Till innehåll på sidan

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

Interpellation 2005/06:39 av Nordquist, Kaj (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-10-13
Anmäld
2005-10-14
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2005-10-21
Sista svarsdatum
2005-10-27
Besvarad
2005-10-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 oktober

Interpellation 2005/06:39 av Kaj Nordquist (s) till socialminister Berit Andnor (s)

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en rättighetslagstiftning där kommunerna ålagts av riksdagen att tillgodose behovet av hjälp till denna grupp.

Tyvärr har vi hamnat i den situationen att kommuner träter om kostnader när en person med funktionshinder väljer att bosätta sig i en annan kommun än hemkommunen med den beviljade insatsen, bostad med särskild service.

Det kan gälla personer som har komplicerade funktionshinder och som därför är i behov av speciella insatser som inte kan tillhandahållas i hemkommunen.

Personer med funktionshinder ska äga samma rätt som alla andra att bosätta sig var de vill, och det är ytterst allvarligt och oacceptabelt att kommuner tvistar om kostnader alltmedan den enskilde funktionshindrade ser sig marginaliserad till en kostnad som ingen vill ha.

Kartläggningen av ej verkställda beslut och domar enligt LSS ger vid handen en ökning år från år vilket tyder på att kommunerna undandrar sig ansvar i allt större omfattning.

Vid samtal, från en person med rätt till LSS, svarade tjänstemän vid följande kommuner att de inte ansåg sig ha råd med LSS: Alingsås, Botkyrka, Borås, Falkenberg, Gävle, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Haninge, Huddinge, Järfälla, Jönköping, Karlstad, Kristianstad, Kungsbacka, Lidingö, Linköping, Lund, Malmö, Mölndal, Norrköping, Salem, Sigtuna, Skövde, Solna, Sollentuna, Strömstad, Sundbyberg, Södertälje, Trelleborg, Uddevalla, Ulricehamn, Uppsala, Upplands Väsby, Varberg, Valdemarsvik, Vänersborg, Västerås, Örebro.

Vad avser socialministern att göra för att förmå kommunerna att ta sitt ansvar vad gäller LSS?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:39, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

Interpellationsdebatt 2005/06:39

Webb-tv: Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 21 Berit Andnor (S)
Fru talman! Kaj Nordquist har frågat mig om vad jag avser att göra för att förmå kommunerna att ta sitt ansvar när det gäller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa personer med funktionshinder, LSS. LSS har varit en fantastisk reform för personer med omfattande funktionshinder, inte minst för dem som har fått tillgång till personlig assistans. LSS har också varit en grundförutsättning för att vi ska kunna tala om ett perspektivskifte "från patient till medborgare", det som vår handikappolitik bygger på. När det gäller kommunernas ansvarstagande i förhållande till LSS vill jag börja med att nyansera bilden något. Enligt min uppfattning visar nämligen ökningen av LSS-insatser att kommunerna i stor utsträckning tillhandahåller insatser efter behov. Med detta sagt finns det ändå problem som inte ska förringas. De fall som Kaj Nordquist uppmärksammar är då hemkommunen sluter avtal med en annan kommun för att utföra en insats som man för tillfället inte kan tillhandahålla själv. Sedan utjämningssystemet för LSS-kostnader infördes år 2004 har det kommit signaler om att kommuner säger upp sådana avtal och använder utjämningssystemet som grund för uppsägningen. Genom att säga upp avtalet går kostnaderna för LSS-insatsen över till den kommun som tillhandahåller insatsen. I praktiken innebär det att den ursprungliga hemkommunen avsäger sig sitt ansvar för den enskilde kommunmedborgaren. Det är oacceptabelt och är inte på något sätt förenligt med utjämningssystemets syfte. Med anledning av detta har Socialstyrelsen fått regeringens uppdrag att följa upp avtalen och analysera vilken betydelse och funktion de har. Socialstyrelsen ska redovisa hur vanligt det är att avtal sägs upp och också ge en bild av hur rättssäkerheten beaktats inför och i samband med uppsägning av avtal. Man ska också uppmärksamma vilka konsekvenser uppsägningarna fått för enskildas livsvillkor. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2005. När det gäller ej verkställda beslut och domar har Socialstyrelsen och länsstyrelserna nyligen rapporterat statistiken för år 2004. Antalet ej verkställda domar minskade kraftigt under både år 2003 och år 2004. Av det kan man dra slutsatsen att den särskilda sanktionsavgift som infördes år 2002 för domstolstrots har varit effektiv. När det gäller ej verkställda beslut och avslag trots bedömt behov, kvarstår problemet i lika stor omfattning som tidigare. Regeringen kommer därför att redogöra för åtgärder mot detta i en lagrådsremiss som ska lämnas före årsskiftet. Jag vill egentligen inte kommentera Kaj Nordquists uppgift om att kommunala tjänstemän uppger att de inte anser att den egna kommunen har råd med LSS. Låt mig i stället säga så här. I och med att LSS är en rättighetslag kan inte bristande ekonomiska resurser användas som ett argument för att inte tillhandahålla insatser om behoven finns. Och i övrigt när det gäller kommunal ekonomi och LSS-kostnader, låt oss se vad som kommer ut av den granskning av utjämningssystemet för LSS-kostnader som kommunminister Sven-Erik Österberg har aviserat.

