Risken för tortyr efter en avvisning
Interpellation 2008/09:154 av Palm, Veronica (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-11-25
- Anmäld
- 2008-11-25
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2008-12-09
- Svar fördröjt anmält
- 2008-12-09
- Besvarad
- 2009-01-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 25 november
Interpellation
2008/09:154 Risken för tortyr efter en avvisning
av Veronica Palm (s)
till statsrådet Tobias Billström (m)
Den 4 augusti i år avvisades den 29-årie marockanen Abdrazzak Jabri från Sverige. Han överlämnades på flygplatsen i Casablanca till marockansk polis och fördes till en av säkerhetstjänstens hemliga förhörsanläggningar.
Det fängelse där Jabri nu sitter är känt för att bruka tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Migrationsverket varnade före avvisningen för att den avvisade riskerade att utsättas för tortyr. Trots detta verkställdes avvisningen.
Tortyrförbudet enligt FN:s tortyrkonvention är absolut och gäller också om en person riskerar att bli utsatt för tortyr om denne utlämnas till en annan stat. Tortyrkonventionen innehåller ett särskilt förbud mot sådana utvisningar.
Jag vill med anledning av vad som anförts fråga statsrådet hur han avser att gå vidare med fallet Abdrazzak Jabri.
Jag vill också fråga statsrådet hur han avser att agera för att säkerställa att ingen människa utlämnas från Sverige till ett land där denne riskerar tortyr.
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:154
Webb-tv: Risken för tortyr efter en avvisning
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:55 Tisdagen den 13 januariProtokoll 2008/09:55 12 § Svar på interpellation 2008/09:154 om risken för tortyr efter en avvisning
Protokoll från debatten
Anf. 65 Tobias Billström (M)
Herr talman! Veronica Palm har frågat mig hur jag avser att gå vidare med ett fall rörande en enskild person vars avvisning enligt beslut har verkställts till Marocko. Veronica Palm har vidare frågat mig hur jag avser att agera för att säkerställa att ingen människa utlämnas från Sverige till ett land där denna riskerar tortyr.
Det absoluta tortyrförbudet som finns i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och FN:s konvention mot tortyr har sin motsvarighet i regleringar i utlänningslagen. Av utlänningslagen framgår att Sverige aldrig får verkställa en avvisning eller utvisning till ett land om det finns skälig anledning att anta att en person skulle vara i fara att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Såväl Migrationsverket och migrationsdomstolarna som regeringen är bundna av detta absoluta förbud.
Frågan om det i det enskilda ärende som Veronica Palm hänvisar till har funnits skälig anledning att anta att personen i fråga skulle vara i fara för att utsättas för tortyr har prövats i enlighet med svensk lag och internationella åtaganden av svenska instanser i två omgångar. Dessutom har Europadomstolen granskat ärendet och uttalat att hans klagomål varit uppenbart ogrundat. För att återge domstolen kom denna i sitt beslut fram till att han inte hade visat att det förelåg grundad anledning att tro att han skulle utsättas för en verklig risk att bli torterad. Verkställigheten av avvisningsbeslutet genomfördes först efter Europadomstolens avgörande.
Med anledning av påståenden från den aktuella personens ombud i Sverige om övergrepp i Marocko har regeringen redan informerat sig om hans situation via Sveriges ambassad i Rabat. Ambassaden har fått uppgift om att han sitter häktad och att han har ett ombud. Hans egna uppgifter om övergrepp har dock inte bekräftats. Jag avser inte för närvarande att vidta ytterligare åtgärder.
Anf. 66 Veronica Palm (S)
Herr talman! Den 4 augusti 2008 avvisades 29-årige Abdrazzak Jabri från Sverige. Utan konkreta anklagelser men med terroristkoppling som skäl frihetsberövades han.
De svenska utlänningsmyndigheterna förde honom till Casablanca där Jabri överlämnades till den marockanska säkerhetspolisen för att sedan bli förd till hemliga förhörsanläggningar som är kända för att använda tortyr som ett medel.
