Skattepolitik för minskad barnfattigdom
Interpellation 2010/11:233 av Jansson, Eva-Lena (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-02-25
- Anmäld
- 2011-02-28
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-03-02
- Sista svarsdatum
- 2011-03-14
- Besvarad
- 2011-03-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2010/11:233 Skattepolitik för minskad barnfattigdom
av Eva-Lena Jansson (S)
till finansminister Anders Borg (M)
I Rädda Barnens årsrapport 2010 över barnfattigdom i Sverige kan man läsa att barnfattigdomen har ökat under de senaste åren. Enligt Rädda Barnen har Sverige utan tvekan de resurser som behövs för att se till att inga barn diskrimineras och marginaliseras på grund av sina föräldrars ekonomiska ställning. Men enligt Rädda Barnen så medverkar i stället den ekonomiska politiken till att utestänga barn från självklara rättigheter.
Under hela förra mandatperioden så hade regeringen som ett återkommande mantra att skattesänkningar var svaret på alla samhällsproblem.
Min fråga till finansminister Borg är därför följande:
Vilka åtgärder är finansministern beredd att vidta på det finanspolitiska området, exempelvis gällande skatter, för att minska barnfattigdomen i Sverige?
Debatt
(15 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:233
Webb-tv: Skattepolitik för minskad barnfattigdom
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:78 Tisdagen den 29 marsProtokoll 2010/11:78 10 § Svar på interpellation 2010/11:233 om skattepolitik för minskad barnfattigdom
Protokoll från debatten
Anf. 94 Anders Borg (M)
Herr talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta på det finanspolitiska området, exempelvis gällande skatter, för att minska barnfattigdomen i Sverige.
Den främsta förklaringen till att hushåll har låg ekonomisk standard är att de saknar arbete. Regeringen har sedan den tillträdde 2006 fört en politik för att stärka arbetslinjen och bryta de senaste decenniernas växande utanförskap. Genom jobbskatteavdragen och reformerna inom arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen har regeringen minskat trösklarna in på arbetsmarknaden. Åtgärderna har främst riktats mot svaga grupper. Forskningsrapporter pekar också på att drivkrafterna för arbete hos ensamstående kvinnor med barn stärkts väsentligt.
På kort sikt kan åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta leda till ökade inkomstskillnader. På lite längre sikt bedöms dock regeringens politik leda till 140 000 fler personer i varaktigt arbete. Inkomsterna bedöms även öka relativt sett mest bland de sämst ställda. Det är genom att fler arbetar och färre försörjer sig på sociala ersättningar som inkomstskillnaderna och risken för fattigdom gradvis minskar. Den långsiktigt bästa fördelningspolitiken är därför att få fler i arbete. Här är jobbskatteavdragen av central betydelse.
Jobbpolitiken har sedan den kraftiga internationella lågkonjunkturen inriktats på att motverka att arbetslösheten biter sig fast. Tack vare en ansvarsfull finanspolitik kan en expansiv politik för att förstärka och temporärt komplettera regeringens tidigare åtgärder drivas. I januari 2011 var exempelvis antalet sysselsatta i åldrarna 15-74 år 136 000 personer fler jämfört med samma period 2010, och antalet långtidsarbetslösa var 23 000 personer färre. Siffrorna understryker att återhämtningen i den svenska ekonomin är bred och går snabbt.
Regeringens ansvarsfulla finanspolitik har därtill skapat utrymme för att under 2009-2012 höja ett flertal transfereringar för att förstärka inkomsterna för ekonomiskt utsatta. Höjningarna av flerbarnstillägget och bostadsbidraget har särskilt riktats mot hushåll med barn.
I tillägg till omfördelning via ekonomiska ersättningar är även offentligt finansierad vård, skola och omsorg en central komponent i att utjämna människors livsvillkor och välfärd.
Inkomstskillnaderna minskas med cirka en femtedel om också den offentliga konsumtionen beaktas.
För att säkra och stärka välfärden har statsbidragen till kommun- och landstingssektorn höjts med sammanlagt 25 miljarder kronor 2010-2011. Av dessa medel är 5 miljarder kronor permanenta.
Tillsammans med regeringens reformer för att stärka kvaliteten i utbildningsväsendet är dessa satsningar centrala för att utjämna barns livsvillkor och välfärd över tid.
Anf. 95 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag tackar finansminister Anders Borg för svaret. I min interpellation skriver jag att Rädda Barnens årsrapport från 2010 om barnfattigdom visar att barnfattigdomen har ökat under de senaste åren. Enligt Rädda Barnen har Sverige utan tvekan de resurser som behövs för att se till att inga barn diskrimineras eller marginaliseras på grund av sina föräldrars ekonomiska ställning. Rädda Barnen menar dock att den ekonomiska politiken medverkar till att utestänga barn från självklara rättigheter.
Därav min fråga till statsministern: Vilka åtgärder är finansministern beredd att vidta på det finanspolitiska området för att minska barnfattigdomen?
I sitt svar räknar finansministern upp ett antal saker som han har gjort, men jag kan inte riktigt känna igen mig i beskrivningen av hur dessa skulle leda till minskad fattigdom.
