Regional fördelning

Interpellation 2007/08:506 av Andersson, Ulla (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-03-13
Anmäld
2008-03-13
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-04-02
Sista svarsdatum
2008-04-04
Besvarad
2008-05-06

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 mars

Interpellation

2007/08:506 Regional fördelning

av Ulla Andersson (v)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

De ekonomiska beslut som fattats hittills under den här mandatperioden har fått tydligt skilda konsekvenser i olika delar av landet. De ojämlika villkor länen har att hantera förstärks kraftigt av regeringens politik.

Det är det resultat som framkommer i svaret på en fråga som Vänsterpartiet ställt till riksdagens utredningstjänst. Vi bad dem räkna på hur regeringens ekonomiska politik slår mot hushåll i olika län. Framför allt är det skattesänkningarna som får genomslag men även försämringarna i trygghetssystemen är med i analysen.

Stockholms län avtecknar sig tydligt, eftersom det är det län som har den högsta andelen höginkomsttagare. Den genomsnittliga invånaren där får till exempel 4 800 kronor mer i plånboken än en från Gävleborg.

Regeringen säger sig vara medveten om att de regionala skillnaderna behöver minskas om människor ska ha möjlighet till likvärdiga förutsättningar oavsett var i landet man bor. Ändå har den förda politiken gett sådana här resultat – och skillnaderna kommer av allt att döma att fortsätta öka.

Jag vill fråga ansvarigt statsråd:

1. Avser statsrådet att ta initiativ till att utvärdera den ekonomiska politiken ur ett regionalt perspektiv?

2. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att minska de regionala skillnaderna?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:506, Regional fördelning

Interpellationsdebatt 2007/08:506

Webb-tv: Regional fördelning

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 54 Anders Borg (M)
Fru talman! Ulla Andersson har frågat näringsministern om regeringen har för avsikt att utvärdera den ekonomiska politiken ur ett regionalt perspektiv. Hon frågar också om regeringen avser att vidta några åtgärder för att minska de regionala skillnaderna. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Regeringen följer den regionala utvecklingen noga och kommer naturligtvis att göra så även i framtiden. Regeringens viktigaste uppgift är att bryta utanförskapet i samhället. Den ekonomiska politiken är inriktad mot att sysselsättningen ska öka i landets alla delar. Jobbskatteavdraget är ett viktigt inslag i politiken som ökar lönsamheten av att jobba för främst låg- och medelinkomsttagare. Därmed minskar trösklarna in i arbete för dem som idag helt eller delvis lever på olika bidrag och transfereringar. Till de prioriterade grupperna hör bland annat invandrare, unga, äldre och kvinnor, för att nämna några exempel. Efter hand som politiken får effekt kommer sysselsättning och arbetsinkomster att öka bland dessa grupper som tidigare levt i utanförskap. Detta gäller inte minst i de regioner som i dag har en låg sysselsättningsgrad. Som framgår av den analys som Ulla Andersson har beställt från riksdagens utredningstjänst medför regeringens politik ökade inkomster med i genomsnitt 6 400 kronor per person. Detta är, som tydligt framgår av analysen, enbart den direkta kortsiktiga effekten. Den långsiktiga effekten, när väl fler kommer i arbete, innebär ytterligare höjda arbetsinkomster för dem med låga inkomster, vilket kommer att verka utjämnande på inkomstfördelningen även ur ett regionalt perspektiv.

