Till innehåll på sidan

Kommunals undersökning om de anställdas syn på de äldres och sin egen situation inom äldreomsorgen

Interpellation 2008/09:300 av Olofsson, Eva (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-01-30
Anmäld
2009-02-09
Besvarad
2009-02-13
Sista svarsdatum
2009-02-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 30 januari

Interpellation

2008/09:300 Kommunals undersökning om de anställdas syn på de äldres och sin egen situation inom äldreomsorgen

av Eva Olofsson (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

I en ny undersökning bland Kommunals medlemmar uppger varannan att de äldre inte har rätt att lämna bostaden när de själva har lust. Fyra av tio uppger att de gamla inte får vara med och bestämma tider och rutiner. Var fjärde säger att de äldre inte får mat som de tycker om. Tiden för personalen räcker inte till.

·       Varannan (49 procent) medlem uppger att de inte kan påverka sina arbetstider.

·       37 procent har inte rätt till heltid.

·       Fyra av tio under 29 år säger att de har en otrygg anställning.

·       Nästan hälften (48 procent) uppger att de inte har en lön som går att leva på.

·       Var tredje (33 procent) anger att de inte jobbar i en framtidsbransch.

·       Varannan under 29 år uppger att man inte kommer att orka arbeta arbetslivet ut.

Undersökningen visar också att det finns positiva exempel, där man har lyckats utveckla nya former och arbetssätt. Kvaliteten i äldreomsorgen uppstår i det mänskliga mötet. Då behövs handfasta satsningar på trygga anställningar, höjda löner, kompetensutveckling och fortbildning.

Det krävs en ny och mänskligare äldreomsorg, en målmedveten satsning för de gamlas skull. Det skriver Ylva Thörn, förbundsordförande i Kommunal på DN Debatt. Jag delar hennes uppfattning.

Mina frågor till statsrådet Maria Larsson är:

1. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att äldre kvinnor och män ska kunna komma ut när de har lust och bestämma sina tider och rutiner när de har insatser från hemtjänsten eller plats på äldreboende?

2. Avser statsrådet att vidta några åtgärder när det gäller att äldreomsorgens personal ska kunna leva på sin lön, ha rätt till heltid och fasta anställningar?

Debatt

(9 Anföranden)

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 66 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Eva Olofsson har ställt två frågor till mig. För det första har hon frågat om jag avser att vidta några åtgärder för att äldre kvinnor och män ska kunna komma ut när de har lust och bestämma sina tider och rutiner när de har insatser från hemtjänsten eller plats på äldreboende. För det andra har hon frågat om jag avser att vidta några åtgärder när det gäller att äldreomsorgens personal ska kunna leva på sin lön, ha rätt till heltid och fasta anställningar. Jag välkomnar Kommunals undersökning. Den lyfter fram viktiga problemområden men visar också personalens engagemang i och stolthet över sitt arbete. Just för att så många av dem som behöver äldreomsorg hör till de allra svagaste behöver äldreomsorgen ständigt belysas, granskas och debatteras. Tryggheten och välbefinnandet för dem som behöver äldreomsorg är beroende av välutbildad personal som har goda arbetsförhållanden. För att äldre ska kunna leva ett värdigt liv har äldreomsorgens utveckling av bemötande och kvalitet stor betydelse. I direktiven till Värdighetsutredningen konstaterade regeringen bland annat att hemtjänsten tilldelas allt mer restriktivt och standardiserat. Innehållet och utformningen har förändrats utan att socialtjänstlagens karaktär av ramlag, bland annat för att möjliggöra individuell anpassning, har ändrats. Värdighetsutredningens betänkande med förslag om bland annat ökat inflytande för äldre har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Regeringens satsningar på äldreomsorgen syftar till att stärka kommunerna i förmågan att åstadkomma god kvalitet. I årets budget används drygt 2,1 miljarder kronor för att stödja kommuner och landsting i utvecklingen av kvaliteten i omsorgen och vården om äldre. Prioriterade områden är tillgång till läkare, läkemedelsgenomgångar, förebyggande arbete, demensvård, rehabilitering, kost och näringstillförsel samt det sociala och kulturella innehållet i äldreomsorgen. En stor satsning görs också på öppna jämförelser och brukarundersökningar inom äldreomsorgen. Kvalitetsjämförelserna ska användas i ett betydligt mer effektivt utvecklings- och förändringsarbete. Investeringsstöd kan sökas för nybyggnad av och ombyggnad till särskilt boende för äldre. En ny lag om valfrihetssystem, LOV, har införts. Det innebär att kommunerna har fått ett instrument för att utveckla mångfald och valmöjligheter för den enskilde där kvalitet och inte lägsta pris avgör. En lagrådsremiss om förtydligat ansvar för stöd till anhöriga har beslutats. En lagrådsremiss har också beslutats om en reformerad statlig tillsyn. Äldreboendedelegationens och Yrkeskravsutredningens respektive betänkanden är för närvarande ute på remiss och ska därefter beredas vidare inom Regeringskansliet. Arbetsvillkoren inom äldreomsorgen är först och främst en fråga för arbetsmarknadens parter. Självklart är det så att den arbetsgivare som erbjuder de anställda goda arbetsvillkor får det lättare att rekrytera och behålla engagerad och välutbildad personal. I den fortsatta utvecklingen av äldreomsorgen, där mångfald, anpassning till pensionärernas individuella önskemål och kvalitetstänkande blir mer styrande, är de anställdas engagemang och kunskaper en avgörande strategisk resurs för framgång.

