Kommunernas självkostnads- och lokaliseringsprincip

Interpellation 2005/06:211 av Västerteg, Claes (c)

av Västerteg, Claes (c)

den 20 januari

Interpellation 2005/06:211 av Claes Västerteg (c) till statsrådet Sven-Erik Österberg (s)

Kommunernas självkostnads- och lokaliseringsprincip

I promemorian Kommunernas roll i avfallshanteringen, som nyligen varit ute på remiss, föreslås att kommunernas sedan länge etablerade lokaliserings- och självkostnadsprincip inte längre ska gälla på avfallsområdet. Kommunala bolag ska enligt förslaget tillåtas konkurrera med andra aktörer utan begränsningar.

Det argument som promemorians författare lyfter fram är att kommunernas nyligen gjorda investeringar i kapacitet och kompetens [bör] kunna utnyttjas. Att motivera långtgående förändringar i lagstiftningen med redan gjorda och i sig tvivelaktiga investeringar i kapacitet och kompetens synes märkligt, men än värre är att regeringen motiverar en lagändring med att kommunerna redan i dag bryter mot lagen: Konsekvenserna av förslagen om undantag från lokaliserings- och självkostnadsprinciperna bedöms i praktiken bli begränsade eftersom många kommuner och kommunala bolag i dag inte följer en strikt tolkning av dessa principer i kommunallagen.

Om förändringarna genomförs i enlighet med promemorians förslag skapas ett mycket märkligt prejudikat @ bryter man mot lagen i tillräcklig omfattning anpassas lagstiftningen efter detta beteende.

Naturskyddsföreningen och Återvinningsindustrierna har gemensamt visat att kommunernas omfattande investeringar i nya förbränningsanläggningar leder till en betydande överkapacitet på området. Kommunernas investeringar har alltså inte enbart skett i strid mot gällande lagstiftning utan också i stor utsträckning varit omotiverade ur avfalls- och miljösynpunkt.

Om man, trots dessa omständigheter, överväger att i grunden förändra hur kommuners verksamhet regleras enligt regeringens promemoria bör det ske först efter en genomgripande diskussion där alla parter har fått komma till tals. Det har dock inte skett. Frågan om att upphäva kommunernas lokaliserings- och självkostnadsprincip för avfallsfrågor har inte tidigare beretts.

Det är närmare tio år sedan frågan om undantag från den kommunala självkostnadsprincipen behandlades av regeringen (prop. 1995/96:167) och då togs inte frågan om kommunernas avfallshantering upp över huvud taget.

Inte heller har regeringen aviserat någon förestående ändring av självkostnadsprincipen. Ingen myndighet har fått i uppdrag att utreda frågan. Tvärtom har av regeringen tillsatta utredningar nyligen i andra sammanhang markerat vikten av att självkostnadsprincipen följs. Det gäller till exempel utredningen Allmänna vattentjänster (SOU 2004:64) som slår fast att självkostnadsprincipen skall gälla för huvudmannens samlade VA-verksamhet. Regeringen, företrädd av Lena Sommestad och Leif Pagrotsky, lyfter också i en debattartikel fram att den kommunala självkostnadsprincipen internationellt anses vara ett föredöme (Sydsvenska Dagbladet den 22 mars 2003).

Oavsett vad man anser om vilken roll kommunerna framgent ska ha i avfallsfrågor bör eventuella diskussioner om avsteg från den kommunala självkostnads- och lokaliseringsprincipen ske med stor öppenhet. Viktiga och grundläggande principer får inte fasas ut i tysthet genom ett successivt ökande antal undantag från gällande lagstiftning.

Mot ovanstående bakgrund vill jag fråga statsrådet:

1.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att en eventuell förändring av den kommunala självkostnads- och lokaliseringsprincipen föregås av en öppen, bred och genomgripande debatt?

2.   Hur avser statsrådet att agera för att säkerställa att landets kommuner framgent följer den nu gällande självkostnads- och lokaliseringsprincipen, bland annat på avfallsområdet?

Interpellationen är besvarad

Händelser

statustext: Interpellationen är besvarad Inlämnad: 2006-01-20 Anmäld: 2006-01-24 Besvarad: 2006-02-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Debatt (9 anföranden)