Irans kärnvapenutveckling

Interpellation 2004/05:47 av Oscarsson, Mikael (kd)

den 8 oktober

Interpellation 2004/05:47

av Mikael Oscarsson (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om Irans kärnvapenutveckling

Den 20 september 2004 publicerade Middle East Media Research Institute (MEMRI) en rapport om Irans avsikter att bli en kärnvapenmakt, samt om de aktiviteter som USA, IAEA och EU vidtar för att stoppa den utvecklingen: (http://www.memri.org/bin/articles.cgi?Page=countries&Area=iran&ID=IA18904)

Det är en skrämmande bild som framträder. Uppgifter gör även gällande att Iran redan kan ha nått point of no return, eller kan nå den under år 2005. Det betyder att landet då har kommit så långt i sin nukleära framställning att det blir omöjligt att vända utvecklingen och stoppa Iran från att bli en kärnvapenmakt. Det blir därmed i praktiken även omöjligt att förhindra att Irans nyligen framgångsrikt testade långdistansmissiler Shihab-3 förses med kärnladdningar.

För att kunna fortsätta sitt kärnvapenprogram driver Iran två parallella spår: ett politiskt-diplomatiskt och ett som baseras på hot. Det politiskt-diplomatiska spåret bedrivs främst gentemot EU, som Iran ser som ett medel för att skaffa kärnteknologin och som sedan ska fungera som en nyckel för att legitimera den totala nukleära ambitionen.

Det andra spåret syftar till att skapa en skräckbalans gentemot västvärlden med hot om att skada den. Rörande Israel handlar hoten om att förinta landet från jordens yta.

I september i år meddelade Iran sin avsikt att förädla 37 ton av yellowcake, det vill säga uran som finns i Saghand söder om Teheran. Förädlingen uppges ska ske i Natanz-förläggningen sydost om Teheran.

Enligt källor inom IAEA hade Iran nyligen gått med på att tillfälligt upphöra med sina nukleära aktiviteter i syfte att förbättra sin diplomatiska ställning hos IAEA före septembermötet då hela Irans nukleära dossier skulle presenteras. Syftet var också att försöka förebygga att dossiern överlämnades till FN:s säkerhetsråd. EU var inledningsvis beslutsamt och ställde Iran inför ett ultimatum genom att kräva att den islamiska regimen omedelbart upphörde med uranförädlingen (plutoniumframställning). Kravet i den föreslagna europeiska resolutionen låg då nära den amerikanska policyn i frågan.

I slutändan valde EU emellertid ett mjukare förhållningssätt och backade tillbaka. Möjligen kan det bero på uttalanden och underliggande hot som Akbar Aalami nyligen fällde: "(Om frågan överlämnas till FN:s säkerhetsråd) skulle de europeiska länderna förlora mer än Iran @ @ @ Den europeiska ekonomin är känsligare än den amerikanska och den är beroende av olja @ @ @ Vi tror att européerna kommer att anta en sund politik och säkra deras nationella intressen." Aalami är vice talman i det iranska parlamentet (Majlis) och ledamot i det iranska utrikes- och säkerhetsutskottet.

Iran har även framfört andra mer prekära hot mot Europa, om vilket MEMRI presenterade i en annan rapport från juni i år: (http://memri.org/bin/articles.cgi?Page=archives&Area=ia&ID=IA18104)

Enligt den rapporten sade dr Hassan Abasi, teoretiker i det revolutionära gardets underrättelsetjänst och chef för det revolutionära gardets nationella säkerhet utanför Irans gränser, vid ett hemligt möte med Ansar-e Hizbollah aktivister att: "(Iran) har lokaliserat och spionerar på 29 känsliga platser i väst med syftet att bomba dem @ @ @ Vår avsikt är att 6000 amerikanska kärnladdningar ska detoneras i USA. Vi har lokaliserat dessa platser och överlämnat informationen till gerillaorganisationerna, och vi agerar via dem. @ @ @ Vi har etablerat en avdelning för Storbritannien också, och fört upp diskussionen om dess kollaps på vår agenda. Vi agerar även bland mexikanerna, argentinarna och alla de som har problem med USA."

Abasi uppges också ha sagt, att: "Vi försvarar vårt våld och vårt krig mot det revolutionära Islams fiender. Jag är stolt över att mina handlingar ger amerikanarna ångest och skapar oro @ @ @ Vi har en strategi för att förstöra den anglosaxiska civilisationen @ @ @ Våra missiler är redo att slå till mot deras civilisation, och så snart ordern från Ledaren (Ali Khamenei) kommer ska vi skicka våra missiler mot deras städer och installationer @ @ @ Nu är vi ånyo redo att genomföra programmet @ @ @ Den otrogna globala fronten är en front mot Allah och mot muslimerna, och vi måste ta vara på allt vi har till hands och slå till mot denna front, genom självmordsattacker eller med våra missiler."

