Till innehåll på sidan

Regionalisering av åklagare i Västerbottens län

Interpellation 2013/14:522 av Katarina Köhler (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2014-05-28
Överlämnad
2014-05-30
Anmäld
2014-06-02
Besvarad
2014-06-13
Sista svarsdatum
2014-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF

Interpellationen

till Justitieminister Beatrice Ask (M)

 

Riksdagen och regeringen har de senaste åren tillfört stora resurser till rättsväsendet. Syftet har varit att förstärka och effektivisera verksamheten för att kunna uppnå målen  om minskad brottslighet och ökad trygghet. Hittills kan vi dock konstatera att tillskottens påverkan på verksamhetsresultaten varit blygsam. Detta säger Riksrevisionen i sin rapport från november 2011.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder som syftar till effektivisering, bland annat har flera utredningar tillsatts. Riksrevisionen konstaterar dock att dessa inte har givit ett förväntat resultat. Åtgärderna har inte fått genomslag i verksamheten eller i resultaten och det är oklart vad insatserna gett i form av ökad effektivitet. Man konstaterar också att det saknas viktig kunskap för styrning av rättsväsendet och att regeringen inte har säkerställt att det finns tillgång till den kunskap som behövs för verksamheten och resultaten.

Det finns också brister i myndigheternas uppföljning av verksamheten i termer av resultat, tid och kostnader. Viktiga resultat redovisas inte av myndigheterna, och regeringen har inte heller ställt krav på sådan uppföljning. Allt detta är enligt Riksrevisionen.

En viktig faktor i frågan om huruvida rättsväsendet sköts effektivt är naturligtvis åklagarämbetets arbetssätt, styrning, utvärdering och uppföljning.

Riksrevisionen ifrågasätter rättssäkerhet såväl som ekonomi, tid och – inte minst –resultat.

En viktig faktor i sammanhanget är att åklagarmyndigheten de senaste 10–15 åren dragit in  åklagarresurser på många håll ute i länen. I Västerbotten har Skellefteå och Lycksele förlorat sina åklagare som i stället flyttats till Umeå. Detta innebär att rättssäkerheten inte kan garanteras (enligt polischefer i de båda städerna), handläggningstiderna har förlängts, och åklagare som förundersökningsledare på plats existerar inte. Inte ens gäller detta vid barnbrott där det uttryckligen sägs i lagen att åklagare fysiskt ska närvara. Polis får i stället packa mängder med materiel i kappsäckar och ta sig ned till Umeå där åklagarna finns.

Skälet till att man tagit bort åklagare från dessa orter är enligt justitieministern att  åklagarna kan tillgodoses kompetensutveckling i högre grad om samtliga finns på en och samma ort.

Att rättssäkerheten äventyras och att verksamheten blir ineffektiv genom långa handläggningstider väger alltså lättare.

Min fråga till justitieministern är: Hur har ministern och regeringen åtgärdat kritiken från Riksrevisionen och vad avser ministern att vidta för åtgärder avseende bristen på åklagare i bland annat Skellefteå och Lycksele?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:522, Regionalisering av åklagare i Västerbottens län

