn och ungdomar med problem om vi inte räknar med föräldrarna.

Som politiker måste vi lägga problemen på bordet och se att socialtjänstens arbete måste förändras i grunden.

Jag har pratat med några socialsekreterare den senaste tiden som bekräftar att det är inte mycket socialtjänsten kan göra i dag för att faktiskt hjälpa utsatta barn. Att erbjuda kontaktpersoner @ som inte finns @ eller stödsamtal hos en kanske oerfaren sekreterare är inte tillräckligt för att hjälpa utsatta barn.

Det finns förstås även goda exempel på hur socialtjänsten arbetar. Många arbetar dock ofta på ungefär samma sätt som för 20 år sedan. Man brottas med samma problem som då och som i viss mån har förvärrats.

Jag vet att det pågår en parlamentarisk utredning för närvarande och jag hoppas verkligen att den mynnar ut i att de förebyggande och de tidiga insatserna kommer att prioriteras liksom att socialtjänsten får bättre "muskler" i framtiden.

Mina frågor till statsrådet är:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av ovan beskrivna problembilder?

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att påskynda förändringsarbetet inom socialtjänsten?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2005-05-23 Anmäld: 2005-05-24 Svar fördröjt anmält: 2005-06-01 Besvarad: 2005-06-08