Nytt skatteavtal med Danmark

Interpellation 2009/10:398 av Jakobsson, Leif (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-05-20
Anmäld
2010-05-20
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Sista svarsdatum
2010-06-03
Svar fördröjt anmält
2010-06-04
Besvarad
2010-06-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 maj

Interpellation

2009/10:398 Nytt skatteavtal med Danmark

av Leif Jakobsson (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Arbetspendlingen över Öresund har ökat explosionsartat de senaste åren. Det är en mycket glädjande utveckling. En ny arbetsmarknadsregion i norra Europa med över tre miljoner människor håller på att ta form som med rätt förutsättningar blir tillväxtnavet i Norden.

Nationsgränserna betyder allt mindre för människor i vardagen. Men för samhällsorganisationen får den ökade pendlingen stora konsekvenser om inte förändringar sker.

Framför allt det särskilda skatteavtalet med Danmark ställer till allt större problem.

Avtalets utformning – som en enig riksdag beslutat om – och därtill den danska tillämpningen innebär att Sveriges kommuner och landsting går miste om nästan 2 miljarder i skatteintäkter med dagens nivå på pendlingen. De kommuner som pendlarna bor i drabbas hårdast då skatteutjämningen inte kompenserar fullt ut för skattebortfallet. Det är en helt orimlig situation att endast 9 procent av lönesumman från danska inkomster återförs till Sverige medan 25 procent av de intjänades lönerna i Sverige av danskar återförs till Danmark.

Men det är inte bara ett finansiellt problem för välfärden – det är också ett hot mot integrationen. Det är inte i längden hållbart att en relativt stor befolkningsgrupp i en kommun inte bidrar till välfärdens finansiering – resten av kommuninvånarna blir naturligtvis skeptiska till ”friåkeriet”.

Regeringen har gång på gång förhalat frågan och har inte tagit upp förhandlingar med Danmark om ett nytt, rättvist avtal.

Man frågar sig hur många miljarder som välfärden ska dräneras på innan finansministern avser att handla.

Min fråga till finansministern är därför:

Avser finansministern att ta initiativ till ett nytt avtal och i så fall när?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:398, Nytt skatteavtal med Danmark

Interpellationsdebatt 2009/10:398

Webb-tv: Nytt skatteavtal med Danmark

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 43 Anders Borg (M)
Fru talman! Leif Jakobsson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till ett nytt avtal och i så fall när. Jag utgår från att frågan avser det sidoavtal till det nordiska skatteavtalet som innehåller en regel om utjämning mellan Sverige och Danmark. Utjämningsordningen återspeglar primärkommunskatterna i respektive land. De analyser som Finansdepartementet har genomfört ger inte för handen att det föreligger uppenbara obalanser i tillämpningen av avtalet. En sammanhängande och väl integrerad arbetsmarknad i Öresundsregionen främjar sysselsättning och tillväxt på båda sidor av Sundet. Arbetet med att fördjupa integrationen och undvika gränshinder i regionen är därför mycket viktigt, inte minst på skatteområdet. Skatteavtalet med Danmark måste även fortsättningsvis vara utformat på ett sätt som bidrar till arbetskraftsrörlighet och en utveckling av Öresundsregionen. Vi kommer att fortsätta att följa upp hur väl skatteavtalet fungerar. Mer allmänt kan det finnas skäl att närmare analysera hur de svenska och danska välfärdssystemen samspelar med skatteavtalet. Regeringen ser även över situationen på andra sätt för de skånska kommunerna. En del i detta arbete är den kommitté som regeringen tillsatt och som bland annat har i uppgift att analysera effekterna för kommuner och landsting av att personer pendlar över landgränserna.