Interpellationsdebatt 2013/14:522

Webb-tv: Regionalisering av åklagare i Västerbottens län

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 15 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Katarina Köhler har frågat mig hur jag och regeringen har åtgärdat kritiken från Riksrevisionen avseende effektiviseringar i rättsväsendet samt vad jag avser att vidta för åtgärder avseende bristen på åklagare i bland annat Skellefteå och Lycksele. I en skrivelse till riksdagen i mars 2012 redovisade regeringen sin bedömning av Riksrevisionens iakttagelser i den rapport som det hänvisas till i interpellationen. Som framgår av den skrivelsen höll regeringen delvis med Riksrevisionen, exempelvis när det gäller vikten av ökad måluppfyllelse, förbättrade resultat och stärkt samverkan. Regeringen redogjorde också för flera pågående åtgärder på detta område. Regeringen har därefter fortsatt att fokusera på resultatförbättringar för den brottsutredande verksamheten. Till exempel har regeringen beslutat om olika myndighetsgemensamma uppdrag som är inriktade på åtgärder för att effektivisera hanteringen av brottmålsärenden. Regeringen har också nyligen tagit initiativ till att utreda hur resultatuppföljningen inom rättsväsendet kan utvecklas. I uppdraget ingår att lämna förslag på hur resultatuppföljningen på ett ändamålsenligt sätt kan användas i myndigheterna som en del i att förbättra effektiviteten och kvaliteten i arbetet. Det görs även flera genomlysningar av polisens verksamhet, däribland utredningsverksamheten, inom ramen för det arbete som Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten bedriver. Man måste samtidigt vara medveten om att resultatet i den brottsutredande verksamheten påverkas av många olika faktorer både inom och utanför myndigheterna. Det gör att det är angeläget att kunskaperna om hur omvärldsfaktorer påverkar förutsättningarna för att utreda och lagföra brott ökar. Därför ska Brottsförebyggande rådet inom ramen för sitt särskilda regeringsuppdrag utvärdera regeringens satsning på polisen och analysera olika förhållanden som kan antas påverka resultatet i polisens brottsutredande verksamhet. När det gäller frågan om åklagare i norra Sverige ställde Katarina Köhler samma fråga i en interpellation 2012. Precis som jag svarade då är en grundläggande förutsättning för ett väl fungerande samhälle att rättssäkerheten kan upprätthållas. Rättssäkerheten får aldrig bli en fråga som är beroende av var i landet man bor. Det är därför viktigt att vi har ett rättsväsen som kännetecknas av hög kvalitet i hela landet och att medborgarperspektivet är i fokus. Åklagarmyndigheten ansvarar för utformningen av sin organisation, vilket också är det normala inom statsförvaltningen. Beslut om inrättande, upphörande och lokalisering av åklagarkammare ska enligt myndighetens instruktion ske efter samråd med Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket. De skiftande geografiska förhållandena i landet innebär att myndigheten måste anpassa sin organisation utifrån detta. Förhållandena i norra Sverige är speciella främst med hänsyn till de stora avstånden. Det gäller då för våra myndigheter att finna så bra lösningar som möjligt för att vi ska ha ett väl fungerande rättsväsen i hela landet. I fråga om Västerbotten finns både för- och nackdelar för verksamheten med att ha åklagarna samlade i Umeå. Den bedömning Åklagarmyndigheten gör är att fördelarna överväger. Enligt uppgift från Åklagarmyndigheten visar åklagarkammaren i Umeå på goda resultat och uppfyller i princip alla verksamhetsmål, inklusive brott mot barn, brott i nära relationer och ungdomsbrott. Åklagarmyndigheten anser också att samverkan med polis, domstolar och andra myndigheter fungerar väl.

Anf. 16 Katarina Köhler (S)
Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Som ministern påpekar har jag en gång tidigare interpellerat i frågan, och jag har för mig att jag även har lämnat in en skriftlig fråga. Skälet till det är enkelt: Det här är en viktig fråga. Det är en viktig fråga för samhället i stort, för det jag påpekar handlar inte bara om Västerbotten. Det här sker över hela landet, men jag har valt att ta Västerbotten som ett exempel. Rättssäkerheten ska vara en garanti inom vårt rättsväsen, och det säger naturligtvis även justitieministern. Eftersom jag inte tycker att resten av svaret speglar detta fullt ut blir jag dock besviken. Riksrevisionen gav svidande kritik i slutet av 2011. Man sade bland annat att de åtgärder regeringen har vidtagit inte har fått genomslag i verksamheten eller resultaten och att det är oklart vad insatserna har gett i form av ökad effektivitet. Riksrevisionen konstaterar också att det saknas viktig kunskap för styrning av rättsväsendet och att regeringen inte har säkerställt att det finns tillgång till den kunskap som behövs för verksamheten och resultaten. Det här är allvarlig kritik. I svaret säger ministern att man har tillsatt utredningar och gett uppdrag av olika slag, men det tycker sig Riksrevisionen inte se. Polismyndigheten i mitt hemlän, som jag talar med, ser det inte heller. Jag tycker mig kunna härleda Riksrevisionens kritik direkt till min andra fråga, det vill säga att åklagarna i Lycksele och Skellefteå har tagits bort och att man nu tvingas åka till Umeå. Man upplever inte ens att åklagarna åker till de här ställena, utan utredande poliser får packa sina väskor och åka ned till Umeå. Det känns naturligtvis inte alls tillfredsställande. När vi pratar om rättssäkerhet handlar det om rättssäkerhet för både offer och förövare. Det handlar i fallet uppe hos oss också om att polisen anser att handläggningstiderna har blivit längre. Man anser också att ärenden stannar upp och ligger kvar länge innan man får ett slut på dem. Ministern säger i sitt svar att åklagarkammaren är nöjd. Hon säger att åklagarkammaren i Umeå visar på goda resultat och princip uppfyller alla verksamhetsmål, inklusive brott mot barn, brott i nära relationer och ungdomsbrott, samt att Åklagarmyndigheten anser att samverkan fungerar. Då funderar jag naturligtvis på vem som frågar polisen. Vad säger polisen? När jag pratar med polisen, både i Lycksele och i Skellefteå, får jag nämligen inte höra att de har den uppfattningen. Det kanske vore på sin plats att också polismyndigheten blir tillfrågad och har en del i detta, eftersom det är de som drabbas.

