Kvinnors deltagande i fredsprocesser

Interpellation 2008/09:312 av Kakabaveh, Amineh (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-02-06
Anmäld
2009-02-09
Besvarad
2009-02-17
Sista svarsdatum
2009-02-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 februari

Interpellation

2008/09:312 Kvinnors deltagande i fredsprocesser

av Amineh Kakabaveh (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

FN:s säkerhetsråd antog år 2000 resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Syftet med resolutionen är att öka kvinnors deltagande och inflytande i arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter. Förutsättningarna för varaktig fred i området kräver att både palestinska och israeliska kvinnor får bli delaktiga i fredsprocessen.

Trots att resolution 1325 har funnits i snart tio år lyfts den sällan fram i konfliktsammanhang. Kvinnors inflytande över byggande av fred och demokrati glöms bort av världens regeringar. Det senaste i en rad exempel är Israels krig mot Gaza.

Från hjälparbetare och medier har vi fått rapporter om att en tredjedel av dem som dödats i de israeliska attackerna mot Gaza är kvinnor och barn. Hela 80 procent av dem som dödats och skadats är civila. Internationella konventioner, inklusive FN:s kvinnokonvention och barnkonvention, kränks oupphörligen. Civilbefolkningens rätt till skydd har i praktiken helt upphört. Som i alla konfliktsituationer följer sexuellt våld mot kvinnor och barn i den akuta krigsfasens spår.

Det är inte första gången som detta fruktansvärda krig har drabbat folket i Gaza och andra delar av Mellanöstern. Dessvärre lär det inte heller bli den sista. Det märkliga är att inget land från västvärlden som har varit involverat i fredsprocessen har krävt att resolution 1325 ska implementeras i denna process.

Som kommande ordförandeland i EU har Sverige och dess regering en unik möjlighet att påverka utrikes- och säkerhetspolitiken genom att ställa krav på Israel och fredsprocessens utformning.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:

1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska vara vägledande i arbetet för att ge skydd åt kvinnor och barn, i sammansättningen av fredsdelegationer och i fredsprocessens genomförande?

2. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att både palestinska och israeliska kvinnor ska ges möjlighet att delta i fredsförhandlingarna?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:312, Kvinnors deltagande i fredsprocesser

