Långtidsarbetslösas sysselsättning
Interpellation 2016/17:359 av Désirée Pethrus (KD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2017-03-08
- Överlämnad
- 2017-03-09
- Anmäld
- 2017-03-14
- Svarsdatum
- 2017-03-21
- Besvarad
- 2017-03-21
- Sista svarsdatum
- 2017-03-27
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas sysselsättningsfasen, som också kallats fas 3, började avvecklas i februari 2016. Under den sista månaden fanns ca 39 000 personer i programmet. Trots att personer fasades ut i dubbel fart mot vad som prognostiserats, stod fortfarande 10 225 personer kvar i januari i åtgärder inom ramen för sysselsättningsfasen. De tre fjärdedelar som lämnat fasen har enligt uppgift i mycket liten utsträckning kunnat erbjudas någon form av aktivitet. Den snabba avvecklingen av sysselsättningsfasen har gjort att många fått sin sysselsättningsplats avbruten i förtid trots att de själv önskat fortsätta. Detta hade de nekats. En term som etablerats är ”internplacerad”.
I samband med att regeringspartierna gick till val 2014 utlovades program som skulle ersätta sysselsättningsfasen. Särskilt framhävdes trainee- och extratjänster som lämpliga. Inget av dessa program har kunnat leverera platser i någon större utsträckning alls. En prognos från Arbetsförmedlingen under inledningen av 2016 hoppades på 3 400 personer i extratjänster vid årets slut. I stället konstaterades i december 1 863 personer i extratjänster. För att nå regeringens ambition till 2020 behövs ca 500 extratjänster i månaden. Under januari 2017 tillkom enligt Arbetsförmedlingen 259, och i februari 122, extratjänster.
Regeringen framhåller gärna möjligheten till utbildningar samtidigt som erfarenheter hos den aktuella gruppen vittnar om svårigheter att motivera sig till den förkovran som krävs.
Det man kan konstatera från sysselsättningsfasen var att in- och utflödet i programmet var stort. I Arbetsförmedlingens rapport Prognos för utbetalningar 2016–2020 konstateras ett in- och utflöde från fasen där hela populationen byts ut på ett och ett halvt år.
Det går också att konstatera hur deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas efter utskrivning kom i arbete. Arbetsförmedlingen undersökte förändringen av status efter utskrivning över programtiden och kunde konstatera att andelen i arbete utan stöd uppgick till 20 procent. Totalt var andelen i arbete i någon form 48 procent. En hög andel jämfört med de flesta av Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska program och ett bra resultat med tanke på att många av deltagarna i sysselsättningsfasen i snitt varit arbetslösa i 8 år.
Från de arbetsintegrerande sociala företagen som verkat inom sysselsättningsfasen som anordnare upplevdes att de kunde hjälpa många människor till arbete och utbildning. Människor som i flera fall kom med en brokig bakgrund och stora svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Sysselsättningsfasens placeringar innebar också ett deltagande i en verksamhet tillsammans med andra, något som främjade gemenskap och sammanhang för de berörda.
Att stå utanför arbetsmarknaden under lång tid är i sig en mycket påfrestande tillvaro. Självständighet och oberoende är tillstånd som är svåra att uppnå när så mycket av tillvaron ska kontrolleras i samarbete med samhällets företrädare.
Än värre är dock att helt glömmas bort. Referensen ”internplacerad” har framkommit som en intern term inom Arbetsförmedlingen för dem som lämnats utan åtgärd efter att deras insats inom sysselsättningsfasen avslutats. Vid årsskiftet kunde Arbetsförmedlingen redovisa att 14 000 människor som tidigare ingått i sysselsättningsfasen då i varje fall skrivits in på Arbetsförmedlingen. Av dem hade 3 000 ingen registrerad aktivitet alls. Nära 4 000 människor var satta i programmet Matchning och uppföljning, där individuell hjälp ska kunna ges men som i praktiken endast inneburit ett möte med handläggare högst varannan eller var tredje månad.
Arbetsförmedlingen har under hösten 2016 tvingats konstatera hur antalet långtidsarbetslösa ökat. Fyra av tio arbetslösa hade i november 2016 varit utan jobb i mer än tolv månader. Sedan dess har siffran fortsatt att öka.