Anf. 55 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret. Det kändes nästan som att jag hade hört det förut. Det kändes också som att han upprepade någonting han hade sagt tidigare. Det gick av sig självt på något sätt. Att hela Sverige ska leva brukar vara parollen som används i den politiska debatten. Moderaterna kanske inte har varit de främsta förespråkarna av den politiska hållningen. De kanske inte heller är kända för en rättvis fördelningspolitik. När då Moderaterna får så starkt inflytande över den ekonomiska politiken i regeringen påverkar det så klart. Vi kan se de största ekonomiska inkomstskillnaderna någonsin, och de regionala klyftorna ökar. Reform efter reform som läggs fram får konsekvenser för regionalpolitiken och för inkomstfördelningen. Regeringen säger sig vara medveten om att de regionala skillnaderna behöver minskas om människor ska ha möjlighet till likvärdiga förutsättningar oavsett var i landet de bor. Ändå för man en sådan här politik. Skillnaderna kommer av vad jag kan se att fortsätta att öka. De skatteförändringar som regeringen gärna kallar jobbskatteavdraget har gett en tredjedel till den rikaste decilen av den totala förändringen av inkomsterna. Skatteförändringarna har gett 26,5 procent till den rikaste tiondelen. Nu är det så att en stor grupp av dessa människor bor i Stockholm och närliggande kommuner. Om man tittar på hur det ser ut kan man se att stockholmarna har fått 750 kronor i månaden, alltså 9 000 kronor per år, medan en i Norrbotten har fått 450 kronor mindre i månaden, eller 5 400 kronor mindre per år. En i Jämtland har fått 5 300 kronor mindre än en stockholmare, eller 442 kronor i månaden. I Gävleborg, som jag kommer från, har man fått 4 800 kronor mindre än stockholmarna. I Värmland är det 4 100 kronor mindre, eller 342 kronor i månaden. De ekonomiska skillnaderna beror också på att man bor i olika regioner och att vi vet att det i storstäder bor människor med högre inkomster. I mitt hemlän var det när ni ändrade fastighetsskatten en fastighetsägare som tjänade på reformen. Nu kan jag läsa i tidningen att 89 procent får höjd fastighetsskatt i den här deklarationen. Men förutom det kan man också se att er ekonomiska politik får konsekvenser för samhällsservicen. Skatteverket drar ned, Försäkringskassan också. Ni ska privatisera apoteken. Vem vet vem som vill driva ett apotek i Norrsundet efter det? Komvux, som är väldigt viktigt ur ett regionalpolitiskt perspektiv, dras in, liksom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ni har infört flytt från första dagen, försämrat reseavdraget och så vidare. När samhällets service försämras drar också de privata sig tillbaka. Det här får konsekvenser rakt igenom. Jag tänker framöver komma in lite mer på er politik kring de frysta statsbidragen, som också drabbar dessa län väldigt hårt. Men, som sagt, när nu regeringen har bedrivit en sådan här politik, som ökar de regionala skillnaderna och de ekonomiska inkomstskillnaderna i landet, får det konsekvenser. Är finansministern medveten om detta? Var det här någonting ni kände till? Ni hade en tabell i höstbudgeten, i budgetpropositionen, där ni visade på de ökade regionala skillnaderna. Men när man sedan ringde till Finansdepartementet var det lite svårt att få reda på vad som låg bakom. Men efter gediget utredningsarbete av riksdagens utredningstjänst kunde man se att det fanns en hel del bakom detta. Är finansministern medveten om detta? Vad tänker han göra åt det? Det kan väl inte vara rimligt att man medvetet bedriver en ekonomisk politik som ökar de ekonomiska skillnaderna i landet och försämrar förutsättningarna för att bedriva en aktiv regionalpolitik?