Statsrådet angav i augusti: Om trovärdiga uppgifter framkommer kommer vi att ta upp frågan med den marockanska regeringen.
Migrationsverket bad regeringen att på nytt pröva fallet. Anledningen till det var att man antog att det fanns risk för tortyr. Det här gör mig orolig. Migrationsöverdomstolen beslutade ändå att avvisa Abdrazzak Jabri. Regeringen beslutade om utlämning.
De bärande argumenten i statsrådets svar här i kammaren i dag är två: dels Europadomstolen, dels information från ambassaden i Rabat.
Europadomstolen gjorde ingen prövning av fallet. De valde att inte ta upp fallet till prövning eftersom den svenska regeringen hade gjort klart för Europadomstolen att man, den svenska regeringen, inte ansåg att det fanns risk för tortyr.
Att hävda att Europadomstolens icke-beslut där man förlitade sig på regeringens information skulle vara skälet till att det fanns information om att det inte förelåg risk för tortyr blir ett cirkelresonemang. Man hänvisar tillbaka till sig själv - till den som ansvaret faller på, statsrådet Tobias Billström.
Informationen från ambassaden i Rabat kommer från ett brev. En ambassadtjänsteman var av en annan anledning på det fängelse där Jabri vistades. Han frågade också om Jabri och fick då information om att denne inte utsattes för tortyr. Han såg Jabri som hade krum rygg. Det är den enda information man kan se från det här.
Jag vet inte vilka erfarenheter Tobias Billström har av fängelser i Marocko. Men jag känner att det här inte är den starkaste informationen att förlita sig på. Att det är ett fängelse där det systematiskt förekommer tortyr vet man. Att ta informationen om att just den fånge vi frågar om inte har utsatts för tortyr till intäkt för att avvisningen har varit riktig är, känner jag, ganska svagt.
I den ena vågskålen, i fördelen - att statsrådet inte skulle ha känt till detta - ligger information från fängelset som man själv lämnat och Europadomstolens icke-ställningstagande baserat på regeringens information. I den andra vågskålen ligger människorättsorganisationers erfarenheter - Human Rights Watch som ganska tydligt säger att Abdrazzak Jabris information är trovärdig och dessutom UD:s länderinformation som säger att Marocko är ett land där det systematiskt förekommer tortyr i fängelser, speciellt när det gäller människor som är terroristanklagade.
Mot bakgrund av detta vill jag hävda att statsrådet borde ha förstått att Abdrazzak Jabri utsattes för risker för tortyr. Jag vill hävda att statsrådet har underlåtit att beakta ett brott mot tortyrkonventionen.
Anf. 67 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Låt mig inledningsvis instämma i det som Veronica Palm här just har yttrat.
Det är förstås en allvarlig anklagelse att säga att ministern borde ha känt till att en person avvisas till tortyr - ett av de mest fruktansvärda brott man kan utsätta en annan människa för. Likväl är det påståendet, tycker jag, utifrån de uppgifter vi har tillgängliga ganska enkelt att bekräfta.
Det är inte första gången. Sådant här har hänt förut. Den 18 december 2001 avvisades de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery från Sverige till tortyr i Egypten. Detta fördömdes, och Sverige fälldes i FN:s tortyrkommitté - för övrigt inte enda gången Sverige fällts i denna kommitté. Vi innehar något slags inofficiellt och icke smickrande rekord i antalet fällningar i FN:s tortyrkommitté.
Det var också ett tillfälle då många blev väldigt upprörda. Genom avslöjanden i medierna och många debatter här i riksdagens kammare klargjordes det med väldigt stor tydlighet att den form av diplomatiska garantier som man hade fått för att de här personerna inte skulle utsättas för kränkande behandling inte var tillförlitlig.
