praxis i flyktingärenden gällande homosexuella i Iran

Interpellation 2003/04:373 av Stafilidis, Tasso (v)

av Stafilidis, Tasso (v)

den 18 mars

Interpellation 2003/04:373

av Tasso Stafilidis (v) till statsminister Göran Persson om praxis i flyktingärenden gällande homosexuella i Iran

Homosexuella i Iran lever under svåra förhållanden. Diskriminering, förtryck, våld och till och med dödsstraff förekommer ofta. Den svenska regeringen fastställde en praxis 1998 där man konstaterar att endast homosexuella iranier som "öppet har manifesterat sin sexuella läggning" ska ha rätt till skydd i Sverige. Detta innebär att svenska myndigheter kräver av en homosexuell iranier att denne antingen ska förtränga sin sexuella läggning eller leva i ständig skräck för att avslöjas, fängslas, torteras eller kanske avrättas. Ett sådant krav strider mot både Europakonventionen om mänskliga rättigheter samt mot FN:flyktingkommissariat, UNHCR:s, regler om flyktingmottagande.

Den nu gällande svenska praxisen grundar sig bland annat på den rapport om mänskliga rättigheter som den svenska ambassaden i Iran presenterade den 8 maj 1996 där det konstateras att: "Officiellt och teoretiskt är homosexualitet liksom lesbianism förbjudet och enligt gällande iransk strafflagstiftning straffbart med döden. Den i praktiken rådande situationen är emellertid att homosexuella inte aktivt förföljs. De homosexuellas situation är snarlik konvertiternas @ i bemärkelsen att risken för lagföring/trakasserier är ytterst minimala så länge en homosexuell relation sköts med diskretion."

I ambassadens rapport från 1996 står det följande: "Först när en homosexuell öppet manifesterar sin sexuella läggning kan personen i fråga löpa risk för rättsliga åtgärder eller trakasserier." Det var just denna slutsats som låg till grund för det vägledande beslut som den svenska regeringen fattade 1998. Exakt samma formulering har sedan dess återkommit i varje beslut av Migrationsverket och Utlänningsnämnden rörande homosexuella iranier.

Följden av detta har dessvärre blivit att det är olika medier och journalister som avgör flyktingars öde och inte de myndigheter som har att följa flyktinglagstiftningen som slår fast att den som på grund av sin sexuella läggning känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland har rätt till skydd i Sverige.

De rapporter som ligger till grund för den gällande svenska praxisen är direkt felaktiga. Homosexuella i Iran har en välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland oavsett om de manifesterat sin homosexualitet öppet eller ej. Det är omöjligt för homosexuella i Iran att leva ett människovärdigt liv och rädslan för att bli avslöjad är ett faktum. Att avvisa homosexuella flyktingar från Iran är enligt min mening oförenligt med svensk lag och bryter även mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dessutom gör Sverige en ytterst märklig tolkning av Genèvekonventionen.

Jag har mött många homosexuella under min studieresa till Iran och tagit del av vittnesmål och erfarenheter. Jag anser att svensk praxis bör ändras och att de svenska myndigheterna ändrar sina beslutsrutiner så att homosexuella flyktingar från Iran får skydd i Sverige. Jag instämmer även i den kritik som riktas mot de svenska myndigheternas inställning till homosexualitet i Iran. Den sexuella läggningen är en grundläggande del av en människas identitet och ingen ska behöva avkrävas att förändra sin identitet för att undvika förföljelse.

Jag vill därför fråga statsministern:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att regeringen ska ändra den praxis från 1998 som fastställdes gällande homosexuella från bland annat Iran?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2004-03-18 Anmäld: 2004-03-18 Svar fördröjt anmält: 2004-03-31 Besvarad: 2004-04-14