Inkomstskillnader i Sverige

Interpellation 2008/09:211 av Green, Monica (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-12-12
Anmäld
2008-12-15
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-01-14
Sista svarsdatum
2009-01-19
Besvarad
2009-01-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 december

Interpellation

2008/09:211 Inkomstskillnader i Sverige

av Monica Green (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Aldrig förr har det varit så stora skillnader mellan fattig och rik som i dagens Sverige. Det visar nya siffror över inkomstskillnader från SCB, Statistiska centralbyrån. Personer som saknar arbete har haft en betydligt sämre utveckling jämfört med dem som arbetar. Studerande, arbetslösa och sjuka har haft det tuffast. En förklaring är de skattelättnader som infördes förra året för dem som har arbete. Det har ökat skillnaderna ytterligare.

Inkomstskillnader är inte bra. Det skapar segregation i samhället, det skapar oro och kan till och med leda till kravaller, som vi sett i Frankrike och Grekland.

Regeringen har tydligt markerat att de tycker att det är viktigt med skillnader eftersom de ser det som incitament till att vilja ha ett arbete. Men det kanske finns en gräns även för den borgerliga regeringen när det gäller fattigdom. Just nu stiger arbetslösheten dramatiskt vilket bevisar att det inte hjälper med större skillnader för att människor ska hitta sig ett arbete.

Värst har regeringen misslyckas när det gäller ungdomsarbetslösheten som nu stiger mot 20 procent.

Vad avser finansministern att göra för att mildra arbetslösheten för ungdomar?

Enligt finansministerns ställningstagande, finns det någon gräns för hur långt skattelättnader och skillnader i inkomst kan drivas som motiv för att få folk i arbete?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:211, Inkomstskillnader i Sverige

Interpellationsdebatt 2008/09:211

Webb-tv: Inkomstskillnader i Sverige

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 90 Anders Borg (M)
Herr talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att mildra arbetslösheten för ungdomar. Vidare ställer Monica Green frågan om jag anser att det finns någon gräns för hur långt skattelättnader och skillnader i inkomst kan drivas som motiv för att få folk i arbete. Regeringen har alltsedan den tillträdde haft som främsta mål att skapa förutsättningar för fler jobb, så att fler människor kan gå från utanförskap till arbete. Den enskilt viktigaste åtgärden är jobbskatteavdraget som ökar inkomsten för alla som arbetar. Jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt att arbeta och minskar trösklarna in i arbete för dem som i dag helt eller delvis lever på olika sociala ersättningar. När fler arbetar och färre försörjer sig på ersättningar och bidrag minskar gradvis inkomstskillnaderna i samhället. Den högkonjunktur som fortfarande pågick 2007 har, i kombination med de skattesänkningar som regeringen har genomfört, medfört en kraftig inkomstökning för hushållen. Bara mellan 2006 och 2007 ökade den ekonomiska standarden för det typiska hushållet med 7 procent. Hushåll i alla inkomstlägen har gynnats av denna utveckling. Kraftigt stigande kapitalinkomster har dock gjort att inkomsterna ökat mer för de med höga inkomster än för de med låga. När Sverige nu går in i en lågkonjunktur är den naturliga utvecklingen att kapitalinkomsterna faller, vilket kan förväntas minska inkomstskillnaderna under de närmaste åren. För ungdomar har den utbudsstimulerande politiken kompletterats med ytterligare åtgärder. Personer mellan 20 och 24 år kvalificerar sig till nystartsjobb redan efter sex månaders arbetslöshet. En nedsättning av socialavgifterna för unga har införts; i år förstärks och utvidgas den så att den omfattar alla som vid årets ingång inte fyllt 26 år. En indikation på att politiken fungerar är att ungdomarnas relativa position på arbetsmarknaden förbättrades mer under konjunkturuppgången efter 2005 än under uppgången mellan 1999 och 2001. Det arbetsmarknadspaket som regeringen nyligen presenterade innehåller dessutom stärkt stöd för dem som har en svag position på arbetsmarknaden. Åtgärder i form av till exempel förstärkt förmedlingsverksamhet, coachning och utökad yrkesutbildning kommer att gynna bland annat ungdomar.

