Kärnkraftsbolagens betalningsansvar

Interpellation 2010/11:276 av Johansson, Ann-Kristine (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-03-17
Anmäld
2011-03-17
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2011-03-23
Sista svarsdatum
2011-04-07
Besvarad
2011-04-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 17 mars

Interpellation

2010/11:276 Kärnkraftsbolagens betalningsansvar

av Ann-Kristine Johansson (S)

till närings- och energiminister Maud Olofsson (C)

Medieuppgifter gör gällande att kärnkraftsolyckorna i Japan endast till en liten del täcks av försäkringsbolag. För den absoluta majoriteten av sanerings- och uppbyggnadskostnaderna riskerar staten att få betala. Detta väcker frågor även för svenskt vidkommande. I Sverige begränsas nämligen kärnkraftföretagens betalningsansvar genom frånvaron av ansvarsgenombrott. Det innebär till exempel att Vattenfall inte fullt ut behöver ansvara för kostnaderna vid en eventuell olycka i de dotterbolag som driver Forsmark eller Ringhals. Det är endast tillgångarna i de dotterbolag som faktiskt driver kärnkraftverken som kan tas i anspråk vid en kärnkraftsolycka i Sverige. Detta innebär att staten med största sannolikhet skulle få ta det största betalningsansvaret vid en eventuell olycka i Sverige.

I Tyskland gäller andra regler med den följden att hela Vattenfalls verksamhet är satt i pant för en eventuell olycka i något av de tyska kärnkraftverk som Vattenfall driver. Vattenfall har alltså ett mer långtgående ansvar för sin tyska reaktorer än för de svenska. Ytterligare en faktor som väcker relevanta frågor är regeringens utfästelse om att ny kärnkraft i Sverige inte ska subventioneras vare sig direkt eller indirekt. Riksdagen krävde också i samband med behandlingen av regeringens proposition Kärnkraften – förutsättningar för generationsskifte (prop. 2009/10:172, bet. 2009/10:NU26, rskr 2009/10:359) att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag om lagstiftning eller andra åtgärder med innebörden att direkta eller indirekta statliga subventioner inte kan påräknas. Regeringen har ännu inte återkommit till riksdagen med något dokument med denna innebörd och det är därför fortfarande ovisst hur regeringen definierar subventioner till kärnkraften och hur det ska säkerställas att sådana inte blir aktuella. Just nu råder därmed en situation där företag som äger dotterbolag som driver kärnkraftverk å ena sidan kan tillgodogöra sig vinsterna från verksamheten men å andra sidan inte fullt ut behöver försäkra sig mot de risker som verksamheten innebär. Med anledning av det anförda vill jag ställa följande frågor till närings- och energiministern:

Avser närings- och energiministern att verka för att subventioner till kärnkraften motverkas genom att ägare av kärnkraftsföretag görs fullt ut betalningsansvariga för olyckor i sina dotterbolag?

Avser närings- och energiministern att verka för att exempelvis Vattenfall åläggs samma ansvar för verksamheten i sina svenska reaktorer som för de reaktorer man äger i Tyskland?

Debatt

(10 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:276, Kärnkraftsbolagens betalningsansvar