Anf. 67 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Först vill jag tacka för svaret på min interpellation. Jag blev inspirerad av Kommunals rapport De äldres och anställdas situation inom äldreomsorgen - Om Kommunals medlemmar i äldreomsorgen får säga sitt . För mig känns det särskilt viktigt att ta till mig det som Kommunals medlemmar säger. Det är ju de som dagligdags ger stödet, omsorgen och omvårdnaden till de äldre kvinnor och män som har hemtjänst eller som bor på ett äldreboende. De står dagligdags mitt i verkligheten. Rapporten tar upp hur ett antal av Kommunals medlemmar upplever de äldres situation och sin egen arbetssituation. Det hänger ju ihop. Stress, dåliga arbetstider och brist på inflytande över den egna arbetssituationen ger en sämre äldreomsorg. I undersökningen bland Kommunals medlemmar uppges att varannan av de äldre inte har rätt att lämna sin bostad när de har lust. Fyra av tio uppger att de gamla inte får vara med och bestämma rutiner och tider, det vill säga påverka sitt vardagsliv. 25 procent uppger att äldre inte får den mat de tycker om. Man kan titta på en av orsakerna. Det är att tiden inte räcker till. Förra veckan var jag ute och pryade i hemtjänsten och på ett äldreboende i Tynnered i västra Göteborg. Det är en stadsdel där man jobbar väldigt aktivt med äldres inflytande. Man satsar på aktiverare men också på att all personal ska vara med och se till att äldre kan få komma ut. Man ordnar bioutflykter och andra utflykter. Man tittar också på det här med att man ska kunna uppfylla individuella önskningar. En kvinna har varit på operan. En man har varit på brottarträning - det var det som han hade varit mest intresserad av i livet. Det händer mycket positivt i äldreomsorgen, men det återstår mycket att göra. Och att varannan äldre inte kan lämna sin bostad när de har lust är inte acceptabelt. Många av oss som arbetade i eller nära äldreomsorgen under början av 90-talet och under 90-talskrisen upplevde väldigt starkt hur krisen slog mot den kommunala ekonomin och äldreomsorgen. Jag gjorde det, och jag kan känna en stor oro i dag. Ska vi återigen uppleva de besparingar och nedskärningar som främst gick ut över just det här, sociala aktiviteter, gemenskap, tiden för att sitta ned och prata med den äldre som behövde det? Nu har ju nedskärningarna i kommunerna i rask takt också börjat i det tysta. Vikariat tillsätts inte. Tjänster dras in. Det är anställningsstopp. Arbetsgivaren drar in på antalet timanställda. Kommunal har kommit med ytterligare en undersökning sedan det här, där man pekar på att 7 500 av Kommunals medlemmar ute i kommunerna drabbas av detta. När Kommunal frågar sina fackliga företrädare var detta händer mest får de svaret: Det händer mest i äldreomsorgen. Sedan kommer barnomsorg, skola och sjukvård. Vi vet också att Sveriges Kommuner och Landsting har påpekat att man behöver mer pengar i år. Man har sagt att man behöver 3 miljarder i år och 5 miljarder nästa, minst, för att man inte ska behöva säga upp och varsla i kommunerna. Men uppenbarligen har man redan tvingats börja. Jag vill poängtera att det här brevet kom efter de satsningar på 2,1 miljarder till äldreomsorgen som Maria Larsson tog upp i sitt svar till mig. Trots dem finns alltså den här bristen. Min fråga till Maria Larsson är: Är det inte dags att lyssna på kommuner och landsting nu och även på oss i oppositionen? Är det inte dags med ett krispaket i välfärdssektorn för den kvinnodominerade sektorn? Det är nämligen väldigt många kvinnor som nu blir utsatta för tysta varsel, och det drabbar direkt äldreomsorgen och utrymmet för de äldre att ha inflytande i äldreomsorgen.