Den fria världen står här inför ett dilemma: Baserat på uttalanden av representanter från den Islamiska Republiken Iran kommer varje land som försöker stoppa dess kärnvapenframställning att "få sin hand avhuggen", vilket metaforiskt alltså innebär att de kommer att straffas.

Samtidigt är det förhållandevis enkelt att dra slutsatsen att det vore förödande om Iran tillåts bli en kärnvapenmakt med vetskapen om att landets regim sedan decennier tillbaka aktivt, praktiskt, ekonomiskt och ideologiskt understöder terrorgrupper som Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad och, sedan några år tillbaka, möjligen även Al-Qa'ida.

Irans största fiender och främsta mål för angrepp är USA och Israel, som Iran även kallar Stora respektive Lilla Satan. Det är orimligt att tro att USA och Israel stillatigande kommer att se på hur Iran når sina nukleära rustningsmål när de iranska hoten uttryckligen och framför allt riktar sig mot dessa länder. För snart 25 år sedan (1981) stoppade Israel Iraks kärnvapenframställning genom ett flygangrepp mot kärnreaktorn Osirak. Det skedde till världens initiala förtret och efterföljande internationella fördömanden. Efter Gulfkriget 1991 visade det sig att Israel gjort världen en välgärning när det framkom hur långt Saddam Husseins Irak faktiskt hade kommit i sin kärnvapenframställning. Denna kärnvapenutveckling skedde inte bara under näsan på IAEA och världssamfundet, utan även under näsan på den irakiska samarbetsparten Frankrike, som hävdade att det i denna forskningsreaktor inte var möjligt att framställa några kärnvapen.

Det finns skäl att anta att en motsvarande attack som den mot Osirak kan genomföras mot den iranska kärnreaktorn Busheir, eller mot någon av de andra nukleära installationerna som Iran har upprättat runtom i landet. Förutsättningen är att utvecklingen inte snabbt stoppas med andra metoder.

Ett israeliskt eller amerikanskt angrepp mot de iranska nukleära installationerna skulle däremot vara en farlig upptrappning i denna redan instabila region som Mellanöstern är. Om det är möjligt bör det självklart därför förebyggas. För att nå framgång i det tycks mycket ändå handla om hur enat den fria världen, eg USA och EU, förmår att agera gentemot Iran, som ser sig som en snar regional, eller till och med internationell, supermakt. Enligt MEMRI uppges Ali-Akbar Velayati, som är en inflytelserik rådgivare åt den iranske ledaren Ali Khamenei, nyligen ha sagt i ett tal vid hedrandet av den islamska revolutionära regimens martyrer, att: "Iran har potential att bli en regional och till och med en internationell makt @ @ @ Irans makt på den nivån skulle vara ganska oroande för amerikanarna, för israelerna och för några europeiska länder."

Av Irans kärnvapenutveckling att döma, tillsammans med landets stöd åt globala terrororganisationer och regimens anspråk på att bli en regional eller till och med internationell supermakt, framträder bilden av en ytterst allvarlig situation som dagligen trappas upp @ än så länge retoriskt. Utvecklingen utgör ett uppenbart och farligt hot mot internationell fred och säkerhet. I detta utnyttjar härtill den islamiska regimen Europa som den svaga länken i den enhet som Iran betraktar västvärlden, vilken av regimen likaledes uppfattas som ett hot mot det revolutionära Islam.

Det första steget att få en lösning på detta akuta problem är att frågan inom kort, men absolut senast i samband med att den iranska kärnvapendossiern ska presenteras för IAEA den 25 november, tas upp i FN:s säkerhetsråd, och att FN där ställer ett ultimatum till Iran med allvarliga konsekvenser som följd.

Om EU vidhåller sin tillmötesgående inställning till Iran, förefaller alternativet bara vara att ge politiskt stöd åt de stater som kan se sig tvungna att agera i förebyggande självförsvar för att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. På så sätt skulle ett växande kärnvapenhot mot inte bara Mellanösterns länder, utan även mot USA och Europa, elimineras.

Min fråga till utrikesministern är:

Vilka åtgärder avser mininstern att vidta för att undanröja det iranska kärnvapenhotet?