Interpellationsdebatt 2008/09:312

Webb-tv: Kvinnors deltagande i fredsprocesser

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 57 Gunilla Carlsson (M)
Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat utrikesministern dels vilka åtgärder han avser att vidta för att FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet ska vara vägledande i arbetet för att ge skydd åt kvinnor och barn i sammansättningen av fredsdelegationer och i fredsprocessens genomförande, dels vilka åtgärder han avser att vidta för att både palestinska och israeliska kvinnor ska ges möjlighet att delta i fredsförhandlingarna. Interpellationen har överlämnats till mig. Låt mig inleda med att den svenska regeringen ser det arbete som bedrivs på olika nivåer - globalt, regionalt och nationellt - vad gäller genomförande av FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som prioriterat både ur ett utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv och ur ett utvecklingsperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv. Det är därför vi under hösten arbetat fram en ny nationell handlingsplan för 1325 som kommer att antas av regeringen under februari månad. I arbetet med 1325 utgör FN:s säkerhetsresolution 1820 om sexuellt våld i konflikt en fördjupning och ett förtydligande av skyddsaspekten av resolution 1325. Att skydda kvinnor och flickor, inte minst från sexuellt våld, möjliggör för fler kvinnor att delta aktivt i fredsprocesser och i konfliktförebyggande arbete. I dagens konfliktsituation är det särskilt angeläget att uppmärksamma kvinnors roll som aktörer i försoningsprocesser, fredsförhandlingar och sedermera statsbyggande. Regeringen fäster härvid stor vikt vid implementeringen av FN:s säkerhetsrådsresolutioner 1325 och 1820. Jag håller med interpellanten om att det är viktigt att öka kvinnors deltagande och inflytande i arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter, framför allt för att detta får framtida konsekvenser för demokratin i landet i fråga och därmed kvinnors ställning. För att bidra till att uppnå en varaktig fred i konfliktområden är det viktigt att inse att internationella insatser blir effektivare och får större genomslagskraft om man arbetar utifrån resolution 1325:s principer. Sverige arbetar för att andra länder som genomför internationella insatser inkorporerar 1325 i sina strategier. En viktig aspekt i detta arbete är att stödja lokala och nationella kvinnoorganisationer, vilket Sverige bland annat gör genom stöd till Kvinna till Kvinna och Operation 1325, i just konfliktsituationer. Men det är också viktigt att säkerställa nationella kvinnoorganisationers deltagande i förhandlingsdelegationer på alla nivåer och i processens samtliga delar. Här har främst diplomater och politiker som deltar i dessa sammanhang ett ansvar. Vad gäller interpellantens specifika hänvisning till kvinnor i Israel och Palestina vill jag betona vikten av att motverka att palestinska och israeliska kvinnors rättigheter bortprioriteras under rådande humanitära och politiska kris. Men ansvaret för att öka antalet palestinska och israeliska kvinnor i fredsförhandlingarna ligger främst på parterna själva. Faktum är att det enbart är parterna själva som utser sina egna delegationer. Det betyder inte att Sverige inte är engagerat i frågan. Sverige bidrar sedan länge i utvecklingssamarbetet till palestinierna. Sverige har en samarbetsstrategi för Västbanken och Gaza, som gäller från den 1 juli 2008 till den 31 december 2011. De specifika målen för utvecklingssamarbetet med Västbanken och Gaza är att främja fredsbyggande och fredsprocessen och att främja ett demokratiskt palestinskt statsbyggande. Enligt strategin ska stöd för insatser med särskilt fokus på kvinnors och barns rättigheter, som redan pågår, fortsätta. En viktig aspekt för att möjliggöra kvinnors politiska deltagande är deras möjlighet till egen försörjning. När det gäller näringslivsutveckling pekar således strategin på att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kompetenshöjande åtgärder för att uppnå ökat kvinnligt deltagande i näringslivet och därmed skapa ett större ekonomiskt oberoende för kvinnor. Kvinnors deltagande lyfts också fram inom biståndsdialogen med företrädare för palestinska myndigheter och organisationer och det civila samhället. Jämställdhetsperspektivet finns med i planeringen av samtliga biståndsinsatser. Sverige stöder genom Kvinna till Kvinna lokala kvinnofredsorganisationer. Kvinna till Kvinna ger ekonomiskt och kapacitetsutvecklande stöd till tio organisationer i de ockuperade palestinska områdena, även i Gaza, samt till sju organisationer i Israel med privata medel. I det stödet ingår stöd till kvinnors deltagande i fredsprocessen och stöd till båda sidor av konflikten som är aktiva inom påverkansarbete, till exempel FN-resolution 1325. Stödet omfattar även kvinnors deltagande i beslutsprocesser och mänskliga rättigheter och arbete mot könsrelaterat våld. Även Operation 1325 får stöd för sitt arbete att bidra till förtroende mellan israeliska och palestinska kvinnor. Som bekant är jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen en av regeringens tre tematiska prioriteringar inom svenskt utvecklingssamarbete. Detta får med andra ord ett tydligt genomslag i det svenska biståndet till palestinierna. Och med den nya nationella handlingsplanen 1325 känner jag mig trygg i ett svenskt operationaliserande av FN:s säkerhetsrådsresolution.

