skäl för att avskaffa reklamskatten

Interpellation 2004/05:60 av Andrén, Gunnar (fp)

av Andrén, Gunnar (fp)

den 18 oktober

Interpellation 2004/05:60

av Gunnar Andrén (fp) till finansminister Bosse Ringholm om skäl för att avskaffa reklamskatten

I flera år har riksdagen efter det att frågan beretts av skatteutskottet uttalat att regeringen bör lägga fram förslag till reklamskattens avskaffande.

Också i budgetpropositionen för 2005 har regeringen behandlat frågan men kommit till den bedömningen att ekonomiskt utrymme saknas för att uppfylla @ man kallar det finansiera @ riksdagens begäran.

Det finns enligt min mening flera goda, och samverkande skäl, till varför det är viktigt att riksdagens begäran tillmötesgås.

Men utöver dessa, som jag återkommer till, vill jag anföra att underlåtenheten från regeringen att efterkomma riksdagens beslut i själva verket innebär att regeringen @ säkert utan att själv vilja detta, möjligen utan att ens förstå vad som händer @ uppmuntrar medieföretag att syssla med en i grunden extremt sidoordnad verksamhet, nämligen skatteplanering.

Det tar sig i dessa dagar uttryck i att praktiskt taget alla dagspressföretag divisionaliseras, så att annonsförsäljning, uteslutande av skatteskäl, läggs i ett separat bolag.

Genom att konkurrensneutralitet numera saknas mellan olika medier @ och i allt större utsträckning bara drabbar de nyhets- och opinionsmedier som förser alla delar av samhället med just nyheter och intressanta åsikter @ har många tidningsföretag känt sig tvingade att ägna sig åt en verksamhet som de minst av alla skulle vilja befatta sig med, fiskal planering av hur intäkter från annonsförsäljning bokförs.

Framväxten av nya annonsbolag och andra reklamföretag @ i det minst av allt dolda syftet att undgå att betala reklamskatt och därmed tvinga sina egna kunder att välja av statsmakten gynnade reklamskattebefriade medier @ är resultatet av statsmaktens oförmåga att inse konsekvenserna av sin egen skattepolitik.

Inget dagspressföretag som jag känner till, och det är många, önskar i grunden behöva ägna sig åt skatteplanering för sina kunders räkning @ men genom att juridiska dispositioner medför att skattebelastningen för deras kundföretag blir mindre, genomförs de av konkurrensskäl.

Dagpressföretagen vill självfallet inte att deras kunder, annonsörerna, ska drabbas av en sämre skattesituation än vad som är absolut nödvändigt.

Den konkurrenssnedvridande reklamskatten driver i dag annonsörer att välja annonsforum varifrån staten får vare sig skatteintäkter eller kan tillgodogöra sig god journalistik. Det är bara en dålig skattepolitik, från början till slut.

Redan detta är enligt min mening skäl nog att avskaffa reklamskatten, särskilt i den del som den betalas av allmänna nyhetstidningar, omkring 300 miljoner kronor. Varför så inte sker är oförsvarligt, obegripligt och i grunden också orättvist mot de tidningsutgivare som via annonsörer och prenumeranter ser till att vi i alla delar av landet har ett väl fungerande offentligt samtal.

Regeringen säger sig inför både 2003, 2004 och 2005 ha prövat om inte ens de allmänna nyhetstidningarna skulle kunna befrias från reklamskatten men funnit att så ej är möjligt. Det är en klen motivering för underlåtenheten att inte vidta konkurrensneutrala åtgärder mellan olika medier.

De tre bärande argumenten mot reklamskatten kan utöver detta sammanfattas sålunda:

1.En punktskatt på annonser i allmänna nyhetstidningar strider mot tryckfrihetslagstiftningens anda.

2.Reklamskatten är inte konkurrensneutral då den belastar vissa medier såsom dagstidningar och tidskrifter men inte andra som reklamradio, TV, Internet och direktreklam.

3.Reklamskatten är rättsosäker, svårtillämpad och svårförutsägbar.

Till detta kommer så att det presspolitiska motiv som en gång motiverade skattens införande, kopplingen till det selektiva presstödet, sedan länge är borta.