Anf. 22 Kaj Nordquist (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för visat engagemang. Jag vet att socialministern har ett stort intresse för dessa frågor. Det känns väldigt bra för framtiden. Jag vill ändå peka på några saker. I grund och botten handlar det om vilken sorts samhälle vi ska. Ett jämlikt samhälle, som den gamla parollen hette, förutsätter att även funktionshindrade människor är fullt delaktiga och har en full tillgänglighet. Det måste rimligen vara så att kommuner tar ansvar för sina kommuninvånare. Det är fullständigt orimligt att man exkluderar gruppen funktionshindrade från dem som man ska ta ansvar för. Det är orimligt att man ska skyffla över dem till någon sorts statlig finansiering. Om man är en kommuninvånare ska naturligtvis kommunen ta hand om en. Så pass enkelt är det egentligen. Vi talar här om olika beslut som inte har blivit av. Det finns icke verkställda beslut. Då kan man fundera på hur man ska tackla det. Det går inte riktigt att överklaga ett i grund och botten positivt beslut. Men ska man hitta något straffsystem vore det rimligt att vitesförläggandet var kopplat till att man inte har brytt sig om vad domstolarna har sagt. Förhoppningsvis skulle det kunna leda till en större tydlighet där både kommuner och landsting skulle kunna peka på när de sociala delarna av myndigheterna inte har gjort vad de ska, det vill säga sina åtaganden för sina invånare. Det är också orimligt med de väntetider som finns trots positiva beslut. Det är inte ovanligt. Var fjärde person har fått vänta i mer än två års tid på att besluten ska genomföras. För mig är LSS en oerhörd frihetsreform. Det är en viktig del av den generella välfärdspolitiken. Det måste vara så att om man är eller blir funktionshindrad ska man inte helt plötsligt hamna i någon sorts straffklass som medborgare. För mig känns det viktigt att 1994 års LSS, som framställdes som århundradets stora handikappreform, också får fortsätta att vara det. Huvudmannaskapet för kommunerna ska respekteras av kommunerna. Lagstiftningen ska vara intakt och inte frasas sönder på olika sätt. Jag är väldigt positiv till att man gör en översyn inför den lagrådsremiss som alldeles nyss apostroferades.

