Irans kärnvapenutveckling

Interpellation 2004/05:47 av Oscarsson, Mikael (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-10-08
Anmäld
2004-10-12
Besvarad
2004-10-22
Sista svarsdatum
2004-10-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 8 oktober

Interpellation 2004/05:47

av Mikael Oscarsson (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om Irans kärnvapenutveckling

Den 20 september 2004 publicerade Middle East Media Research Institute (MEMRI) en rapport om Irans avsikter att bli en kärnvapenmakt, samt om de aktiviteter som USA, IAEA och EU vidtar för att stoppa den utvecklingen: (http://www.memri.org/bin/articles.cgi?Page=countries&Area=iran&ID=IA18904)

Det är en skrämmande bild som framträder. Uppgifter gör även gällande att Iran redan kan ha nått point of no return, eller kan nå den under år 2005. Det betyder att landet då har kommit så långt i sin nukleära framställning att det blir omöjligt att vända utvecklingen och stoppa Iran från att bli en kärnvapenmakt. Det blir därmed i praktiken även omöjligt att förhindra att Irans nyligen framgångsrikt testade långdistansmissiler Shihab-3 förses med kärnladdningar.

För att kunna fortsätta sitt kärnvapenprogram driver Iran två parallella spår: ett politiskt-diplomatiskt och ett som baseras på hot. Det politiskt-diplomatiska spåret bedrivs främst gentemot EU, som Iran ser som ett medel för att skaffa kärnteknologin och som sedan ska fungera som en nyckel för att legitimera den totala nukleära ambitionen.

Det andra spåret syftar till att skapa en skräckbalans gentemot västvärlden med hot om att skada den. Rörande Israel handlar hoten om att förinta landet från jordens yta.

I september i år meddelade Iran sin avsikt att förädla 37 ton av yellowcake, det vill säga uran som finns i Saghand söder om Teheran. Förädlingen uppges ska ske i Natanz-förläggningen sydost om Teheran.

Enligt källor inom IAEA hade Iran nyligen gått med på att tillfälligt upphöra med sina nukleära aktiviteter i syfte att förbättra sin diplomatiska ställning hos IAEA före septembermötet då hela Irans nukleära dossier skulle presenteras. Syftet var också att försöka förebygga att dossiern överlämnades till FN:s säkerhetsråd. EU var inledningsvis beslutsamt och ställde Iran inför ett ultimatum genom att kräva att den islamiska regimen omedelbart upphörde med uranförädlingen (plutoniumframställning). Kravet i den föreslagna europeiska resolutionen låg då nära den amerikanska policyn i frågan.

I slutändan valde EU emellertid ett mjukare förhållningssätt och backade tillbaka. Möjligen kan det bero på uttalanden och underliggande hot som Akbar Aalami nyligen fällde: "(Om frågan överlämnas till FN:s säkerhetsråd) skulle de europeiska länderna förlora mer än Iran @ @ @ Den europeiska ekonomin är känsligare än den amerikanska och den är beroende av olja @ @ @ Vi tror att européerna kommer att anta en sund politik och säkra deras nationella intressen." Aalami är vice talman i det iranska parlamentet (Majlis) och ledamot i det iranska utrikes- och säkerhetsutskottet.

Iran har även framfört andra mer prekära hot mot Europa, om vilket MEMRI presenterade i en annan rapport från juni i år: (http://memri.org/bin/articles.cgi?Page=archives&Area=ia&ID=IA18104)

Enligt den rapporten sade dr Hassan Abasi, teoretiker i det revolutionära gardets underrättelsetjänst och chef för det revolutionära gardets nationella säkerhet utanför Irans gränser, vid ett hemligt möte med Ansar-e Hizbollah aktivister att: "(Iran) har lokaliserat och spionerar på 29 känsliga platser i väst med syftet att bomba dem @ @ @ Vår avsikt är att 6000 amerikanska kärnladdningar ska detoneras i USA. Vi har lokaliserat dessa platser och överlämnat informationen till gerillaorganisationerna, och vi agerar via dem. @ @ @ Vi har etablerat en avdelning för Storbritannien också, och fört upp diskussionen om dess kollaps på vår agenda. Vi agerar även bland mexikanerna, argentinarna och alla de som har problem med USA."