Parallellt med att en stor grupp personer kommer ut ur sysselsättningsfasen till oklar fortsättning ökar också långtidssjukskrivningarna kraftigt efter att den bortre tidsgränsen togs bort. 16 000 personer uppges nu befinna sig bortom dag 914. Regeringen har förändrat så att en person som varit långtidssjukskriven, gått i arbetsintroduktion och sedan kommit till sjukskrivning inte längre räknas som långtidssjukskriven även om de aldrig arbetat. Socialförsäkringsutskottet har riktat ett tillkännagivande till regeringen att bortre tidsgränsen ska finnas kvar så att inte människor även i detta avseende blir kvarlämnade i en situation utan återvändo.
Mot bakgrund av det som har framförts om personer i långtidssjukskrivenhet vill jag fråga arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson:
1. Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att bryta den isolering som före detta deltagare i sysselsättningsfasen hamnat i?
2. Har statsrådet tagit något initiativ till en analys för att granska effekterna av den snabba avvecklingen av sysselsättningsfasen?
3. Tänker statsrådet och regeringen ta några lagstiftningsinitiativ eller vidta någon annan åtgärd för att ge möjlighet till återintroduktion gentemot arbetsmarknaden?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:359
Webb-tv: Långtidsarbetslösas sysselsättning
Dokument från debatten
- Tisdag den 21 mars 2017Kammarens föredragningslistor 2016/17:83
- Protokoll 2016/17:83 Tisdagen den 21 marsProtokoll 2016/17:83 Svar på interpellation 2016/17:359 om långtidsarbetslösas sysselsättning
Protokoll från debatten
Anf. 1 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Svar på interpellationer
Fru talman! Désirée Pethrus har frågat mig dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att bryta den isolering som före detta deltagare i sysselsättningsfasen hamnat i, dels om jag tagit något initiativ till en analys för att granska effekterna av den snabba avvecklingen av sysselsättningsfasen. Slutligen har Désirée Pethrus frågat mig om jag och regeringen tänker ta några lagstiftningsinitiativ eller vidta någon annan åtgärd för att ge möjlighet till återintroduktion på arbetsmarknaden.
Alla som kan arbeta ska arbeta. Ett arbete innebär möjlighet till egenförsörjning, tillhörighet, gemenskap och makt att forma sitt liv och sin framtid. Därför är regeringens främsta prioritering att fler människor ska komma i arbete.
Jobb- och utvecklingsgarantin är numera individanpassad, mindre detaljreglerad och utan faser. Långtidsarbetslösa har nu möjlighet att utifrån det individuella behovet ta del av Arbetsförmedlingens hela verktygslåda av aktiva insatser. Möjligheterna till studier har förstärkts, införande och förstärkning av extratjänster har genomförts och möjligheterna att ta del av arbetsträning har utökats. Dessutom har moderna beredskapsjobb i de statliga myndigheterna införts och en utvidgning av traineejobb och yrkesintroduktionsanställningar för långtidsarbetslösa och nyanlända genomförts.
Jag ser det värdefulla arbete som många arbetsintegrerande sociala företag gör för långtidsarbetslösa. Individer har olika behov och olika förutsättningar, och vi behöver därför en bred palett av insatser.
Att personer i jobb- och utvecklingsgarantin står utan stöd eller insats under längre perioder är inte acceptabelt. Det som dock är viktigt för dessa personer är att Arbetsförmedlingen numera kan göra en individuell bedömning och fatta beslut om en meningsfull insats eller aktivitet för varje individ. Det kan ta längre tid att fatta ett kvalitativt beslut men blir sannolikt bättre i längden. Viktigt är dock att Arbetsförmedlingen säkerställer att besluten inte tar onödigt lång tid utan att rätt person får rätt insats vid rätt tid.
Sammantaget har regeringen vidtagit och föreslagit flera olika åtgärder för att motverka och förhindra att personer fastnar i långtidsarbetslöshet. Fortfarande är jag inte nöjd. Arbetsförmedlingen kan bättre, och fler arbetssökande kan ta del av meningsfulla aktiviteter som stärker deras möjligheter till jobb eller utbildning.
Regeringen följer noga Arbetsförmedlingens arbete med förändringen i jobb- och utvecklingsgarantin och därmed avvecklingen av sysselsättningsfasen.
Anf. 2 Désirée Pethrus (KD)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag tror att vi kan vara överens när statsrådet säger att alla som kan arbeta ska arbeta och att det är viktigt för egenförsörjning, tillhörighet, gemenskap och makten att forma sitt liv och sin framtid.