Det bästa sättet att bryta fattigdom är arbete. Det näst bästa sättet är arbete. Det tredje bästa sättet är arbete. Arbete är nödvändigt för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom. Det är viktigt att arbetet är på heltid och att man har en tillsvidareanställning med kollektivavtalsenliga löner.
Problemet är att regeringens politik inte är någon aktiv arbetsmarknadspolitik. Över 100 000 personer är långtidsarbetslösa. Många av dem är inlåsta i fas 3 och blir utestängda från utbildning. Och är det något man vet från forskningen så är det att en aktiv arbetsmarknadspolitik och en aktiv utbildningspolitik leder människor vidare till jobb. Det är en bro från ett jobb till ett annat.
I svaret skriver finansministern att regeringen har minskat trösklarna in på arbetsmarknaden genom reformer inom arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen. Man kan diskutera om det är reformer eller bestraffningar. Ingenstans kan jag utläsa hur försämrad ersättning för de arbetslösa har skapat nya jobb. Ingenstans kan jag heller utläsa hur utförsäkring av sjuka skapar nya jobb.
När föräldrar blir fattiga för att de är utan jobb eller sjuka blir också deras barn fattiga. Därför är det viktigt att fråga hur regeringen ska göra för att minska barnfattigdomen. Barnen drabbas ju av regeringens bristande arbetsmarknads- och utbildningspolitik.
Finansministern skriver att jobbskatteavdraget är av central betydelse. Det är själva kärnan. Regeringens lösning på barnfattigdomen är sänkt skatt. Det är ett lite fattigt svar, om jag får kritisera finansministern. Jag skulle önska att finansministern i stället hade sagt: Vi ska göra något. Vi ska förändra vår arbetsmarknadspolitik, för vi vet att barn till arbetslösa drabbas av fattigdom.
Det är viktigt att minska arbetslösheten och se till att människor lättare får tillsvidareanställning och heltidsanställning. Detta har regeringen motarbetat, vilket är en brist. Det är också viktigt att avskaffa fas 3 där man låser in människor i långtidsarbetslöshet. De och framför allt deras barn drabbas hårt.
Men regeringen verkar inte vilja göra något åt barnfattigdomen.
Herr talman! Jag skulle vilja höra varför regeringen verkar så nöjd och inte tänker göra något för att minska barnfattigdomen.
Anf. 96 Johnny Munkhammar (M)
Herr talman! Jag hoppas att vi har en bred enighet i kammaren om att barnfattigdom är ett samhällsproblem, att Sverige inte ska ha fattiga barn, att alla barn ska kunna växa upp under goda förhållanden och att vi måste lägga in stor kraft för att bekämpa den barnfattigdom som möjligen finns.
För att kunna utvärdera om den politik som förs leder till minskad eller ökad barnfattigdom måste man först komma fram till hur situationen ser ut.
Läser man Rädda Barnens intressanta rapport kan man notera att Rädda Barnen tittar på två olika definitioner av barnfattigdom.
Den ena definitionen visar att barnfattigdomen i Sverige har minskat kraftigt - den har halverats sedan 1997. Den andra definitionen visar att det har varit en ökning.
Hur kan två definitioner leda till så vitt skilda resultat? Den definition som visar att vi har haft en halvering av barnfattigdomen sedan 1997 är ett absolut mått som visar vilka faktiska inkomster som föräldrarna till dessa barn har. Det visar vilka föräldrar som i kronor och ören har en låg inkomst och kan betraktas som fattiga, vilket innebär att deras barn också är fattiga. Där har vi alltså haft en halvering sedan 1997.
Hur ser då den definition ut som visar en ökning? Då jämför man inte inkomster, man tittar inte på konsumtionsmöjligheter och kronor och ören utan man tittar på människors förhållanden i jämförelse med andra. Om man har mindre än 60 procent av snittinkomsten anses man vara fattig. Enligt det måttet kan fattigdomen öka även om inkomsten ökar. Om genomsnittspersonen får en ökad inkomst på 1 000 kronor per månad och den som ligger på 60 procent får en ökning med 700 kronor per månad betraktas den personen som fattigare trots att inkomsten ökat med 700 kronor per månad.
Ett sådant relativt mått säger inte så mycket om verkligheten och fattigdomen. Det säger något om hur vi förhåller oss till varandra. Därför säger det något om fördelningen, och det kan vara relevant att diskutera, men det säger ingenting om fattigdomen.
Om vi vill titta på hur fattigdomen ser ut kan vi bara se till inkomster i kronor och ören. Där har vi sett en halvering av barnfattigdomen i Sverige sedan 1997. Det är ju bra. Om politiken har lett till en halvering av barnfattigdomen borde vi fortsätta med mer av samma politik. Om jobbskatteavdragen har bidragit till fler människor i arbete och högre inkomster för människor vilket i sin tur har lett till färre fattiga är det ju bra. Då borde vi fortsätta med det.
Om man tittar på siffran för dem som är absolut fattiga - den grupp som har halverats - vilket en doktorand på University of Chicago gjorde i veckan, kan man se att bland infödda svenskar har det inte bara varit en halvering utan antalet har minskat med två tredjedelar. Vi har tyvärr inte samma minskningstakt bland utrikes födda. Där är nivån ungefär densamma som 1997. Om vi gör en närmare analys är det framför allt ett problem för arbetsmarknad och integration.