Anf. 56 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Det är alltid lika fascinerande att ta del av vänsterretoriken när det gäller att tala om de ojämlika villkoren framför att se till hur en större kaka ska fördelas. Jag drar mig ständigt till minnes citatet från en äldre vänsterprofil - jag tror i och för sig att det var en socialdemokrat - som uttryckte sig ungefär så här: Armod fördras förvånansvärt lätt, om det bara delas lika av alla. Här ligger egentligen grunden till det vi i dag kallar jantelagen. Man ser först till något slags orättviseperspektiv innan man försöker fundera över hur vi ska kunna skapa så mycket som möjligt och sedan rättvist fördela det. I exemplet som interpellanten Ulla Andersson tar fram beskrivs det som att Stockholms län har fått en oförtjänt vällovlig tilldelning av en förtjänstfull politik av regeringen genom att man har fått den största andelen höginkomsttagare. Sedan jämför man detta med att man i Gävleborg har fått mindre i plånboken än denna stockholmare, som har fått det bättre enligt denna utredning. Interpellanten hade fler exempel. Nu är det så att vi har en överenskommelse politiskt i landet om en progressiv skatteskala. Det innebär att de som nu har större inkomster också betalar mer i skatt relativt sett. Är det någonting som Ulla Andersson vill ändra på? kan man fråga sig. Den andra fråga som kommer fram är om stackaren i Gävleborg egentligen har fått det sämre. Jag tror inte att det är så. Jag tror att man har fått det bättre även i Gävleborg. Men det är klart att man kan ha fått det sämre än stockholmaren relativt sett. Då kommer jantelagen fram. Därför skulle jag också vilja ställa frågan till finansministern, som har avgivit ett svar som jag tycker är väldigt konkret på den här punkten, om det är så att finansministern först och främst avser att minska de regionala skillnaderna till varje pris, även om det försämrar för det stora flertalet av den svenska befolkningen, eller om målet för regeringens politik är att göra det så bra som möjligt för så många som möjligt för att sedan kanske rätta till fel på marginalen. Jag förvånar mig också över att man kan ha så olika formler för medborgarnas tillväxt som den interpellanten ger uttryck för och den som kontrasteras i svaret från finansministern. Den alltmer tynande vänsterideologiska idén om ett högskattesamhälle som fråntar medborgarna ekonomisk styrka och ger ett minskat eget ansvar och därmed individuell isolering inom kollektivets dunkla ansvar för att främja var och en står här som jag upplever det, fru talman, i bjärt kontrast mot en satsning på att först göra det så bra som möjligt för så många som möjligt. Den nya regeringens politik har en väldigt tydlig inriktning på att satsa på låg- och medelinkomsttagarnas förbättring. Att man fortfarande kan göra jantelagen gällande i denna kammare på detta sätt är för mig häpnadsväckande och förvånande. Jag skulle gärna vilja be interpellanten utveckla tankarna om hon verkligen tror att svenska folket generellt sett har fått det sämre under såväl en högkonjunktur som en borgerlig regering, eller om det är så att det stora flertalet har fått det mycket bättre och att det utifrån det perspektivet sedan är bättre att fundera över att rätta till de eventuella fel som kan finnas på marginalen. Eller ska vi börja med att ifrågasätta den politik som uppenbarligen har fört ett stort flertal människor från utanförskap in i gemenskapen som arbetande? Detta finns det tydliga belägg för. Inte bara högkonjunkturen utan även regeringens politik har givit rätten till del av detta. Eller ska vi börja igen med en högskattepolitik som kanske leder till att allt fler hamnar i utanförskap och att kilarna kommer att sättas in på ett sätt som vi känner igen från tidigare socialdemokratiska regeringar med stöd av Vänstern? Tycker inte interpellanten att det är lite intressant att se en utveckling som den vi just nu har i det här landet, där allt fler kommer i arbete och - som avslutningsvis beskrivs i finansministerns svar - ger en helt annan analys över det långsiktiga perspektivet.