Anf. 58 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka ministern för svaret. Det gläder mig att ministern håller med mig om att det är viktigt att öka kvinnors deltagande och inflytande i arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter. Jag har ställt två frågor till utrikesminister Carl Bildt: Vad avser ministern att göra för att kvinnors deltagande ska öka i konflikthantering och fredsprocesser? Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att FN:s resolution 1325 implementeras i den rådande konflikten mellan Palestina och Israel? Ministern har gjort en rad redogörelser gällande vad andra organisationer och kvinnorörelser har gjort. Beträffande regeringens ansvar nämner ministern inte de åtaganden som Sverige har gjort eller aktivt kommer att göra för att kvinnors deltagande i fredsprocessen i Palestina och Israel ska öka. Tyvärr har både Sverige och EU totalt bortsett från FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 och 1820 i den aktuella och angelägna situationen i Gaza- och Palestinakonflikten - precis som tidigare. Det är inte första gången. Fru talman! Låt mig ta några exempel från Dagens Nyheter och annan press. Organisationen Kvinna till Kvinna kritiserar utrikesministern för att han helt ignorerar kvinnor i sina tal, pressutskick, bloggar och framträdanden. I de totalt 25 tal av Carl Bildt som finns utlagda på UD:s hemsida nämns kvinnornas roll i fredsbyggandet endast en enda gång. Av 276 pressmeddelanden om fred och säkerhet finns inte ett enda som berör kvinnornas situation. Och under alla sina täta resor till konfliktregioner har Sveriges företrädare, utrikesministern, aldrig träffat några representanter för kvinnoorganisationer. Det är helt skamligt för Sverige, som ska vara världens mest jämställda land. Man försöker lösa konflikter i andra delar i världen men har helt enkelt inte civilsamhälls- eller kvinnoperspektivet. Ministern lägger ansvaret på parterna i det konfliktdrabbade Israel och Palestina. Kvinnor är i Mellanöstern, Afrika, Latinamerika och andra delar av Asien och världen i sig en riskfaktor för makthavande, eftersom dessa alltid är rädda för kvinnors uppror och vetande. Kvinnor har alltid osynliggjorts i alla sammanhang. Staterna har stor vilja till detta och gör det. De diskriminerar kvinnorna. I situationen i Palestina och Israel är kvinnorna och barnen de mest utsatta vi vet. En palestinsk kvinnorättsaktivist sade till mig under Vänsterpartiets kongress: Amineh, visst är det farligt och hemskt med ockupation, men det är lika farligt med våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Men det är knäpptyst när det gäller de frågorna. Ministern nämner att Hamas och Palestina ska ta ansvar, men hur kan de göra det när man inte ens räknar kvinnor som hela människor i de här länderna? Kvinnan är halv: hon kan äga hälften så mycket som en man och är värd hälften så mycket i vittnesrätt och arvsrätt. Hur kan man involvera dem i de här processerna?

Anf. 59 Carina Hägg (S)
Fru talman! Jag är väldigt glad att denna interpellationsdebatt har kommit till stånd. Det är väldigt viktigt att vi fortsätter det här arbetet. Vi var några som under det akuta skedet i Gaza lyfte fram den här frågan. Vi insåg att kvinnoperspektivet och resolutionerna 1325 och 1820 kom bort i debatten och diskussionen och som instrument för att lösa problem och skapa hållbar fred. Jag är alldeles övertygad om att en enkönad fred inte är någon fred. En fred får mycket högre kvalitet och uthållighet om den inkluderar både kvinnor och män. Därför är det viktigt att vi inte släpper taget om de här frågorna utan fortsätter med de diskussionerna. Jag vill understryka att jag tycker att det är bra att regeringen backade och att vi nu snart har en ny uppdaterad handlingsplan för 1325 som också innehåller den nyare resolutionen 1820. Det är också väldigt bra att regeringen, som jag uppfattar det, stöder och inser vikten av paraplyorganisationen 1325:s arbete och Kvinna till Kvinna. Det är ett oerhört viktigt arbete som många kvinnor gör som tillhör olika organisationer och olika politiska partier. Än så länge är det så att det är kvinnor som huvudsakligen får bära det här arbetet. Vi måste arbeta för att få fler män och fler organisationer som leds av män och där män är i majoritet att inse vikten av att kvinnor är involverade inom alla samhällsområden. Jag märker att detta tappas bort. Under kriget och konflikten mellan Ryssland och Georgien kom 1325 bort ur diskussionen. Man sade från utrikesminister Carl Bildts håll att man skulle vänta med det här till sedan. Men det här är ingenting som ska vänta. Vi har sett detta när det gäller insatsen som är planerad med bland annat tre korvetter som ska patrullera utanför Somalias kust. I den skrivelsen från regeringen kom återigen inte resolution 1325 med. Den tappas lätt bort. Det handlar inte om att man bara ska göra insatser där kvinnor är involverade i resolutionerna när det är på marken. Det handlar också om båtar och luften. Fortfarande finns det brister när det gäller helhetssynen och hur man ska implementera det här arbetet. Nu har vi framför allt Gaza framför oss. Jag vill återigen peka på det arbete som jag vet att många inom kvinnoorganisationerna är engagerade i för att ge plattformar för palestinska kvinnor och israeliska kvinnor att komma tillsammans och mötas. Det har varit seminarier och ett organiserat arbete. Man har varit i Cypern och Turkiet. Det är lättare att lyfta ut kvinnor och diskutera utanför de egna geografiska områdena. Det här är ett arbete som måste fortgå och som vi måste ta del av. Det finns kvinnor. Ibland möts man av en argumentation om att det inte skulle finnas några kvinnor. Men de finns. Vill man se dem så finns de. Vi har ett ansvar. Även om vi inte utser andra länders delegationer kan vi mycket väl genom olika stödjande insatser ge kvinnorna ökat stöd, så att de också lättare kan tala om: Här finns vi som en resurs! Det går mycket väl att stödja sådana processer. Vi har gjort det tidigare. Vi har gjort det när det har gällt konfliktfrågor som haft koppling till Afghanistan, där vi också hade de här diskussionerna: Det finns inga kvinnor, vi hittar inga instrument, varje land utser sin egen delegation. Men det finns möjligheter att gå fram. Jag tycker att vi har ansvar för att göra det. Vi har också från Socialdemokraternas sida drivit att EU:s säkerhetsstrategi ska inkludera 1325 och 1820. Det har funnits en positiv inställning från regeringen. Det arbete som nu har påbörjats känner vi också blir ett stöd vid hantering av en konkret konflikt.