Under decennier växte utanförskapet fram under socialdemokratiska regeringar. Det var de människor, framför allt unga och invandrare, som inte fick arbete utan föstes ut i bidragsberoende och utanförskap som blev fattiga. Det var de som fick en så dålig standard. Vi för nu en politik för att minska utanförskapet för att de ska komma i arbete. Därför måste vi med full kraft inrikta oss på att fortsätta den reformpolitik som handlar om jobb, inte om utanförskap. Det var en politik som Socialdemokraterna misslyckades med under många decennier.
Anf. 97 Jörgen Andersson (M)
Herr talman! Under eftermiddagen och kvällen har vi hört många siffror och redogörelser för hur statistiken ser ut när det gäller barnfattigdom. Jag ska undvika att gå in på detaljerade siffror och i stället tala mer generellt.
Låt mig först konstatera att vilka siffror vi än väljer att titta på är trenden det senaste decenniet sjunkande när det gäller absoluta tal. Det är naturligtvis bra. Jag vill vara tydlig med att det fortsatt finns en grupp som befinner sig i utsatt läge. Det ska tas på allvar.
Det är ändå viktigt att säga att barnfattigdomen enligt Rädda Barnens siffror har halverats under tiden 1997 till 2007. Under 2008 ser vi en marginell ökning. Vi är överens om att den främsta orsaken till att man hamnar i ett utsatt läge är att man befinner sig utanför arbetsmarknaden och inte får sin försörjning genom eget arbete. Orsakerna till det kan vara många. Det kan vara sjukdom eller missbruk. Företaget där man arbetat kanske har lagts ned och därigenom har man förlorat sitt arbete.
Det är viktigt att försöka förhindra att människor hamnar i utanförskap. Det är viktigt att det finns ett stödsystem för dem som riskerar att hamna i utanförskap. Det är också viktigt att det finns ett stödsystem för dem som är på väg tillbaka från ett utanförskap.
Slutsatsen måste bli att de effektivaste insatserna för att bekämpa fattigdom är att sänka trösklarna för att människor ska kunna återgå till egenförsörjning. Det handlar om de reformer som regeringen har genomfört, det vill säga en politik för fler i arbete. Det är ett brett arbete som måste innefatta många områden. Man kan nämna satsningar inom sjukvård och rehabilitering, som psykiatrisatsningar och bättre tillgänglighet inom vården och en bättre politik för integration. Det handlar om skola och utbildning. Den största betydelsen har naturligtvis satsningarna på arbetsmarknadspolitik såsom instegsjobb, anställningsstöd, resurser till arbetsförmedlingen och så vidare.
Förutom alla dessa satsningar har betydande resurstillskott till välfärdssektorn kunnat göras i den kanske värsta finansiella kris vi har skådat i modern tid.
Alla de som befinner sig i utsatthet är att beklaga. Alla barn som befinner sig i fattigdom är särskilt att beklaga. För att fortsätta att bekämpa fattigdomen krävs en trovärdig politik, stabila statsfinanser, en fungerande arbetsmarknad och en stark konkurrenskraft. Då bygger vi grunden för att över huvud taget kunna stärka resurserna till välfärden.
Alliansen har varit tydlig i sin politik. Man har klarat utmaningarna och man har en trovärdig politik för framtiden. Från oppositionspartierna väntar vi fortsatt besked.
Anf. 98 Andreas Norlén (M)
Herr talman! Det är en viktig debatt vi för i kväll. Fattigdom är ett starkt begrepp. Det är starkt moraliskt laddat. Jag tror att vi alla känner en förpliktelse att motverka fattigdom. Därför har vi en stark uppslutning i Sverige för de välfärdssystem som vi har byggt upp under en lång följd av år. Ett syfte med välfärdssystemen är just att skydda människor från ekonomiska svårigheter. Just den kraftfulla laddning som begreppet fattigdom har gör att man måste vara varsam med begreppen. Vad är fattigdom? En tidigare talare förde ett resonemang om skillnaden mellan absolut fattigdom och relativ fattigdom.
Jag vill kommentera det ytterligare. Det som gör att en del debattörer anser sig kunna hävda att fattigdomen bland barn har ökat i Sverige är just att man använder det relativa fattigdomsmåttet som säger att den är fattig som har mindre än 60 procent av medianinkomsten. Med den definitionen får man fler relativt fattiga om inkomsterna för låginkomsttagare minskar eller om medianinkomsterna stiger kraftigt.
Under mandatperioden 2002-2006 steg medianinkomsten med 4 procent. Under början av mandatperioden 2006-2008 - det är de färskaste siffror jag har - steg medianinkomsten med 13 procent. Under båda de mandatperioderna har vi sett en ökning av den relativa fattigdomen. Skillnaden är att under mandatperioden 2002-2006 hade de människor som hade låga inkomster tämligen dålig inkomstutveckling. Såvitt man kan bedöma var det den främsta orsaken till att den relativa fattigdomen ökade. Under perioden 2006-2008 hade medianinkomsten en mycket bra utveckling, 13 procent upp. Man kan rimligen sluta sig till att den främsta förklaringen till den ökade relativa fattigdomen var att medianinkomsten steg. Det är ju en mycket viktig skillnad mellan de två tidsperioderna - den socialdemokratiska regeringsperioden 2002-2006 och Alliansens förra mandatperiod.
