integrationspolitiken

Interpellation 2000/01:64 av Narti, Ana Maria (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2000-10-24
Anmäld
2000-11-07
Besvarad
2000-11-07

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 oktober

Interpellation 2000/01:64

av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Mona Sahlin om integrationspolitiken

Relationerna mellan invandrarbefolkning och det svenska samhället har analyserats i ett antal vetenskapliga studier. Flera nya rapporter sänder larmsignaler till landets politiska ledning: De talar om djup misstro mot det svenska samhället och om stora svårigheter när det gäller minoriteternas förmåga att ta emot information och att orientera sig i vardagen. Skakande bevis om en allt större klyfta mellan svenskar och icke-svenskar och om total brist på kommunikation mellan dessa grupper kom i utredningen om brandkatastrofen i Göteborg (SOU 1999:68). Det står tydligt formulerat där:

"Stora grupper bland några av de etniska grupper som kommit från länder utanför Europa lever segregerat och har få kontakter med svenskar. Deras försörjning kommer i huvudsak från socialbidrag vilket innebär att deras ekonomiska resurser är små. De bor således för sig själva, står utanför arbetslivet och deltar föga i gemensamma samhällsaktiviteter. Klyftorna till det etablerade svenska samhället och dess värderingar är stora." Självfallet har detta betydelse för gruppernas mottaglighet för information. Många är negativa till det svenska samhället och de budskap som kommer därifrån. Också massmedierna uppfattas ibland som myndigheternas "megafoner."

Denna avsaknad på kommunikation som kan ha förödande effekter bekräftas i färskare rapporter @ t.ex. riksdagsrevisorernas undersökning om invandrarnas ställning på arbetsmarknaden och om deras möjlighet att förvärva nödvändiga kunskaper i svenska språket.

Integrationspolitiken brukar beskrivas i socialdemokratisk retorik som en ansträngning att överbrygga den katastrofala klyftan mellan majoritetsbefolkning och minoriteter. Storstadssatsningen är ett typiskt exempel på detta. Om regnet av miljoner från denna kampanj gett någon liten förbättring i relationerna mellan det svenska samhället och landets minoriteter skulle både utredningen från Göteborg och riksdagsrevisorernas undersökning pekat på åtminstone svagt positiva tendenser, eftersom storstadssatsningen redan var i gång när dessa nya studier genomfördes. Ingenting sådant kan upptäckas i dessa skrivelser. Invandrares bristfälliga förmåga att ta emot information, att kommunicera med myndigheter som arbetsförmedling och anordnare av språkstudier samt deras svårigheter att bilda effektiva kontaktnät i samhället är alltjämt stora problem. Bilden av det segregerade svenska samhället har blivit skarpare, trots en positiv utveckling i samhället, en klart bättre ekonomi och en sjunkande arbetslöshet.

Är den "nya integrationspolitiken" verkligen ny? Allting i denna politik går via centrala beslut och strängt centraliserade hierarkier precis som i den gamla invandrarpolitiken. Majoritetssamhället planerar och genomför projekt avsedda att förbättra invandrarnas liv, samhället @ alltså majoritetssamhället @ "tar hand om invandrarna". Ett centralt storstadskansli skriver avtal med kommunerna och sedan planerar politiker och tjänstemän centralt i kommunerna hur och när pengarna ska användas. Var finns rum för människors @ invandrares @ egna initiativ? Var finns pengar och/eller finansieringsmöjligheter för planer och aktiviteter som invandrargrupper själva vill sätta i gång? Hur ska den segregerade befolkningen i s.k. utsatta områden kunna komma in i aktiva relationer med majoritetens företrädare, när de själva alltid behandlas som objekt för åtgärder och planer beslutade och genomförda av andra? Lika stor risk finns att den nyligen lanserade allomfattande arbetsmarknadsåtgärden @ aktivitetsgarantin @ automatiskt ska omvandla långtidsarbetslösa invandrare i åtgärdsobjekt.

En ännu allvarligare följd av det stigande avståndet mellan svenska samhället och dess nya invånare är att inte ens lagar avsedda att sätta stopp för segregegation och diskriminering kan få effekt. Vi har sedan den 1 maj 1999 en väl genomtänkt lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Denna lag är okänd för både arbetsgivare och personalchefer å ena sidan och arbetssökande med utländsk bakgrund å andra sidan. De som rekryterar vet inte att det är ett brott att sortera bort människor med utländska namn. De vet inte att de i dag är skyldiga att åtminstone kalla till intervju alla kvalificerade sökande. Och invandrare som söker jobb vet inte att de har rätt till förhandlingar med arbetsgivarna @ med stöd från DO och facket @ och till skadestånd när de vägras tillträde till anställningsintervjuer. Om denna lag var känd skulle inte en diskussion behövas @ och det är konstigt att integrationsministern väcker en sådan tanke när lagen finns här och nu. Vi har instrumentet för att bekämpa diskriminering i arbetslivet @ men eftersom ingen vet att detta instrument existerar så händer ingenting i arbetslivets vardag. Hur @ konkret @ avser departementet att åstadkomma en fungerande dialog med landets olika etniska grupper? När och hur kan invånare med utländsk bakgrund själva börja arbeta för att sprida information om t.ex. den nya lagen mot diskriminering inom de egna grupperna?

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Vilka konkreta åtgärder avser integrationsministern att vidta för att överbrygga kommunikationsklyftan mellan samhället och de utlandsfödda invånarna?

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.