Mäns sexualiserade våld mot kvinnor
Interpellation 2008/09:52 av Olofsson, Eva (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-10-20
- Anmäld
- 2008-10-21
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-10-28
- Sista svarsdatum
- 2008-11-10
- Besvarad
- 2008-11-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 oktober
Interpellation
2008/09:52 Mäns sexualiserade våld mot kvinnor
av Eva Olofsson (v)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor, Cedawkommittén, har i en kommentar från 2008 uttryckt oro över att socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor varierar mellan kommunerna och att vissa kommuner inte kan erbjuda skyddat boende för alla våldsutsatta kvinnor, bland annat kvinnor med funktionsnedsättning. Kommittén beklagar även att det inte finns någon statistik över hur många flickor och kvinnor i Sverige som är könsstympade.
Med anledning av denna kritik uppmanas Sverige bland annat att se till att det finns omfattande åtgärder för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och att avsätta tillräckliga ekonomiska medel för att se till att 2007 års handlingsplan mot mäns våld (skr. 2007/08:39) genomförs effektivt. Sverige uppmanas att se till att det finns tillräckligt många kvinnojourer i hela landet som kan ta hand om kvinnor med funktionsnedsättning och att de har tillräcklig finansiering.
Med hänvisning till vad som anförts vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Hur avser statsrådet att hantera Cedawkommitténs kritik när det gäller ovanstående frågor?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor ska hålla en jämn och god kvalitet i samtliga kommuner?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att se till att alla våldsutsatta kvinnor har tillgång till skyddade boenden oavsett vilken kommun de bor i?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:52
Webb-tv: Mäns sexualiserade våld mot kvinnor
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:33 Fredagen den 21 novemberProtokoll 2008/09:33 6 § Svar på interpellation 2008/09:52 om mäns sexualiserade våld mot kvinnor
Protokoll från debatten
Anf. 55 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Eva Olofsson har frågat integrations- och jämställdhetsministern hur hon avser att hantera den kritik som framförts av FN:s kommitté för avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Cedawkommittén, bland annat avseende avsaknaden av statistik över hur många flickor och kvinnor i Sverige som är könsstympade. Vidare frågar Eva Olofsson vilka åtgärder integrations- och jämställdhetsministern avser att vidta för att socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor ska hålla en jämn och god kvalitet i samtliga kommuner samt vilka åtgärder hon avser att vidta för att se till att alla våldsutsatta kvinnor har tillgång till skyddade boenden oavsett vilken kommun de bor i.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Låt mig inleda med att säga att regeringen har vidtagit kraftfulla åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor som regeringen fattade beslut om för ett år sedan omfattar åtgärder som beräknas kosta drygt 800 miljoner kronor. Genom uppdrag till ett stort antal myndigheter har regeringen på olika sätt konkretiserat åtgärderna i handlingsplanen.
Den 25 januari i år lämnade Sverige sin kombinerade sjätte och sjunde rapport om åtgärder för genomförandet av konventionen av avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor till FN:s Cedawkommitté. Vid detta tillfälle genomförde kommittén också en utfrågning med en svensk delegation om våra nationella förhållanden. Detta har sammantaget legat till grund för Cedawkommitténs bedömning av Sveriges efterlevnad av konventionen. Kommittén är positiv till en rad åtgärder som Sverige har genomfört. Däribland kan nämnas att kommittén lovordar alla ansträngningar som gjorts för att få bukt med våldet mot kvinnor, bland annat handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Cedawkommittén gör också en bedömning av huvudsakliga förbättringsområden och lämnar rekommendationer i anslutning till dessa. Det är i denna del som kommittén uttrycker oro över slutsatserna i utredningen om socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor, nämligen att stödet varierar mellan kommunerna och att vissa kommuner inte kan erbjuda skyddat boende för alla våldsutsatta kvinnor.