Om man bortser från definitionen av begrepp måste man ändå rent intellektuellt kunna sluta sig till att det ändå måste vara bättre även för människor med låga inkomster att deras inkomster ökar och att medianinkomsterna snarare ökar än att den relativa fattigdomen ökar på grund av att just låginkomsttagarna har en dålig inkomstutveckling. Det är till och med så med begreppet relativ fattigdom att om medianinkomsten faller kommer färre att vara relativt fattiga därför att det då blir lättare att komma över 60-procentsgränsen. Det illustrerar ytterligare hur problematiskt detta begrepp är.
I en rimlig debatt om fattigdomen i Sverige måste man därför utgå från den absoluta fattigdomen, till exempel mätt genom hur många människor som lever av försörjningsstöd.
Men, väl att märka, även om man använder det relativa fattigdomsbegreppet har Sverige bland de lägsta fattigdomstalen i hela Europa.
Enligt det pm som riksdagens utredningstjänst distribuerade till riksdagens ledamöter i december förra året var det tre länder som hade lägre relativ fattigdom än Sverige. Sverige låg i princip på deras nivå, men det skilde någon procentenhet.
Sverige är alltså ett välfärdssamhälle som tar hand om alla människor, även dem som har det svårt.
Anf. 99 Peter Persson (S)
Herr talman! Häromdagen noterade jag intresserat att Anders Borg hade en dröm. Drömmen var att få vandra ut från denna kammare och från Rosenbad till den stora friheten och ett vanligt jobb. Jag vill gärna säga att jag unnar honom denna frihet.
Men jag tänker mig då att Anders Borg vill ha ett jobb som man inte blir arbetslös från utan ett jobb som man har hela tiden. Jag kan tänka mig att Anders Borg vill ha ett jobb där man inte blir sjuk utan där man håller sig frisk.
Johnny Munkhammars recept är att ju lägre skatt vi har, desto längre lever vi och desto friskare blir vi. Om vi inga skatter alls har i det nya jobb som Anders Borg får lever vi ju alltid och är jämt friska och ständigt lyckliga.
Men livet är inte sådant för de flesta människorna, och det är ytterst det som debatten om barnfattigdom handlar om.
Visst kan politiken ha sina begränsningar och sina restriktioner. Men politiken är också en oerhörd kraft. Det är politiken i denna kammare som har bestämt att ersättningen från arbetslöshetskassan ska sänkas så att människor har svårt att försörja sig. Det är politiken i denna kammare som har bestämt att vi ska utförsäkra människor från sjukförsäkringen. Vid ett fixerat datum antas du bli frisk. Det är den ekonomiska plåga som följer på detta som skapar den svåraste formen av barnfattigdom, ty den som slås ut från arbetsmarknaden hamnar i arbetslöshet med försämrad ersättning eller utförsäkras från sjukförsäkringen och vänder sig desperat till socialtjänsten.
Hur tror ni ungarna mår? Vem tar smällarna när de inte kan få vare sig stövlar eller skolresa? Det de får är mammas och pappas oro. Detta kommer ni inte undan med oavsett vilken statistik ni kommer dragandes med. Hur vacker statistiken än är, är det politik levererad från denna kammare av den moderatledda regeringen som har drivit fram de tuffaste yttringarna i fråga om barnfattigdom. Det går lätt att reparera.
Nu ställer jag en fråga till var och en av er fyra moderater här i dag. Det är bara ett område. När kommer förslaget för att korrigera sjukförsäkringsreformen så att människor inte hamnar mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen helt utan ersättning? När kommer förslaget? Fyra moderater har nu möjlighet att svara. Ett land väntar.
Anf. 100 Anders Borg (M)
Herr talman! Det är viktigt att vi har en korrekt verklighetsbild. Politik är en förtroendebransch. Politik bygger på att vi kommunicerar med människor och ger dem en korrekt bild av verkligheten och att vår bild av verkligheten överensstämmer med deras bild av verkligheten.
Sverige är kanske det OECD-land som har den mest utbyggda socialpolitiken, som har den största andelen sociala utgifter. Detta har bidragit till att Sverige är ett land som präglas mer av sammanhållning än de flesta andra länder. Det är minst risk för absolut fattigdom när man jämför med andra EU-länder. Det kanske finns några länder på vår nivå. Vi har bland de minsta förmögenhets- och inkomstskillnaderna. Så har det varit under lång tid, och det består också när vi blickar framåt. Vår nordiska och svenska samhällsmodell bidrar till att skapa ett samhälle där vi vårdar, skapar förutsättningar och underlättar livet för alla medborgare.
Betyder det att det svenska samhället är perfekt och att det inte finns ett uns av mörker i den svenska välfärdsmodellen? Så är det naturligtvis inte. Ingen kan skapa ett perfekt samhälle, inte heller denna regering. Vi gör alltjämt mer för att omfördela och förbättra standarden för alla medborgare än praktiskt taget de flesta andra länder. Det vore kanske lite klädsamt om Socialdemokraterna någon gång beskrev den svenska välfärdsstaten också som ett framgångsprojekt och inte bara som någonting som monterats ned under fyra år.