Anf. 91 Monica Green (S)
Herr talman! Jag ska börja med att konstatera att utanförskapet faktiskt ökar i det här landet om man räknar på det sätt Moderaterna gjorde före valet. Man har visserligen ändrat sitt sätt att räkna efter valet. Precis som Mikaela Valtersson sade räknar man på ett helt annat sätt nu. Dessutom har utanförskapet ökat. Jag beklagar det. Det riktiga utanförskapet har ökat. Det vill säga de människor som står utan ersättning över huvud taget, de som kanske inte har fått något arbete på grund av diskriminering hur många jobb de än har sökt och som står längst bort från arbetsmarknaden. De får inga jobb nu heller. De blir utförsäkrade och får ingen ersättning alls, vad det lider. Detta utanförskap är betydligt värre för ett samhälle. Då drivs människor till kriminalitet. När de inte har något att göra på dagarna drivs de till upplopp och kravaller, som vi har sett i andra delar av världen. Vi har sett det i Frankrike och Grekland. Den stora skillnad som det innebär om inte alla får känna en gemenskap och ha ekonomisk trygghet är mycket oroande för ett samhälle. Det var faktiskt därför jag skrev interpellationen. Jag kan inte annat än hålla med Mikaela Valtersson i diskussionen om utanförskapet. Jag vet hur tufft det är för många löntagare att få tiden att gå ihop, att hinna med att lämna och hämta barn, att handla och släpa hem kassarna och att också se till att ekonomin fungerar. De som har ett arbete i dag, de löntagare som bygger upp vårt land, har en tuff situation, men de som står utanför har det ännu tuffare för att de inte kommer in på arbetsmarknaden. Sedan den borgerliga regeringen tog över har arbetslösheten ökat i det här landet. Det är högre arbetslöshet i dag än 2006, när vi styrde landet. Dessutom har ungdomsarbetslösheten ökat ännu mer, och utanförskapet har ökat, som jag sade. Det är inte bra för tryggheten i ett samhälle om klyftorna ökar så. Oron ökar. Den ekonomiska tryggheten minskar, och oron ute i förorterna ökar. Socialkontor beskriver nu att de inte hinner med att ta hand om alla som behöver en ersättning. De har minskat tiden för att ta emot människorna ute på socialkontoren, och de har skrivit bort möjligheten för människorna att bland annat få ett SL-kort. Om man inte får något SL-kort har man inte möjlighet att flytta sig utanför förorten på hela dagen, vilket också ökar risken för att det kan bli oroligt i de här förorterna. Misstro sprider sig. Dessutom finns den här oron. Man känner det inte som att man är inne i samhället. Det känns som att det inte är någon som bryr sig. De som nu står längst från arbetsmarknaden står nämligen ännu längre bort. Jag vet att den borgerliga regeringen gick till val på att det är bra med ökade klyftor. Det stärker incitamentet. Blir de bara fattiga så hittar de ett jobb. Jag känner till den retoriken. Ändå blir jag orolig för vad som kan inträffa på många håll i landet när de här klyftorna ökar, som de gör i dag.