Det fick också en väldigt intressant följd. Nuvarande migrationsministern var själv riksdagsledamot då. Tobias Billström skrev en motion tillsammans med partiföreträdare där man fördömde just användandet av diplomatiska garantier. Man sade väldigt tydligt att det finns ett absolut förbud mot att återsända en person till länder där denne riskerar att utsättas för tortyr eller förnedrande och kränkande behandling. Den stora frågan är vad som har hänt sedan dess.
Har utnämnandet av Tobias Billström till minister gjort att han har förändrat sin position, eller vidhåller Tobias Billström detta absoluta förbud?
Ja, jag ser vad som står i svaret och hör vad migrationsministern säger här i kammaren. Det finns ett absolut förbud. Men frågan är väl lite grann vad ett absolut förbud är värt om man inte gör allt som står i ens makt för att utreda om en person faktiskt riskerar att utsättas för en sådan behandling som det här är fråga om. Om man förlitar sig på uppgifter som regimen själv ger och om man förlitar sig på enstaka betraktelser genom en fängelsekorridor - har man då tagit in all den information man kan ta in för att se till att en person inte riskerar att bli utsatt för någon form av kränkande behandling eller tortyr?
Det är inte heller det enda landet i världen. Förutom Egypten finns det en rad andra länder dit människor utvisas med risker för tortyr. Libyen är ett annat exempel. Det är viktigt, herr talman, att vi inte bara talar enskilda ärenden utan ser ett mönster, en systematik som tyvärr finns i det svenska hanterandet av en del ärenden förknippade med terrorism, påstådd terrorism, ska sägas.
Vi lever i denna sköna världsordning där bara anklagelsen om att någon har samröre med terrorister är tillräcklig i en del regimers ögon för att man ska vara dömd på förhand, för att man ska kunna avvisas, för att man ska kunna fängslas i Guantánamo eller en rad andra hemliga fängelser runt om i världen. Det är den här verkligheten som Sverige har att agera i. Det är i ljuset av den här verkligheten som migrationsministerns svar måste ses.
Den grundläggande fråga som vi behöver få besvarad i dag är: Är förbudet mot återsändande till tortyr absolut, och har Tobias Billström verkligen gjort vad man har kunnat för att utreda om det finns en sådan risk? Jag tycker att jag ser svaret på den frågan. Man har inte gjort vad man har kunnat. Man har underlåtit att ta in den information som faktiskt fanns tillgänglig. Det är allvarligt.
Anf. 68 Ulf Nilsson (Fp)
Herr talman! När jag får läsa om att en person har utvisats från Sverige och sitter fängslad och eventuellt har utsatts för tortyr reagerar jag starkt, liksom många andra. Vi ställer oss frågan: Är Sverige skuld till det här? Borde man ha vetat om risken för den här personen? Är det sant att det förekommer tortyr? Ord står mot ord.
Svensk migrationspolitik och flyktingpolitik ska ju bygga på humana värden där asylrätten värnas. Den som behöver skydd från krig och förföljelse ska kunna finna en fristad i Sverige. Genèvekonventionens principer ska respekteras här liksom i hela EU. Samtidigt ska vi välkomna människor som söker sig till Sverige för att arbeta.
Det har hittills funnits en bred enighet om att den som inte har arbete här eller inte har flyktingstatus ska få nej till uppehållstillstånd. Så har terrorismen och hotet om terrorismen sedan många år tillbaka inneburit att vi i Sverige har en lag som säger att säkerhetspolisen i extrema fall får göra en bedömning och regeringen besluta och i undantagsfall avvisa människor, fast de inte har begått ett brott, därför att de kan utgöra en säkerhetsrisk. Där kan man naturligtvis diskutera hur problematiskt det är, men den här lagen har faktiskt funnits sedan 1991 och har använts mycket sparsamt. Under förra helårsperioden fattade regeringen inte ett enda beslut i ett sådant här säkerhetsärende.