Abasi uppges också ha sagt, att: "Vi försvarar vårt våld och vårt krig mot det revolutionära Islams fiender. Jag är stolt över att mina handlingar ger amerikanarna ångest och skapar oro @ @ @ Vi har en strategi för att förstöra den anglosaxiska civilisationen @ @ @ Våra missiler är redo att slå till mot deras civilisation, och så snart ordern från Ledaren (Ali Khamenei) kommer ska vi skicka våra missiler mot deras städer och installationer @ @ @ Nu är vi ånyo redo att genomföra programmet @ @ @ Den otrogna globala fronten är en front mot Allah och mot muslimerna, och vi måste ta vara på allt vi har till hands och slå till mot denna front, genom självmordsattacker eller med våra missiler."

Den fria världen står här inför ett dilemma: Baserat på uttalanden av representanter från den Islamiska Republiken Iran kommer varje land som försöker stoppa dess kärnvapenframställning att "få sin hand avhuggen", vilket metaforiskt alltså innebär att de kommer att straffas.

Samtidigt är det förhållandevis enkelt att dra slutsatsen att det vore förödande om Iran tillåts bli en kärnvapenmakt med vetskapen om att landets regim sedan decennier tillbaka aktivt, praktiskt, ekonomiskt och ideologiskt understöder terrorgrupper som Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad och, sedan några år tillbaka, möjligen även Al-Qa'ida.

Irans största fiender och främsta mål för angrepp är USA och Israel, som Iran även kallar Stora respektive Lilla Satan. Det är orimligt att tro att USA och Israel stillatigande kommer att se på hur Iran når sina nukleära rustningsmål när de iranska hoten uttryckligen och framför allt riktar sig mot dessa länder. För snart 25 år sedan (1981) stoppade Israel Iraks kärnvapenframställning genom ett flygangrepp mot kärnreaktorn Osirak. Det skedde till världens initiala förtret och efterföljande internationella fördömanden. Efter Gulfkriget 1991 visade det sig att Israel gjort världen en välgärning när det framkom hur långt Saddam Husseins Irak faktiskt hade kommit i sin kärnvapenframställning. Denna kärnvapenutveckling skedde inte bara under näsan på IAEA och världssamfundet, utan även under näsan på den irakiska samarbetsparten Frankrike, som hävdade att det i denna forskningsreaktor inte var möjligt att framställa några kärnvapen.

Det finns skäl att anta att en motsvarande attack som den mot Osirak kan genomföras mot den iranska kärnreaktorn Busheir, eller mot någon av de andra nukleära installationerna som Iran har upprättat runtom i landet. Förutsättningen är att utvecklingen inte snabbt stoppas med andra metoder.

Ett israeliskt eller amerikanskt angrepp mot de iranska nukleära installationerna skulle däremot vara en farlig upptrappning i denna redan instabila region som Mellanöstern är. Om det är möjligt bör det självklart därför förebyggas. För att nå framgång i det tycks mycket ändå handla om hur enat den fria världen, eg USA och EU, förmår att agera gentemot Iran, som ser sig som en snar regional, eller till och med internationell, supermakt. Enligt MEMRI uppges Ali-Akbar Velayati, som är en inflytelserik rådgivare åt den iranske ledaren Ali Khamenei, nyligen ha sagt i ett tal vid hedrandet av den islamska revolutionära regimens martyrer, att: "Iran har potential att bli en regional och till och med en internationell makt @ @ @ Irans makt på den nivån skulle vara ganska oroande för amerikanarna, för israelerna och för några europeiska länder."

Av Irans kärnvapenutveckling att döma, tillsammans med landets stöd åt globala terrororganisationer och regimens anspråk på att bli en regional eller till och med internationell supermakt, framträder bilden av en ytterst allvarlig situation som dagligen trappas upp @ än så länge retoriskt. Utvecklingen utgör ett uppenbart och farligt hot mot internationell fred och säkerhet. I detta utnyttjar härtill den islamiska regimen Europa som den svaga länken i den enhet som Iran betraktar västvärlden, vilken av regimen likaledes uppfattas som ett hot mot det revolutionära Islam.