Anf. 44 Leif Jakobsson (S)
Fru talman! Jag tackar naturligtvis för svaret, men jag måste tillstå att jag först var övertygad om att jag hade fått fel svar på något vis. När finansministern säger att det inte föreligger några uppenbara obalanser i skatteavtalet mellan Sverige och Danmark undrar jag om vi finns i samma verklighet. Jag tror att finansministern ska vara glad för att det inte är några borgerliga skånska riksdagsledamöter på plats här, för de skulle nog ha rodnat ganska mycket. Har finansministern missat år av debatt om hur ofördelaktigt avtalet är för Sverige? Har Anders Borg missat sina regeringskollegers uttalanden? Så sent som för sex veckor sedan sade Cristina Husmark Pehrsson som är ansvarig för Nordenfrågorna följande i Sydsvenska Dagbladet: Dessutom måste skatteavtalet med Danmark omförhandlas. Bland annat kompenseras Sverige varken för förlorad skatt på inkomster under vissa nivåer eller på offentliganställdas inkomster. Det är helt åt skogen, enligt Cristina Husmark Pehrsson, som tycker att Sverige har sig självt att skylla för bristerna i avtalet. Skatteverket har utvärderat avtalet åt regeringen och kom fram till att Sverige får 8 kronor per hundralapp från Danmark, medan Sverige skickar tillbaka runt 21 kronor per hundralapp till Danmark. Är inte det en uppenbar obalans? Enligt utvärderingen är det bara 28 procent av pendlarna som omfattas av avtalet. Är inte det en uppenbar obalans? Det är bra att arbetspendlingen över Sundet ökar. Det har inte minst jag arbetat för under 15-20 års tid. Det öppnar för en mycket större arbetsmarknadsregion. Men det måste vara balans både för de enskilda och för kommunerna. Hela integrationen i Öresund kan hotas om skattegapet tillåts öka. Det är inte rimligt att det är bostadskommunen som ska stå för all service som utbildning och vård, medan skatteintäkterna går till en kommun i ett annat land. Det är redan i dag så hemma hos oss att danskar som bor där känner av att grannarna vet att "de inte betalar för sig". Därför är det också ett starkt krav från dem som pendlar att de ska få lov att betala skatt i den kommun och i det land där de bor. Detta börjar handla om stora pengar. På fem år fram till 2007 har lönesumman för dem som pendlar till Danmark tredubblats och var då 6,6 miljarder. I dag lär den vara uppemot 10 miljarder. 30 procents kommunalskatt på 6,6 miljarder skulle ge drygt 2 miljarder till svenska kommuner. Men det är bara några hundra miljoner som går dit. Är inte det, Anders Borg, en uppenbar obalans? I sitt svar försöker finansministern sig på den kända sammanblandningen av äpplen och päron. Han hänvisar till Skatteutjämningskommitténs arbete - jag är ledamot i den och känner därför mycket väl till kommitténs arbete - med att fördela de pengar som trots allt kommer från detta avtal så att de träffar de kommuner som har kostnader för pendlarna. Det är naturligtvis bra och nödvändigt, och detta behöver vi göra. Men det löser inte huvudproblemet, nämligen att avtalet mellan Danmark och Sverige uppvisar en uppenbar obalans. En annan mer rättvis fördelning skulle ge de skånska kommunerna en bättre ekonomi, men det är resten av landets kommuner som får betala det, inte Danmark. Det går inte att sticka huvudet i sanden, Anders Borg. Skattegapet ökar för varje år, och det blir än dyrare för Danmark att ställa det till rätta. Så sätt i gång förhandlingarna nu!

Anf. 45 Anders Borg (M)
Fru talman! Leif Jakobsson riskerar att hamna i sitsen att hans argument skulle prövas av verkligheten om vi skulle få en socialdemokratisk regering. I det läget skulle han sitta på samma underlag som jag gör. Då skulle slutsatsen vara densamma. Det är inte så att det finns en uppenbar obalans i det avtal som vi har mellan de nordiska länderna på skattesidan och i den utjämningsordning som vi har med Danmark. Den frågan har prövats noggrant, och den beskrivning som Leif Jakobsson gör är inte överensstämmande med de slutsatser som har dragits av tjänstemännen på Finansdepartementet. Grunderna i ordningen att vi inte beskattar inkomster under 150 000 kronor och inte heller offentliganställda leder till att vi får det resultat som vi får med en stigande kompensation där Sverige har fått växande utbetalningar under de senaste åren. Jag skulle naturligtvis kunna göra en bred poäng av att detta avtal undertecknades av en socialdemokratisk regering och framförhandlades av socialdemokratiska statsråd. Men jag ska avstå från att göra den poängen därför att det i stor utsträckning följer normerna för internationella skatteavtal, och det kan inte bedömas som en alldeles enkel uppgift att påvisa att det finns en skevhet i avtalet som är så uppenbar att den kan ge för handen att det här finns goda utsikter för en omförhandling. De uppgifter som Leif Jakobsson hänvisar till här med kostnader och kompensation har arbetats igenom, och det har visat sig att det som Öresundsinstitutet räknat på inte stämmer. Det är en liknande beräkning som Leif Jakobsson gör här, och den visar helt enkelt ett annat resultat än de resultat som har kommit fram när tjänstemännen på Finansdepartementet har arbetat igenom frågan. Jag kan ha förståelse för att man skulle önska att det var på något annat sätt, och jag kan ha förståelse för hur våra socialdemokratiska och borgerliga ledamöter från regionen och från kommunalpolitiken upplever detta. Men det hjälper inte så att säga när vi har ett avtal som är standardmässigt och som inte har en uppenbar obalans, som är framförhandlat av en socialdemokratisk regering och nu genomgånget av både Skatteverket och Finansdepartementet. När man gör detta noggrant landar man i en annan slutsats än den som Leif Jakobsson ger vid handen. Man kan naturligtvis ännu en gång gå igenom frågan för att på ett grundligt sätt visa att de uppgifter som Jakobsson här anför inte är riktiga därför att det inte går att komma till någon annan slutsats. Det är ett missförstånd som Öresundsinstitutet har gjort i sina beräkningar och som inte återspeglar de faktiska förhållandena. Det är helt enkelt inte riktiga antaganden och följaktligen inte heller riktiga resultat. Det är bara att beklaga att det är på det sättet, och det är där vi står. Det är helt enkelt så att vi kan eftersträva en stark Öresundsregion. Vi kan eftersträva integration. Vi kan eftersträva att avtalet väl återspeglar kostnader och intäkter från de två olika länderna. Därmed kan vi ge uttryck för politiska ambitioner. Men för att vi ska ha en förutsättning att vinna ett nytt avtal med Danmark måste det kunna påvisas uppenbara obalanser i det gällande avtalet. Det är inte så att det finns ett sakunderlag för en sådan slutsats.