Dessutom har Sverige, som ministern och debattörerna har påpekat, enligt den europeiska konventionen en övergripande princip om att inte visa ut människor till länder där de riskerar tortyr, förnedrande behandling eller dödsstraff. Det gäller alla människor, både dem som kan misstänkas för brott och naturligtvis dem som har begått brott. Det är en oerhört viktig princip att inte utvisa människor om de riskerar tortyr, dödsstraff eller annan förnedrande behandling. Den principen ska stå över andra hänsyn. Har man anledning att misstänka att till exempel tortyr förekommer ska verkställighetshinder gälla. Och behöver man i stället kontrollera personer på andra sätt med förvar och husrannsakan får man göra det, men man får inte lämna ut personen.
Jag menar att det är viktigt att det måste stå utom tvivel att människor riskerar att bli utsatta för inhuman behandling.
I det här sammanhanget vill jag påpeka att inget tyder på att något har blivit sämre, förändrats eller blivit annorlunda när det gäller den här typen av avvisningar jämfört med den tidigare regeringen. Frågan har i just det här fallet prövats av vårt domstolsväsen och av Europadomstolen. Man kan diskutera kvaliteten i det, men det har prövats. Formellt är det svårt att säga att det har gått annat än rätt till.
Det är dags, menar jag, att ändå göra en ordentlig genomgång av hur svenska myndigheter skaffar sig information om riskerna för en person som avvisas och hur de skaffar sig information om följderna. Därför vill jag fråga migrationsministern om regeringen och dess myndigheter kan medverka till att vi får en tydligare genomgång av hur myndigheterna i dag rutinmässigt arbetar för att få information om risker vid utvisning till ett annat land. Jag skulle också vilja veta närmare, vilket jag tycker är väldigt viktigt, hur Sverige följer upp vad som har hänt, hur vi får information om vad som händer med de människor som avvisas mot sin vilja. Blir de utsatta för tortyr och omänsklig behandling fast vi har bedömt annorlunda? Vi måste vara öppna för förändringar om vi konstaterar att rutinerna är otillräckliga.
Egentligen är vi överens i principfrågan från alla politiska läger, men jag tror att det behövs en seriös diskussion om hur vi på bästa sätt kan se till att vi kan värna de antagna principerna i vardagliga rutiner.
Anf. 69 Tobias Billström (M)
Herr talman! Det ärende som Veronica Palm hänvisar till i sin interpellation har genomgått två prövningar i det svenska asylsystemet i enlighet med den processordning som trädde i kraft med den nya utlänningslagen 2006.
Den första prövningen föranleddes av att personen i fråga sökte asyl i Sverige. Ärendet prövades av Migrationsverket, som avslog ansökan. Personen överklagade verkets beslut, och hans överklagan lämnades först till Migrationsöverdomstolen för yttrande till regeringen eftersom det var ett säkerhetsärende enligt utlänningslagen. Migrationsöverdomstolen bedömde i sitt yttrande att han inte hade något skyddsbehov, och regeringen avslog hans överklagande av samma skäl. Därefter lämnade han in ett klagomål till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, och på begäran av Europadomstolen ställde Migrationsverket in verkställigheten av avvisningsbeslutet.
Europadomstolen ställde ett antal frågor till regeringen. Regeringen hämtade med anledning av dessa frågor in uppgifter från Säkerhetspolisen, och dessa uppgifter lämnade regeringen över till Migrationsverket.
Mot bakgrund av de uppgifter som regeringen hade lämnat till Migrationsverket ansåg verket att det hade kommit fram uppgifter som gjorde att verkställigheten inte kunde genomföras. Därför lämnade Migrationsverket enligt gällande processordning för säkerhetsärendet över ett ärende om verkställighetshinder till regeringen. Detta initierade den andra prövningen i svenska instanser.