Anf. 68 Lennart Axelsson (S)
Fru talman! Jag kunde inte låta bli att gå upp i den här debatten. Jag är själv kommunalare. Jag har jobbat med utvecklingsstörda i många år och är tjänstledig från den tjänsten nu när jag är aktiv politiker. Jag var ute i går och träffade ett antal kvinnor, framför allt. Det är ju så; ungefär 80 procent av de kommunalare som jobbar inom vården är kvinnor. Jag önskar ibland att det skulle vara fler män, men så är det inte. Ibland tenderar den här diskussionen om vem som har ansvar på vilket område att bli alldeles fel. Vi pratar om skatter på den ena sidan. Sedan pratar vi om välfärden på den andra sidan. Den borgerliga regeringen tog över för två år sedan, när man hade ett överskott på 70 miljarder och alltså hade otroliga möjligheter att göra någonting bra av det för välfärden. I dag har vi en situation där man prognostiserar en brist på 80 miljarder nästa år. Häremellan har man alltså sänkt skatterna med ungefär lika mycket, 80 miljarder. Det Maria Larsson säger i sitt svar på Eva Olofssons fråga är ungefär: Vi har gjort en hel del. Vi har infört något som kallas för LOV, alltså lagen om valfrihet, som en möjlighet för kommunerna att göra något bra för de äldre. Men min bild av vad de äldre vill och från när mina föräldrar levde är en önskan om att den äldreomsorg som finns ska ha en bra kvalitet. Man kanske kunde få välja vilka insatser man kunde få i hemtjänsten, men det var inte framför allt att man skulle sätta sig med någon stor blankett där man fick välja mellan ett stort antal. Det viktiga är en bra kvalitet, inte själva valmöjligheten i sig mellan ett stort antal utförare. De 80 miljarderna som till stor del har gått till människor som redan hade det bra hade man kunnat använda till att förbättra arbetsförhållandena för människorna i vården. I dag skriker i stort sett alla efter att man borde komma till skott och se till så att det tillskjuts mer pengar till kommuner och landsting så att man slipper att göra sig av med anställda som man egentligen behöver ha. Det är ju de anställda som är viktiga för att de äldre ska kunna ha det bra. Man ska kunna komma ut när man vill det och sådana saker som Eva tar upp. Maria Larsson säger att det här i första hand är en fråga för de lokala parterna. Det är en sanning med modifikation, vill jag påstå. Regeringen har naturligtvis alla möjligheter både när det gäller rena statsbidrag och när det gäller till exempel utbildningssidan. Vi hade tidigare något som kallades för utbildningsvikariat. Redan anställda kunde få gå utbildningar för att bli ännu bättre i sitt uppdrag att ta hand om äldre och handikappade. Den möjligheten finns inte längre. Det står naturligtvis helt fritt för regeringen att införa det i dag. Mentorer är något som det har pratats om. Man skulle kunna ge äldre anställda som känner att det börjar ta emot en möjlighet att hjälpa nya anställda in på arbetet. Kompetensstegen är också något som har varit väldigt positivt och gett möjlighet till utbildning för anställda tidigare. Så nog har väl regeringen möjlighet om den vill.