Barnfattigdomen måste självklart minska. Det ska vi göra genom en lång rad olika åtgärder. Låt oss konstatera att det som vi har gjort direkt för att motverka barnfattigdom är flerbarnstillägg och en förstärkt barndel i bostadsbidraget. Det är åtgärder som väldigt precist riktas till barnfamiljer. Det är naturligtvis så att alla familjer med flerbarnstillägg inte är fattiga. Men många familjer som har en tung försörjningsbörda och som har en svår ekonomisk situation har också extra nytta av flerbarnstillägget. Att rikta en särskild barndel i bostadsbidraget är ett sätt att nå dessa grupper.
Vi har också säkrat viktiga offentliga verksamheter. Välfärdsskillnaderna i Sverige är faktiskt ännu mindre än vad de är i många andra länder därför att det inte bara är inkomstskillnaderna som minskas utan vi omfördelar också välfärd genom en högkvalitativ förskola, en bra skola, väl fungerande äldreomsorg och sjukvård oavsett inkomst och oavsett social grupp. Detta är ett effektivt sätt att omfördela.
Det som vi också har gjort är att skärpa arbetslinjen därför att arbete är rättvisans moder. Arbete är det inkluderande samhällets grundsten. Vi har haft utanförskapsskapande system i Sverige. Sverige har varit ett av de länder där trösklarna att gå in på arbetsmarknaden har varit högst. Vi varnar ibland för en värnskatt på 55 procent. För ensamstående mammor och för familjer med försörjningsproblem har det varit trösklar på 80, 90 och 100 procent för att gå in och arbeta. Är det viktigt att minska detta? Ja, forskningen är mycket tydlig där. IFAU har konstaterat att trösklarna utgör en mycket stor risk och att fattigdomsfällor är en stor fara när det gäller inte minst barnfattigdom. Då är kombinationen av vår politik - jobbskatteavdrag, tydliggörande av omställningen i försäkringarna, nystartsjobben och en riktad lättnad till dem som länge har stått utanför arbetsmarknaden - en viktig del av arbetslinjen.
Vad ska vi göra framåt? Är vi nöjda? Självklart ska barnfattigdomen pressas tillbaka genom fler i arbete, men också genom fler riktade åtgärder. En klok och balanserad politik har dessa tre ben: riktade insatser för dem med svag ekonomisk standard, kontinuerliga satsningar på kvaliteten i vård och omsorg så att alla får en chans och en arbetslinje som tydliggör att människor ska vara på arbetsmarknaden.
Anf. 101 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Nej, Andreas Norlén, vi är inte riktigt överens om trygghetssystemen i Sverige. Ni har röstat nej till a-kassa, sjukkassa, allmänna barnbidrag och fri sjukvård. Det är historien. Och nej, herr finansminister, det är inte er nordiska modell. Det är vår nordiska modell, som ni sakta men säkert monterar ned.
Jag håller med om att det fanns en politik som också har gjort att barnfattigdomen har minskat, men att prata om halverad fattigdom och nöja sig med det räcker inte. Det räcker inte heller att som ledamot Andersson tala om marginell skillnad. Den där marginella skillnaden i ökad barnfattigdom handlar nämligen om barn. Det handlar om barn, och barn är aldrig marginella skillnader. De är små människor av kött och blod som påverkas av att deras föräldrar har fått det sämre.
Det är därför jag tycker att det är viktigt att vi är överens om att arbete till föräldrarna är den bästa lösningen när det gäller fattigdom hos barn. Att föräldrarna får jobb är den näst bästa lösningen när det gäller fattigdom hos barn. Att föräldrarna får jobb är den tredje bästa lösningen när det gäller fattigdom hos barn. Detta är utgångspunkten för oss socialdemokrater.
Det är viktigt att detta arbete är på heltid, så att man faktiskt har en försörjning. Det är också viktigt att det är en tillsvidareanställning med kollektivavtalsenlig lön. Det är därför viktigt att få bort flaskhalsar på arbetsmarknaden, genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och en utbildningspolitik som ger människor broar över till nya jobb.
Jag kan inte, herr talman, nöja mig med att hundra tusen personer är långtidsarbetslösa i Sverige. Många av dem är naturligtvis i den grupp av utanförskap som regeringen har stått och pratat om här. Många av dem är inlåsta i fas 3 och förvägras utbildning för att kunna komma vidare i arbete. De är tvångsplacerade i fas 3 och ska sitta och pysselsätta sig. Det är nämligen vad det handlar om. Och så pratar regeringen om en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Min bild är att denna regering tycker att det är bättre att människor är fattiga och har jobb än att de är arbetslösa. Jobb är viktigt, men för mig är det också viktigt att man har ett jobb man kan försörja sig på. Jag tycker att regeringen måste ta frågan på allvar. Jag uppfattar att finansministern säger att man tar frågan på allvar, men då måste man göra någonting konkret.
Man måste faktiskt titta på hur man använder sig av fördelningssystemet, för om man gör människor fattiga när de är sjuka och arbetslösa drabbar det deras barn. Det drabbar dem som är arbetslösa och sjuka, men det drabbar också deras barn, och då åstadkommer man inte social rättvisa. Det drabbar dessa personer.