Men när man sedan kommer till de konkreta resultaten från den nya regeringen blir man ändå lite förfärad över ersättningarna till den sysselsättningsfas som Alliansen genomförde för dem som varit långtidsarbetslösa.
Efter 450 dagar gick dessa personer in i fas 3, som vi talar om här. Det var personer som tidigare kunde vara arbetslösa år ut och år in utan några insatser som gav resultat. Det handlar om personer som står långt från arbetsmarknaden och behöver särskilda insatser. Det som vi gjorde var framför allt att ge dessa personer möjligheter att komma in via olika kooperativ och sociala företag för att på olika sätt försöka få in dem i en gemenskap och bryta isoleringen, så att de på så sätt också skulle få meriter, referenser och kontakter för att komma in på arbetsmarknaden.
Nu kan vi se resultatet efter att regeringen har snabbavvecklat dem som fanns i fas 3. Det var ungefär 39 000 personer i början av 2016. Sedan snabbavvecklades detta, och tre fjärdedelar har nu lämnat fas 3 utan att egentligen ha fått någon större insats som ersättning.
I dag talar till och med Arbetsförmedlingen om någonting som man kallar för internplacerade, vilket jag inte alls tycker känns bra. Det innebär nämligen att människor egentligen befinner sig hemma och inte får några insatser.
Den rödgröna regeringen sa i sitt valrörelseprogram och även efteråt att man skulle ersätta detta med trainee- och extratjänster.
Jag uppfattar att många av dessa personer inte har kommit in i denna typ av tjänster. Vart har dessa 39 000 personer tagit vägen?
Alliansens sysselsättningsfas var kanske inte perfekt. Men ungefär 48 procent av dem som kom in i fas 3 gick efter den ut i någon form av sysselsättning. Det är ett ganska bra resultat, om man jämför med andra arbetsmarknadspolitiska program som Arbetsförmedlingen har.
Frågan är vad regeringen har gjort för att verkligen garantera att de personer som fanns i denna sysselsättningsfas och som har varit långtidsarbetslösa kommer in i några alternativ.
Statsrådet säger att man har erbjudit mer individuella insatser med studier, extratjänster och moderna beredskapsjobb. Men det är inte särskilt många som har kommit in i dessa tjänster. Statsrådet säger också att hon fortfarande inte är nöjd och att Arbetsförmedlingen kan bättre. Vad menar statsrådet att Arbetsförmedlingen ska kunna bättre?
Sedan säger statsrådet att hon ska följa Arbetsförmedlingens arbete med förändringen. Det hoppas jag att regeringen redan har gjort, eftersom hela 2016 har gått och borde kunna utvärderas.
Hur ser statsrådet på vad som har hänt under 2016? Vad har dessa personer fått för alternativ? Om statsrådet inte är nöjd, vad är det mer som statsrådet vill se?
Anf. 3 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först tacka dig, Désirée Pethrus, för det genuina engagemang som du visar. Du har tagit upp denna fråga flera gånger med mig, och jag vet att det bottnar i ett genuint engagemang både för människorna och för de arbetsintegrerande sociala företagen.
Jag är inte nöjd med utvecklingen. Generellt går det bra på arbetsmarknaden. Jag är inte nöjd med det heller, men det går i rätt riktning. Men när det gäller långtidsarbetslösa har vi två stora problem. Det ena är att vi har ett tillflöde av långtidsarbetslösa. De kommer framför allt från etableringsuppdraget. Efter två år i etableringsuppdraget är det ungefär hälften som går vidare till långtidsarbetslöshet. Det är helt oacceptabelt. Det är alltså ett allvarligt problem.
Ett annat allvarligt problem är att när regeringen nu har gett Arbetsförmedlingen hela verktygslådan för de långtidsarbetslösa har vi sett att många av dessa verktyg inte har ökat i användning på det sätt som jag hade förväntat mig.
Låt mig ändå säga en sak och korrigera Désirée Pethrus lite grann. Det var inte så under den tidigare regeringens tid att folk i fas 3 huvudsakligen gick till kooperativ eller sociala företag, utan huvudsakligen var det 1 000 privata företag som tog emot personer i fas 3. Det var hårt kritiserad och många gånger undermålig verksamhet som människor ägnade sig åt. När det gäller kooperativ, arbetsintegrerande sociala företag och en hel del av de privata aktörerna vill vi förstås gärna fortsätta att samarbeta med dem.