Anf. 57 Anders Borg (M)
Fru talman! Det går inte att diskutera regional fördelning utan att diskutera utanförskap. När vi tittar på vad utanförskapet är ser vi att det i mycket handlar om att människor som har en svagare ställning på arbetsmarknaden inte har haft lika stora möjligheter att få jobb och att försörja sig på sitt eget arbete. Därför har en tydlig aspekt varit stora regionala skillnader i arbetslöshet och högre grad av långtidsarbetslöshet i de regioner som har haft en sämre utveckling. De ungdomar som har blivit arbetslösa har varit arbetslösa under en längre tid. Vi har också haft mer av deltidsarbetslöshet. Vi har sett att sysselsättningsutvecklingen i de här regionerna har varit sämre för ungdomar, för äldre, för invandrare och för andra grupper. Därför är det glädjande att när vi nu ser att utanförskapet börjar komma på reträtt har det också stora effekter i de här regionerna. Jag kan ta Dalarna som ett exempel. Där har sjukfrånvaron de senaste två åren minskat med 30 procent och arbetslösheten med 35 procent. I Norrbotten har sjukfrånvaron minskat med 35 procent och arbetslösheten med 25 procent. I Gävleborg har sjukfrånvaron minskat med 35 procent och arbetslösheten med 20 procent. I Västernorrland är det 20 procent på sjukfrånvaron och 25 procent på arbetslösheten. När vi börjar rulla tillbaka utanförskapet kommer också sysselsättningseffekterna hos de grupper som tidigare har haft det tuffare. Det kommer naturligtvis att ha effekter på de regionala skillnaderna. Det kommer naturligtvis att ha effekter på den rättvisa fördelningen och på klyftorna i samhället. Det är spegelbilden av varför klyftorna har ökat de senaste decennierna. Och varför har den regionala arbetslösheten ökat? Varför har ungdomsarbetslösheten och deltidsarbetslösheten ökat de senaste decennierna? Jo, därför att man har misslyckats med sysselsättningspolitiken eftersom full sysselsättning inte har varit normen för de tidigare regeringarna. Det vi gör är att återupprätta full sysselsättning som norm. Det gör vi genom att se till att arbetsutbudet ökar. Vi gör det genom att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt så att fler människor varaktigt och långsiktigt kan anställas utan att det driver upp inflation eller skapar obalanser. Vi gör det genom att underlätta för människor att anställas. Allt det här handlar om att också återupprätta det som är konsekvensen av full sysselsättning, nämligen rättvisa, även i dess regionala mening. Ulla Andersson ställer frågan: Det kan väl inte vara så att en regering medvetet har försökt öka skillnaderna? Nej, jag är övertygad om att de ökade klyftor som vi såg under den period när Vänsterpartiet och Socialdemokraterna styrde Sverige inte var en medveten önskan ifrån vare sig Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Men det var en i det närmaste ofrånkomlig konsekvens av att man inte klarade av att få en fungerande arbetsmarknad och att man inte klarade av att driva en konsekvent sysselsättningspolitik. När den fulla sysselsättningen börjar backa drabbar det alltid ungdomarna, de äldre, invandrare, kvinnor och de regioner som har det lite tuffare. Det är alltid så att arbetslöshet drabbar dem som inte står lika starka på arbetsmarknaden. Det är därför svaret på Finn Bengtsson fråga är att det är alldeles självklart att om vi ska återupprätta full sysselsättning så kommer vi också att minska klyftorna. Själva poängen med att återupprätta full sysselsättning är att de som står sämst på arbetsmarknaden står starkare när fler människor är i arbete. Det är det grundläggande skälet till att full sysselsättning också är grunden till rättvisa - att människor har möjligheten att arbeta, möjligheten att försörja sig själva och möjligheten att utvecklas på arbetsplatsen. Jag är övertygad om att om vi får sitta lika länge vid makten som vänstermajoriteten gjorde kommer vi att kunna rulla tillbaka stora delar av de klyftökningar som kom under vänstermajoritetens år. Full sysselsättning är grunden för rättvisa.