Anf. 92 Anders Borg (M)
Herr talman! Låt oss börja med att titta på hur utanförskapssiffrorna - vi kan använda lite olika mått - har utvecklats. Vi kan lägga ihop öppen arbetslöshet och de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller av andra skäl söker jobb. Det antalet har minskat. Det har minskat sedan valet med i storleksordningen 31 000. Dessutom har personerna med sjukpenning minskat med i storleksordningen 70 000 och antalet med förtidspension med ungefär 20 000. Det är så siffrorna ser ut i den statistik som redovisas senast i arbetskraftsundersökningen och i den månatliga avrapporteringen från Försäkringskassan. Sedan kan vi naturligtvis diskutera om detta beror på att det har skett en folkhälsorevolution i Sverige under de senaste två åren som gör att folk är mycket mindre sjuka eller inte. Jag tror att det beror på att arbetsmarknaden fungerar lite bättre än den gjort tidigare. I Monica Greens interpellation ställs frågan: Hur långt är finansministern beredd att gå när det gäller att sänka skatterna för att få fler i arbete, för att öka skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta, för att vi ska få in fler på arbetsmarknaden? Jag är beredd att gå relativt långt där. Det är nämligen för liten skillnad mellan att arbeta och att inte arbeta. Det är en viktig del när det gäller hur många som deltar på arbetsmarknaden. Därför är det viktigt att vi på sikt fortsätter att sänka skatterna i den takt som ekonomin tillåter. Det ska naturligtvis vägas av mot andra viktiga mål, att förbättra kvaliteten på sjukvård, höja kunskapsinnehållet i skolan eller för den delen förbättra kvaliteten i äldreomsorgen. Sedan gäller det klyftorna. Ja, vi har i olika debatter här diskuterat den frågeställningen, och vi ska fortsätta med det i dag även med Lars Johansson. Jag kan konstatera att vi under de socialdemokratiska regeringsåren hade en bekymmersam utveckling vad gäller klyftorna i samhället. Vi hade en stigande förmögenhetskoncentration. Den ökade med 25 procent mellan 1997 och 2006. Vi hade stigande löneskillnader. På det sätt som det redovisats steg de med ungefär 8 procent under samma period. Under den perioden hade vi också en ökning av inkomstspridningen, mätt som den här Gini-koefficienten. Det är klart att det hade sina randiga och rutiga skäl. Det grundläggande skälet var naturligtvis att Socialdemokraterna under de här åren misslyckades med den fulla sysselsättningen, att vi hade ett tilltagande utanförskap och att det var många människor som stod utanför arbetsmarknaden, som inte var i reguljär sysselsättning därför att svensk arbetsmarknad inte förmådde att producera tillräckligt många jobb. Den här regeringens övergripande uppgift är att motverka utanförskap och sträva efter full sysselsättning, bland annat för att det minskar klyftorna i samhället, i den direkta meningen inkomstskillnader, men kanske ännu mer för att full sysselsättning lägger grunden för att människor aktivt deltar i samhället, har arbetskamrater och får den trygghet som kommer av detta. Det är därför full sysselsättning är en sådan central och viktig del av den svenska samhällsmodellen.

Anf. 93 Monica Green (S)
Herr talman! Det var ytterligare ett besked vi fick här. Det är fortfarande för liten skillnad. Det är det jag ska säga till de arbetslösa hemma i Skövde: Nej, du har valt att vara arbetslös, så du får skylla dig själv. Det är fortfarande för liten skillnad, säger Anders Borg i dag. Jag häpnar. Han visar visserligen ärligt högerns rätta ansikte, men jag är ändå förvånad över att man inte ens vill minska skillnaderna, att man inte ens vill se oron och ta oron på allvar. SCB:s siffror visar alltså att under de här 30 åren har gapet mellan dem som har det svårast och dem som har det bäst inte varit större än vad det är nu. Ni valde vägen att sänka skatterna mest för dem som har det bäst och dem som har mest. De fick mest i skattesänkning. De som äger mest och männen och de som tjänar mest har fått de stora skattesänkningarna, för ni vill ha det så. Ni vill ha ökade klyftor. Det var naturligtvis klargörande att få höra att det fortfarande inte är tillräckligt stor skillnad. Dessutom står Anders Borg och säger: Vi vill jobba för att fler ska komma i arbete. Retoriken är det väl inget fel på, om han menar att han ska jobba för det. Men i praktiken blir det tvärtom. I praktiken ökar arbetslösheten i dag. Jag undrar om ni gick till val på det här: Vi ska se till att det blir fler jobb bara de soliga dagarna. Bara när det är högkonjunktur ska det vara fler i arbete. Då ska vi se till att folk kommer i jobb. Det var väl inte det ni gick till val på? Ni gick väl till val på att skapa fler jobb och se till att det blev en långsiktig lösning? Praktiken visar något helt annat än det Anders Borg säger. Att surfa på högkonjunkturen är en sak, men att sedan se till att de som står längst från arbetsmarknaden också kommer in på arbetsmarknaden är en helt annan sak. Det handlar om de människor som av olika skäl har diskriminerats under en lång tid. På grund av att de har ett konstigt efternamn eller för att de inte talar språket helt perfekt diskriminerar andra människor dessa människor, och de kommer inte in på arbetsmarknaden. Det är dem som vi måste underlätta för, så att de kommer in, så att vi ser till att det blir en trygghet ute i förorterna, så att det inte blir som i Frankrike eller i Grekland med upplopp och kravaller. Höginkomsttagarna drar ifrån nu. Sedan kan Anders Borg säga att klyftorna ökade även under socialdemokratisk tid. Ja, vi gjorde inte allting rätt. Det vet vi. Vi vet också att marknaden alltid ser till att klyftorna är stora. Vi försöker med vår politik att minska dem. Vi vill använda skatteinstrumentet som ett sätt att minska skillnaderna. Det vill inte Anders Borg. Han vill inte använda skatteinstrumentet till det. Han vill i stället öka skillnaderna, och det oroar mig. Jag förstår att jag fick ett tydligt besked från Anders Borg om att det fortfarande inte är tillräckligt stor skillnad - blir de arbetslösa bara fattigare kommer de säkert att hitta ett jobb. Även om jag förstår det har jag svårt att ta till mig det, för det är inte det som vi har byggt den svenska modellen på. Den svenska och den nordiska modellen har byggt på en trygghet för alla och på att vi ska se till att människor snabbt kommer i arbete.