Det första steget att få en lösning på detta akuta problem är att frågan inom kort, men absolut senast i samband med att den iranska kärnvapendossiern ska presenteras för IAEA den 25 november, tas upp i FN:s säkerhetsråd, och att FN där ställer ett ultimatum till Iran med allvarliga konsekvenser som följd.

Om EU vidhåller sin tillmötesgående inställning till Iran, förefaller alternativet bara vara att ge politiskt stöd åt de stater som kan se sig tvungna att agera i förebyggande självförsvar för att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. På så sätt skulle ett växande kärnvapenhot mot inte bara Mellanösterns länder, utan även mot USA och Europa, elimineras.

Min fråga till utrikesministern är:

Vilka åtgärder avser mininstern att vidta för att undanröja det iranska kärnvapenhotet?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:47, Irans kärnvapenutveckling

Interpellationsdebatt 2004/05:47

Webb-tv: Irans kärnvapenutveckling

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 14 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Mikael Oscarsson har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att undanröja det iranska kärnvapenhotet. Regeringen ser allvarligt på risken att Iran är på väg att skaffa kapacitet att tillverka kärnvapen. En sådan utveckling skulle sannolikt förvärra en redan instabil situation i regionen. Om Iran skulle visa att det går att uppnå kärnvapenkapacitet genom verksamhet som beskrivs som ett civilt kärnenergiprogram så försvagas icke-spridningsfördraget NPT och hela icke-spridningsregimen. Irans kärntekniska program är föremål för en utredning av det internationella atomenergiorganet IAEA sedan två års tid. Ett flertal rapporter har lämnats med kritik mot Iran för bland annat ofullständiga deklarationer och bristande öppenhet. IAEA har dock hittills inte kunnat ge något definitivt svar på frågan om huruvida Iran brutit mot sina åtaganden under NPT. IAEA:s inspektörer kan rapportera om vad iranierna faktiskt gör, men det är svårt att, i det här skedet, bevisa att syftet är militärt eller, som Iran hävdar, civilt. IAEA:s undersökning fortsätter, och efter det att Iran vid årsskiftet undertecknade ett så kallat tilläggsavtal har organisationens möjligheter till inspektioner förbättrats. IAEA:s styrelse kommer på nytt att behandla frågan vid sitt nästa möte. Sverige är för närvarande medlem av IAEA:s styrelse. Det är alltså utomordentligt viktigt för regeringen att Iran inte blir en kärnvapenstat. Detta framför vi i bilaterala kontakter med iranska företrädare och i de internationella forum där frågan diskuteras. Sverige är aktivt i frågan inom EU, där vi deltar i och stöder de diplomatiska ansträngningar som hela tiden pågår för att förhindra kärnvapenspridning och för att hitta en lösning som innebär att Iran avstår från den kärntekniska verksamhet som givit upphov till omvärldens oro. IAEA:s styrelse antog den 18 september en resolution i vilken Iran uppmanas att fortsätta samarbeta och visa öppenhet så att IAEA ska kunna besvara de frågor som ännu är utestående. Resolutionen understryker också att Iran - som en förtroendeskapande åtgärd - bör suspendera all anrikning av uran. Sverige och EU står bakom denna resolution. Om det visar sig att Iran har brutit mot sina förpliktelser på området och om ingen förhandlingslösning kan uppnås kan det inte uteslutas att IAEA:s styrelse överlämnar frågan till FN:s säkerhetsråd. I så fall skulle detta kunna innebära ett ökat tryck från det internationella samfundet på Iran.

