Anf. 3 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag tycker alltid att det känns väldigt glädjande att ledamöter lyfter upp frågor inte bara om hälso- och sjukvård generellt utan också om det nordiska samarbetet, för det är förstås väldigt naturligt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Före jul svarade jag på en interpellation - jag tror att den kom från Linda Ylivainio, som nu har bytt efternamn - som handlade mer specifikt om ambulanspersonalens möjligheter att resa över gränserna och så vidare. Detta är viktiga frågor. Precis som Cassandra Sundin nämnde är det många som bor nära en gräns och som därmed har ett län som liggare närmare till hands att samarbeta med än vad en annan svensk region gör.
Jag vill gärna understryka att alla de frågor om minskade gränshinder av olika slag som Cassandra Sundin beskriver när det gäller det nordiska samarbetet inte ligger hos mig. Det finns en minister - Hans Dahlgren eller Ann Linde - som är ansvarig för nordiska frågor på ett bredare sätt.
För att något utveckla det svar som jag redan har givit är det så att det finns ett behov av att hela tiden utveckla ett samarbete och en dialog, men det är ju inte så att vi har ett gemensamt regelverk i Norden. Det är till och med så att de länder som är medlemmar i EU många gånger har det regelverket för att beskriva rörlighet och rättigheter för patienter snarare än att det finns ett specifikt nordiskt regelverk. Det finns dock ett behov av ökat samarbete, och detta är naturligtvis frågor som ligger högt på agendan.
Jag säger än en gång att man ibland kan blanda ihop det hela när det gäller rekommendationer. Det finns väldigt många rekommendationer, och på EU-nivå innebär rekommendationer på ett annat sätt en förväntan om att något ska göras på ett specifikt sätt. När Nordiska rådet lämnar rekommendationer riktas de till ministerrådet, och sedan funderar ministerrådet på hur de ska hantera detta.
Nordiska ministerrådet träffas en gång per år, beroende på vilket land som är ordförande. Man har vid flera tillfällen följt upp Bo Könbergs rapport och landat i att man har kommit så långt som man kan komma med denna rapport, men arbetet fortsätter förstås.
Jag har ingenting ytterligare att tillföra när det gäller att följa någon specifik rekommendation, utan arbetet fortsätter utifrån hur behoven ser ut. Inte minst gäller detta behovet av att till exempel låta ambulanser gå över gränser och av att ha en akutvård som gör att man drar nytta av sina grannar, oavsett om de befinner sig på svenskt eller annat nordiskt lands territorium. Det kan finnas olika hinder beroende på vilken fråga det handlar om.