Anf. 17 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Det är lite grann två debatter när det gäller den här interpellationen, men det må väl vara så. När det gäller Riksrevisionens rapport är det som jag redovisade tidigare så att regeringen har svarat på de synpunkter som framfördes och delvis hållit med i flera av de synpunkter som lades fram. Låt mig dock säga att Riksrevisionen är ganska generell i sin kritik - det är lite svårt att ta på - men att vi har vidtagit en rad åtgärder som ligger i linje med de synpunkter och önskemål Riksrevisionen hade. Sedan har man ju inte återkommit, för allt finns det inte resultat på. Vi har dock vidtagit ett antal åtgärder, som det stora genomförandet av en ny polisorganisation, reformen En modernare rättegång, en ny delgivningslag, satsningen mot grov organiserad brottslighet med mera - jag skulle kunna göra en lång lista. Vi arbetar nog alltså väldigt medvetet för att åtgärda en del av de problem jag tror låg i de generella slutsatser som drogs. Vi har lagt ned mycket arbete på att titta på utredningssituationen. Där ligger flera uppdrag. Sedan är frågan varför man inte får bättre resultat på utredningssidan. Ja, den som kan svara på det är välkommen att ringa mig direkt. Det finns många olika skäl. Ett skäl som det är riktigt svårt att sätta fingret på gäller kriminalitetens förändring. Det finns det som tyder på att den digitalisering och internetverksamhet som i dag kommer in i kriminaliteten blir en extra utmaning i utredningsarbetet. Det kan vara en faktor. Det är alltså komplicerat. Jag har stor respekt för att man vill ha bättre resultat, och vi arbetar medvetet med det. När det gäller åklagarorganisationen i Norrland är situationen naturligtvis besvärlig. Jag delar uppfattningen att rättssäkerheten måste kunna garanteras, och då har vi två perspektiv som vi hela tiden måste fundera på. Det ena är förutsättningarna för att rekrytera personal. Vi har stora problem att rekrytera personal både till polisen och till andra delar av rättsväsendet, bland annat i delar av Norrland och i inlandet. Det är ett bekymmer, och det gör att vi i rättsväsendet måste arbeta för att få moderna arbetsplatser och att göra arbetet så meningsfullt som möjligt. Det är en aspekt som man inte ska glömma. Utan rätt personal blir det aldrig en bra rättssäkerhet. Det andra perspektivet som vi måste fundera på är att vi behöver få arbetsplatser som inte är så sårbara. Det ligger i sakens natur att om enheterna blir väldigt små, med hela den karta av ärenden man har att hantera, är risken stor att kvaliteten brister. Det är ett av skälen till att man till en del samordnat bland annat åklagarna. I regeringens direktiv till myndigheten framgår mycket tydligt att man ska samordna sina bedömningar med polis och andra delar av rättsväsendet eftersom det är en kedja. Det finns också ett medborgarperspektiv i detta. Jag utgår från att poliser som känner att det inte fungerar kontaktar Åklagarmyndigheten och att åklagarna är lyhörda för de synpunkter som finns. Jag vill verkligen inte underskatta det faktum att det kan finnas synpunkter. Vi har inte haft någon åklagare i Lycksele sedan 1997, och i Skellefteå centraliserade man 2003, om jag minns rätt. Jag förstår problemen med avstånden och att man reser. Men man ska notera att när vi tar kontakt med Åklagarmyndigheten för att höra hur det fungerar visar det sig att genomströmningstiden vid tingsrätten i till exempel Lycksele är jag ska inte säga fantastisk men mycket bra. Detsamma gäller i övrigt. Måluppfyllelsen når man ganska väl. Där tror jag alltså inte att problemet sitter. Sammanfattningsvis vill jag säga att det här inte är enkelt. Det finns tydliga direktiv om samordning som ser till helheten, och jag hoppas att det fungerar.