Anf. 60 Gunilla Carlsson (M)
Fru talman! Att jag hänvisade till parterna handlar väldigt mycket om frågan om förhandlingsdelegationer. Det är parterna själva som utser dem. Jag valde att berätta lite grann om vad Sverige gör genom att stötta till exempel nätverket Operation 1325 och Kvinna till Kvinna, som då blir andra aktörer, för att skapa en förutsättning för att det ska finnas utbildade kvinnor som är beredda att ta plats i förhandlingsdelegationerna. I dag är det tyvärr så att jämställdhetsarbetet inte alls har kommit så långt som vi hade hoppats. Det är därför som det är så viktigt att göra det här grundligt. Det är därför vi jobbar väldigt mycket i utvecklingsländerna med att höja kapaciteten och förmågan men också med att driva på själva. Det handlar om att kräva mer av oss själv och att titta på hur vi i utrikesförvaltningen kan ha bättre genderutbildning och jobba på ett annat sätt med rapportering och inte bara med implementeringen av 1325 eller 1820. Det gäller också hur vi jobbar över huvud taget med kvinnor i utvecklingssamarbete i fred- och säkerhetsarbete och hur vi då kan lägga grunden för ökat välstånd. När man talar om att Carl Bildt inte nämner kvinnor en enda gång undrar jag hur många gånger som han har nämnt män. Jag tror att väldigt mycket av det arbete som en utrikesminister har att göra handlar just om att skydda kvinnor. Vi vet, och det har också båda riksdagsledamöterna tagit upp, att det är kvinnor som i dag drabbas värst av konflikter. Det är kvinnor och barn som ibland till och med blir måltavlor. Det är kvinnor som efter konflikter lider av att förfärliga beteenden har fått cementeras. Amineh Kakabaveh tog till exempel upp detta med hedersrelaterat våld och våld i familjer. I ett postkonfliktland som till exempel Liberia, där freden är vunnen, ökar våldet mot kvinnor i hemmet, kanske som en följd av att det har varit krig och konflikt. Allt det arbete som vi nu ägnar oss åt för fred och säkerhet, och som är Carl Bildts viktigaste ansvar, handlar väldigt mycket om att just jobba för kvinnor. Det är därför han inte specifikt nämner det. Vi ser att det handlar om att skydda de mest utsatta, kvinnorna och barnen, varthelst vårt engagemang nu för oss. Jag kan också säga att det inte är sant att han inte träffar kvinnor. Jag vet hur han var väldigt uppfylld av detta när han kom hem från sin senaste resa till Gaza. Han är en av de få ministrar som har vågat sig dit. Han hade sett hur barnen lider något fruktansvärt och hade träffat kvinnor. I Afghanistan satt han och talade med kvinnor själva om hur kvinnor skulle drabbas om det skulle bli mer av återkomst av talibaner som inte erkänner kvinnors egna grundläggande rättigheter i samhället. Där har interpellanten en väldigt viktig poäng. Vi måste jobba grundläggande med kvinnors rättigheter för att sedan se att vi av detta lyckas kräva att man får förhandlingsteam som är mycket mer representativa för att vinna den varaktiga freden. Här är det långt att gå. Jag blir förtvivlad när jag ser många av de fredssamtal som förs. Det är de som har betett sig värst som ska tvingas till förhandlingsborden. Det är många gånger män som sitter och förhandlar om barns och kvinnors framtid. Här finns massor att göra. Därför är resolution 1325 så viktig. Det är också viktigt att få andra att börja arbeta med den och genomföra handlingsplaner. Det är bara Sverige och ett fåtal andra länder som har börjat med detta. Jag är precis som Carina Hägg glad för att så småningom kunna presentera den nya handlingsplanen för 1325. Jag tittar framför allt på hur vi kan stärka de konkreta kvalitativa och kvantitativa nationella målen gällande svenskt deltagande. Det är faktiskt så, fru talman, att det jag har märkt är vikten av att vi har med oss kvinnor i både de civila och de militära fredsfrämjande insatserna. Där har vi i Sverige tidigare varit otroligt dåliga. Vi har inte varit så bra på att rekrytera kvinnliga militärer och poliser i olika fredsbevarande insatser. Vi vet att de också agerar som föredömen. De stärker på ett bra sätt beteenden som gynnar just kvinnors deltagande. Därför finns det en hel del kvar att göra.