Anf. 58 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Regeringen tror inte ens på sin egen politik utan spår till och med att arbetslösheten ska öka redan nästa år. Man pratar om att man har lyckats sänka sjukfrånvaron. Sjukfrånvaron har sjunkit varje år från år 2003. I det så kallade utanförskapet som regeringen gärna vill använda som uttryck ingår både förkylningar, influensor, magsjuka och allt vad det nu kan vara. Även jag har alltså varit en del av utanförskapet under denna tid, vilket kanske också finansministern har varit i så fall. Den retoriken håller inte längre. Det håller inte heller när ni påstår att ni bedriver en politik för full sysselsättning. Om ni gjorde det skulle ni också inse att om man ska göra det behöver man en aktiv arbetsmarknadspolitik, en trygghet i socialförsäkringssystemen och en vuxenutbildning som gör att människor kan ställa om. Man bör definitivt inte se arbetsmarknaden som vilken marknad som helst, såsom regeringen gör. Om ni ville göra något konkret hade ni haft en hel del andra reformer och förslag än dem ni hittills har presenterat. Ni skulle till exempel kunna investera i infrastruktur, i välfärd och i andra former av satsningar än ni hittills har gjort. Hittills har ni inte gjort någonting annat än att sänka skatterna och sänka arbetsgivaravgifterna. Ni har inte bidragit själva till denna högkonjunktur på något sätt. Det märkliga är att trots att vi har en högkonjunktur ökar antalet socialbidragstagare i över hälften av landets kommuner. Stockholms län, som är en höginkomsttagarkommun, har en femtedel av landets invånare och får en tredjedel av de inkomstförstärkningar som regeringen ger. Det är ett problem, för regeringen har tagit bort en stor del av progressiviteten i skatteskalan. Vi kunde till exempel läsa om Fredrik Lundberg, som hade fått 40 miljoner mindre i skatt - tror jag att det var - på grund av att ni tog bort förmögenhetsskatten. Det hade räckt till 1 600 sjuksköterskors lönekrav, till exempel. Det är ett av de problem vi ser. Jag vill gärna ha en progressiv skatteskala - en mer progressiv än vi har i dag. Det finns också ett stort stöd för det i samhället. Nio av tio säger att man hellre ser en stärkt välfärd i vård, skola och omsorg än sänkta skatter. Åtta av tio säger: Höj skatten om det behövs för att stärka välfärden! Om det är någon som är isolerad i sin skattesyn är det kanske snarare Finn Bengtsson och regeringen än Vänsterpartiet. Om man går vidare och tittar på vilka konsekvenser regeringens politik får regionalt kan man se att till exempel Värmland, som är fyra bakifrån - eller framifrån beroende på hur man ser det - på regeringens förlorarlista får 278 miljoner mindre i statsbidrag år 2009 och 2010. Det motsvarar ungefär 635 anställda. I Gävleborg, som jag kommer ifrån, får vi ungefär 274 miljoner mindre än om man hade räknat upp statsbidragen och inte fattat ett enskilt beslut att inte göra det. Det är 640 anställda. I Jämtland, som är näst sist - eller näst överst - blir det 130 miljoner, det vill säga knappt 290 anställda. Norrbotten, som får allra minst, får 242 miljoner mindre - 590 anställda. Detta är en politik som förstärker de regionala skillnaderna och som försämrar välfärden starkt i ett regionalt perspektiv. Jag är väldigt orolig för den politik som regeringen bedriver, där man i en högkonjunktur där statsfinanserna går med stora överskott inte använder pengarna till att investera i välfärden. Tidigare, under saneringstiden, sade borgarna: Först ska vi se till att vi skapar tillväxt. Sedan ska vi se till att satsa på välfärden. Nu har vi skapat tillväxt, men inte satsar ni på välfärden. Om vi inte ska göra det nu, när ska vi då göra det enligt en borgerlig politik? Jag skulle vilja säga aldrig, eftersom det politiska målet med den här ekonomiska politiken är att välfärdens andel av bnp tydligt ska minska. Det ser vi i era budgetförslag.

Anf. 59 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Låt oss för ett ögonblick fundera lite grann över vad Ulla Andersson diskuterar. Hon säger sig vara för en mycket progressiv beskattning. Det låter ju positivt, men i och med det har hon också accepterat att det ska finnas både låg- och höginkomsttagare. Annars finns det liksom ingen poäng med en progressivitet i beskattningen. Jag tror tyvärr att det är så knepigt med vänsterideologin att den bygger på en vision där alla tjänar lika mycket från början. Det kan vara intressant nog, Ulla Andersson, och då kanske man ska föredra platt skatt. Då har vi ju ingenting att utgå ifrån i progressiviteten. Men det är så här det är med vänsterideologin. Med klyftor finns det en vänsterideologi. Utan klyftor saknas det motiv för Vänsterpartiet. Därför måste man underhålla detta resonemang om ojämlikhet framför att se till att flertalet får det så bra som möjligt. Därför blir det så att det svar som avges från finansministern just lyfter fram värdet av att skapa en större kaka och sedan fördela den. Man kan inte börja med en fördelningspolitik utan att ha som syfte att skapa en större kaka. Det blir helt fel. Fru talman! Den här interpellationen handlar om regioner och regionala skillnader. Här ställs gävleborgare mot stockholmare. Men kan det inte finnas inomregionala skillnader? Även i en väldigt rik kommun kan det finnas någon verkligt utsatt och fattig person. På samma sätt kan det finnas någon enstaka rik person i en väldigt fattig kommun. Jag upplever att den här regeringen vill få så många som möjligt från utanförskap med i arbetslinjen genom att de kan försörja sig själva och därmed bidrar med skatter till samhällets utveckling. Det är positivt i sig, men identifieringen i att ha ett arbete är kanske den allra viktigaste frågan, inte minst hälsomässigt. Även i den rika kommunen där det finns en fattig person tror jag att regeringens politik har väldigt mycket att ge. I en kommun där det finns fattiga människor för man en politik med arbetslinjen som på lång sikt skapar möjligheter för så många som möjligt.