Anf. 69 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det blir en ganska vid debatt det här, men låt oss göra den till det då. Det är precis så som ni var inne på att allt hänger ihop. De satsningar vi kan göra på välfärden kommer ur de möjligheter vi har att skapa jobb i det här landet. Det har varit regeringens hela inriktning att fler människor i vårt land ska kunna ha ett jobb. Det väldiga utanförskap som växte under er regeringsperiod skulle brytas. Fler skulle komma tillbaka och få ett jobb och därmed också betala in skatt som är förutsättningarna för att vi ska kunna ha en god välfärd. Det är därför som vi har kunnat göra alla de här satsningarna i positiv bemärkelse som Eva Olofsson vittnar om. Det händer väldigt mycket positivt ute i kommunerna med hjälp av de stimulanspengar som är öronmärkta till äldreomsorgen utöver de pengar som naturligtvis läggs i påsen. Vi har dessutom sänkt skatten för de undersköterskor och sjuksköterskor som har haft den högsta skatten i världen. De svenska undersköterskorna har haft världens högsta skattetryck. Det tycker vi är orimligt. Vi har försökt sänka det lite just för de här grupperna, låg- och medelinkomsttagare, för att vi tycker att de är värda att få behålla mer av sin lön. Vi har haft möjlighet att utveckla välfärden för att jobben har blivit fler. Vi har också gjort en annan sak i ljuset av finanskrisen. De två första åren av vår regeringsperiod samlade vi i ladorna för att kunna ha till sämre tider. De reformer som genomfördes under de två första åren av regeringsperioden sparade vi i första hand ihop till, och det ökade reformutrymmet kom väl till pass nu när vi gick in i en lågkonjunktur och lade fram budgeten för 2009. Bara i år är det - nu hoppas jag att ni lyssnar - nästan 30 miljarder som går ut till Sveriges kommuner. Det är pengar från staten. Det är inte några små summor. De öronmärkta pengarna till äldreomsorgen är en del av det, men totalt är det en väldigt stor satsning. Den kan vi göra för att vi var förståndiga nog att hålla igen de två första åren för att kunna vara mer expansiva när konsumtion och annat behöver stimuleras i en lågkonjunktur. Det är många i Europa som tittar på att vi nu förmår lägga 1,3 procent av bnp i en reformbudget. Det skulle många av de länder i Europa som i dag sitter och skär i välfärden önska att de hade kunnat göra också. Ute i kommunerna ser det ändå tufft och tajt ut, men låt mig ställa det i ljuset av att Sverige befinner sig, just nu i alla fall - ingen av oss har sett slutet på finanskrisen - i ett läge som är betydligt mer gynnsamt än vad i stort sett varje europeiskt land gör när det gäller deras möjlighet att vidmakthålla välfärden. Det är viktigt. Välfärden ska inte vara beroende av konjunkturen. Vi ska kunna trygga att den är väl fungerande, att vi har en bra äldreomsorg oavsett hur tiderna ser ut när det gäller konjunkturer. Därför blev jag lite fundersam när jag såg att man också i goda tider skar ned i Göteborg, där Eva Olofsson var ansvarigt äldreborgarråd. År 2006 minskade antalet platser i äldreboende med 200 samtidigt som hemtjänsttimmarna minskade med 7 procent. Jag tycker att det är mer oansvarigt att man under en högkonjunktur, under brinnande högkonjunktur, i Eva Olofssons egen kommun skär så dramatiskt i välfärden.