Anf. 23 Berit Andnor (S)
Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag instämmer helt i vad Kaj Nordquist säger om värdet av LSS och den frihetsreform som detta är. Jag instämmer också i det som Kaj Nordquist säger om att det handlar i grunden om att kunna skapa förutsättningar för jämlikhet i samhället. Ska det vara möjligt måste alla i samhället kunna erbjudas en delaktighet. Det handlar ytterst om mänskliga rättigheter. Alla ska vara med om vi ska kunna bygga ett jämlikt och gott samhälle. I det perspektivet är LSS-reformen oerhört central och viktig. Tyvärr har vi problem med verkställigheten av de beslut som man fattar i kommunerna. Det har också dykt upp under senare år att man i och för sig fattar positiva beslut. Man konstaterar att du som person har rätt till insatsen eftersom dina behov är av den omfattning och den art att du behöver insatsen. Men sedan när man har fattat beslutet uppstår problemet med att man inte verkställer detta beslut. Det var just för att titta närmare på det som vi tillsatte utredningen för att föreslå hur vi skulle komma till rätta med det. I en situation där du får ett positivt beslut har du inte någon möjlighet att överklaga. Jan Pennlöv har tittat på utredningen och har överlämnat betänkandet Beviljats men inte fått. I utredningen finns ett förslag som innebär att man ska införa en rapporteringsskyldighet för kommunerna om de icke verkställda positiva besluten. Det finns också ett förslag om en sanktionsavgift som det yttersta påtryckningsmedlet. Det är egentligen ett misslyckande att vi ska behöva ägna oss åt att i lagstiftning lägga fast behovet av sanktionsavgifter. Det är min uppfattning att kommuner och landsting borde vara angelägna om att tillse att de beslut som man har fattat också verkställs. Tyvärr ser vi att det brister. Det är mot den bakgrunden som vi nu förbereder denna lagrådsremiss. Vi har också för avsikt att lämna en proposition i frågan till riksdagen. Men jag vill understryka att det egentligen borde vara obehövligt. Jag vill också kommentera det som Kaj Nordquist sade om hur man ska betrakta alla personer i en kommun. Det är också min utgångspunkt att vi alla är kommunmedborgare och att vi alla ska behandlas på samma sätt, oavsett vilka vi är och hur vi har det. Därför är det naturligtvis oerhört viktigt att kommunerna tar ansvar för alla sina medborgare. Vad skulle det innebära i förlängningen om vi fick se den utvecklingen att kommunen inte vill ta ansvar för vissa medborgare i kommunen? Jag tycker att det är en märklig diskussion som har dykt upp även i denna kammare, där det finns partier som företräder den linjen.

Anf. 24 Kaj Nordquist (S)
Fru talman! Jag tycker att det centrala är att vi ska byta perspektiv på debatten. Det uttrycktes väldigt bra i den handikapplan som vi antog i den här kammaren för en del år sedan. Vi ska gå från att funktionshindrade inte ska vara patienter, utan de ska vara medborgare. Det handlar ytterst om människovärde, rättigheter och mänskliga rättigheter naturligtvis. Det är det det är fråga om. Det blir fullständigt bedrövligt när man diskuterar sådana synpunkter som att vissa kommunmedborgare är dyrare än andra. Såvitt jag vet finns det inte plus- och minusmänniskor. Det finns människor. De ska ha sina rättigheter. Det är trist att höra formuleringar som att funktionshindrade blir dumpade hit och dit. Det är inte ens ironi, utan man resonerar faktiskt så. Vi pratar om kronor och ören och vem som ska betala och när man ska betala. Vi borde inte diskutera det. Vi borde diskutera LSS som frihetsreform. Vi borde diskutera ideologin kring detta. Vi borde diskutera relationen till den generella välfärdspolitiken. Vi borde diskutera i termer om ett samhälle för alla. Det är det det egentligen handlar om. Jag tycker att det är väldigt bra att du för fram frågan om behovet och att det är behovet som ska styra och att man inte kan avvisa det utifrån att man har brist på pengar. Det är ändå så diskussionen ser ut nu. Jag tycker att det är väldigt tråkigt. Det är också olämpligt. Den traditionella omfördelning vi har i Sverige är faktiskt ekonomiskt rationell. Det ska vi komma ihåg. Rättighetslagar handlar inte bara om att vi skapar rättvisa. Vi skapar också ekonomisk utveckling. Jag hade förmånen att under helgen vara på ett seminarium i Helsingfors kring Världsbanken. Där visar man tydligt att stora skillnader inte alls är ekonomiskt lämpliga eller en bra grund för ekonomisk utveckling, som man så länge har hävdat i borgerlig nationalekonomi. Det visar sig tvärtom att små ekonomiska skillnader och jämlika förhållanden är det som skapar den bästa utvecklingen, även för de stora företagen i landet. Det ska vi inte glömma. Om man börjar kapa sådana idéer och koncept som vi har utvecklat får det också sådana konsekvenser. Jag vill inte se ett Sverige som hamnar efter beroende på att man i praktiken börjar trasa sönder den generella välfärdspolitiken genom att kommunerna inte tar ansvar för sina medborgare. Jag tycker att det är en absurd utveckling.