Interpellationsdebatt 2010/11:276

Webb-tv: Kärnkraftsbolagens betalningsansvar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 40 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Ann-Kristine Johansson har frågat närings- och energiministern om hon avser att verka för dels att subventioner till kärnkraften motverkas genom att ägare av kärnkraftsföretag görs fullt ut betalningsansvariga för olyckor i sina dotterbolag, dels att exempelvis Vattenfall åläggs samma ansvar för verksamheten i sina svenska reaktorer som för de reaktorer man äger i Tyskland. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Jonas Gunnarsson har frågat mig om jag är beredd att verka för ett införande av ett utökat skadeståndsansvar för de svenska kärnkraftsreaktorerna och därigenom bidra till förhöjt säkerhetstänkande och att regeringens energiöverenskommelse fullföljs. De nya skadeståndsreglerna innebär att betydligt större krav nu ställs på kärnkraftsindustrin att betala ersättning till skadelidande vid en olycka. När den nuvarande regeringen gav Strålsäkerhetsutredningen i uppdrag att utreda förutsättningarna för att genomföra de nya reglerna i Pariskonventionen var syftet att, så långt det är möjligt, utöka kärnkraftsindustrins ansvar vid olyckor. Det har resulterat i en lagstiftning som ger förutsättningar för att en tillståndshavares ägarbolag också får ta ansvar för konsekvenserna av en olycka. Den nya lagen innebär att de högsta ersättningskraven ställs på kärnkraftsindustrin, jämfört med andra energislag. Regeringen nöjde sig inte med en skärpt skadeståndsreglering. När regeringen föreslog de lagändringar som gör ett generationsskifte i kärnkraften möjligt var vi tydliga med att tillståndshavaren ska vara skyldig att bland annat ha de ekonomiska resurser som behövs för att kunna ta sitt fulla ansvar för till exempel de skador som inträffar vid en olycka. De nya reglerna innebär att tillståndshavaren på ett trovärdigt sätt måste kunna visa att det finns tillräcklig finansiell kapacitet. Det är kärnkraftsföretagen själva som ska ordna all finansiering och alla garantier. Reglerna innebär att tillståndsmyndigheten kan ställa krav på ökade finansiella resurser hos tillståndshavaren. Ett sätt att göra detta är att dotterbolagets ägare - i likhet med de tyska reglerna - åtar sig fullt betalningsansvar. För att uppfylla lagens krav kan det alltså bli nödvändigt för till exempel Vattenfall att, i likhet med vad som gäller i Tyskland, ta på sig ett ansvar för dotterbolagets skuld. Just nu pågår ett arbete i Regeringskansliet med att ta fram föreskrifter enligt de här riktlinjerna. En utgångspunkt i regeringens proposition är att de nya skadeståndsreglerna ska träda i kraft i samband med att Sverige, gemensamt med övriga medlemsstater inom EU, ratificerar tilläggsprotokollet till Pariskonventionen. Det var också riksdagens utgångspunkt när den antog regeringens förslag. Propositionen, och riksdagens beslut, tydliggör också att delar av den svenska författningen kan sättas i kraft vid ett tidigare tillfälle om ikraftträdandet av tilläggsprotokollen fördröjs avsevärt. Jag har förhoppningar att tilläggsprotokollen kan träda i kraft inom en rimlig tid och jag kommer noga att följa övriga konventionsstaters arbete med att genomföra ändringarna i konventionen. Regeringen verkar för att det ansvarstagande som lagen syftar till blir verklighet. Det är kärnkraftsföretagen som ska bära det ekonomiska ansvar som kärnkraften för med sig.