Regeringen har, sedan dess att slutsatserna från utredningen presenterades i juni 2006, genomfört en rad åtgärder för att komma till rätta med detta. Socialtjänstlagen har skärpts så att socialtjänstnämndens ansvar för att ge brottsoffer stöd och hjälp framgår tydligare. Ändringarna innebär bland annat att kommunerna ska, i stället för som tidigare bör, särskilt beakta att våldsutsatta kvinnor och barn som har bevittnat våld kan vara i behov av stöd och hjälp. Regeringen har också under 2007 och 2008 riktat särskilda utvecklingsmedel till kommunerna för att förstärka kvinnojoursverksamheten. Satsningen har bland annat som syfte att insatserna ska bli mer enhetliga i hela landet.
Regeringen har också genomfört en rad andra initiativ för att stärka stödet till våldsutsatta kvinnor. På regeringens uppdrag utvecklas exempelvis nationella bedömningsinstrument av Socialstyrelsen så att rätt insatser görs utifrån kvinnornas behov och att dessa insatser ska erbjudas oavsett var i landet man befinner sig. Ytterligare exempel är regeringsuppdrag gällande stöd till kunskaps- och kompetensutveckling för socialtjänstens personal samt en tydligare tillsyn.
Jag tänkte avslutningsvis göra en kommentar till avsaknaden av statistik över flickor och kvinnor som är könsstympade i Sverige. Kvinnlig könsstympning är förbjudet i Sverige sedan 1982. De eventuella ingrepp som genomförs sker illegalt, och vi har därför inga möjligheter att föra statistik över hur många som är drabbade i Sverige i dag. Polismyndigheterna kan rapportera antalet anmälda brott och hur många som har blivit lagförda men, som i fallet med många andra typer av brottslighet och övergrepp, är vi utlämnade till uppskattningar när vi talar om det totala antalet personer som utsätts för kvinnlig könsstympning.
Sedan den 1 juli 1999 råder en hårdare lagstiftning mot könsstympning i Sverige. Straffskalan har skärpts genom att straffet för den som utför könsstympning i Sverige nu är mellan två och fyra års fängelse. Även förberedelse för och underlåtenhet att avslöja könsstympning är straffbart. Personer som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och ungdomar, till exempel skol- eller sjukvårdspersonal, måste också enligt socialtjänstlagen anmäla till socialtjänsten om de får kännedom om något som gör att de behöver ingripa till ett barns skydd, till exempel om man misstänker att en flicka riskerar att utsättas för könsstympning.
Anf. 56 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag vill tacka för svaret. För Vänsterpartiet är mäns våld mot kvinnor ett stort samhällsproblem. Det värsta är att det verkar öka. Anmälningsbenägenheten ökar, men också våldet verkar öka i dag. Det hänger ihop med den maktordning vi har med män med mer makt och kvinnor med mindre makt. Det underlättar direkt och indirekt för individuella män att dominera, kontrollera och bruka våld mot kvinnor.
Jag utgick från FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor och den rapport den utgav 2008. Där uttrycker man oro just för att socialtjänstens stöd är ojämnt och att det inte finns skyddat boende för kvinnor i alla kommuner. Speciellt kan kvinnor med särskilda behov vara utsatta.
Men det finns också andra rapporter att titta på. När det gäller socialtjänsten i Stockholm har länsstyrelsen varit inne och tittat i Stockholms län för att se vilket stöd som finns för våldsutsatta kvinnor och barn. Det visar sig att ungefär hälften av länets kommuner och stadsdelar saknar någon som håller ihop arbetet - en kvinnofridssamordnare. Hälften av kommunerna och stadsdelarna saknar aktuella handlingsplaner. De behöver faktiskt uppdateras och förnyas; det räcker inte att göra dem en gång. Hälften av dem man begärde uppgifter ifrån ansåg att det inte fanns tillräckligt med insatser för de utsatta kvinnorna i deras kommun eller stadsdel. Ökad kompetens var en fråga som man lyfte fram.
Från Vänsterpartiet har vi i vår skuggbudget lagt 55 miljoner just för att all personal i socialtjänst - de som jobbar med människor med funktionsnedsättningar och inom missbrukarvården - ska få kunskaper om mäns våld mot kvinnor för att kunna ge det stöd som behövs.