Jag ska väl ärligt säga att jag känner en viss frustration. Vi har nu gett möjlighet att använda hela verktygslådan. Vi har tillfört nya verktyg - till exempel extratjänster, som växer till i bra takt - men vi har också öppnat verktygslådan för utbildning, arbetsträning och andra insatser som många av dessa personer behöver. Vi har inte sett motsvarande ökning av anvisningar till de andra insatserna. Där hoppas jag att vi ska få se en förändring; annars måste vi naturligtvis vara beredda att vidta ytterligare åtgärder. Det är också en dialog jag för med Arbetsförmedlingen.
När det gäller personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och har varit arbetslösa länge är det min övertygelse att det är oerhört viktigt att man har individuellt utformade insatser. De måste dock också komma till stånd, så att människor verkligen får de insatser de behöver.
Anf. 4 Désirée Pethrus (KD)
Fru talman! Jag hoppas att både statsrådet och jag är engagerade för att personer som står långt ifrån arbetsmarknaden ska kunna få en sysselsättning som passar dem och som verkligen är individuellt anpassad. Det är nämligen oftast det som krävs när det gäller personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det kan ju ha olika anledningar - man kan ha en funktionsnedsättning, man kan vara utlandsfödd eller man kan vara äldre, men på något sätt har man svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Statsrådet säger att det är alldeles för få som går vidare från etableringsfasen till ett reguljärt arbete, och det är det verkligen. Det kan vi hålla med om. Vi vet att 30 procent av dem som har kommit till Sverige fortfarande är arbetslösa efter 15 år. Vi har från Kristdemokraternas sida sagt att det behövs någon typ av tidigare stöd. Vi pratar om ett asylprogram - att man redan där ska börja med riktig, reguljär sfi, samhällsorientering och sysselsättning. Det är väldigt synd att man inte får jobba mer med sysselsättning redan under asyltiden.
Jag var i går på ett asylboende, och chefen för boendet sa att han gärna skulle vilja sysselsätta personerna men att det inte gick att hitta någon bra lösning för hur det skulle organiseras. Det vore väl väldigt bra om människor inte bara kunde få ett arbete utanför asylboendet utan även kunde vara anställda inne på asylboendet. Där borde vi väl kunna hitta några lösningar. Vi har i asylprogrammet föreslagit att människor ska kunna jobba på asylboendet med olika typer av sysselsättningar och att människor ska kunna jobba i ideella företag. Kanske skulle de kunna jobba i kommunen, med praktik, och även på den reguljära arbetsmarknaden. Jag tror alltså att vi måste öppna upp sysselsättningsmöjligheterna under asyltiden.
Statsrådet säger att vi även ska satsa på utbildningar, och det är bra. På Arbetsförmedlingen säger man dock att en hel del av dessa personer har svårt att ta till sig utbildning, och då måste vi också ha det med i bakhuvudet - ska det verkligen vara utbildning, eller kan vi hitta andra sätt att komma in på arbetsmarknaden?
Om man tittar på siffrorna vid årsskiftet, som vi har gjort, ser man att Arbetsförmedlingen kunde visa att 14 000 människor som tidigare ingått i sysselsättningsfasen har skrivits in på Arbetsförmedlingen. Av dem hade 3 000 ingen registrerad aktivitet alls. Det är väldigt många. 3 000 människor hade alltså ingen registrerad aktivitet. 4 000 var satta i programmet för matchning och uppföljning, där det - som statsrådet talar om - ska vara individuell hjälp. Det har i princip inneburit ett möte med handläggare högst varannan eller var tredje månad. Räcker detta?
Vi vet att väldigt många sociala och kooperativa företag tyvärr har lagts ned. De har tvingats avsluta sin verksamhet för att sysselsättningsfasen försvann, och det tycker jag är lite synd. De gjorde ett väldigt bra arbete för att bryta isoleringen. Jag tror att snittet var ungefär åtta år för hur länge man hade varit arbetslös innan man kom in i den sysselsättningsfas Alliansen hade. Vi är överens om att det inte alltid var det bästa och att alla dessa företag verkligen inte var bra - det håller vi med om - men jag tror att det är synd att som regeringen gjorde kasta ut barnet med badvattnet.