Anf. 15 Mikael Oscarsson (Kd)
Fru talman! Först vill jag tacka utrikesministern för hennes svar. Men det innehåller inte vad jag hade förväntat mig. I stället präglas svaret av en påtaglig försiktighet och en tydlig ovilja att se sanningen i vitögat. Iran är redan är på god väg att bli en kärnvapenstat. Låt oss vara överens om detta. Bevisligen har Iran inga avsikter att avvika från detta mål. Som styrelsemedlem i IAEA har Sverige ett stort inflytande. Men framför allt har Sverige då ett utomordentligt stort ansvar att verkligen agera. Frågan är vad Sverige gör mer än att bara vänta och se. Senast i onsdags annonserade Iran att man framgångsrikt har testat en uppgraderad version av medeldistansmissilen Shihab-3, nu med en räckvidd på 2 000 kilometer. Det betyder att Iran snart med kärnladdningar på dessa missiler kan skjuta så långt som till Europas sydöstra delar. Uppgraderingen av Shihab 3 är ett typiskt iranskt sätt att kringgå sina löften. För två år sedan avbröt nämligen Iran sina missilprojekt med Shihab-4 och Shihab-5 för att tillmötesgå Europas krav. Uppgraderingen av Shihab-3 blev ett framgångsrikt sätt att kringgå avtalet med Europa. Samtidigt rapporterades det i juni i år att Iran återupptagit Shihab-4-projektet. Det är ett känt faktum att det här är en missil som kommer att kunna nå 2 800 kilometer bort - det vill säga inte långt från Norden. På detta sätt agerar den islamska republiken med sin kärnvapenutveckling - ett ständigt manipulerande med både IAEA och Europa. Löpande kommer uppgifter om nya installationer fram som Iran undviker att rapportera. I vintras upphörde Iran först med anrikningen av uran men återupptog den sedan. För att undgå upptäckt har Iran tagit bort IAEA:s övervakningsmekanismer i vissa installationer. IAEA säger i sin senaste rapport att detta omöjliggör övervakningen och möjligheten att utvärdera hur långt Iran egentligen har kommit med sin kärnvapenutveckling. Frågan är också hur många installationer man ännu inte känner till och hur långt kärnvapenutvecklingen har kommit i dessa? Och som om detta inte vore nog: Dessutom finansierar, inhyser och stöder denna islamistiska republik internationella terrororganisationer och förser dem med vapen - som är fallet med Hizbollah. Just Hizbollah har använt resurserna till att bland annat bomba det judiska centret i Buenos Aires i Argentina. Det är inte heller någon hemlighet att Irans säkerhetstjänst har mördat dissidenter till regimen på tyskt territorium. Mot bakgrund av bland annat allt detta frågar jag: Tycker utrikesministern verkligen att Iran är en stat man kan lita på? Varför kan utrikesministern inte i stället tydligt säga att Sveriges ståndpunkt är att Irans kärnvapenprogram skyndsamt ska upp i FN:s säkerhetsråd när problemet är ett uppenbart hot mot internationell fred och säkerhet?

Anf. 16 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Det är verkligen inte rätt att säga att Sverige väntar och ser på när det gäller att Iran håller på att bli en kärnvapenstat. Det är tvärtom så, som jag tror att jag ändå försökte göra tydligt i mitt svar, att Sverige är mycket aktivt i frågan om att förhindra att Iran blir en kärnvapenstat. Vi är aktiva både bilateralt i förhållande till Iran och, naturligtvis, framför allt genom det internationella samarbetet. Framför allt gäller det IAEA:s uppgift att ta reda på hur långt det program har kommit som eventuellt finns i Iran och att då också ha möjlighet att vidta åtgärder för att stoppa det. När det gäller detta med att det finns missiler i landet så är det inga kärnvapen. Vi kan inte hindra dem från att ha missiler, utan det är kärnvapenfrågan - huruvida det finns ett program för att ta fram kärnvapen - som är det som oroar hela världssamfundet och som det pågår ett aktivt arbete om. Iran är inte en stat som vi vill se får kärnvapen. Det är därför som det här aktiva arbetet pågår. Om vi inte får det resultat vi förväntar oss kommer troligtvis frågan upp i FN:s säkerhetsråd. Allt detta framgår av mitt svar, så jag är lite förvånad över det som Mikael Oscarsson här säger.