Anf. 60 Lars Johansson (S)
Fru talman! Jag begärde ordet när jag upplevde att finansministern började kritisera den tidigare, socialdemokratiska regeringens sysselsättningspolitik väldigt kraftfullt och påstod att den nuvarande regeringens politik är oerhört framgångsrik. Jag vill påminna finansministern om att arbetslösheten bland unga människor var 12,4 procent i oktober 2006. I dag är den 21,4 procent. Antalet långtidsarbetslösa ungdomar var 1 662, och i dag är det 6 000. Antalet nyanmälda lediga platser har sjunkit från 84 000 för ett år sedan till 63 000. Sedan vi fick en borgerlig regering har inflationen ökat, och räntorna har stigit. Dessutom vet både finansministern och jag att det var en kraftig sysselsättningsökning under 2006, liksom det har varit under 2007. Det är oerhört positivt. Att av den sysselsättningsökningen dra slutsatsen att det handlar om den borgerliga regeringens politik är att gå för långt. Nu visar det sig också att sysselsättningsökningen mattas av ganska rejält under det här året när konjunkturen viker. Enligt finansministerns egen bedömning i vårpropositionen kommer sysselsättningsökningen att vara marginell nästa år. Den politik som den borgerliga regeringen har fört har inte lett till en ökad sysselsättning. Vi kommer snarare in i en stagnation nu när politiken börjar ge resultat. Jag tycker att det är viktigt att säga det. När det gäller själva interpellationen har jag inte så många synpunkter. Men när Finn Bengtsson säger att det är stora skillnader i en kommun mellan fattiga och rika, tycker jag att när man diskuterar Stockholmsregionen kan man göra väldigt tydliga kopplingar mellan den södra och den norra delen. Det gäller framför allt om man ser på i vilken utsträckning som kommuner som Södertälje och Botkyrka tar ansvar för flyktingmottagandet kontra vad som sker i andra delar av Stockholmsområdet. Där finns det väldigt mycket mer att önska. Det finns en oerhört stor regional obalans i Stockholmsregionen. Man behöver inte tala om fattiga och rika i en kommun. Man kan tala om fattiga och rika kommuner och se stora skillnader. Vad gör regeringen åt det?

Anf. 61 Anders Borg (M)
Fru talman! Jag är lite förvånad över Ulla Anderssons argumentation när det gäller utanförskapet. I min föreställningsvärld har vi massarbetslöshet i Sverige. Den kommer till uttryck i en mycket hög andel människor som står utanför arbetsmarknaden. Det är fler än vad som var fallet på 60- och 70-talet. Jag kan förstå om Miljöpartiet vill förneka utanförskapet om man har som ideologi att människor inte ska vara på arbetsmarknaden. Men att Vänsterpartiet skulle hamna i den fållan har jag väldigt svårt att förstå. Jag trodde att Vänsterpartiet var ett parti som ansträngde sig för att uppnå full sysselsättning. Jag har diskuterat hur vi återupprättar full sysselsättning. Det handlar om att det ska löna sig att arbeta. När det lönar sig bättre att arbeta blir det mer skäl att anstränga sig för att komma in på arbetsmarknaden tidigt, att stanna kvar längre, att gå från halvtid till heltid och att snabbt återkomma efter en tids arbetslöshet eller sjukfrånvaro. Det handlar om arbetslinjen. Våra socialförsäkringar ska vara byggda så att de uppmuntrar människor att vara på arbetsmarknaden och komma tillbaka till arbetsmarknaden. Arbetslinjen i dess vida mening med barnomsorg och föräldraförsäkring gör att också kvinnor har skäl att vara på arbetsmarknaden. Vi minskar anställningskostnaderna för grupper som kanske påverkas mer än andra av den relativt sett strama arbetsrätten, som naturligtvis har andra fördelar i termer av trygghet för människor. Det gör att vi ska vårda denna del av den svenska modellen. Vi vet också vad som inte har fungerat för att skapa full sysselsättning. Det har inte fungerat med omfattande Amsåtgärder som gör att människor låses fast i stället för att söka arbete. Det har inte fungerat med en stor ofinansierad utbyggnad av offentlig sektor, som Vänsterpartiet förordar i sin budgetmotion. Det har inte fungerat med en ansvarslös ekonomisk politik där man överger utgiftstak, inflationsmål och skapar underskott. Min poäng var inte att jämställa Socialdemokraternas sysselsättningspolitik med Vänsterpartiets, Lars Johansson. Jag har avsevärt större respekt för Socialdemokraterna när det gäller en ansvarsfull ekonomisk politik med budgetar, de minskningar av marginaleffekterna på nästan 5 procentenheter som vi såg under den förra mandatperioden och ett ansvarstagande för lönebildningen. Sedan har jag andra synpunkter på Socialdemokraternas brister när det gäller sysselsättningspolitiken, men jag skulle inte jämställa den med Vänsterpartiets eller Miljöpartiets. Jag är övertygad om att socialdemokratin är ett parti med betydligt större ansvarstagande än så. Låt mig ändå påpeka vad den här återgången mot full sysselsättning som nu är på väg innebär. Den innebär att utanförskapet minskar. Det betyder att färre människor är beroende av sociala ersättningar. Det betyder att de människorna långsiktigt får en högre inkomst. Det minskar inkomstskillnaderna. När fler får arbete och går upp från halvtid till heltid minskar inkomstskillnaderna. Då är det fler människor som kan försörja sig. Ytterst har det konsekvenser för alla grupper i utanförskap, men det har också tydliga regionala konsekvenser. Det kommer att bidra till att pressa ned den regionala arbetslösheten. Det kommer att bidra till att korta arbetslöshetstider. Det kommer att öka utströmning ur arbetslöshet. Det kommer att förkorta tiderna i sjukfrånvaro. Därför är en politik för full sysselsättning och för att pressa tillbaka utanförskapet också en politik som minskar skillnaderna. Sedan ska jag återgå till Lars Johansson. Han menar här att ingenting har med regeringens politik att göra. Jag delar inte den bedömningen. I marssiffrorna såg vi att sysselsättningen ökade med 110 000 personer. Vi ser att antalet nyanmälda lediga platser fortfarande ligger på 50 000-60 000, vilket är det största antalet vi har sett under lång tid om man bortser från det senaste året. Vi ser att deltidsarbetslösheten i Ams senaste statistik minskat med 13 000-14 000 och långtidsarbetslösheten med 15 000. Det här är naturligtvis glädjande. Precis som de flesta andra bedömare är min slutsats att det här till viss del har med konjunkturen att göra men till stor del också har med regeringens politik att göra.