Anf. 46 Leif Jakobsson (S)
Fru talman! Detta är ganska intressant. Vad kan då statsrådet Cristina Husmark Pehrsson ha grundat sina tydliga uttalanden på? Den profil som dina regeringskolleger visar upp i regionala medier i Skåne är betydligt mer oförsonlig i fråga om avtalet än den som har visats här i debatten. Efter den utvärdering som Skatteverket gjorde 2007 - det är den som jag refererar till och inte Öresundsinstitutets - kommenterade även statsministern det hela. Då var kommentarerna snarare av karaktären att vi ska invänta rätt förhandlingsläge. Det var det som jag hade förväntat mig att debatten skulle handla om i dag, att Anders Borg skulle berätta för mig att det inte är rätt läge att ta detta med danskarna. Men detta är en helt ny inställning, att skatteavtalet i grunden är bra. Sedan är det fantastiskt när Anders Borg säger att han inte ska använda sig av att det var en socialdemokratisk regering som förhandlade om och skrev under avtalet. Sedan säger han det ändå. Det var väl lite väl billigt? Låt mig då säga följande: Ja, jag röstade ja till detta avtal, precis som dina moderata kolleger gjorde här i kammaren när detta underställdes riksdagen. Det var inte bra att vi gjorde det. Men det fanns också med att det skulle göras en utvärdering efter två år. Den utvärderingen skedde 2007, och då var det Anders Borg som var finansminister och ingen socialdemokrat. De må låta som en petitess, men hänvisa inte till tjänstemän på Finansdepartementet. Vi har en debatt här mellan oss som politiker, och det är finansministerns åsikt som jag vill höra, inte vad beredningen på departementet tycker. Man kan naturligtvis hänga upp sig på att detta med offentliganställda och annat står i grundavtal och så vidare. Men det finns mer i detta sammanhang. Det är att danskarna får göra ett ganska stort grundavdrag - 40 000 för en ensamstående och 80 000 för den som är gift. Det är klart att det innebär att underlaget minskar ännu mycket mer. Sverige har väl inte varit lika aggressivt i tillämpningen av avtalet, om jag förstår det rätt, och det kan ha haft sin betydelse för att det är en sådan obalans. Men det är inte detta jag pratar om. Jag pratar om legitimiteten för avtalet och om folks stöd för detta. De som pendlar säger: Låt oss för hundan - ursäkta uttrycket - betala kommunalskatt där våra ungar går i skolan, där vi går till vårdcentralen och så vidare. Det är klart att de tänker så. Och det är klart att när det sparas och är ont om pengar att skattebetalare i Malmö, Vellinge, Lomma och Svedala funderar på att det är bra att man har uppemot 5 procent av befolkningen som jobbar i Danmark. Men det är vi andra som får betala med lite sämre skola, vård och omsorg. Jag vill inte ha den debatten. Det vill inte pendlarna heller, och det vill ingen politiker. Det är därför som vi måste sätta stopp för detta så att det faktiskt blir en folklig legitimitet för själva skattesystemet och vad man betalar. Detta är inte alls någonting konstigt, utan detta skulle mycket väl gå. Jag vill påstå att både Danmark och Sverige skulle tjäna på det. I de debatter om denna fråga där danska politiker har varit med och har satt sig in i frågan och förstått hur det ser ut inser de också att detta inte är någon långsiktigt hållbar lösning om vi ska kunna göra en riktig region av Öresundsregionen.