Anf. 70 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Debatten blev kanske lite vidare nu än vad jag hade tänkt. Jag tänkte ändå hålla mig till välfärden och den kommunala sektorn i första hand. Jag kan bara konstatera att 2006 var det år som vi hade val. Jag kan inte påminna mig om att vi direkt skar ned i pengarna till stadsdelarna och äldreomsorgen det året. Det handlar nog om hur man i stället jobbade med äldreomsorgen på olika sätt och de behov som fanns. Inte för att alla behov var tillfredsställda, men det låg inga större sparbeting valåret. Det kan jag lova Maria Larsson. Det brukar aldrig göra det valår av något skäl, vilka som än har makten. Jag vill gärna komma tillbaka till kommunernas ekonomi i dag. Ja, kommunerna har mycket pengar, men de har stora välfärdsuppdrag: äldreomsorg, handikappomsorg, skola, förskola, och så vidare. Nu debatterar vi i första hand äldreomsorgen. Vi kan konstatera att rapporterna duggar ganska tätt nu. SKL har varnat för frysta statsbidrag och sagt att de närmaste åren försvinner 15 000 jobb i kommunerna om ingenting görs. Ska vi späda på alla de 65 000 varsel som har varit på den privata sidan nu med ytterligare varsel i kommunerna? Det verkar inte speciellt vettigt. SKTF, kommunaltjänstemannaförbundet, har larmat om att det behövs 14 miljarder. De ser hur varslen kommer runt om i kommunerna där de har sina medlemmar. Kommunal har också larmat om de tysta varslen, de som inte går in till Arbetsförmedlingen. Det är vikarier och timanställda som får gå. Det sker i en väldigt snabb takt just nu. Då är det, tycker jag, väldigt viktigt att kommunerna får förutsättningarna. Kommer det pengar, inte bara till fordonsindustrin, ROT-avdrag och annat till hantverkare och pengar till banksidan, utan kommer det till välfärdssektorn och den kvinnodominerade sektorn? Jag tänkte ta upp arbetsförhållandena som var med i den här rapporten. Varannan kommunalare uppgav där att de inte kunde påverka sina arbetstider, 37 procent att de inte hade rätt till heltid, fyra av tio under 29 år att de hade en otrygg anställning och nästan hälften att de inte hade en lön som går att leva på. Jag är liksom ministern glad över att vårdbiträden och undersköterskor är stolta över sitt jobb. Det är något som jag också möter många gånger när jag är ute på besök i äldreomsorgen. Man har ett meningsfullt jobb, man tycker om sitt jobb, man gillar väldigt ofta sina arbetskamrater och har en väldigt bra stämning på arbetsplatsen. Men jag träffar också personal i dag som måste jobba delade turer på helgerna med uppehåll mitt på dagen som de inte kan använda till något speciellt, eftersom de ska jobba på förmiddagen och kvällen. Jag träffar personal som hemskt gärna heter "undersköterska" även i fortsättningen men som vill ha högre lön. Jag träffar timanställda och vikarier som vill ha fasta tjänster och anställningstrygghet så att de kan planera för sitt liv. Jag träffar människor med påtvingad deltid, eftersom de a-kasseregler som alliansen har infört innebär att de tvingas söka andra jobb. Statsrådets svar är att det handlar om arbetsmarknadens parter eller att man ska välja den bästa arbetsgivaren. Det kan man lätt säga i dag, när arbetslösheten stiger och det kommer att vara väldigt många som konkurrerar om jobben. Jag anser att kommunpaketet till välfärden behövs. Men det går också att lagstifta om rätt till heltid, med deltid som självvald möjlighet. Det går också att ha en nationell vilja när det gäller att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män och att uppvärdera många av de lågavlönade och kvinnodominerade jobb som bland annat finns i kommunerna. Här skulle jag ha utförligare svar från ministern. Vill ministern inte göra någonting från nationellt håll när det gäller arbetsvillkoren?

Anf. 71 Lennart Axelsson (S)
Fru talman! Jag tycker att det är bra att vi får en debatt som på något sätt belyser hela fältet, för det handlar naturligtvis om hur vi finansierar den välfärd som vi vill konstruera på lite olika sätt, beroende på var vi finns på den politiska kartan. När det gäller satsningarna på kommunalarna och skattesänkningar för dem har Maria Larsson och jag fått en sänkning på drygt en tusenlapp i månaden efter den senaste sänkningen. Mina kommunalkompisar som jag träffar och som jag pratade med senast i går kväll får någonstans mellan 200 och 300 kronor i den senaste sänkningen. Om man kallar det för en satsning på dem som har låg- och medelinkomst blir det lite konstigt. En del av dem säger också att om det här sker på bekostnad av deras kompisar som är sjuka eller som har blivit av med jobbet vill de inte ha denna sänkning. Här går i dag en väldig skiljelinje i politiken. Från borgerligt håll drar man ned på ambitionerna när det gäller välfärden i och med att man frånsäger sig möjligheten till skatteintäkter från oss som mycket väl kan betala högre skatter än vad vi gör i dag. Så tvingas man dra ned på välfärden på den andra sidan. Det här är naturligtvis något som vi kommer att fortsätta diskutera. Jag kommer med en dåres envishet att påstå att vi måste ha ett rättvist uttag av skatter för att kunna betala en välfärd värd namnet. Inte minst tycker jag att det vore anständigt om vi återställde det så att pensionärerna betalar samma skatt som vi andra.