Den kraftiga nedgången av annonser i dagspressen under nu en följd av år @ och som lett till personalminskningar och ofrånkomlig sänkning av dagstidningars journalistiska bevakningsambitioner och möjligheter att publicera insändare och debattartiklar i de allmänna nyhetstidningarna @ gör det utomordentligt angeläget att reducera, för att sedan helt ta bort, reklamskatten.

Det är från allmänna informationsspridningssynpunkter särskilt viktigt att den konkurrenssnedvridande del av reklamskatten som drabbar allmänna nyhetstidningar, "dagspressen", och därmed direkt den arena för det offentliga samtalet som våra 1@7-dagars allmänna nyhetstidningar utgör för nyhetsförmedling och åsiktsjournalistik.

Men också tidskrifter av skilda slag och intresseinriktning utgör en viktig del av det offentliga samtalet. Det gäller allt från medlems- och föreningstidningar till intresse-, fack- och fackförbundstidningar. Upplagorna må ofta vara små eller begränsade, men betydelsen för informationsspridningen och debatten kan inte bara mätas i sådana siffror.

Tidningarna är ofta i själva verket den enda kanalen mellan läsaren och utgivaren, den senare må vara ett parti, förening, förbund eller samfund.

Riksdagen beslutade 1971 att skatt på annonser skulle införas för att finansiera ökat statligt stöd till dagspressen. Folkpartiet motsatte sig annonsskattens införande av flera skäl men på principiella grunder särskilt därför att en punktskatt @ i motsats till mervärdesskatt @ riktar sig direkt mot yttrandefriheten och, om ofärdstider skulle inträffa, skulle kunna användas för att kväsa obehagliga åsikter.

Denna konstitutionella invändning kvarstår och är enligt min mening den allra tyngst vägande invändningen mot reklamskatten.

I en demokrati ska inte statsmakten på annat sätt än via brottslagstiftning kunna inskränka den meddelarfrihet och åsiktsfrihet som förutsätter tryckfrihet.

År 1972 föreslog majoriteten i 1967 års reklamutredning (K 1967:43) att en allmän reklambeskattning skulle införas (SOU 1972:6 och 7). Riksdagens beslut blev att en skatt på annonser och reklam skulle införas från den 1 november 1972.

Det ideologiska motiv som motiverade annonsskatten var att tillmötesgå den opinion som ansåg att reklam var fördummande och förledande @ men intet visste om förutsättningarna för det fria ordets fortbestånd och utveckling. Reklam kom i detta avseende att jämställas med information: att en vara finns tillgänglig, ett möte hålls, att något inträffat, utan sådan information skulle vår gemensamma kunskapsbas i samhället vara mycket mindre till allas förfång.

Ekonomiskt starka och av statsmakterna fristående medieföretag som erbjuder arenor där medborgarna gemensamt kan ta del av både nyhets- och åsiktsjournalistik samt kommersiellt grundade meddelanden @ alltså annonser @ är enligt min mening den bästa garanten för en allsidig och demokratisk nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Sedan införandet 1972 har reklamskatten förorsakat tillämpningsproblem för både skattskyldiga och skatteadministrationen. Lagstiftningen har varit föremål för ett antal ändringar. Problemen har dock kvarstått, inte minst sedan nya annonsfinansierade @ och ofta utlandsbaserade @ medier etablerat sig i Sverige.

Skattens konkurrensneutralitet har därmed inte kunnat upprätthållas genom att reklamen i nya medier inte träffas av någon skatt.

Orättvisan har under senare år ökat och snedvrider nu allvarligt konkurrensvillkoren, till nackdel för just den nyhets- och opinionsbildande dagspress som presstödet en gång syftade till att särskilt stödja. Den en gång så goda avsikten har förvandlats till ett hot mot just det goda syfte som fanns och därför måste reklamskatten avskaffas.

Dagstidningarnas och tidskrifternas läsare och annonsörer är i dag missgynnade gentemot både annonsfinansierade etermedier och Internetannonsering.

Detta missförhållande kräver omgående hantering eftersom denna punktskattediskriminering utgör ett hot mot hela den offentliga debattarena som dagstidningarna och tidskrifterna med sina nyheter och sitt åsiktsmaterial, inte minst från läsarnas sida, utgör.