Anf. 62 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Det regeringen räknar in i utanförskapet, förkylningar, magsjuka och sådant, betraktar inte jag som ett utanförskap. Jag instämmer i att vi har en massarbetslöshet. Det är en väldigt stor arbetslöshet trots att vi har en högkonjunktur och trots att statsbudgeten har stora överskott. Med en ansvarsfull ekonomisk politik skulle man kunna bidra till att antalet arbetstillfällen ökar. Genom att investera i dag betalar vi morgondagens välfärd. Det kanske kan vara känt. Jag tycker inte heller att det är en ansvarsfull ekonomisk politik att göra strukturella problem till individuella. Människor sitter inte hemma och rullar tummarna trots att det finns jobb. Det är bristen på arbete som gör att människor är arbetslösa. Det är inte för att man får sänkta ersättningsnivåer som man får ett arbete. Jag tycker att det är ett väldigt föraktfullt synsätt på människor. Att man gör kvinnors deltidsstämpling till kvinnans eget problem, det vill säga att man straffar henne ekonomisk för att hon inte får ett heltidsarbete när hela arbetsmarknaden har den tydliga könspräglingen, är inte heller en ansvarsfull ekonomisk politik. Att sänka sjukersättningsnivåerna och därmed påstå att människor tydligen inte är sjuka utan sitter hemma för att de tjänar så bra på det är inte heller en ansvarsfull ekonomisk politik. Nu när högkonjunkturen är på väg nedåt och antalet socialbidragstagare ökar kommer en ny grupp med nyfattiga människor att leva på a-kassa och sjukersättning. Det är en mycket medveten ekonomisk politik av regeringen som är totalt oansvarig. Vänsterpartiets budget är fullt ut finansierad, vilket finansministern mycket väl vet. Till sist vill jag säga att den skattepolitik som regeringen bedriver, där en tredjedel går till den rikaste tiondelen, inte är en ansvarsfull ekonomisk politik. I ett samhälle där klyftorna hela tiden ökar minskar sammanhållningen, vilket leder till oerhört stora konsekvenser för såväl folkhälsa som jämställdhet och demokrati, och där har vi ett stort problem. Regionalpolitiken får lida pin av regeringens politik.

