Löneskillnaderna mellan män och kvinnor

Interpellation 2012/13:312 av Kakabaveh, Amineh (V)

av Kakabaveh, Amineh (V)

den 5 mars

Interpellation

2012/13:312 Löneskillnaderna mellan män och kvinnor

av Amineh Kakabaveh (V)

till statsrådet Maria Arnholm (FP)

Könsmaktsförhållandena biter sig fast inom många områden i samhället. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är ett av de allvarligaste problemen som råder på samhällsnivå. I Sverige betalar arbetsgivarna människor olika lön efter kön trots att män och kvinnor utför samma jobb. Trots att de utför samma arbetsuppgifter under lika lång tid ger arbetsgivarna dem olika mycket betalt beroende på vilket kön de har. Självklart reagerar alla rättstänkande människor med upprördhet över ett sådant godtycke. Kvinnor ska naturligtvis ha lika mycket betalt om de jobbar lika mycket! Men märkligt nog finns det en förklaring till dessa absurda förhållanden, som gör att en del av dessa rättstänkande personer inte blir fullt så upprörda som man kunde vänta sig. Det är nämligen så att de människor som får sämre betalt än andra är kvinnor. Och då tycks det som om saker och ting för en del av de upprörda faller på plats – eller åtminstone lite mer på plats. Jaså, jaha var det kvinnor det var frågan om. Missförhållandet ter sig liksom lite mer godtagbart.

Jämlikheten mellan män och kvinnor handlar nu inte enbart om löner. Ojämlikheten genomsyrar hela livet, däribland arbetsmarknaden. Den största delen av ojämlikheten mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden har att göra med att kvinnodominerade yrkesgrupper har lägre löner. Då handlar det inte enbart om att kvinnor och män med samma jobb får olika lön. Det handlar snarare om ett djupare strukturellt betingat samhällsproblem.

Den borgerliga regeringen har förklarat att den vill göra något åt dessa missförhållanden (DN 19/2). Regeringen hävdar att man vidtagit en rad åtgärder som man uppenbarligen anser vara kraftfulla. Man menar till exempel att den skattesänkning regeringen genomfört ger en undersköterska en extra månadslön om året. Argumentationen är fullständigt fruktlös. Det är ett synnerligen anmärkningsvärt påstående att en generell skattesänkning skulle komma just undersköterskor till del. En skattesänkning av det slaget kommer alla till del som har samma lönenivå som en undersköterska oavsett vilket kön man har. Skattesänkningar är inget medel för att åstadkomma lika lön för kvinnor och män med samma lön.

Regeringen tycks dock någonstans ha insett att bristen på jämlikhet i lönesättningen mellan män och kvinnor på något sätt är strukturellt betingad. Man konstaterar, att enligt diskrimineringslagen är arbetsgivare skyldiga att bedriva ett målinriktat arbete för att främja lika rättigheter och möjligheter på den svenska arbetsmarknaden, men förklarar samtidigt att diskrimineringslagen efterlevs för dåligt i arbetslivet. Regeringen har tillsatt en utredning som ska komma med förslag på aktiva åtgärder. Ett likartat uppdrag har delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Men redan nu vet man att lönekartläggningar på många arbetsplatser inte fungerar. Och det är inte så svårt att förstå att de inte fungerar särskilt bra. Arbetsgivarna är inte motiverade av jämställda löner. Det ligger ju i deras ekonomiska intresse att löneskillnaderna bevaras.

Regeringen har avsatt 9 miljoner extra till diskrimineringsombudsmannen för att myndigheten ska utöka insatserna kring lönekartläggningar de kommande två åren. Men dessa åtgärder är uppenbart otillräckliga om man ser till alla de problem som finns inom arbetslivet när det gäller jämställdhet mellan könen. Åtgärderna duger inte om man vill komma åt de välcementerade könsmaktsstrukturer man har att brottas med. Sveriges kvinnolobby och den så kallade 15.52-rörelsen har pekat på flera av dessa. De förklarar bland annat följande: Statistik från SCB visar att löneskillnaderna mellan kvinnor och män börjar redan vid de första jobben. Vid 25 års ålder är mönstret satt. Kvinnor tjänar mindre. Under resten av arbetslivet ökar skillnaderna. I nio av de tio största yrkesgrupperna, där 1,5 miljoner av de anställda finns, har männen högre genomsnittlig lön. Och männens löner är inte bara högre, män har också en större lönespridning än kvinnor. Det här gäller både för yrken där det krävs högskolekompetens och för yrkesområden som inte kräver det.