Anf. 72 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Jag tror, Lennart Axelsson, att vi får in mer skatter om vi har 185 000 personer fler i arbete än om vi inte har det. Det är precis detta som har varit regeringens målsättning, och vi har faktiskt lyckats. Utgångsläget inför den stundande finanskrisen var att 185 000 fler hade ett jobb i vårt land än när ni lämnade ifrån er regeringsmakten. Vilken skillnad! Hade vi inte kommit till makten, hade det här inte varit ett faktum, hade läget i dag varit betydligt mer allvarligt i Sverige. Om inte den här upphämtningen i form av fler som hade ett jobb hade varit för handen hade Sveriges kris i dag varit mycket djupare. Så ser sambanden ut. Då hade vi fått göra mer av nedskärningar i välfärden. Jag träffar väldigt många undersköterskor och sjuksköterskor som faktiskt tycker att de har fått en rejäl möjlighet att behålla mer av sin egen inkomst. Det som Lennart Axelsson relaterade var bara den senaste skattesänkningen. Totalt har det blivit ganska många hundralappar för de grupper som ni valde att beskatta högst i världen. Den svenska socialdemokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet beskattade låginkomsttagare högst i hela världen. Därför är detta välgörande och viktigt. Dessutom sker det naturligtvis inte alls på bekostnad av dem som har blivit av med jobben - tvärtom. Det här är faktiskt en vinn-vinn-situation. Dessutom accepteras jobbskatteavdraget, såvitt jag förstår, till största delen av Socialdemokraterna. Ni står här och kritiserar det; ändå har ni i er senaste budget accepterat de allra flesta delarna av det. Det blir en lite konstig retorik som inte riktigt hänger ihop. Sedan vill jag gå över till Eva Olofssons spår och tala om välfärdsområdets personal. Äldreomsorgens personal gör en fantastisk insats, och det är klart att det är en förutsättning att de tycker att de har inflytande på jobbet och delaktighet i sin vardag och att de känner trygghet i sin anställningsform. Men Eva Olofsson valde under Socialdemokraternas regeringstid inte att påverka eller ställa ultimatum om just heltidstjänster, utan vi har sett att detta ska vara vad varje kommun bestämmer. I det system vi nu försöker skapa och som Eva Olofsson och hennes parti har sagt nej till, nämligen lag om valfrihetstjänster, är jag övertygad om att här kan en mångfald uppstå som gör att undersköterskor har olika arbetsgivare att välja mellan. Är jag hos en arbetsgivare där jag inte tycker att jag får delaktighet, ja, då kan det finnas en annan som jag kan byta till. Jag kan till och med få väldigt mycket större möjligheter att förverkliga en egen verksamhetsidé, om jag har en sådan. Det här vill inte Eva Olofsson ge utrymme för, men jag tror att det är en stor förutsättning för att få mer lyhörda arbetsgivare och också en äldreomsorg som är mycket mer lyhörd mot de äldres önskemål om när de vill komma ut, hur de vill att maten ska vara, om hur det ska se ut i deras hem och vad de behöver hjälp med i sin personliga omsorg. Detta är vad man kan se i det trettiotal kommuner som i dag låter de äldre bestämma mer själva. Där ökar lyhördheten mot de äldre, och de äldre blir mer nöjda. Jag beklagar verkligen att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet alla har sagt nej till den här lagstiftningen som skulle kunna förändra och förbättra för de äldre och också för de anställda.