Anf. 41 Ann-Kristine Johansson (S)
Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret. Jag är osäker på om jag blev så mycket klokare, men mina frågetecken kanske kan rätas ut under debatten. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är en komplicerad materia vi nu ska diskutera. Jag har funderat på vad det egentligen är ministern säger. Vad innebär "ett sätt att göra detta är att dotterbolagets ägare - i likhet med de tyska reglerna - åtar sig fullt betalningsansvar" och att man ska likställa detta med Tysklands lagstiftning? Kan jag tolka det som att regeringen går kravet till mötes att moderbolaget tar på sig ansvaret även för dotterbolagets, alltså kärnkraftsbolagets kostnader vid en eventuell kärnkraftsolycka? I så fall är det väldigt bra att regeringen klargör detta nu. Min interpellation handlar om den oro jag och många flera känner när det gäller ansvaret för en eventuell kärnkraftsolycka i Sverige, om det osannolika skulle inträffa, som Tage Danielsson en gång för länge sedan beskrev det så klokt. Det som händer i Japan reser ju frågor och oro även för vår del i Sverige. Japan som är så duktigt på säkerhet och på att bygga så att de klarar en jordbävning. Men det osannolika inträffade med både jordbävning och tsunami. När det gäller ansvaret för en olycka verkar det just när det gäller Japan som om den japanska staten får betala majoriteten av sanerings- och uppbyggnadskostnaderna. Deras försäkringar täcker inte det radioaktiva utsläppet. Som flera försäkringsbolag konstaterar kommer skattebetalarna i Japan att få betala större delen av katastrofen. I Sverige kommer det, som miljöministern säger, att bli ett obegränsat skadeståndsansvar när Pariskonventionen ratificeras. Samtidigt är det i praktiken inte möjligt att få större ersättning än den betalningsskyldige kan betala. Alltså är frågan hur stora tillgångarna är i bolaget. Ytterligare en sak är att lagen säkerställer upp till 12 miljarder svenska kronor. Första frågan till miljöministern är: Vem står för kostnaden över de 12 miljarderna om det skulle inträffa en kärnkraftsolycka? Den kommer i så fall att kosta ofantligt mycket mer. Med detta kommer jag också in på statliga subventioner eller inte till kärnkraft. Om det nu är så att staten och skattepengar går till att betala en del av en kärnkraftsolycka, vad är då det? Är det en indirekt subvention eller är det så att staten inte tar något ansvar om det händer en olycka? Till exempel Vattenfall visar väldigt tydligt på skillnaden mellan svensk och tysk lagstiftning, fru talman. Det är väldigt tydligt eftersom Vattenfall äger kärnkraft i bägge länderna. I Tyskland gäller, precis som miljöministern beskrev, andra regler. Hela Vattenfalls verksamhet är satt i pant för en eventuell olycka i något av de tyska kärnkraftverken. Den tyska lagstiftningen ger utrymme för moderbolag att ta ansvaret. Då är min fråga: Är det också regeringens mening att vi här i Sverige ska gå dithän? Hur hanterar man då aktiebolagslagstiftningen som i dag inte, som jag tolkar den, ger detta utrymme för ett ansvarsgenombrott, som det kallas i aktiebolagslagstiftningen? Kommer det ett klargörande på denna punkt, att även moderbolaget har ett ansvar vid en eventuell kärnkraftsolycka?

Anf. 42 Jonas Gunnarsson (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka miljöminister Andreas Carlgren för svaret. Statsrådet tar i sitt svar upp nyttan med det skadeståndsansvar som kommer att införas i och med riksdagens beslut i fjol. Jag delar statsrådets inställning att läget skulle vara bättre om de regler vi pratar om i dag faktiskt skulle gälla. Tyvärr är inte så fallet. Ett av många argument som framfördes för den borgerliga kärnkraftsöverenskommelsen var ju att skadeståndsansvaret skulle förstärkas. I debattens vågor kunde man till och med ibland höra att just det förstärkta skadeståndsansvaret var det som faktiskt fick borgerliga ledamöter i riksdagen att ställa sig bakom förslaget till ny kärnkraftspolitik. Det manifesteras ofta, både i kammaren och annars, att det utökade skadeståndsansvaret är en framgång. Det talas om det som om det vore ett faktum att de här reglerna fanns på plats. Men så är det ju inte. Vi står fortfarande kvar med 3 miljarder i skadeståndsansvar för att de regler som vi beslutade om i kammaren i fjol inte är införda ännu. Statsrådet säger dock i sitt svar att lagstiftningen ger möjlighet för regeringen att sätta delar av den svenska författningen i kraft om ikraftträdandet av tilläggsprotokollet fördröjs. Nu verkar det som om det är så. Italien ligger efter. Belgien har ingen regering som kan hantera frågan. Sannolikt drar ratificeringsprocessen ut på tiden. Det tangerar den fråga jag ställer i min interpellation, nämligen om regeringen är beredd att faktiskt införa det utökade skadeståndsansvaret för kärnkraften redan nu. Som jag sade finns det väldigt mycket som tyder på att ratificeringsprocessen drar ut på tiden. Frågan hänger fortfarande i luften.