Anf. 17 Mikael Oscarsson (Kd)
Fru talman! De bevis som framkommit av IAEA:s rapport från den 18 september i år är bland annat att man funnit spår av 54-procentigt anrikat uran 235. Det är uppenbarligen inte bara rester från importerade komponenter, som Iran hävdar. IAEA:s inspektörer ifrågasätter också starkt Irans förklaring även i detta avseende. Hade Iran enbart varit intresserat av civil kärnkraft skulle man ha nöjt sig med att anrika uranet till 3-7 %. I svenska kärnkraftverk, till exempel i Forsmark som jag kommer från, används 3-procentigt anrikat uran. Dessutom har EU nyligen erbjudit Iran civil kärnkraft i utbyte mot att den pågående anrikningsprocessen avbryts. Men detta erbjudande har Iran redan tackat nej till trots att det officiellt presenteras i Teheran först nästa vecka. Det är förvånande att utrikesministern fäster en sådan tilltro till en förhandlingslösning med en stat som Iran, i synnerhet när det handlar om en så allvarlig fråga som den om en diktaturs uppenbara utveckling av kärnvapen. Iran är ingen "vanlig stat" som Sverige, Norge eller Danmark. Det är en islamistisk regim vi här har att göra med. Det är en regim som hotar sina grannländer - ett av dessa med utplåning, Israel - och som dessutom hotar Europa. Uttalanden från regimens representanter i detta avseende har jag citerat i min interpellation. Är det då inte dags att Sverige som styrelseledamot i IAEA - och som ett EU-land - lyfter huvudet ur sanden och inser att Iran inte är intresserat av civil kärnkraft? Iran vill ha friheten att utveckla kärnvapen. Är det då inte nödvändigt att Sverige kräver att frågan skyndsamt tas upp i FN:s säkerhetsråd just som ett hot mot internationell fred och säkerhet? Jag skulle vilja höra utrikesministern utan omskrivningar säga detta klart och tydligt. Två års inspektioner av IAEA har bara givit nya bevis för att Iran utvecklar kärnvapen. Ändå säger utrikesministern bara att det inte kan uteslutas att frågan hänförs till FN:s säkerhetsråd. Jag undrar faktiskt om det är så att utrikesministern avviker från den annars hållfasta svenska linjen att FN:s säkerhetsråd ska hantera frågor som rör hot mot internationell fred och säkerhet. Är det månne en liten svängning här i den svenska utrikespolitiken?

Anf. 18 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Det finns ett internationellt regelverk som tillämpas i det här fallet. IAEA går vidare med sitt arbete just på grund av att man har funnit spår av anrikat uran. Man har erbjudit civilt anrikat uran, och förhandlingar pågår om det. Det internationella regelverket ger möjlighet att driva den här frågan vidare. Vi stöder det, som Sverige alltid har gjort. Vi har varit med och tagit fram detta internationella regelverk. Vi är med nu och driver detta ärende i den här frågan, och vi kommer att följa frågan tills vi får en situation där vi kan vara nöjda och säkra på att Iran inte har kärnvapen.

Anf. 19 Mikael Oscarsson (Kd)
Fru talman! Det går inte att bortse från att Iran är en islamistisk republik som avskyr västvärlden och allt vad den står för. Aktivt stöder denna regim på olika sätt islamistiska terrororganisationer, möjligen även delar av al-Qaida. Iran hotar sina grannländer och rekryterar unga män och kvinnor för martyroperationer utomlands. Denna regim har nu framgångsrikt också testat missiler som kan nå Europa. Mitt uppe i allt detta har IAEA under två års tid försökt skapa sig en fullständig bild av Irans kärnvapenprogram utan att lyckas. Iran säger självt att man vill bli en supermakt. Tar utrikesministern alls hänsyn till dessa faktorer när hon utvärderar förhandlingsresultat vad gäller denna regim? Jag vill veta vad Sverige gör för att stoppa Iran när det gäller att skaffa sig kärnvapen - alltså mer än att bara allvarligt se på situationen. Det enda jag tycker mig kunna utläsa av utrikesministerns svar är att hon hoppas på det bästa och överlåter resten åt andra. Då utgår jag också från att Sverige inte fördömer någon av dem som ligger högst upp på Irans hatlista om de handgripligen skulle stoppa Iran när det gäller att bli en kärnvapenstat. Jag utgår också från att Sverige då i stället skulle tacka länder för hjälpen.

Anf. 20 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Sverige deltar aktivt i världssamfundets intensiva arbete med att förhindra att Iran får kärnvapen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.