Anf. 18 Katarina Köhler (S)
Fru talman! Ja, man kan hoppas att det fungerar, men många upplever att det inte gör det. Som justitieministern säger blir det nya former av brott, och en del brott har blivit grövre i vissa sammanhang. Om vi då tittar på det som justitieminister säger, att en av faktorerna som gör det hela svårt är de geografiska avstånden i mina hemtrakter, så stämmer det. Men varje gång som polismyndigheten eller rättsväsendet har omorganiserats har det de facto inneburit att det blivit färre poliser på ett mycket större område. Det finns skäl, vilket också jag kan begripa, men faktum kvarstår att det inte är ovanligt att en polis i Lycksele i dag har 15 mil enkel väg att köra. På helgerna handlar det om ännu fler mil i det arbetsområde som polisen har under helgerna. När det då händer saker och de ska utredas innebär det att man sitter många timmar i bilen bara för att transportera sig. Det gäller både när något händer och efteråt i samband med utredningarna. Dessutom ska man packa sina väskor och trunkar med utredningsmaterial, sätta sig på en buss och åka två timmar enkel väg till Umeå för att kunna träffa och tala med åklagare. När jag talar med utredare i Skellefteå säger de att de aldrig sett en åklagare där, inte ens när det gällt brott mot barn. När det gäller brott mot barn står det, vad jag kan läsa mig till och förstår, att en åklagare ska fysiskt närvara vid sådana sittningar. Men så sker inte. Jag blir ledsen, för jag tycker att justitieministern tar väldigt lätt på att det regelverk som finns inte följs. Vi talar om rättssäkerhet, men det känns inte som att regeringen tycker att det är så väldigt viktigt. I annat fall måste lagstiftningen och regelverket ändras där det sägs att åklagare inte behöver vara närvarande. Som det är i dag följer man alltså inte det som faktiskt är sagt. Jag har full förståelse för att det är problematiskt. Åklagarna, precis som polisen, har rätt att ha värdiga och någorlunda ordentliga arbetsförhållanden, men vi måste, som ministern också säger, se till helheten. Rättssäkerheten hotas genom att vi har det system vi har. Innan jag avslutar vill jag tillägga att så här har det varit i många år, men det innebär inte att problemet har blivit mindre. Tvärtom vågar jag nog påstå att det i vissa fall blivit större. Jag tycker inte att tidsaspekten på något sätt skulle vara förmildrande i det fallet.

Anf. 19 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Nu kom det in en del nya saker i debatten. När det gäller lagstöd och kraven på närvaro vid brott mot barn är det väl inte riktigt som interpellanten säger. Det är dock mycket viktigt att det finns ett nära samarbete. Om man i delar av Norrland inte skulle följa de lagar och regler vi har hoppas jag att det omedelbart anmäls. Det är naturligtvis nödvändigt att man följer de lagar och regler som finns. Om man bryter mot dem är det ingenting jag är trygg med. Sedan kan ambitionerna vara högre än de som anges i reglerna. I det moderna samhället har vi den fördelen att vi kanske inte alltid behöver packa väskorna och resa. Det går att använda modern teknik. På så vis kan åklagare och polis samarbeta. Det borde användas mycket mer frekvent än vad som sker. Jag har både sett och hört att det används ganska ofta i Norrlandsregionen av det enkla skälet att det är ett bra sätt att ha en återkommande kontakt och därmed ett närmare samarbete. Det finns alltså lösningar. Vi kommer inte ifrån att det är långa avstånd. Vi kommer inte ifrån att det är fler ärenden som ska hanteras i Umeå än i Lycksele. Därför måste vi självfallet skapa en organisation som säkerställer att ärendena hanteras med kvalitet oavsett var den som blivit utsatt för brott finns och var ärendet så att säga har sin bas. Det är naturligtvis väldigt viktigt. Sedan är det bekymmersamt med sådana påståenden som att varje omorganisation har lett till färre poliser. Om jag tittar på det arbete som bedrivs av Genomförandekommittén när det gäller den nya polisorganisationen, som ska börja gälla den 1 januari, ser jag att den byggs underifrån. Man försöker börja med att säkerställa att vi har en bra bas med lokal polis, ett fungerande samarbete och överenskommelse med lokalsamhället. Jag tror att det är helt rätt väg att gå. Då får man redan från början med sig den verklighet man lever i, och verkligheten kommer att visa sig vara lite olika mellan Lycksele och Stockholms innerstad. Där får man ett utrymme för det. Jag har gott hopp vad gäller omorganisationen. Färre poliser kommer den inte att innebära. Ambitionen är ju att lägga upp organisationen på ett sådant sätt att fler poliser ska arbeta i traditionell polisverksamhet. Man minskar exempelvis antalet chefsnivåer och kommer att få ut fler chefer i det egentliga polisarbetet, vilket jag tror är ett mycket viktigt steg att ta. När det gäller behovet av mer personal i Norrland och på andra ställen kan jag hålla med. Vi skulle absolut ha användning för fler poliser, men det ska också finnas pengar till dem, och så är det inte i dag. Om jag vore Katarina Köhler skulle jag vara väldigt bekymrad för dem som Socialdemokraterna vill samarbeta med. Dessa vill snarast skära i budgeten för rättsväsendet, och det finns det dess bättre inga krav på inom Alliansen. Vi ser behoven, men kommer inte med några löften i det korta perspektivet. Men vi behöver säkerställa att poliser finns ute. En viktig sak, som vi också har gått till riksdagen med, är möjligheten att låta civila utredare göra lite mer för att kunna använda polisiär kompetens på de områden där det behövs ännu mer sådan.