År 1988 lade 1986 års reklamskatteutredning fram sina förslag (SOU 1988:17). Enligt direktiven skulle reklamskattelagen anpassas så att den inbegrep reklam i nya @ och kommande @ reklammedier samt reklammeddelanden som framställts genom ny teknik. 1986 års reklamskatteutredning, vars uppgift också var att förenkla beskattningen och skatteadministrationen, ledde inte till förslag från regeringen och därmed ej heller riksdagsbeslut.

År 1996 tillsattes en ny reklamskatteutredning. Dess förslag blev att reklamskatten borde avskaffas i sin helhet (SOU 1997:53). Skatten framstod, enligt utredningen, "genom sin konstruktion och genom omvärldsutvecklingen som omodern och orättvis".

Ett viktigt konstaterande från utredningen var att det saknas förutsättningar att uppnå konkurrensneutralitet genom utvidgad beskattning av TV- och radioannonsering. Som helt ogörligt ansågs vara att beskatta reklam i datakommunikationssystem.

Mot denna bakgrund beslutade 1997/98 års riksdag (prop. 1997/98:150, bet. 1997/98:FiU20) att från den 1 januari 1999 avskaffa reklamskatten på reklamtrycksaker. Motivet var att den var svår att tillämpa, likaså att kontrollera.

I sitt yttrande till finansutskottet påminde skatteutskottet (1997/98:SkU4y) om att enighet föreligger om att reklamskatten bör avskaffas. Utskottet anförde vidare att det delade regeringens mening att det vid just denna tidpunkt saknades ekonomiskt utrymme att helt avskaffa reklamskatten. Orättvisorna fick därför kvarstå.

Skatteutskottet har därfter vid sex tillfällen i rad för regeringen klargjort en oförändrad åsikt @ reklamskatten bör avskaffas:

1998/1999:SkU13

1999/2000:SkU16

2000/2001:SkU17

2001/2002:SkU20

2002/2003:SkU11

2003/2004:SkU1y

Skatteutskottets uttalanden om reklamskatten börjar alltmer likna en följetong, men även följetonger mår bäst av att få ett slut.

Det för skatteutskottet uttalade målet, reklamskattens avskaffande, kombineras dock alltid av utskottsmajoriteten med den förstående inställningen att statsfinansiella skäl talar för att reklamskatten bör vara kvar i avbidan på bättre statsfinansiellt utrymme.

Det ligger enligt min mening i farans riktning att också för 2005 kommer regeringens prioritering, att inte tillmötesgå riksdagens beslut, bli såväl majoritetens i skatteutskottet som majoritetens i riksdagen beslut.

Detta bör enligt min mening oroa chefen för Finansdepartementet, kanske inte främst av statsfinansiella skäl utan därför att skatteutskottets motivering siktar in sig främst på den konkurrenssnedvridning reklamskatten medför. Det förtjänar noteras att från Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens har den 28 april ställts frågor @ via Sveriges ständiga representation i Bryssel vid Europeiska unionen (ärende nr H2/BF [2003], A34330 [2004], D 164) @ om regeringens syn på reklamskatten.

Med den inställning som regeringen och dess stödpartier @ Vänsterpartiet och Miljöpartiet @ har till reklamskatten, kommer denna förmodligen aldrig att tas bort så länge dessa partier har majoritet i riksdagen.

Att reklamskatten inte är en stor intäktskälla i statsbudgeten jämfört med andra intäkter framgår av regeringens egna beräkningar, som de redovisats för riksdagen, för varje kalenderår:

År Beräknad intäkt

2002 1 173 miljoner kr

2003 827 miljoner kr

2004 886 miljoner kr

2005 951 miljoner kr.

Allt detta bör vara skäl nog att redan till den 1 januari 2005 vidta lättnader i reklambeskattningen för allmänna nyhetstidningar. Att denna skattereduktion måste sättas i relation till andra viktiga skattesänkningar och statsutgifter är jag fullt medveten om.

Mot denna bakgrund vill jag fråga finansministern:

1.När avser finansministern att ta första steget mot att tillgodose riksdagens begäran att avskaffa reklamskatten?

2.Hur ser finansministern på att Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens börjat intressera sig för den bristande rättvisan i den svenska reklamskatten?

Interpellationen är besvarad

Händelser

statustext: Interpellationen är besvarad Inlämnad: 2004-10-18 Anmäld: 2004-10-19 Besvarad: 2004-11-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.