Anf. 73 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Det är så fascinerande när alliansregeringen tar åt sig av högkonjunkturen som kom och gav fler jobb i Sverige. Jag är inte säker på att ni vill ta åt er av finanskris och lågkonjunktur på samma sätt. Jag ställde en fråga som Maria Larsson inte har svarat på än. Varför kommer det inget välfärdspaket? Varför kommer det inte några pengar riktade till kommuner och landsting när nu de tysta varslen och uppsägningarna kommer, när nu fackliga organisationer, personal och Sveriges Kommuner och Landsting säger att nu måste ni göra något? Vi måste kunna planera framåt, annars måste vi säga upp folk, säger de. Sägs folk i kommuner och landsting upp drabbas ju äldreomsorgen i allra högsta grad, och då drabbas också de äldres valfrihet. I en äldreomsorg med mindre resurser och pengar vet vi nämligen vad den slimmade organisationen måste dra ned på. Det är just utrymmet att bestämma själv och det viktiga och meningsfulla innehållet i vardagen som brukar få stryka på foten, tyvärr. Jag tycker också att det är lite lustigt att tro att man, just nu när arbetslösheten stiger och om några år kan bli 9-10 procent, ska kunna få heltid och fast tjänst, eftersom man kan välja mellan olika arbetsgivare. Egentligen tror jag att det blir tvärtom. Små arbetsgivare som startar företag vågar inte ha så många fast anställda, med lagen om valfrihet. Risken är därför väldigt stor att vi ökar deltiderna och timanställningarna. Jag skulle vilja veta om Maria Larsson har några siffror på att heltiderna och de fasta tjänsterna ökar där man har infört lagen om valfrihet. Det är intressant att den enskilde själv ska ta ansvar för att söka sig till arbetsplatser där man tror att det är bra. Om jag på ett litet företag blir långtidssjuk eller får svårt att klara jobbet blir jag antagligen uppsagd, för det finns inga möjligheter till andra uppgifter. Inom kommunen hade jag kanske kunnat få ett annat jobb. Jag tror inte alls att arbetsförhållandena blir bättre på detta sätt.

Anf. 74 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Varför kommer inget välfärdspaket till kommunerna, var Eva Olofssons fråga. Jag vet inte om Eva Olofsson inte har sett att det fanns 30 miljarder till Sveriges kommuner i den senaste budgeten. Det är ett ganska rejält välfärdspaket, skulle jag vilja säga. Av dem har vi öronmärkt över 2 miljarder till just äldreomsorgen. Det är inget dåligt välfärdspaket. Det är bättre än vad alla andra europeiska länder presterar; de måste skära i sin välfärd. Vi kan fortsätta utveckla välfärden. Här finns fortsatt stimulansmedel för kvalitetsutveckling i äldreomsorgen. Här finns värdighetstänkande och en värdegrund som vi hoppas kunna lägga fram en proposition om så småningom. Här finns öppna jämförelser där vi kan börja jämföra kvaliteten mellan olika kommuner. Här finns möjlighet för en mångfald till gagn för att äldre ska kunna få bestämma själva, vilket Eva Olofsson vill förneka dem. Här finns också möjlighet till eget företagande för vårdens anställda. Det är inte alla som vill - det har jag full respekt för - men möjligheten måste finnas också för kvinnor inom kvinnodominerade branscher att ägna sig åt egen verksamhet. Det finns så många bra idéer. Det finns så mycket kunskap och kompetens. Den måste också kunna få omsättas i ett eget företagande inom dessa verksamheter. Det är inte så svårt att starta en hemtjänstverksamhet, en serviceverksamhet. Jag har träffat så många som längtar efter detta och som ser fram emot att det nästan blir 200 kommuner som sätter i gång ett förberedelsearbete för detta. Det är möjligheter som vi måste ge till vårdens professioner. De måste få möjlighet att utveckla sin kreativitet och använda sin kompetens också i eget företagande. Välfärdspaketet finns på plats. Vi följer noga och utvärderar om det kommer att behövas mer. I så fall återkommer vi. Det är dock ett stort välfärdspaket som redan har lagts fram och är i gång sedan en månad tillbaka.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.