I detta ärende, som avsåg verkställighetshinder, bedömde såväl Migrationsöverdomstolen som regeringen mot bakgrund av omständigheterna i ärendet att han inte löpte en sådan risk för tortyr att det förelåg verkställighetshinder enligt utlänningslagen. Regeringen baserade, precis enligt vad lagen föreskriver, sin bedömning på Migrationsöverdomstolens bedömning. Personen har via sitt ombud fått lägga fram sina argument inför såväl de inhemska instanserna som Europadomstolen.
Därefter svarade regeringen på Europadomstolens frågor, och Europadomstolen kom fram till att personens klagomål om risken för tortyr var uppenbart ogrundat.
Det här är naturligtvis viktigt att framhålla. Eftersom klaganden inte har visat att det förelåg en grundad anledning att anta att han skulle utsättas för verklig risk att bli torterad har domstolen avvisat hans klagomål som uppenbart ogrundat. Enligt domstolen fanns inte skäl för ett fortsatt verkställighetsstopp.
Jag skulle också i det här sammanhanget vilja ta upp en sak som Veronica Palm nämner, en rapport från Human Rights Watch som hon hänvisar till. Den är från 2004 och avser personer som häktades i samband med bombattentaten i Casablanca 2003. Sedan den rapporten offentliggjordes har mycket hänt i Marocko. En lag mot tortyr har antagits. Både fängslade personer och deras anhöriga kan anmäla tortyr eller misshandel begångna av statstjänstemän. Marockanska myndigheter har under 2007 i större utsträckning än tidigare följt upp och utrett anmälningar om fysiska övergrepp och tortyr i enlighet med lagen om förbud mot tortyr. 17 sådana fall har utretts under förra året. I det fåtal fall där övergreppen har lett till döden har de skyldiga skilts från sina tjänster, och i andra fall har disciplinära åtgärder vidtagits. Det fängelse som det hänvisas till i rapporten från Human Rights Watch och som också Veronica Palm baserade sitt påstående på är inte fängelset där den här personen nu befinner sig i.
Kalle Larsson tar upp frågan om jämförelsen med det egyptiska ärendet. Då kan det vara viktigt att återvända till historien. Det finns en viktig skillnad mellan hur den dåvarande socialdemokratiska regeringen handlade det ärendet och hur den nuvarande regeringen har handlagt det här ärendet. Då hade vi en annan instans- och processordning. Nu har vi en rättssäker prövning med en migrationsöverdomstol som vid två tillfällen har bedömt att det inte fanns något verkställighetshinder. Detta är skillnaden, Kalle Larsson, mellan då och nu.
Anf. 70 Veronica Palm (S)
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag vet precis lika lite som Tobias Billström vad som har skett. Jag vet inte om Abderazzak Jabri har utsatts för tortyr, och jag hoppas att han inte har gjort det, för det är en av de grymmaste behandlingar som en människa kan utsättas för.
Det som statsrådet baserar sin argumentation på är ett icke-beslut i Europadomstolen och fängelseinformation. Det som han väljer att inte förlita sig på är inte bara en Human Rights Watch-rapport utan också de företrädare för Human Rights Watch som kan landet och känner till utvecklingen och som hävdar att just i fallet Jabri verkar det troligt att han riskerar att utsättas för tortyr. UD:s egen länderrapport säger att det pågår systematiska övergrepp i fängelser i Marocko, särskilt mot människor som är terroristanklagade. Just därför vill jag fortsätta hävda att statsrådet borde ha förstått, och det är det som är grunden för min interpellation, att Jabri riskerar att utsättas för tortyr vid en avvisning till Marocko. Statsrådet underlåter att ta till sig information, och det är ett brott mot det totala tortyrförbudet, det totala tortyrförbudet som borde gälla i Marocko men som åtminstone måste gälla i Sverige i svenska beslut.