Ett annat problem som man lyfter fram är bristen på ekonomiska resurser för långsiktiga lösningar. Länsstyrelsen säger i rapporten att detta gör att det i många kommuner i praktiken är kvinnojourerna som står för insatserna. Men de har inte ett säkert finansiellt långsiktigt stöd. Det finns dessutom behov av att bygga ut fler skyddade boenden, men de ekonomiska resurserna för detta finns inte hos jourerna.
Frågan om möjligheterna för kvinnor och deras barn som blir utsatta för våld och behöver lämna sin bostad togs också upp på socialutskottets hearing om hemlöshet. Den problematik man berättade om då från kvinnojourerna handlade också om vad som händer när man behöver fly från sitt hem. Det kanske inte är en realitet att man kan återvända dit på grund av hotbilden, och då har man svårt att få en annan bostad. Det byggs få hyresrätter med rimliga hyror. Bostadsbristen är stor. Det leder också till att kvinnor fastnar på kvinnojourerna när de egentligen inte behöver vara kvar. Vi behöver alltså också en annan bostadspolitik, som gör att vi kan få rimliga hyror och nya hyresrätter så att kvinnor inte fastnar i jourerna.
Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern. Det är en fråga som har kommit upp och som har anknytning till både Cedawkommitténs och länsstyrelsens rapport. Det handlar om bristen på långsiktig ekonomisk satsning på kvinnojourerna. Vi måste kunna skapa de resurser som behövs så att de kan planera för framtiden. Det ska inte bara komma pengar för ett år i taget.
Jag skulle vilja veta om ministern liksom Vänsterpartiet skulle vilja hitta en satsning och ta ett statligt ansvar för ett långsiktigt stöd till kvinnojourerna som ger dem möjligheten att ge det stöd som våldsutsatta kvinnor och barn behöver.
Anf. 57 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är en angelägen fråga för alliansregeringen. Därför har vi gjort en satsning som går utöver vad som tidigare någonsin har gjorts med den handlingsplan som är presenterad med 56 olika punkter och med 800 miljoner kronor. Jag skulle vilja hävda att det är en satsning som saknar motstycke både i Sverige och i många andra länder.
Vi har också sett positivt på en ökad anmälningsbenägenhet även om det kan indikera också ökat våld. Det vet vi inte riktigt. Men det är viktigt att den kvinna som utsätts för våld faktiskt vågar anmäla. Det hoppas jag att Eva Olofsson och jag är överens om.
Inom socialtjänstens ram ryms uppdraget hos kommunerna att ge kvinnor som utsätts för våld och barn som bevittnar våld det skydd och stöd och den hjälp som det är nödvändigt att de får. Om Eva Olofsson menar att staten skulle gå in och ta över det kommunala ansvaret är det inte aktuellt.
Jag ser att Vänsterpartiet i sitt budgetförslag lägger många ökningar på många områden, men också många skattehöjningar som gör att antalet jobb i Sverige skulle minska dramatiskt. Med män och kvinnor som är arbetslösa blir kanske våldsaspekten ännu tydligare.
Vi är en regering som tar ansvar för helheten och även för den ekonomiska stabiliteten i landet. Därför lägger vi fram finansierade budgetar. Därför har vi också markerat ett tydligt stöd till det här området. Vi ska inte överta kommunerna ansvar, men vi ska stötta dem i deras verksamhet. Därav kommer de 800 miljonerna. Därav kommer också de 109 miljoner som är utvecklingsmedel till kvinnojoursverksamhet. Kvinnojourerna utgör ett ovärderligt komplement till socialtjänstens verksamhet. Vi vet att det för många kvinnor är mycket enklare att ta kontakt med någon som inte utgör myndighet i ett första skede.
Om vi tittar historiskt ser vi i de delrapporter vi har fått om de kommunala bidragen att stödet till kvinnojourer, brottsofferjourer och tjejjourer har ökat från 54 miljoner kronor 2006, vilket var fallet då Eva Olofsson var med och styrde landet tillsammans med Socialdemokraterna, till 62 miljoner kronor 2007. Det är glädjande att stödet nu ökar, för kvinnojourerna gör som sagt en ovärderlig insats och kommunerna kan inte fylla sitt ansvar om man inte samarbetar på ett bra sätt med de frivilliga civila organisationerna.