Anf. 43 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Först vill jag göra klart att det riksdagen har beslutat om innebär att Sverige ställer högre krav på kärnkraftsföretagen än vad Pariskonventionen kräver. Beslutet betyder att ansvaret kan gå in i moderbolaget, dels genom att en egendomsförsäkring för kärnkraftverket inte får ha någon annan förmånstagare, dels genom att bolaget självt påtar sig ansvaret i och med de säkerheter bolaget måste redovisa. Vi har i och med de steg vi tar beslutat om de skarpaste kraven i Europa näst efter Tyskland. I Tyskland går man så långt man kan enligt sin aktiebolagslag. Vi går så långt som vi över huvud taget kan göra enligt den svenska aktiebolagslagen. Om ordningen i aktiebolagslagen skulle rubbas ändras inte bara ordningen för kärnkraftsbolagen utan också för varje svenskt aktiebolag som är berört. Frågan är om ni verkligen på allvar menar att ni vill ändra den. Det är en tanke som ni aldrig har drömt om i regeringsställning. I nivå kommer vi också att vara med det tyska ansvaret om man dessutom tar hänsyn till att den tyska kärnkraften har dubbelt så stor effekt som vår. Framför allt tycker jag att debatten lätt blir lite konstig därför att den i första hand blir ett starkt angrepp på er själva. Vi tog över de regelförändringar ni hade förberett före regeringsskiftet. Det innebar att följa Atomansvarsutredningens lösning att mellan 300 miljoner euro till 700 miljoner euro skulle bolagen ha ansvaret och redovisa säkerheter. Över det skulle en statlig återförsäkring träda i kraft, mellan 700 miljoner och 1 200 miljoner. Vi lägger det ansvaret hela vägen på kärnkraftsbolagen, upp till 1 200 miljoner euro. Däröver inträder just Pariskonventionen. Mellan 1 200 miljoner euro och 1 500 miljoner euro har staterna gemensamt ansvaret. Över de 1 500 miljonerna euro har företaget det fulla ansvaret. Alla tillgångar hos kärnkraftsföretaget kan tas i anspråk om det skulle behövas. Den tanken fanns över huvud taget inte i det som er regering hade förberett. Ansvaret lades just till de 700 miljonerna euro - punkt slut. Redan däröver kunde staten gå in. Sedan skulle staterna gå in gemensamt. Ovanför den nivån skulle, om igen, svenska staten gå in. Ni lade ett mycket tyngre ansvar på skattebetalarna. Jag har valt att aldrig göra någon särskilt stor affär av det, men när jag hör er föra den här debatten måste jag ändå säga att ni angriper er själva, inte oss. Detsamma gäller Vattenfall. De regler som gäller Vattenfall infördes i Tyskland genom det som kallas solidaritetsavtalet 2001. Vad jag förstod uppmärksammade aldrig den socialdemokratiska regeringen det mycket stora ansvar man tog på sig för tyska kostnader och lade på svenska skattebetalare. Jag kan förstå att ni vill att reglerna ska träda i kraft så snabbt som möjligt. De är trots allt mycket bättre än det som någonsin tidigare har förberetts i Sverige. Det är precis som jag har sagt. Vi redovisar för riksdagen vad som gällde. Om ni tyckte att det borde ha gått i gång tidigare, varför föreslog ni inte det? Ni hade motionsrätt. Ni var informerade. Det var inget som helst initiativ. I sak har vi räknat med att reglerna skulle träda i kraft vid halvårsskiftet. Nu är det troligare, säger mina experter, att det går fram till årsskiftet. Jag tror sex månaders skillnad inte är så stort. Om det är stort för er, skulle ni ha föreslagit det.