Jag skulle alltså gärna vilja ha lite mer kommentarer kring de personer som nu är inskrivna hos Arbetsförmedlingen och egentligen inte har några registrerade aktiviteter. Vad avser ministern att göra för den gruppen? Räcker det till, och kommer de sociala och kooperativa företagen att kunna få bättre resurser framöver?
Anf. 5 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först bara slå fast det jag även sa i mitt interpellationssvar, nämligen att det är helt oacceptabelt att människor står en längre tid utan insatser och stöd. Det är inte acceptabelt. Så ska det inte fungera på Arbetsförmedlingen. Det är naturligtvis ett viktigt uppdrag för Arbetsförmedlingen själv att se över hur man organiserar sitt arbete och använder de resurser man har. Egentligen är det inte ett uppdrag som ett statsråd ska vara inne i och detaljreglera, men det är inte acceptabelt att människor går en längre tid utan insatser eller vettigt stöd. Så ska det inte gå till på Arbetsförmedlingen.
Inte alla, men många av de som är långtidsarbetslösa har en otillräcklig utbildning eller så pass gammal yrkeskompetens eller yrkeserfarenhet att den behöver fräschas upp. Jag har faktiskt varit förvånad över att vi har sett så väldigt få som har gått vidare till utbildning trots att vi har skapat nya möjligheter för detta. Ett skäl jag själv möter när jag är ute och pratar med människor är den personliga ekonomin. Man vill inte ta ett lån för att studera. Man törs inte, eftersom man är osäker på om det verkligen kommer att leda till arbete att ta den stora personliga risk man upplever att det är att skuldsätta sig. Många är också svagt motiverade och vet inte vilken utbildning de ska gå eller om de kommer att klara en utbildning.
Jag tror att det är två saker som behövs för att åtgärda detta. Den ena är att använda de förberedande utbildningarna på ett bättre sätt på Arbetsförmedlingen. Det gör man också mer i dag; man använder det mer som ett sätt för människor att orientera sig när det gäller vilken utbildning de ska gå vidare till. Det tror jag är bra. Det är som ett förberedande steg, och det tas med bibehållen ersättning från Arbetsförmedlingen.
För den som sedan ska gå vidare till reguljär utbildning, vilket är en bra idé för väldigt många, inför regeringen nu ett studiestartsstöd som riktar sig just till långtidsarbetslösa med kort utbildning. Det betyder att man får råd att utbilda sig utan att ta lån. Det tror jag kommer att betyda oerhört mycket för många individer. Jag hoppas verkligen det. Jag tror att den personliga ekonomin har varit en viktig tröskel som har varit svår för individer att komma över och gå in i utbildning. Reguljär utbildning är inte för alla, men för många är det ett viktigt steg.
Jag kan återkomma till detta med arbete under asyltiden, men jag vill kommentera de arbetsintegrerande sociala företagen. Désirée Pethrus vet - vi har talat om det många gånger tidigare - att jag vill se att arbetsintegrerande sociala företag tar en större roll inom arbetsmarknadspolitiken. Vi har inte sett det ske, utan tvärtom tycker många arbetsintegrerande sociala företag att det nu har blivit svårare att få längre framförhållning med Arbetsförmedlingen.
Jag hoppas på den nya lagstiftning som började gälla den 1 januari och som innebär att det blir möjligt att göra riktade upphandlingar - så kallade reserverade kontrakt. Nu är det tillåtet för Arbetsförmedlingen att upphandla specifikt mot arbetsintegrerande sociala företag. Hittills har Arbetsförmedlingen nämligen behandlat dem precis som vilka företag som helst i upphandlingssammanhang, men nu finns tack vare riksdagens beslut en helt ny laglig möjlighet att upphandla på ett annat sätt. Jag hoppas att man kommer att utnyttja det.
Det finns ingen officiell statistik över antalet arbetsintegrerande sociala företag, men Tillväxtverket gör ändå vissa mätningar. Det finns viss osäkerhet i de mätningarna, men de visar att det finns väldigt många arbetsintegrerande sociala företag. Man tittar nu på hur de kan bli fler. Vi har gett riktade pengar till Tillväxtverket, som har satt upp målen att antalet arbetsintegrerande sociala företag ska öka med 10 procent, att antalet sysselsatta i dessa företag ska öka med 15 procent och att antalet anställda i dessa företag ska öka med 15 procent fram till december 2018.