Jag tycker att man måste vara noggrann när man talar om att man har gett pengar till kommuner. Kommunerna står i dag med ökade socialbidragskostnader - därför att människor utförsäkras. De förvägras utbildning och arbetsmarknadspolitik så att de kan få jobb och tvingas i stället leva på socialbidrag när denna regering har utförsäkrat dem från de olika systemen. Jag tycker inte att det är rättvist, och jag tycker inte att det är en bra politik. Jag är dock socialdemokrat, till skillnad från de fyra moderata debattörerna i denna kammare. Jag och Peter Persson är ganska överens i det mesta.
Herr talman! Jag skulle ända vilja höra om finansministern tycker att det är bra att låsa in människor i fas 3 och därmed förvägra dem möjligheten att komma ut i arbete. Det påverkar nämligen deras barn.
Anf. 102 Johnny Munkhammar (M)
Herr talman! Själv har jag två döttrar, och jag tror att jag vet mycket väl hur alla föräldrar känner. Man vill att ens barn ska växa upp under goda villkor och känner ett starkt engagemang för att vi inte ska ha fattigdom bland barn i Sverige. Jag hoppas att vi är överens om detta i denna kammare.
Eva-Lena Jansson, jag noterar att du säger att jobben och att se till att människor kommer i arbete är det centrala och mest avgörande. Ni har dock själva i era olika utvärderingar kommit fram till att ni inte har någon jobbpolitik och att det är därför ni har förlorat två val i rad. Ni har en nyvald partiledare som stod och talade i en timme på er stämma och inte nämnde jobben med ett enda ord. Han lade inte ut ett enda ord om vilken jobbpolitik ni möjligen skulle kunna ha. Hur kan ni stå och tala om att jobb är viktigt och sedan inte ha ett enda förslag för att uppnå det?
Det enda ni har är, som vi vet, en skattechock på vanliga människor. Det är en skattechock på dem som har vanliga, låga inkomster och som försöker få vardagen att gå ihop. De ska nu drabbas av en skattechock som gör det mindre lönsamt att arbeta och svårare för företagen att anställa dem. Hur ska detta kunna öka jobben, och hur ska det kunna öka inkomsterna för dem som redan har låga inkomster? Hur ska det kunna göra så att färre människor blir fattiga?
Rosengård, Rinkeby och Bergsjön - här hittar vi de barn som enligt det absoluta måttet kan anses vara fattiga i Sverige i dag. Här har vi de sociala problemen och utanförskapet, framför allt bland de utrikes födda. Det skapade ni. Det växte fram under decennier av socialdemokratiskt styre. Ni borde erkänna att ni har byggt upp ett katastrofalt problem. Ni var beredda att släppa in människor i Sverige, vilket är bra. Ni var dock aldrig beredda att släppa in dem på arbetsmarknaden, vilket är mycket dåligt. De hamnar i bidragsberoende och utanförskap. Detta är det stora problemet.
Jobb handlar om att det ska vara lönsamt att arbeta. Man måste också få behålla mer av de pengar man tjänar ihop, för då minskar risken att man hamnar i fattigdom.
Anf. 103 Jörgen Andersson (M)
Herr talman! Jag tycker att det är bra att vi är överens om att barnfattigdomen är ett problem och att den måste bekämpas på alla sätt som går. Jag tycker också att det är bra att Socialdemokraterna numera ansluter sig till arbetslinjen och att det är den som ska gälla framåt. Det är ett bra och tydligt besked, även om tonläget ibland skruvas upp något.
Men det är klart; jag har full förståelse för det. Det kan nämligen inte vara lätt att vara socialdemokrat i Sverige i dag. Det är inte lätt att bedriva opposition när Sveriges ekonomi går så bra. Den ena prognosen efter den andra överträffar de mest optimistiskt ställda förväntningarna. Vi har en tillväxt vi inte hade kunnat drömma om så sent som för ett år sedan, och detsamma gäller sysselsättningen. Vi har en arbetslöshet långt under vad som förväntades. Det är klart att det då är svårt att bedriva opposition.
Det gäller därför för oppositionen att försöka hitta slagorden och kanske inte alltid beskriva verkligheten så som den är. Frågan måste därför ställas till Socialdemokraterna: Förutom att Socialdemokraterna uppenbarligen är emot regeringens politik i alla delar, vad vill Socialdemokraterna själva? Med den kritik och den verklighetsbeskrivning de har utgår jag ifrån att det finns ett förslag för omprioriteringar. Vilka är dessa omprioriteringar i så fall? Kan vi få ett besked om det i dag?
Anf. 104 Andreas Norlén (M)
Herr talman! Detta har utvecklat sig till en allmänpolitisk debatt om jobb, fattigdom, sjukförsäkring och mycket annat.
Allt detta hänger naturligtvis samman. Jobb, sociala försäkringssystem och annat har med inkomstfördelningen och människors inkomster i ett land att göra. Samtidigt kan man inte frigöra sig från det faktum att Socialdemokraterna nu försöker bedriva en ganska offensiv och öppen kampanj på temat att barnfattigdomen har ökat kraftigt i Sverige och att det är regeringens fel.