Vi har också för avsikt att höja det generella organisationsbidrag som Socialstyrelsen fördelar till kvinnojourer, brottsofferjourer och organisationer som arbetar för att motverka våld. Det kommer att höjas, vilket framgår av handlingsplanen.
De långsiktiga lösningarna handlar naturligtvis om lite olika saker. En av dem är förbättrat kunskapsstöd. Här finns det en brist hos socialtjänstens personal, men också när det gäller att se till att det finns verktyg som vilar på en vetenskaplig grund. Därför har vi gett IMS vid Socialstyrelsen, alltså Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, i uppdrag att ta fram, identifiera och kvalitetssäkra bedömningsinstrument som kan användas i socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som har bevittnat våld. Det är alltså IMS som ska ta fram det här i form av ett frågeformulär som är baserat på vetenskaplig grund. Det här bedömningsinstrumentet ska kunna användas nationellt och utgöra ett viktigt beslutsunderlag. Jag tror att det är en viktig del för att få ett mer likvärdigt arbete över landet att det finns den här typen av verktyg. Jag ska be att få återkomma till fler saker som jag tror är viktiga för den långsiktiga lösningen.
Anf. 58 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Självklart tycker jag att det är viktigt, vill jag svara på ministerns fråga, att kvinnor anmäler när de blir utsatta för våld. Jag är säker på att uppmärksamheten kring den här frågan, som inte minst kvinnojourerna har varit med och hjälpt fram, gör att fler kvinnor anmäler. Men i de undersökningar jag har sett säger man också att man kan se en tendens mot att våldet också ökar. Det lastar jag inte regeringen för, och det hade jag inte gjort om vi hade suttit i regeringen med s och mp heller, för jag tror att det hade ökat i vilket fall som helst. Jag vill peka på att det här är ett problem som vi gemensamt behöver satsa resurser på.
Jag tänkte inte komma hit för att diskutera den ekonomiska politiken men vill bara säga att jag tror att satsningar på till exempel välfärdsjobb i kommunerna absolut inte leder till mer våld mot kvinnor eller de barn som finns i de familjerna. Att människor har en a-kassa som går att leva på eller en sjukersättning som de är trygga med tror jag inte heller ökar våldet.
Jag vill egentligen anknyta till något ministern var inne på. Det var vikten av de ideellt arbetande kvinnojourernas arbete. Det är ju de som står för de flesta skyddade boendena och jourerna ute i landet i dag. Roks har ju pekat på att man 2007 bara kunde erbjuda skyddat boende till hälften av de kvinnor som var i behov av det och att efterfrågan hade ökat med 30 procent. Ett stort problem är att utvecklingsmedlen för att stärka kvinnojourerna inte riktigt fungerar för att hålla verksamheten i gång och för att utveckla den och veta hur man har det framöver.
Roks har utvärderat fördelningen av statliga medel 2007. Man är nöjd i kanske två tredjedelar av kommunerna när det gäller samarbetet med kommunerna, men det finns ett antal kommuner som inte är intresserade av frågan. Ibland säger man från kvinnojourerna att man till och med upplever att kommunen har en negativ syn på kvinnojourerna och att man inte av den anledningen är intresserad av att söka de medel som man ska söka tillsammans. En del kommuner är också väldigt passiva och tar inga initiativ beträffande det här.
Jag tycker att det är oroande om det i en tredjedel av Sveriges kommuner inte fungerar bra när kommunerna och kvinnojourerna ska söka de här pengarna. Roks drar slutsatsen att samverkan under tvång mellan ideella kvinnojourer och motsträviga kommuner har en tendens att misslyckas. När kommunerna inte vill ansöka borde jouren ha möjlighet att ansöka på egen hand. Det här tycker jag det vore väldigt intressant om ministern ville kommentera. Jag tycker att det inte är anständigt att vissa kommuner på grund av att de har en antifeministisk hållning eller inte tror att våld förekommer i deras kommun inte är beredda att söka pengar ihop med sina kvinnojourer.