Jag vill ställa frågan till statsrådet Billström: Avser statsrådet att vidta några som helst åtgärder för att fortsätta bringa klarhet i de frågor som trots allt finns? Avser statsrådet att sända UD-personal till Marocko för att utreda omständigheterna? Har det begåtts tortyr eller har det inte? Avser statsrådet att sända UD-personal till Marocko för att klargöra om Jabri har utsatts för tortyr?
Jag vill också återkomma till att det här inte är en ny fråga. Sverige har dömts i FN:s tortyrkommitté, och det har vi diskuterat tidigare. Det är ingenting som någon av oss är stolt över. Och Billström har varit en av de starkaste förkämparna för att se till att stärka just den delen av de mänskliga rättigheterna, att fördöma att människor som avvisas från Sverige riskerar tortyr.
Även om det råder andra omständigheter, och jag ska ärligt säga att jag inte har några ambitioner att försvara avvisningen av de två egyptierna, måste jag ställa frågan till Tobias Billström: Kvarstår den kritik som du hade vid den avvisningen? Kvarstår kritiken i den motion du skrev i Sveriges riksdag för fyra år sedan?
Avslutningsvis måste jag sälla mig till Ulf Nilssons frågor. Avser statsrådet att utforma ett regelverk som blir tydligare, som gör att vi har något att luta oss tillbaka mot och som gör att vi inte riskerar att hamna i den här situationen igen, vare sig det gäller den enskilda individen eller den kontinuerliga prövningen? Vart och ett av dessa fall handlar nämligen om människor som riskerar att utsättas för ett av de värsta brott som en människa kan utsättas för.
Anf. 71 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Jag tycker att det sista som Veronica Palm sade är värdefullt. Det finns ingen anledning att försvara hur den förra regeringen hanterade frågan om de avvisade egyptierna. Det är dessutom ett slags självkritik som jag tycker att vi måste kunna unna oss ibland. Vi måste kunna erkänna att vi har gjort fel eller åtminstone att vi kan ha gjort fel och att om vi har det ska det bli bättre. Det är lite grann det som jag saknar i den här debatten. Migrationsministern påstår så ihärdigt att det inte kan ha gjorts några fel, för numera har vi en rättssäker ordning. Men så enkelt kan det väl ändå inte vara.
Jag är företrädare för den nya rättssäkrare ordning vi har när det gäller utlänningsärenden. Den är betydligt bättre än vad den tidigare ordningen var. Jag har själv varit med och försvarat den och försökt att fortsätta utveckla modellen med domstolar som tar ställning i asylärenden. Men inget system är så bra att det inte kan begås fel. Och här är ju fel ödesdigra. Gör man fel och avvisar en person när han eller hon riskerar tortyr, dödsstraff, förnedrande behandling, ja, då har man gjort ett mycket allvarligt misstag. Det är därför som det är så viktigt att man inte gör den typen av avvisningar om det inte, för att använda Ulf Nilssons ord, är ställt utom allt tvivel att personen inte riskerar en sådan behandling.
Vad jag efterlyser från migrationsministerns sida är något slags självkritik eller åtminstone en antydan till att man inte alltid gör allting precis rätt. Jag ska lyssna på de kvarvarande anförandena, men jag har än så länge inte hört något sådant. Och jag tycker att det som Ulf Nilsson säger i övrigt är värdefullt.
Jag ställer två frågor: Är Sverige berett att se över hur man inhämtar information i den här typen av ärenden? Är Sverige och migrationsministern beredda att gå med på att försöka följa upp de ärenden som skulle kunna vara allvarliga ur den här aspekten? Dessa två frågor kanske vi till och med skulle kunna samlas kring här i kammaren.
Anf. 72 Ulf Nilsson (Fp)
Herr talman! Helt kort: Vi talar om väldigt viktiga frågor, och vi talar om ett ärende som i princip har hanterats efter samma principer som har gällt ganska länge i Sverige, förutom att vi sedan 2006 har en rättssäkrare ordning, som bland annat Kalle Larsson påpekade, när det gäller domstolsförfarande. Men när det gäller just försäkringar om avvisning och verkställighetshinder är det inga förändringar, och det är detta vi talar om.