Vi har under debattens gång kunnat konstatera att det faktiskt finns ganska stort fog för att hävda att fattigdomen bland barn och allmänt i Sverige har minskat kraftigt under senare år. Fattigdomen har i absoluta tal i dag halverats om man jämför med 1997. Då är det ganska magstarkt att komma med påståenden av typen att Sverige står inför en explosion av barnfattigdom, som vi hörde den nyvalde partiordföranden uttrycka det i sitt installationstal i lördags.
Det är nämligen inte med sanningen överensstämmande; det är ingen explosion av barnfattigdom. Varje barn som lever i ett ekonomiskt utsatt hushåll är ett barn för mycket och illa nog. Det är ingen tvekan om den saken, och vi ska göra allt vi kan för att bedriva en offensiv politik för att motverka detta. Vi måste dock beskriva verkligheten på ett sannfärdigt sätt. Sverige är ett välfärdssamhälle, och Sverige är ett samhälle där vi tar hand om varandra, tar hand om våra barn och erbjuder människor omfattande sociala skyddsnät.
Jag vill avrunda med att konstatera att Eva-Lena Jansson tycker att det är viktigt att man har ett jobb man kan försörja sig på. Ja, det är helt korrekt, och det är därför jobbskatteavdraget är så viktigt. De fyra stegen i jobbskatteavdraget har tillsammans gett långt mer än någon enskild avtalsrörelse under de gångna fyra åren. Det är så man skapar jobb som går att leva på.
Anf. 105 Peter Persson (S)
Herr talman! Där jag satt denna vackra afton kom jag att tänka på en film jag såg för rätt länge sedan om slagskeppet Bismarck, stor men en smula orörlig och behövde alltid skydd av en flock ubåtar när hon gav sig ut.
Jag har till Bismarck och ubåtarna, fyra till antal, ställt en fråga som är lika: När avser ni att återkomma med åtgärder för att korrigera sjukförsäkringsreformen så att människor inte hamnar mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen helt utan ersättning? Jag vill nämligen påstå att här har du en punkt där barnfattigdom och barns utsatthet blottas allra hårdast.
Jag har ställt frågan till Borg. Jag har ställt den till Johnny Munkhammar. Jag har ställt den till Jörgen Andersson. Jag har ställt den till Andreas Norlén. Det har funnits fyra tillfällen att svara; ännu har inget svar inkommit. Nu ser jag med spänd förväntan fram mot Borgs nästa möjlighet att svara: När tänker ni ta bort denna källa till djupaste orättvisa och fattigdom som ytterst slår stenhårt mot barnen?
Anf. 106 Anders Borg (M)
Herr talman! Varför är vi för en välfärdsstat? Varför tror vi på en nordisk samhällsmodell? Jo, därför att vi har kunnat skapa mer av sammanhållning, mindre av ekonomiska skillnader, mindre av utslagning och fattigdom än i många andra länder. Är det en bra samhällsmodell? Ja. Vill vi behålla den? Ja. Ska vi blunda för dess brister? Nej.
Låt oss peka på några av dem som vi har börjat åtgärda.
Ett långsiktigt växande utanförskap: Varje kris, fler arbetslösa; varje kris, fler i åtgärder; varje kris, fler människor i förtidspension; varje kris, fler människor i sjukförsäkring och färre människor i arbete; varje återhämtning, svagare sysselsättningstillväxt; varje lågkonjunktur, mer utslagning och utflyttning av jobb.
Inlåsning i integrationspolitiken: Sverige ska vara ett öppet land. Vi ska ta emot invandrare i Sverige. De ger ett viktigt bidrag till vårt samhälle och vår kultur. Ska vi låsa in dem i utanförskap? Ska vi se till att det tar sex sju år innan de får komma in på arbetsmarknaden och börja jobba, att det ska vara långa perioder av bristfällig utbildning innan man kan skaffa sig ett arbete? Ska vi blunda för att det ser ut så? Ska vi inte erkänna att den sociala rörlighetens moder i Sverige har varit en väl fungerande utbildning, att det just är det att vi har kunnat bygga ut utbildning som för människor framåt och uppåt i samhället som skapat social rörlighet? Ska vi inte erkänna att när vi nedmonterat kunskapsbasen i skolan, när resultaten enligt PISA-undersökningen har fallit, när fler har lämnat skolan utan färdig examen och när yrkesutbildningen är nedmonterad har vi minskat den sociala rörligheten? Det är ett problem som vi måste vara öppna för - utanförskap, inlåsning i integrationspolitiken och ett utbildningssystem som inte utgör den ångmaskin för social rörlighet som det ska göra.
Det är därför som den nordiska modell som vi vurmar för och som vi tror på måste kompletteras. Det måste handla om flera insatser. Jag har lite svårt att förstå varför Socialdemokraterna inte kan erkänna att de riktade insatser vi gjort med höjt flerbarnstillägg och förstärkt barndel i bostadsbidraget är riktade för att minska barnfattigdomen. Ska vi göra fler sådana? Självklart ska vi i varje budgetproposition se vad vi kan göra för att underlätta för fattiga människor.