En annan fråga som jag vill återkomma till lite längre fram är att man tar upp frågan om kvinnor med speciella behov. Man har tittat lite på det här i Västra Götaland, och det är så att väldigt många jourer inte är tillgängliga för till exempel rullstolsburna kvinnor eller kvinnor med intellektuella eller psykiska funktionshinder. När man har gått ut och tittat på kommunernas handlingsplaner i Västra Götaland från resurscentret Dubbelt utsatt har man funnit att kvinnor med funktionsnedsättning, som är lika utsatta och i vissa fall mer än andra kvinnor, inte finns med. Man har inte heller tagit upp den problematiken i funktionshinderverksamheten.
Jag skulle vilja ställa frågan: Vad tycker ministern att vi ska göra för att ändra på detta?
Anf. 59 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Målsättningen med den stora satsning som regeringen har gjort på en handlingsplan för att minska våldet mot kvinnor är också att öka likvärdigheten i landet. Vi kommer naturligtvis att följa upp det vi har gjort, inte minst förändringen i lagstiftningen från ett "bör" till ett "ska".
Det är ännu lite tidigt att säga något, men återigen: Det vi kan säga är att kvinnojourerna har fått ökade medel 2007 jämfört med 2006. Lagstiftningen ska följas upp och utvärderas. Det är naturligtvis så att ytterligare utbildningsinsatser kan behövas till socialtjänstens personal. Det är därför vi också tar fram den här typen av metodverktyg.
Jag kan se bakåt i tiden att väldigt lite har gjorts av den tidigare regeringen med att hjälpa socialtjänsten att hantera det här frågeområdet med kunskapsbaserade verktyg och med bra redskap i det dagliga arbetet. Här försöker vi förbättra kunskapsläget. Det tror jag kommer att ha betydelse också för en ökad likvärdighet och för synen att de här frågorna är väldigt viktiga.
Tilldelningen av medel har två delar, dels de medel som Socialstyrelsen tillhandahåller som går direkt till kvinnojourer, brottsofferjourer och tjejjourer, dels de här andra medlen som fördelas via socialnämnderna. Så är det också för att betona att det faktiskt är socialnämnden och kommunen som har ansvaret enligt lagen att se till att stöd och hjälp ges till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld. Det ansvaret ska vi inte ta ifrån kommunerna och lägga över på kvinnojourerna, men i vårt uppdrag för de 109 miljonerna har vi tydligt skrivit in vikten av ett samarbete för att tydliggöra för kommunerna att det här är ett uppdrag som man inte klarar på egen hand utan som kräver ett samarbete. Och som sagt var: Även i denna del kommer vi naturligtvis att utvärdera.
Sedan skulle jag vilja säga något om frågan om särskilt utsatta grupper. Det är en del av uppdragen i handlingsplanen som handlar om detta, och vi har uppmärksammat den här problematiken. Det handlar om kvinnor med funktionsnedsättning men också kvinnor med utländsk bakgrund och kvinnor som är missbrukare och som genom sitt missbruk får en högre benägenhet att utsättas för våld. Här finns det i handlingsplanen en tydlig planering för vad vi kommer att göra. Vi kommer att göra en utbildningssatsning för personal som ger stöd och service till personer med funktionsnedsättning för att de ska vara observanta och kunna iaktta och veta vad de ska göra om de ser någonting.
Vi kommer också att avsätta särskilda medel för att handikapporganisationerna ska kunna förebygga och uppmärksamma våld mot personer med funktionsnedsättning. Vi kommer också att göra särskilda insatser för att öka kunskapen om våldsutsattheten inom verksamhet som riktar sig till missbrukande kvinnor. Vi har alltså identifierat de här riskgrupperna, och vi har en tydlig handlingsplan för att komma längre när det gäller att kunna möta de här kvinnornas behov.
Låt mig också säga något om något jag tror spelar väldigt stor roll i det långa loppet. Vi vet att män som utövar våld mot kvinnor har en väldigt hög återfallsfrekvens om de inte får tillgång till behandling. Därför är det ett angeläget ämne att också ha verksamheter som är riktade mot förövarna, mot männen. Jag är väldigt glad att kunna säga att det här arbetet har stärkts betydligt, och det tror jag kommer att ha väldigt stor betydelse på sikt.