De fem procent av männen som har högst lön i Sverige tjänar 55 procent mer än de fem procent av kvinnorna som har högst lön. Löneskillnaden mellan kvinnor och män med de allra lägsta inkomsterna är däremot endast 0,02 procent. Den minsta löneskillnaden finns i kommunal sektor. Där är också lönenivån lägst. Den största löneskillnaden finns i privat sektor bland tjänstemannayrken. Där är lönenivån högst.

Den officiella statistiken innehåller fler bekymmersamma fakta, till exempel att kvinnodominerade yrken ofta är organiserade utifrån deltider. Ofrivilligt deltidsarbete är utbrett. Eller att män i större utsträckning än kvinnor får betalt för sitt arbete, medan kvinnor utför mer obetalt arbete. Förra året lade kvinnor ned ungefär 3,5 timmar om dagen på obetalt arbete, 47 minuter mer än män. Ingen större skillnad kan tyckas, men delegationen för jämställdhet i arbetslivet har räknat ut vad det betyder. Under ett år arbetar kvinnor obetalt sju veckor mer än män. På ett arbetsliv blir det sex år mer av obetalt arbete för kvinnor.

Det är också så att kvinnor fortfarande tar ut mer föräldraledighet än män. Under 2011 tog kvinnor ut 76 procent av dagarna och männen 24 procent. Och medan kvinnors deltidsarbete påverkas av antalet barn och av det yngsta barnets ålder, är det inte så för män. Däremot tjänar män mer ju fler barn de har.

Sammantaget finns det kraftfulla könsmaktsstrukturer som drar kvinnor bort från betalt arbete vilket återverkar negativt på löner och löneutveckling. Men det finns också mekanismer som gör att kvinnodominerade yrken inte har det löneläge som yrkets kompetens och ansvar borde ge. Många kvinnor arbetar i sådana krävande och värdemässigt diskriminerade yrken. Vi vet att flickor har bättre betyg än pojkar i skolan. Vi vet att kvinnor utbildar sig i högre grad än män. 43 procent av kvinnorna mellan 25 och 64 år har eftergymnasial utbildning medan siffran för män stannar på 34 procent. Men någonstans på väg ut på den könssegregerade arbetsmarknaden blir de omsprungna och ifrånsprungna.

Dessa ojämlika villkor för män och kvinnor genomsyrar hela arbetsmarknaden och hela arbetslivet. De påverkar inte bara förhållandena på jobbet. De påverkar naturligtvis resten av dagen, fritiden, privatlivet och familjelivet. Det krävs följaktligen ett mer kraftfullt och långsiktigt arbete än 9 miljoner, till exempel en noggrannare och tätare lönekartläggning. Delegationen för jämställdhet i arbetslivet måste noggrant kartlägga de mekanismer som ingår i de strukturer som skapar ojämlikheterna på arbetsmarknaden och arbetslivet. Uttaget av föräldraledigheten ska vara jämställt, i enlighet med vad FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking fastslog i sin Handlingsplan, som Sverige undertecknade 1995. Målet för den svenska jämställdhetspolitiken är ekonomisk självständighet för alla människor genom hela livet. Om sådan ska uppnås måste män och kvinnor ha samma rätt till heltidsarbete.

Det jag räknat upp ovan är några av de åtgärder som måste vidtas om vi någon gång ska kunna bryta ned de strukturer som vidmakthåller bristande jämställdhet och kvinnoförtryck.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:

Avser statsrådet att skärpa kraven på lönekartläggningar så att de sker oftare, förslagsvis varje år i stället för vart tredje?

Avser statsrådet att ge Delegationen för jämställdhet i arbetslivet i uppdrag att dels klarlägga de mekanismer som skapar könsdiskriminering och ojämställda löner, dels ge förslag på hur könsdiskriminering ska kunna motverkas?

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att stimulera ett jämställt uttag av föräldraledigheten så att kvinnors och mäns ansvar för hem och familj delas lika?

Avser statsrådet att som en del i arbetet med att nedmontera de strukturer som medför bristande jämställdhet verka för att kvinnor och män ska ha samma rätt till heltidsarbete?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2013-03-05 Inlämnad: 2013-03-05 Besvarad: 2013-03-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Debatt (9 anföranden)