Även om oppositionsrepresentanterna här hänvisar till mig positivt, vilket jag tackar för, kan jag inte kontra med riktigt lika positiva ord. Jag tycker nämligen att det är väl grovt att i en sådan här diskussion påstå, som Veronica Palm gjorde, att statsrådet glömmer bort det absoluta förbudet mot tortyr, som han faktiskt hänvisar mycket tydligt till i sitt svar. Jag är inte i någon form av tvivelsmål om att alla i den här salen är tortyrmotståndare i lika stor utsträckning.
Som sagt var: Samma regler som tidigare gäller. Ingenting har förändrats. Men det är viktigt - och det var det som min fråga till statsrådet gällde - att vi skaffar oss en klar och tydlig information om hur regering och myndigheter arbetar för att försäkra sig om att verkställighetshinder inte föreligger. Hur kan jag som politiker, som medborgare, som engagerad få reda på i efterhand att det faktiskt inte har blivit den negativa följd med omänskliga straff av någon som har utvisats mot sin vilja? Och vad behöver eventuellt göras för att ändra reglerna? Jag talar inte om någon jättestor utredning, men jag talar om ett seriöst arbete som jag hoppas att man kan sätta i gång så att vi helt enkelt får en klarhet i om det behövs en ordentlig förbättring av dessa rutiner för en mänskligare hantering av dessa svåra frågor.
Anf. 73 Tobias Billström (M)
Herr talman! Veronica Palm hävdade på nytt i sitt inlägg att Europadomstolen inte skulle ha granskat eller sakprövat det här fallet. Europadomstolen har, som alltid, gjort en förstahandsbedömning av de omständigheter som klaganden anfört. Domstolen har även beaktat det som Sverige som svarandestat har anfört i målet. Eftersom klaganden inte hade visat att det förelåg en grundad anledning att anta att han skulle utsättas för en verklig risk att bli torterad, har domstolen avvisat hans klagomål som uppenbart ogrundat. Enligt domstolen fanns det, som jag sade tidigare, inte skäl för fortsatt verkställighetsstopp.
Europadomstolens prövning ligger mycket nära en fullständig sakprövning. Därför är det missvisande att som Veronica Palm påstå att domstolen inte skulle ha granskat fallet. Domstolen har dessutom inför sin bedömning haft tillgång till alla de fakta som klaganden och regeringen har lagt fram för domstolen.
Apropå jämförelserna med Egypten måste jag återigen peka på den stora skillnaden i handläggningen av det ärendet och detta ärende. En mycket stor och avgörande skillnad - och här vänder jag mig specifikt till Kalle Larsson som tog upp det i sitt första anförande - är det faktum att vi inte har använt oss av diplomatiska garantier. Inga sådana har begärts eller inhämtats från marockanska myndigheter.
År 2006 fick Sverige, helt riktigt, en ny instans- och processordning för säkerhetsärenden som innehåller en tvåinstansprocess med domstolsinslag. Det aktuella ärendet har fått en rättssäker prövning i alla delar. Migrationsöverdomstolen har vid två tillfällen bedömt att det inte fanns verkställighetshinder.
Efter att regeringen gjort samma bedömning som Migrationsöverdomstolen vid dessa två tillfällen avvaktade Sverige Europadomstolens avgörande innan avvisningsbeslutet till slut verkställdes. Jag vågar hävda att detta är precis i enlighet med de intentioner, helt i linje med den lagstiftning som Sveriges riksdag har beslutat om för hanteringen av dessa ärenden.