Anf. 47 Anders Borg (M)
Fru talman! Det råder ingen som helst tvekan om att Öresundsregionen är av centralt värde. Det råder ingen som helst tvekan om att det är bra att människor kan arbetspendla mellan Malmö och Köpenhamn. Det råder ingen som helst tvekan om att det är till gagn både för Sverige och för Danmark att de två länderna förs närmare varandra. Jag har försökt redogöra för förhandlingsläget, som man om man så vill kan beskriva det som. Vill man då föra upp en sådan här diskussion får vi nog ändå utgå från hur bedömningarna där ser ut. När man arbetar sig igenom frågan och tittar på beräkningarna, också de beräkningar som Leif Jakobsson hänvisar till, är bedömningen att det inte föreligger någon uppenbar obalans. Vi har tittat på frågan vid upprepade tillfällen. Det finns inte någon tvekan i fråga om detta. Öresundsinstitutets uppgifter och de uppgifter som Leif Jakobsson här redovisar bedöms inte, när vi går igenom dem, överensstämma med bedömningen att det skulle föreligga en uppenbar obalans. De skulle helt enkelt inte hålla om vi presenterade underlagen och tog den diskussionen med det danska finansdepartementet. Grunderna i detta avtal - att vi ska ha källstatsbeskattning, att det rör privat sektor, att vi har en inkomstgräns på 150 000 kronor, att det följaktligen är det egna landets skattesats som tillämpas - följer normerna för hur denna typ av skatteavtal mellan länder ska se ut. Sverige har en sits där vi har haft små belopp från Danmark. Det var bara 273 miljoner 2005. Sedan har vi sett över tillämpningen och gjort vissa förskjutningar, och därefter har vi gradvis ökat detta. Det ligger nu på över 800 miljoner i överföringar från Danmark. Jag kan bara beklaga att det är på detta sätt och att det är så här situationen ser ut. Jag hade naturligtvis haft en mycket enklare situation om jag hade kunnat dela Leif Jakobssons bedömning att det finns en uppenbar obalans som skulle kunna föranleda ett starkt förhandlingsläge. Men jag kan bara beklaga att så inte är fallet. Det var inte min avsikt att kasta en skugga på den tidigare socialdemokratiska regeringen genom att påpeka att det var den som förhandlade fram avtalet. Det är helt enkelt så här skatteavtal mellan länder ser ut. När det har utvärderats har det inte påvisats någon uppenbar obalans som skulle kunna föranleda en mer avgörande omförhandling av avtalet.

Anf. 48 Leif Jakobsson (S)
Fru talman! Situationen i till exempel Malmö är att ungefär var tjugonde inkomsttagare inte betalar skatt där man bor. Detta handlar om hur folk i allmänhet ska uppfatta skattesystemet. Det är det vi pratar om. Jag måste säga att de svar som statsministern och den ansvariga Nordenministern tidigare har gett har handlat om att vi ska avvakta rätt förhandlingstillfälle men att vi måste göra någonting åt detta. De har i alla fall varit lite hoppfulla. Finansministern säger här att vi har ingenting att få och att vi inte vill ha någonting, så vi lägger ned butiken. Detta är ett besked som kommer att oroa väldigt mycket i södra Sverige. Skulle vi åtminstone få ut det dubbla, det vill säga 16 kronor av varje hundralapp som tjänas i Danmark, och om de pengarna skulle fördelas till de kommuner som egentligen har kostnaderna skulle det för Malmös del närma sig 300 miljoner om året i ökade skatteintäkter. Det är 600 fler välfärdsarbetare. Det innebär många fler lärare i skolorna. Detta är därför sannerligen inte någon liten skatteavtalsteknisk finess, utan detta är en stor fråga där väldigt många människor berörs. Jag är ledsen att vi har en finansminister som inte är beredd att ta tag i frågan. Men jag kommer att jobba för att vi får en annan finansminister som åker till Christiansborg och rättar till det hela.

Anf. 49 Anders Borg (M)
Fru talman! Sakförhållandet är såsom jag har redovisat. Om detta råder det inte någon osäkerhet. Vi har tre grundprinciper för ett skatteavtal. Vi har en källstatsbeskattningsprincip. Den tillämpas utifrån rådande skattesatser och de regler som finns i det land där arbete utförs. Vi har principerna om att det omfattar privat sektor och att det finns en gräns på 150 000 kronor. De beräkningar som har redovisats och de siffror som Leif Jakobsson återigen redovisar har prövats och stötts och blötts i god ordning av de opolitiska tjänstemän som har ansvaret för att göra den typen av underlag. Det är inte så att förhandlingsläget präglas av att vi har en uppenbar obalans i avtalet. Det kan naturligtvis både Leif Jakobsson och jag beklaga därför att jag naturligtvis delar hans bedömning att det vore bra för Malmö kommun och för Öresundsregionen om vi fick in mer skatteintäkter till ökad välfärd. Men då måste vi först påvisa den uppenbara obalansen, och det råder inte någon osäkerhet kring de bedömningar som vi hittills har sett, utan den situationen har vi inte. Det är bara att beklaga om Leif Jakobsson vill sprida en felaktig bild av det avtal som vi har. Situationen är den som jag har beskrivit. Om detta råder det inte någon tvekan.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.