Anf. 25 Berit Andnor (S)
Fru talman! Jag delar helt Kaj Nordquists uppfattning när det gäller vikten av att slå vakt om och stärka och vidareutveckla den generella välfärden. Det är ju en unik modell som vi har lyckats skapa i de nordiska länderna. Den bygger på de grundprinciper som handlar om att vi skapar stora värden av jämlikhet och rättvisa i våra samhällen. Det visar att när vi har en generell välfärd - alltså en välfärd som omfattar alla, inte bara några - uppnår vi också stora mått av omfördelning och därmed en god jämlikhet mellan människor i levnadsvillkor. Det är en stor omfördelning som sker. Det leder till en positiv utveckling. Det är också en del av att skapa goda förutsättningar för tillväxt och det är, tror jag, helt avgörande för att vi i de nordiska länderna har en så stark konkurrenskraft som vi har. Det är oerhört viktigt för våra samhällens utveckling även i framtiden att vi slår vakt om och stärker den generella välfärden. Det resonemang som vi kan se i den allmänna debatten, men också företrädd av vissa partier, där man pekar ut vissa kommunmedborgare som dyrare än andra, som Kaj Nordquist säger, tycker jag är djupt oroande. Jag har upprörts mycket av den debatt där vissa kommuner inte vill vara med och ta gemensamt ansvar för den gemensamma välfärden och där man faktiskt i praktiken tillämpar en uppsägning av avtal som man har ingått och hänvisar till att det nya utjämningssystemet inom LSS skulle innebära att den här typen av avtal inte behövs. Det är upprörande och jag anser att vi måste komma till rätta med detta. Det finns inget som helst stöd i lagstiftningen och det nya utjämningssystemet för att vissa kommuner ska kunna ställa sig vid sidan om och säga att man inte vill vara med och betala. Socialstyrelsen har nu fått det här uppdraget. De ska kartlägga hur det ser ut och vilken omfattningen är. De ska också se hur spritt detta är. Uppföljningen och analysen kommer att lämnas till mig om bara någon månad. Jag hoppas att den kommer att ge ett bra underlag för en fortsatt diskussion. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Jag vill understryka att det inte är förenligt med det nya utjämningssystemets syfte. De kommuner som har ingått ett avtal tidigare har fortsatt ett ansvar för sina kommunmedborgare. Slutligen vill jag understryka att jag helt delar Kaj Nordquists syn när det gäller värdet av LSS och dess omistliga del i en generell välfärd.

Anf. 26 Kaj Nordquist (S)
Fru talman! Jag vill göra en avslutande kommentar. LSS är ju i grund och botten en lagstiftning som handlar om offentliga lokaler och kommunikationer. Ursprunget till min fråga var rätten att bo var man vill utan att kommunala tjänstemän ska obstruera mot det. En person tog kontakt med mig och berättade vilka kommuner som vid kontakt med honom faktiskt talade om att han inte var välkommen att flytta till deras kommuner. Det är ju inget officiellt beslut så det går ju inte att överklaga. Jag har en lista. Jag ska läsa upp några av namnen. Det är skammens namn. Alingsås, Botkyrka, Borås, Falkenberg, Gävle, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Haninge, Huddinge, Järfälla, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Lund, Malmö, Mölndal. Det är en rad till. Det är bara att rabbla vidare. Det är bedrövligt att kommunala tjänstemän gör så här. Det finns säkert inget postulat som har gjort att man gör på detta sätt. Men det får fruktansvärda konsekvenser. Det är den gamla sockenvandringen, det vill säga att den som lovade att ta hand om ett barn till lägst kostnad för kommunen fick ta hand om barnet. Så ska vi inte ha det i Sverige på 2000-talet.

Anf. 27 Berit Andnor (S)
Fru talman! Jag delar helt Kaj Nordquists uppfattning. Det är inte acceptabelt, och det skulle, precis som Kaj Nordquist säger, vara en återgång till gamla förhållanden. Jag trodde att vi hade lagt den tiden bakom oss. Det här visar än mer hur viktigt det är att ständigt föra kampen för allas lika värde och allas rätt att fullt ut delta i samhällslivet som fullvärdiga kommunmedborgare. Det har skett ett perspektivskifte när det gäller handikappolitiken och dess utformning från ett omsorgsperspektiv till ett medborgarperspektiv. Det visar på vikten av att vi fortsätter det här arbetet och systematiskt följer upp och driver arbetet vidare. Så fort vi ser den här typen av överträdelser mot de grundläggande principer som vi anser ska ligga till grund för ett gott samhälle är det viktigt att vi tar tag i det. Min uppfattning är att det arbetet måste drivas vidare. Jag tackar Kaj Nordquist för en bra debatt.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.