Anf. 61 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Jag är oerhört glad över debatten här i dag. Jag hoppas den kommer att fortsätta. Man kan inte prata så mycket på fyra eller åtta minuter. Man kan lyfta upp några frågor och några aspekter. Man lägger ansvaret på två parter som tidigare i år har varit i krig. Det är inte så svårt att se i tv-rutorna. Vilka som är med i fredsprocessen när ministrar från EU, USA och andra ministrar kommer till andra delar av världen? Jo, det är män. Det är män som skakar hand. Där har vi också vår utrikesminister och Sveriges företrädare. Man glömmer bort det. Det är jätteviktigt att komma ihåg det. Var är kvinnorna när vi är vid sittande bord? Det behöver inte bara vara när man löser konflikter utan också när man kommer och träffar människor och frågar hur systemet fungerar. Jag går tillbaka till det jag tidigare lyfte fram om olika delar i världen. Jag själv är från Mellanöstern. I de länderna föds man som kvinna tyvärr som halv människa. Det är lagligt. Du är aldrig som kvinna hel och fullständig eftersom du alltid har en överförmyndare över dig. Hur skulle kvinnor kunna delta i en fredsprocess med en sådan attityd och sådana värderingar? Det handlar om politik och manliga arenor. Det är tyvärr så. Det är viktigt att ta på sig de feministiska glasögonen så fort man är ute ur landet så att man verkligen ser sin roll. Det handlar om de aspekter som ministern lyfter fram. Sverige har en jätteviktig roll med tanke på att regeringen har en konkret handlingsplan för genomförande av resolutionerna. Man kan tala om resolutionerna i sig och säga att det finns det och det. Men det spelar ingen roll att det finns svart på vitt om man inte genomför dem. Det är det viktigaste. Det viktigaste är inte att de finns utan hur man i det praktiska arbetet ser till att det verkligen löser sig. Jag själv tror på det civila samhället. Kvinnor är hälften av befolkningen i varje land. I många delar av världen är de i majoritet, eftersom männen dör i krig. I Gaza, Palestina, Iran och Irak och också i Afghanistan är kvinnor i majoritet. Men i de länderna hörs och syns de inte. De osynliggörs av sina regeringar. Det är därför som man ropar här: Tryck på! Tryck på när Carl Bildt, någon annan minister eller Fredrik Reinfeldt kommer! Tryck på när nu Sverige ska bli ordförande i EU! Tala om att det är viktigt med kvinnors röst i alla krigsdrabbade länder, och i det här fallet Gaza, Palestina och Israel. Det är det civila samhället som blir lidande. Det går inte att tala om två parter eftersom de inte är jämbördiga. Palestina skyddar sig samtidigt som man förtrycker kvinnorna. Det handlar om Israel med sin makt och den struktur som också struntar totalt i kvinnorna. Det är väldigt ojämbördiga parter vi talar om. Det är mycket olyckligt att man inte ser kvinnornas situation där, hur det är och i vilken utsträckning de själva är förtryckta.