Välfärden: Varför inte erkänna att vi satsat mer? När andra har skurit ned, sparkat ut offentliganställda och fryst lönen har vi satsat på kommunerna, blickat framåt. Nu kommer antalet anställda i skola, sjukvård och äldreomsorg att öka. När vi står inför nästa valrörelse kommer kommunernas ekonomi att ha varit sådan att vi har kunnat tillföra resurser. Varje anställd i skolan är naturligtvis en medarbetare i kampen mot fattigdom och för ett samhälle med en sammanhållning.
Arbete: Vi har gjort aktiva insatser, mer aktiva insatser än kanske något annat land under krisen - vi och de andra nordiska naturligtvis, alltid vi och de andra nordiska. Aktiv arbetsmarknadspolitik och lättnader på arbetsgivaravgifterna, särskilt riktade till dem som har varit utanför.
Jobbskatteavdraget är, som IFAU framhåller, en av de mest effektiva åtgärderna riktad mot socialbidragsberoende och utanförskap.
Peter Persson undrar hur vi ser på sjukförsäkringen och frågar om vi ska korrigera reformen? Absolut. När ska vi göra det? Vi har sagt att vi ska återkomma i vår, och det kommer vi att göra, med en korrigering av den reformen.
Ska vi göra det Socialdemokraterna vill, gå från arbetslinjen, se till att arbetslösheten åter stiger, se till att sysselsättningen åter utvecklas sämre, att vi inte har någon jobbtillväxt i privat sektor, att vi genom höjda skatter slår ut jobb, driver upp arbetslöshet och bygger nya fattigdomsfällor? Nej, vi ska bygga vidare på nordisk välfärdsmodell präglad av sammanhållning och arbete.
Anf. 107 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag kommer att säga igen det jag har sagt i mitt tidigare inlägg: Det viktigaste för att bryta fattigdomen hos barn är att deras föräldrar får jobb. Den näst viktigaste insatsen för att bryta fattigdomen hos barn är att deras föräldrar får jobb. Den tredje viktigaste uppgiften för att få bort fattigdomen bland barn är att deras föräldrar får jobb.
Jag är väldigt noga med att poängtera detta, och det är därför jag efterfrågar tydliga insatser för en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Låt oss titta på det som har kommit fram. 100 000 människor är långtidsarbetslösa i dag, väldigt många av dem befinner sig i det som regeringen tidigare kallade utanförskapet. Jag vet inte varför regeringen tycker att det är viktigt att glömma bort de här människorna.
Över 30 000 är på väg in i fas 3. Där förhindras människor, där förvägras man utbildning. Där ska man passivt sitta i två års tid. Den här gruppen kommer att växa. Jag tycker att det är allvarligt. Vet man att det finns över 200 000 fattiga barn i Sverige måste man göra allt för att komma till rätta med det.
Det är Rädda Barnen som har tagit fram den nämnda rapporten. Det får jag poängtera för Andreas Norlén även om han tycker att det är jobbigt att vi lyfter fram den. Jag är i opposition mot orättvisor var helst de dyker upp, och jag tycker att det är min skyldighet att försöka få regeringen att agera och reagera på att barnfattigdomen finns i Sverige. Det är inte till någon tröst för barnen i Sverige att höra att barn i andra länder är så mycket fattigare. Det hjälper inte, det är ingen tröst.
Jag vill att vi agerar, och jag vill ha en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik som ser till att fler vuxna får arbete så att deras barn får en dräglig tillvaro. Då behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik, en aktiv utbildningspolitik, inte att man glömmer bort de långtidsarbetslösa, inte att man låser in dem i fas 3.
Anf. 108 Anders Borg (M)
Herr talman! Låt mig instämma med Eva-Lena Jansson: Det viktigaste för att bekämpa fattigdomen är jobben. Det näst viktigaste för att bekämpa fattigdomen är jobben. Och det tredje viktigaste för att bekämpa fattigdomen är jobben.
Det är just därför vår politik för full sysselsättning, för att föra Sverige tillbaka mot full sysselsättning, för att inte bara pressa ned öppen arbetslöshet utan all arbetslöshet och allt utanförskap, för att vidta varje tänkbar åtgärd för att öka sysselsättningen i grund och botten är den politik som kommer att bidra till att minska välfärdsskillnaderna, och minska välfärdsskillnaderna i deras mest genuina mening. Med välfärd menar vi att alla ska ha resurser och möjligheter att forma sitt liv, att få en plats i ett utbildningssystem som ger en trygghet i arbetslivet, som ger goda villkor under livet, med trygghet när det behövs men också genom egen ansträngning och eget ansvar. Det är sådana välfärdsskillnader vi ska minska.
Det är därför vår arbetslinje är så central. Glömmer man det, om man inte ser arbetslinjens och kunskapens betydelse, glömmer man att vi i Sverige har byggt utanförskap genom fattigdomsfällor. Då glömmer man att vi har låst in människor i en integrationspolitik som undergrävt hela välfärdstryggheten, att vi har haft ett skolsystem där kunskapen inte längre fungerar på det sätt som den ska.
Här har vi en grundläggande skiljelinje i svensk politik. Vi från Alliansens sida tror på välfärdsstaten, vi tror på den trygga svenska modellen. Men vi tror att den trygga välfärdsstaten och den trygga svenska modellen måste grunda sig på arbete och full sysselsättning. Och den arbetslöshetspolitik som blivit kännetecknet för Socialdemokraterna kommer vi alltid att avvisa.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.