Anf. 63 Lars Johansson (S)
Fru talman! Självklart har sysselsättningen ökat - jag sade det under mitt tidigare inlägg också - under såväl 2006 som 2007. Jag menar också att den sysselsättningspolitik som den tidigare socialdemokratiska regeringen förde när det gällde den ekonomiska politiken och näringspolitiken resulterade i att det blev en kraftig uppgång under 2005 och framför allt under 2006, och den kunde sedermera fortsätta under 2007. Den konjunkturen var oerhört positiv för sysselsättningen. Men nu är läget sådant att jag blir lite bekymrad när jag tittar på vårpropositionen. Där föreligger inga konkreta åtgärder för att se till att den goda konjunktur som vi har haft kan fortsätta. Regeringen har fört en politik som gått ut på att dra ned på vuxenutbildningen och dra ned på arbetsmarknadsutbildningen samtidigt som näringslivet talar om väldigt stor arbetskraftsbrist inom ett antal olika yrken. Att få in de människor i arbetslivet som står utanför förutsätter att de har en utbildning som är anpassad till den arbetsmarknad som föreligger. Där finns det en stor brist, och där har ni i viss mån tappat tempo, skulle jag vilja säga, vilket är bekymmersamt, därför att det innebär att vi nu tappar i sysselsättningsökning. Hade man haft en mer offensiv utbildningspolitik inom en rad olika bristyrken skulle vi ha kunnat få en högre sysselsättning under 2008 och framför allt 2009, men nu avtar sysselsättningen på grund av att vi inte har fått den sysselsättningsökning som vi skulle ha kunnat ha om vi hade haft en bättre, offensiv utbildningspolitik. Det är inte Amskurser i negativ mening jag talar om, utan det är riktade utbildningar inom olika bristyrken som det finns en lång rad av, som Arbetsförmedlingen också har redovisat tillsammans med olika branscher. Det tycker jag är en stor brist.

Anf. 64 Anders Borg (M)
Fru talman! Ulla Andersson diskuterar vilka som ska räknas in i utanförskapet. Det här blir ju det sätt som Miljöpartiet ofta använder för att smita från diskussionen om att vi i Sverige har massarbetslöshet och människor som står utanför arbetsmarknaden. Vad vi menar med ett utanförskap är att alla som vill och kan arbeta inte har ett arbete eller arbetar mindre än de skulle önska. Det är det sätt vi kan definiera utanförskapet på. Vad det betyder för olika personer och olika grupper finns det naturligtvis inte ett svar på. Det är därför vi i vårpropositionen och i kommande höstproposition kommer att arbeta med en bred uppsättning av indikatorer. Det finns inte ett mått som ger den sanna bilden av detta. Det kan handla om att det är människor i öppen arbetslöshet, att det är fler människor i öppen arbetslöshet än vi skulle önska, att Amsåtgärderna innehåller fler människor än vad som är nödvändigt, att sjukfrånvaron i Sverige har ökat trots att folkhälsan har förbättrats, att sjukfrånvaron har stora regionala skillnader trots att det rör sig om samma diagnoser och att diagnoser i Sverige ofta ger frånvarotider som ligger mellan 50 och 100 procent högre än i andra länder eftersom det egentligen handlar om att sjukskrivning blivit ett sätt att dölja arbetslöshet. När det gäller förtidspensionering vet vi att den ofta har en del av sin grund i att arbetsmarknaden inte fungerar väl. Därmed inte sagt att vi inte ska ha en bra arbetslöshetsförsäkring, en bra sjukförsäkring eller en bra förtidspension för dem som tillfälligt har förlorat arbetet därför att vi har en konjunkturskiftning, för någon som är sjuk eller för någon som har en varaktig dämpad arbetsförmåga. Det är självklarheter. Men utanförskap har vi när alla som vill och kan arbeta inte kan arbeta så mycket som de önskar och i den utsträckning de skulle önska. Det finns ett brett och omfattande utanförskap i Sverige, och det är det som det är vårt mål att minska. Det har direkta konsekvenser för de regionala skillnaderna, därför att grunden för skillnader är arbetslöshet, utanförskap och en arbetsmarknad som inte gör att alla som vill och kan har ett arbete.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.