Anf. 62 Carina Hägg (S)
Fru talman! Det är som biståndsminister Gunilla Carlsson säger. Det är inte så många länder som aktivt har gått in i arbetet. Jag tror att det är sju eller möjligtvis åtta länder som så här långt har handlingsplan. Finlands brukar nämnas som det bästa exemplet, och något annat innehåller bara ett papper. Vi kommer här i februari, som Gunilla Carlsson berättade, att få en ny handlingsplan, vilket jag välkomnar. Så långt som jag har kunnat läsa i den preliminära texten tycker jag att det ser mycket lovande ut. Jag hoppas att det kompletteras med mer konkreta mål hur man ska nå fram till det slutliga målet. Det handlar om både den militära och den civila sidan. Oftast glömmer man bort den civila sidan. Jag har en fråga. Det skulle upprättas ett register över namn på kvinnor som står till förfogande för insatser. Man har talat om att Raoul Wallenberg-institutet skulle vara ansvarigt för listan, eller kanske listorna om det ska vara mer korrekt. Jag är inte klar över om det har blivit på det sättet. Vi har också en möjlighet att under ordförandeskapet lyfta upp frågan. Det gäller inte minst med anledning av säkerhetsstrategin och över huvud taget vid till exempel toppmötet mellan EU och Indien. Jag var i Indien med några kolleger. I samtal med sådana som var väl insatta i problemen ute i den konkreta situationen var man ändå inte medveten och kände inte till att de två resolutionerna fanns. När jag talade om resolutionerna 1325 och 1820 visste man inte vad det var. Indien är ett land som ofta antalsmässigt är väl representerat i många av de FN-missioner som också Sverige tar del av. Det finns fortfarande väldigt lite kunskap runt om i vår värld om resolutionerna, även om grundproblematiken kan vara väl känd. Där har vi mycket att fortsätta att ta upp i våra dialoger. Jag förstår att Gunilla Carlsson som biståndsminister också känner ett stort ansvar för det. Men hur går vi vidare när det gäller just Gaza? Vi måste ha in kvinnor från Gaza och från Israel mer aktivt i dialogen.

Anf. 63 Gunilla Carlsson (M)
Fru talman! Jag ska först svara på Carina Häggs fråga om handlingsplanen och implementeringen. Det är viktigt att titta på vad vi gör lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Det finns mycket kvar som vi kan göra i Sverige. Vi har bland annat pratat om listor och att upprätta möjligheter för att även här hemma synliggöra fler kvinnor som ska kunna delta på olika sätt i olika typer av insatser. Jag har ett exempel, nämligen den lastbilskonvoj som Räddningsverket, eller numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, körde för att bistå i Sudan. Där hade man också att utbilda 25 lokala bussförare. Tack vare att det fanns svenska bilkårister med kunde man utbilda också kvinnor. Detta skapade förutsättningar för att bryta tabun kring att kvinnor inte kan köra lastbil eftersom de då inte kan bli gravida. Detta är ett litet, litet exempel som visar hur vi kan jobba konkret genom att implementera. Men det förutsätter också att vi har förebilderna i form av att vi kan sända ut kvinnor i olika typer av både civila och militära insatser. Där har det, vilket Carina Hägg nu också medger, brustit tidigare. Vi behöver tillsammans hjälpas åt. Det gäller inte bara kvinnor, utan kvinnor och män, i Sverige för att ta täten i arbetet med att implementera och utveckla 1325 och nu också 1820. Här har vi kommit en bra bit på väg. Det finns många engagerade människor i Sverige som jobbar med de frågorna. Men jag skulle också vilja framhålla att Försvarsmakten ligger jämförelsevis väldigt långt framme. Jag tror att vi har mycket att bidra med där, men det gäller också att se hur vi kan bli bättre. Det Amineh Kakabaveh så väl framhåller är att kvinnor inte synliggörs. Jag tror att ett av de värsta hoten mot att synliggöra kvinnor är just konflikter. Man skapar sig ibland då också förevändningar; eftersom det är en konflikt håller man också tillbaka kvinnors rättigheter. Man säger att de får komma sedan. Jag tror att de måste komma samtidigt. Det är därför det är så viktigt att synliggöra kvinnor. Det är också därför så mycket av arbetet för detta i regeringen konkret ligger på mig. Jag har utvecklingspengar för att jobba med att kvinnor ska få tillgång till politik och till makt. De ska kunna ha utbildning och hälsa, inte bara för att kunna föda barn på ett säkert sätt - eller avstå från att föda barn - utan också för att kvinnor ska kunna ha en egen ekonomisk kapacitet. De ska kunna kräva inte bara ekonomiskt inflytande utan också makt. Det är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är där vi måste börja innan vi kräver att det ska finnas blandade förhandlingsdelegationer. Det är någonting som vi framhåller i dialogen med olika parter när vi träffas. Jag ska till exempel till Kairo på givarkonferensen för Palestina. Vi träffar företrädare för Israel och Palestina. Vi framhåller vikten av resolution 1325. Men den är inte alltid jättekänd där ute. Det är detta som är vårt gemensamma uppdrag, just därför att det är bästa sättet att lägga grunden för varaktig fred och att inte återfalla i konflikt, som så tydligt gör att kvinnor och barn drabbas så hårt.