Anf. 44 Ann-Kristine Johansson (S)
Fru talman! Det är lätt för miljöministern att ifrågasätta den socialdemokratiska regeringens sätt att hantera kärnkraften. Jag kan vara självkritisk. Vi skulle ha fattat tydligare beslut och självklart sett till att redan på den tiden när vi ledde Sverige ställt högre krav på kärnkraftsbolagen. Jag tar på mig att vi inte gjorde det. Jag vill gärna skicka med miljöministern frågan om varför det var så bråttom att ta bort förbudet att bygga ny kärnkraft utan att göra helheten färdig. Det känns som ett hafsverk. Först avskaffades beslutet den 17 juni, sedan kommer det saker i efterhand. Ännu vet vi inte hur det kommer att bli med förslagen. Det gäller dels förslaget om skadeståndsansvaret, som miljöministern säger kommer snart, dels förslaget om statliga subventioner. Jag tar ansvar för min gamla regering och att vi skulle ha gjort mer, och sedan hoppas jag att miljöministern tar ansvar för sin regering. Är ministern beredd att villkora drift av nya reaktorer, att när tillstånd förlängs för befintliga reaktorer ska moderbolagsgaranti finnas redan från början och att det ska vara tydligt att det blir ett ansvar? Det är möjligt att jag inte förstår vad miljöministern säger om aktiebolagslagstiftningen. Förstår jag dig rätt, det vill säga att man ska försöka gå så långt som aktiebolagslagstiftningen medger? Den säger i dag att det inte går att införa ansvarsgenombrott, det vill säga att moderbolaget blir ansvarigt för helheten. Det fanns en utredning, Atomansvarsutredningen, som konstaterade att det i stället för ansvarsgenombrott går att införa en ägarbolagsgaranti redan innan en miljöfarlig verksamhet startar. Kan det vara något för miljöministern att fundera över?

Anf. 45 Jonas Gunnarsson (S)
Fru talman! Statsrådet säger att regeringen trodde att reglerna skulle träda i kraft tidigare än som det nu ser ut är möjligt. Är regeringen beredd att införa det utökade skadeståndsansvaret, de delar som går att införa trots att man inte har avklarat ratifikationsprocessen? Om inte, varför? Hur länge ska vi vänta innan regeringen är beredd att införa reglerna? Ann-Kristine Johansson anförde förtjänstfullt det ansvar som vår regering borde ha tagit. Nu är det Andreas Carlgrens regering vi diskuterar och de beslut som Andreas är ansvarig för. Frågan hänger fortfarande i luften: Är regeringen beredd att införa det utökade skadeståndsansvaret? Om inte nu, så i så fall när?

Anf. 46 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Vi vet vad som kommer att gälla när det gäller skadeståndsreglerna. De är beslutade. Dessutom vet vi att det inte kommer att bli några subventioner till kärnkraften. Vi vet att kraven på säkerheter, om man får tillstånd att byta en gammal reaktor mot en ny, också är helt klara. Det är inte bara jag som ställer krav utan det är beslutat i Sveriges riksdag och kommer att bli gällande lag. Frågan om jag är beredd att införa krav på skadestånd tidigare är redan besvarad. Det framgår av interpellationssvaret att vi är beredda att göra det tidigare om det blir ordentligt försenat. Just nu ser det inte ut så. Vi pratar om sex månaders skillnad mot det vi trodde. Det är ingenting som i sig ändrar grunderna för detta. Om grunderna ändras kommer vi, precis som vi har sagt, att föreslå en tidigareläggning av de regler som vi kan tillämpa på egen hand i Sverige. Ni har själva inte haft någon invändning mot den ordningen. Det är min poäng.