När vi fick en rapport från Socialstyrelsen om de statliga medlen till kommunerna redovisade man att det hade kommit in 89 ansökningar för insatser mot våldsutövande män. Det kan jämföras med satsningen 2006, då nio sådana ansökningar kom in. Här finns alltså ett helt nytt intresse på ett frågeområde som jag tror kommer att vara avgörande för hur vi kan hantera problematiken i framtiden. Att ge män behandling för att de inte ska bli återfallsförbrytare är en av de allra viktigaste insatserna för att minska våldet mot kvinnor.
Anf. 60 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag skulle vilja återkomma till det jag tog upp tidigare. Roks organiserar de flesta kvinno- och tjejjourer, och på många ställen finns bara de. I sin utvärdering tar de upp ett reellt problem som de som ideellt arbetande och engagerade i detta möter i nästan en tredjedel av landets kommuner, nämligen att man där inte är intresserad av att söka de utvecklingspengar som ska sökas ihop. De undrar därför vad de ska göra. Kan det ändå finnas något spår som man kunde komma fram på?
Det är en intressant fråga, för jag misstänker att man i dessa kommuner inte heller har den allra bästa satsningen på den kommunala verksamheten. Det brukar ofta hänga ihop, det vill säga att om man jobbar bra kommunalt har man också ett bra samarbete med och ger ett bra stöd till de ideella organisationerna.
Det är också viktigt att ta upp, vilket även Roks gör, att det kommunala ansvaret tydliggörs. Det är jättebra att så sker. Kommunerna har och ska ha ansvaret, men det får inte innebära att man slutar se de ideella kvinnoorganisationerna som viktiga och ett nödvändigt komplement samt att man samarbetar med dem för att tillsammans ge det stöd som behövs i kommunen. Jag tror alltså att det är viktigt att man för diskussionen även med kvinnojourerna, för att få deras syn på detta.
Sedan tycker jag att det är lite synd att ministern fortfarande pratar om att förebygga våld mot personer med funktionsnedsättning när vi pratar om mäns våld mot kvinnor. Det vore skönt att få höra att man tydliggjorde att det rör kvinnor med funktionsnedsättning. Jag tror att det är viktigt. Vi ligger fortfarande långt efter när det gäller att lyfta fram den problematiken och våga se och göra något när kvinnor med funktionsnedsättning blir utsatta för mäns våld.
Anf. 61 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! För mig är frågan om våld mot kvinnor en fråga om mänskliga rättigheter. Ingen ska ha rätt att utsätta någon annan för våld. Därför blir den här frågan så viktig, och därför har vi gjort så mycket på det här området - mer, skulle jag vilja säga, än någon tidigare regering.
Vi kan med de insatser som gjorts - ökade ekonomiska medel, skärpning av socialtjänstlagen, nationella bedömningsinstrument för att öka kunskapsgrunden, en tydligare tillsyn - konstatera att det skett förbättringar. Medlen har tillfallit kvinnojourerna i större utsträckning.
Vi ska följa upp och vi ska utvärdera detta för att se om insatserna blev som vi planerade och tänkte. Jag utesluter inte att det kan finnas behov av att göra förändringar eller att göra mer på ytterligare områden. Jag vill gärna säga det. Vi kan också se att vi gjort oerhört mycket för att komma vidare med denna problematik, som man kan tycka ökar. Jag hoppas att de indikationer vi har på den ökade anmälningsbenägenheten inte nödvändigtvis måste handla om att våldet ökar. I stället kanske vi kan diskutera frågorna öppnare så att fler kvinnor har bra uppbackning och coachning för att våga göra anmälan.
Roks utvärdering ska vi naturligtvis ta till oss, men vi måste också från vårt håll utvärdera det som har gjorts. Det vi hittills har sett är att resurserna ökat. Sedan kan det givetvis se olika ut i olika kommuner, men skärpningen av lagstiftningen indikerar på ett tydligt sätt för kommunerna att detta är en verksamhet som de har ansvar för, som de ska ta ansvar för och där likvärdigheten i landet ska öka. Det är den riktning vi arbetar mot, och därför kommer uppföljning och utvärdering att bli viktiga instrument för det fortsatta arbetet.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.