Anf. 64 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Det är roligt och framför allt viktigt att prata om kvinnors möjligheter att påverka sitt eget liv, sitt eget land och fred och säkerhet. Jag tycker inte att man ska nöja sig med att utbilda kvinnor och skicka kvinnor som kör lastbil. Men självfallet är det viktiga exempel. Jag ska ta ett exempel när det gäller Irak och biståndet. Jag brukar åka till Irak några gånger om året, till den kurdiska delen. Där finns massor med organisationer från västvärlden som stöder kvinnoorganisationer. Men kvinnornas deltagande i politiken och i den demokratiska processen är tyvärr väldigt liten. Varför? Talabani, Barzani och den irakiska regeringen säger till kvinnorna: Nu har ni makt! Ni jobbar faktiskt. Ni jobbar inom de här kvinnoorganisationerna. Det är bara kvinnor som jobbar med det, och det ska man nöja sig med. Man måste se det hela i det perspektivet. Det är inte bara en enda sak, utan man måste ha ett helhetsperspektiv på bistånd när det gäller kvinnor och det civila samhället. Det är viktigt. Det är likadant i Afghanistan och säkerligen också i Palestina. Där har jag inte varit, men jag hör ju att det finns så många starka kvinnor i Iran, Irak, Palestina, Israel och även i Afghanistan. Men när de inte får vara sig själva och inte får någon arena att träda fram på som representanter för starka kvinnor blir de passiva och ska skyddas. Då blir det som ministern lyfter fram - Carl Bildt skyddar kvinnorna. Självfallet ska de som behöver skydd också skyddas, men kvinnor ska inte vara passivt agerande utan mer aktiva.

Anf. 65 Gunilla Carlsson (M)
Fru talman! Jag vill tacka Amineh Kakabaveh så mycket för interpellationen och för en bra diskussion. Det är ett utmärkt sätt att fira din ettårsdag i riksdagen! Vi måste tillsammans framhålla de här frågorna och jobba med dem, och jag är tacksam för kritisk granskning av hur regeringen implementerar och genomför 1325 och även 1820. Det handlar om hur vi påverkar inte minst i EU för att vi ska kunna få bra avkastning på det arbete som måste göras för att vi ska kunna ha en bättre varaktighet när det gäller fred och säkerhet. Då handlar det mycket om männens roll. Det handlar mycket om att man ska ha medvetenhet och kunskap om olika processer. Det är det vi försöker bygga upp nu; vi jobbar mycket på det. Men vi ska inte heller underskatta att det handlar om makt. Det finns ett förtryck därute som handlar om att kvinnors rättigheter ständigt kränks. Det är därför vi inte bara kan jobba med detta utifrån hur förhandlingsdelegationer ser ut. Vi måste stödja alla de frön som finns för fred och försoning. Inte minst har det i den här debatten påtalats hur kvinnor i Israel och Palestina tillsammans vill göra gemensam sak för att hitta en varaktig fred och en tvåstatslösning där man kan leva tillsammans. Där finns också mycket kapacitet som ibland inte är synliggjord. Hur kan vi uppmuntra detta? Jag tror att man måste jobba på bredden både som regering och med enskilda organisationer. Man måste också se på näringslivets möjligheter att skapa ekonomisk makt och inflytande för kvinnor. På en mängd olika sätt måste vi se möjligheter att implementera jämställdhetsarbetet inte bara i utvecklingssamarbetet utan också i den svenska utrikespolitiken, naturligtvis. Det är det vi arbetar med, och det är det jag återkommer till hela tiden. Detta är faktiskt Carl Bildts viktigaste jobb som utrikesminister. Det blir mycket så att när man jobbar för fred så jobbar man också för att skydda kvinnor och barn. Det är därför vi nu tillsammans arbetar intensivt med den här typen av frågor. Men vi behöver också ha ytterligare diskussioner och debatter om de här frågorna, för jag vet att Sverige kan bli ännu bättre.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.