Anf. 47 Ann-Kristine Johansson (S)
Fru talman! Jag är glad över att Andreas Carlgren är tydlig om att det här kommer att genomföras så fort som möjligt, förhoppningsvis innan Pariskonventionen ratificeras. Det verkar dra ut på tiden. Vad händer om det osannolika skulle inträffa i Sverige med en kärnkraftsolycka, det vill säga att lagen om ansvar och ersättning säkerställer att det är fråga om 12 miljarder? Vad händer om en sådan olycka skulle inträffa? Vi vet att samhället, infrastruktur och så vidare påverkas mycket. Vem tar ansvaret för de kostnader som eventuellt uppstår då? Är det staten som i så fall får gå in till slut? Kommer försäkringsbolag att kunna ta en sådan försäkring för ett kärnkraftsbolag eller inte? Det är sådana farhågor man känner när vi pratar om kärnkraften och dess farlighet. Hur ser du på detta med "upp till 12 miljarder", och vad händer utöver det?

Anf. 48 Jonas Gunnarsson (S)
Fru talman! Statsrådet pratar om sina experter och att de gör bedömningen att det blir en fördröjning på ett halvår. Jag vet inte. Jag har svårt att bedöma den italienska lagstiftningsprocessen. Jag har svårt att bedöma den belgiska lagstiftningsprocessen, särskilt med tanke på att de står utan regering. Det blir då lite konstigt att säga att man har ungefär ett halvårs fördröjning, när vi faktiskt inte vet. Vad är det då som säger att vi inte kan påbörja ett införande av de regler som går att införa trots att ratifikationsprocessen inte är avklarad? Det måste vara bättre att ha de reglerna på plats än att inte ha det, som är fallet i dag. Det finns en stor nytta med att ha ett utökat skadeståndsansvar. Vi kan tro att det medför ett ökat säkerhetstänkande hos kärnkraftsindustrin och liknande. Fortfarande undrar jag: När kan vi förvänta oss att de här reglerna kan träda i kraft? När har det gått för lång tid att vänta på de övriga staterna som behöver ratificera protokollet? Frågan hänger, som sagt var, fortfarande i luften.

Anf. 49 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Först vill jag bara säga att hela den grundläggande principen är att kärnkraften själv ska stå för sina kostnader. Vi kommer inte att subventionera kärnkraften, och det gäller också i fallet med olyckorna. Frågan var: Vad gäller ovanför de 1 200 miljonerna euro? Jo, där går staternas gemensamma ansvar in - det är det Pariskonventionen innebär - upp till 1 500 miljoner euro. Vad händer ovanför det? Jo, där återförs ansvaret till kärnkraftsföretagen. Där kan alla kärnkraftsföretagets tillgångar tas i anspråk om det skulle behövas. Ansvaret kan också gå in i moderbolaget, till exempel genom att egendomsförsäkringen inte får ha några andra förmånstagare. Därmed kommer också bolaget att bli berört. Det kan också vara genom att bolaget självt har påtagit sig detta ansvar. Det är också helt klart att detta är, vid sidan av Tysklands regler, det mest skarpa. Vi går så långt som det går enligt den svenska aktiebolagslagen. Frågan är fortfarande: Skulle Socialdemokraterna verkligen på allvar vara beredda att lägga det ansvaret på alla aktiebolag som det skulle innebära? Detta är i så fall en ändring inte bara för kärnkraftsföretagen utan för alla aktiebolag i Sverige. Det rubbar den grundläggande ordningen för svenska aktiebolag. Det skulle få ganska många andra stora konsekvenser. Jag är inte övertygad om att ni i verkligheten skulle vilja ta det steget. Också när det gäller ratificeringen är svaret helt klart. Skulle det dra ut på tiden är vi beredda att köra fram reglerna i förväg. Det har sina fördelar i en del fall, men det skulle samtidigt innebära att vi ökade riskerna för den kostnad som svenska skattebetalare själva får påta sig. Jag är inte övertygad om att det är rätt. Vi ska sätta trycket på andra EU-stater att medverka till det vi alla ska ratificera.

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.