Överskottsmålet

Interpellation 2006/07:263 av Pålsson, Anne-Marie (m)

av Pålsson, Anne-Marie (m)

den 26 januari

Interpellation

2006/07:263 Överskottsmålet

av Anne-Marie Pålsson (m)

till finansminister Anders Borg (m)

På mindre än tio år har utlandsskulden som andel av bnp minskat från 22 till 6 % och den totala statsskulden har minskat från 77 till 44 %. Vi får gå tillbaka till början av 1980-talet för att finna en sådan låg skuldkvot som redovisas för 2006.

Sett i ett internationellt perspektiv ligger Sverige också i topp oavsett om jämförelsen görs i termer av skuldkvoten eller förmögenhetskvoten (nettot av den offentliga sektorns finansiella skulder och finansiella tillgångar). Enligt statistik från OECD uppvisar enbart Norge och Finland en högre förmögenhetskvot än Sverige och med bred marginal uppfyller Sverige konvergenskriterierna enligt stabilitetspakten.

Trots att den offentliga sektorns finanser befinner sig i ett utmärkt skick har regeringen valt att behålla överskottsmålet. I budgetpropositionen formuleras detta då här: Målet för finanspolitiken bör vara att minska den offentliga skuldsättningen. Det målet ska nås genom att upprätthålla ett överskott i de offentliga finanserna som motsvarar 2 procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln i enlighet med nuvarande målsättning. (Finansplan och sammandrag, s. 9.)

Som skäl för prioriteringen på sparande i den offentliga sektorn anförs dels strävan efter ekonomisk stabilitet – den offentliga sektorns budgetutfall är omvittnat känsligt för konjunktursvängningar, dels den demografiska strukturen – inom 15–25 år kommer belastningen på den offentliga vården att vara mycket stor när den stora fyrtiotalistgenerationen blivit gammal och vårdkrävande.

Inga av dessa argument övertygar i ett något längre perspektiv. Vad gäller den ekonomiska stabiliteten visade professor Henry Olsson för åtskilliga år sedan i en bilaga till EMU-utredningen att de konjunkturmässiga svängningarna, inom ramen för konvergenskriterierna, kan klaras med ett balansmål.

Det demografiska argumentet kräver, för att vara relevant, att det kan bevisas att ett ambitiöst sparprogram för den offentliga sektorn är det bästa sättet att säkerställa att framtidens gamla kan ges en god vård. Men detta är inte självklart, ty varje krona som används för att lösa in utestående statspapper har en alternativ användning. Mot bakgrund av den låga räntan, sett även i ett litet längre perspektiv, ter det sig föga sannolikt att det inte skulle finnas någon bättre användning av skattebetalarnas pengar än att minska statsskulden.

Om budgetkravet justerades till att gälla – låt säga – balans snarare än dagens definition av överskott över konjunkturcykeln, skulle ca 50 miljarder kronor årligen frigöras för framåtsyftande investeringar i framförallt ökad och mer högkvalitativ forskning, samhällsekonomiskt lönsam infrastruktur, samhällsekonomsikt lönsamma miljöförbättringar etcetera, i syfte att stimulera långsiktig och uthållig tillväxt.

Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har det högsta skattetrycket bland OECD-länderna skulle de frigjorda medlen också kunna användas för att sänka skatterna. Inom ramen för de frigjorda budgetmedlen ryms ett borttagande av såväl förmögenhetsskatten som fastighetsskatten, som båda ingick i alliansöverenskommelsen. Också en avveckling av värnskatten borde ses som prioriterad. Den infördes som ett led i att sanera statsfinanserna, men då denna sanering nu är avklarad bör värnskatten tas bort för att återställa den breda skatteöverenskommelse som träffades i början av 1990-talet.

En viktig bieffekt av sänkta inkomstskatter är ett ökat enskilt sparande hos individer och hushåll. De svenska hushållens förmögenheter är låga internationellt sett. Politiska löften om statens skyldighet att tillgodose individens behov av vård och trygghet har minskat individens incitament att på egen hand skapa denna trygghet. De höga skatterna har också minskat utrymmet för att skapa en egen buffert för det stora flertalet hushåll. Med det har den ekonomiska sårbarheten för nedskärningar i den skattefinansierade tryggheten ökat.

Överskottsmålet är inte påtvingat oss utifrån, utan en självpåtagen restriktion. Förmår man att leva upp till den takt som regeringen föreslår i budgetpropositionen kommer den svenska skuldkvoten 2009, enligt Finansdepartementets beräkningar, att vara nere på drygt 30 %, ett tal som inte varit aktuellt sedan mitten av 1970-talet.

Överskottsmålet formulerades vid mitten av 1990-talet och var rätt för sin tid och dess då finanspolitiska huvudproblem. Men i dag är situationen en annan. Statsfinanserna är sunda och vi har numera både ett system för budgetkontroll med utgiftstak med mera och ett nytt pensionssystem utformat som ett autonomt system som ska klara olika tillväxttakter och demografiska scenarier. Om vi i Sverige nu har infört ett sådant system, varför ska vi dessutom explicit i finanspolitiken införa i statsbudgeten en extra buffert? Med anledning av detta har jag följande frågor till finansministern:

1. Vilka belägg har finansministern för sitt ställningstagande om det offentliga sparandet som det bästa sättet att säkerställa att framtidens gamla får den vård och omsorg som det offentliga ställer i utsikt?

2. Under vilka förutsättningar och omständigheter är finansministern under mandatperioden beredd att modifiera överskottsmålet?

3. Avser finansministern att ytterligare skärpa målet för den offentliga sektorns överskott?

Interpellationen är återtagen

Händelser

Inlämnad: 2007-01-26 Anmäld: 2007-01-26 Återtagen: 2007-02-13