Anf. 20 Katarina Köhler (S)
Fru talman! Jag vill förtydliga det jag sagt i tidigare inlägg. Jag har förståelse för flera av de saker som justitieministern tar upp. Vi har ett vidsträckt län och en stor glesbygd, och det är långt mellan tätorterna. Som justitieministern säger måste man anpassa verksamheten till det. Men man måste göra det utifrån de förutsättningar som finns uppe hos oss. Justitieministern beskriver Åklagarmyndighetens uppdrag och talar om hur instruktionerna ser ut. Men regeringen kan de facto ändra de instruktionerna. De är inte skrivna i sten. Att det inte har blivit färre poliser håller jag också med om. Men de poliser som finns ska verka på ett stort område. Det är ett större område i dag än för bara tio år sedan. Det här gör att mycket tid åtgår till att resa och transportera sig. Visst blir det märkligt. På ett av de här ställena hade man för ett tag sedan en ungdomsliga med ganska många unga människor inblandade. Då är det inte alldeles enkelt att kommunicera endast via telefon och nätet. Man skickar naturligtvis underlag, men det är klart att man behöver träffas och samtala och resonera kring frågorna. Jag ska inte gå in på alla de olika brotten, för detta vet justitieministern likaväl som jag. Men jag tycker att det är oroande att Riksrevisionen säger det de gör. Jag gör en koppling bland annat till det faktum att vi i Västerbotten inte har åklagare i Lycksele och Skellefteå.

Anf. 21 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag delar inte uppfattningen att det som Riksrevisionen säger är oroande. Jag är en varm anhängare av Riksrevisionen, även när vi får kritik, av det enkla skälet att det är viktigt att någon granskar verksamheten. Det är ett seriöst underlag för att vidta åtgärder. Jag har pekat på de svar som regeringen gett på Riksrevisionens synpunkter och nämnt några av alla de åtgärder som vi vidtar. Sedan har jag också pekat på att det finns saker där vi inte riktigt håller med Riksrevisionen, men det är en annan sak. Vi tyckte att de var otydliga. Det finns dock mycket att göra för att öka effektiviteten. Låt mig sedan gå till Norrlandsproblematiken och åklagarkammaren. Det vore frestande att ställa en fråga till interpellanten, men jag tycker att det är ett oskick när statsråd gör det, så jag avstår. Det är dock intressant att fundera över om en omorganisation av åklagarkammaren i Umeå skulle öka effektiviteten. Jag konstaterar att åklagarkammaren i Umeå har bra genomströmningstider, ligger bra till när det gäller lagföring och även håller tidsfrister på ett bra vis, bland annat i barnärenden. Resultaten är alltså ganska bra. Sedan har vi enskilda ärenden där man kan önska mer. Där måste jag peka på de möjligheter som finns till att effektivisera kontakterna, men också på att vi gärna ser att det blir fler polisiära förundersökningsledare, så att man inte behöver ha distanskontakt för att kunna genomföra barn- och ungdomsutredningar i alla ärenden. Det är klart att det är någonting som vi önskar. Det finns mycket att arbeta med i det praktiska för att säkerställa detta, tror jag. Jag välkomnar naturligtvis konkreta förslag och synpunkter från polisen lokalt, andra medarbetare i rättsväsendet och allmänheten när man ser att det finns snedsitsar. Det finns nog inga enkla lösningar när det gäller Norrland, utan vi tvingas vara pragmatiska och kreativa, och då tror jag också att vi kan hantera det på ett bra sätt.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.