Detta innebär inte att det inte finns saker och ting som kan bli bättre. Då talar jag i generell kontext och inte när det gäller detta fall. Jag vänder mig därmed också till Ulf Nilsson med tanke på de frågor han ställde tidigare om säkerhetspolisen. Vi ska fortsätta att vara uppmärksamma när yttranden inhämtas. Vi ska fortsatt vara noggranna i våra bedömningar. Det är viktigt för trovärdigheten i dessa ärenden. Det är också angeläget, som Ulf Nilsson antydde i sin fråga, att den tilläggsinformation som kan dyka upp i form av MR-rapporter, länderinformation och så vidare beaktas. Det är mitt uppdrag som statsråd att se till att bevakningen av utvecklingen av ärendena fortsätter. Det tänker jag också fortsätta med.
Det är avslutningsvis viktigt att peka på att detta fall har handlagts med utgångspunkt i de principer som kammaren har lagt fast. Jag anser att beslutet var rätt i alla delar, och jag har ingen anledning att tycka något annat efter denna interpellationsdebatt.
Anf. 74 Veronica Palm (S)
Herr talman! Jag ser fram emot den granskning av statsrådets handlande i ärendet som konstitutionsutskottet avser att göra. Jag önskar att jag också kunde se fram emot en UD-granskning av Jabris situation. Jag har ställt frågan till statsrådet om han avser att göra en sådan. Jag önskar att jag kunde se fram emot en sådan granskning. Det handlar både om den principiella handläggningen och om varje enskild människas rätt att inte riskera att utsättas för tortyr. Nog om detta.
Det råder inget tvivel om att alla här i kammaren är enade i det absoluta tortyrförbudet. Men just eftersom vi är överens om att det råder ett absolut tortyrförbud och att det förpliktar krävs det kanske att man gör lite mer. Jag skulle därför vilja ge statsrådet en del tips om hur man skulle kunna handha detta. Vi är överens om att vi ska ha ett regelverk, för det här är inga enkla frågor. Ibland faller det emellan, och det kan inte vara något man handhar från ena stunden till den andra. Vi måste därför ha ett system som tittar på hur vi inför en avvisning handhar yttranden, hur själva verkställigheten går till under en avvisning och vad som händer efter, alltså en uppföljning av avvisningar.
Ulf Nilsson var tydlig med det. Det är en av de frågor som jag har ställt till statsrådet tidigare. Vi har ett ansvar även efter att avvisning skett. Just med anledning av det önskar jag att statsrådet kunde säga till mig och kammaren i dag: Ja, vi låter UD titta på fallet och granska så att det inte är någon risk för att Jabri har utsatts för tortyr.
Anf. 75 Tobias Billström (M)
Herr talman! Det har varit en intressant och tankeväckande debatt på alla sätt och vis. Det är bra att höra att vi i kammaren är helt eniga om att vi ska upprätthålla tortyrförbudet. En förutsättning för att detta ska fungera är naturligtvis att vi har en rättssäker ordning för att pröva dessa fall. En sådan har, enligt min mening, tillkommit genom inrättandet av den nya instans- och processordning som riksdagen fattade beslut om i bred enighet i denna kammare där migrationsdomstolarna konstruerades och där ordningen för hur man ska bedöma asylärenden och, i detta fall specifikt det interpellationen handlade om, säkerhetsärenden också lades fast.
Det är säkert en ordning som man kan förbättra ytterligare framöver. Dock ligger grundprinciperna för dessa frågor fast, det vill säga att det är otroligt angeläget att de instanser som gör dessa bedömningar ger möjlighet till en rättssäker prövning och möjlighet för den som står tilltalad att få lov att lägga fram sina sakskäl med hjälp av sitt ombud - men att man också om man fattar beslut om att varken asyl eller uppehållstillstånd kan beviljas, i det här fallet på grund av den säkerhetsrisk som personen i fråga utgör, kan genomföra verkställigheten på ett klokt och genomtänkt sätt.
Enligt min bedömning har så skett i detta fall. När det gäller grunderna för beslutet ser de fortfarande likadana ut som när beslutet fattades. Jag har inte för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder för närvarande.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.