Tillväxtverket har alltså satt upp tydliga och kvantitativa mål. Det är viktigt att se att det inte bara behövs arbetsmarknadspolitik utan även andra ben för att de arbetsintegrerande sociala företagen ska stå stabilt.
Anf. 6 Désirée Pethrus (KD)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag tycker att det är bra om vi är överens om att arbetsintegrerande sociala företag ska få mer resurser och större möjligheter. Vi är flera inom Kristdemokraterna som driver frågan ganska hårt, och vi kommer att fortsätta att ligga på regeringen. Vi tror nämligen att detta är viktiga företag. Det är till exempel Lutherhjälpen och Blåeld, och de hjälper människor som har svårt att komma in i arbete. De kan erbjuda en alternativ arbetsgemenskap jämfört med vanliga företag, och det blir en lite mjukare övergång till arbetslivet där människor får pröva sina förmågor.
Vi tror också - vilket vi har tagit upp tidigare - att Arbetsförmedlingen behöver reformeras. Det är en lite större fråga, men vi tror att man med en reformering av Arbetsförmedlingen skulle kunna hitta olika företag, organisationer, fackföreningar och sociala och kooperativa företag som kan vara med och hjälpa till att coacha personer till andra arbetsmöjligheter.
Vi måste öppna upp. Vi tror inte att Arbetsförmedlingen är den enda tratten som alla bör gå igenom. Vi lever i en ny tid, där personer måste få bättre stöd och hjälp. Vi har inte råd att ha människor utanför arbetsmarknaden under så här lång tid. Vi har inte råd med att 30 procent fortfarande är arbetslösa 15 år efter att de anlände till Sverige.
Vi har heller inte råd mänskligt. Vi vet att ohälsan ökar bland människor som är långtidsarbetslösa och sjukskrivna.
Långtidsarbetslösheten ökar. Min sista fråga är: Vad gör statsrådet åt det? Långtidssjukskrivningarna ökar också. Det är en väldigt negativ utveckling som vi ser just nu. Hur ser statsrådet och regeringen på att göra mer i förebyggande syfte här?
Anf. 7 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Vi ser ett väldigt tydligt mönster när det gäller långtidsarbetslösheten. Anledningen till att den ökar är att vi har rekordmånga människor i etableringsuppdraget, och det är tyvärr fortfarande ungefär hälften som går från etableringsuppdraget till långtidsarbetslöshet.
Detta är den stora orsaken till ökningen, och det är här vi måste sätta in insatserna. Det handlar om att förbättra arbetet inom etableringsuppdraget för nyanlända. Det kommer inom kort en proposition till riksdagen om förändringar, förenklingar och effektiviseringar av etableringsuppdraget.
Detta är den stora, viktiga frågan. När jag tillträdde var det 27 procent som efter två år gick vidare till arbete eller studier. Nu är det uppe på 33 procent, så det är en förbättring. Detta är bra, givet att det också rör sig om ökade volymer, men det är samtidigt på tok för lågt i förhållande till min ambitionsnivå.
Apropå förebyggande insatser är det väldigt viktigt att få tiden i etableringsuppdraget att bli mycket mer effektiv. Detta är fokus för att förhindra inflöde i långtidsarbetslöshet.
Jag delar den positiva synen på kompletterande aktörer. Arbetsförmedlingen jobbar med flera sådana och har stora resurser. Det är många personer som får hjälp av kompletterande aktörer i dag. Jag tror att vi har samma syn på detta.
Utmaningen gäller också hur vi kan säkerställa att de arbetsintegrerande sociala företagen kan bli en väsentlig del av detta, när de ibland har svårt att konkurrera med privata företag, som går efter en annan logik. Som jag sa tidigare hoppas jag att Arbetsförmedlingen ska utnyttja den nya lagstiftningen.
Jag är dock tveksam till att regeringen ska peka ut vilka myndigheten ska upphandla från - det är rimligen myndighetens kompetens att avgöra detta. Nu finns dock ett nytt verktyg tillgängligt.
Vi kommer att behöva göra mer för denna grupp. Det är alldeles uppenbart att det som sker i dag inte är tillräckligt. Jag är inte nöjd, så mer behöver göras. Jag ser också fram emot att fortsätta att debattera detta med Désirée Pethrus.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.