Anf. 94 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Sveriges och världens ekonomi befinner sig verkligen i en mycket problematisk situation. Jag blir väldigt bekymrad när jag hör Monica Green. Klyftorna blir större med ökad arbetslöshet. Det var därför som vårt alternativ i politiken gick till val på arbetslinjen, för att minska klyftorna. Varför heter det socialdemokratiska arbetarepartiet? Varför har Socialdemokraterna sedan i början av seklet satsat så mycket på att bekämpa arbetslöshet och på full sysselsättning? Jo, det gjorde man under väldigt lång tid därför att det är den mest effektiva metoden att minska klyftorna och få en jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning. Om man ska tro på Monica Green ökar klyftorna. Men det är helt fel. Du kan hålla upp vilket papper som helst, Monica Green, men läs börskurserna under de senaste månaderna. Börsen föll förra året med 46 procent. Den har fortsatt att falla. Någon större förmögenhetsutradering och någon större inkomstutradering har sannolikt inte funnits i Sverige sedan andra världskriget som den som har pågått de senaste månaderna. Vi kommer att kunna läsa det i olika koefficienter framöver. Är det bra? Ja, de fallande företagsvinsterna och börskurserna innebär lägre pensioner. Det innebär också att de kapitalinkomster som staten ska få faller, och därmed faller även skatteinkomsterna dramatiskt. Det ökar budgetunderskotten. Men vi får förvisso mindre klyftor. Vi får en ökad jämlikhet. Vi får en förmögenhetsutjämning. Men det är inte bra. Det finns ett lagom på denna punkt, och vi har passerat det för länge sedan. Men Monica Green är så totalt ensidig genom att hon bara ser i en enda riktning, att minskade klyftor är bra. Se hur det har gått, se på den förmögenhets- och inkomstutradering som har skett under de senaste månaderna och hur det påverkar den offentliga sektorns finansiering! Nej, jag tror att vi måste sluta med att hylla den uppgivna linjen vad beträffar arbetslöshet och ekonomisk tillväxt som först Miljöpartiet hävdade men som nu Socialdemokraterna i allt större utsträckning ansluter sig till. Nej till bidragslinjen, ja till arbetslinjen.

Anf. 95 Anders Borg (M)
Herr talman! Låt oss föra diskussionen om skillnaderna mellan dem som har mycket och dem som har lite i svensk ekonomi. Mellan 1997 och 2006 ökade förmögenhetskoncentrationen. Den mäter vi i termer av hur mycket topp 1 procent i Sverige äger. Den ökade under de här åren från 20 till 25 procent. Det är en 25-procentig ökning under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Lönespridningen mäter vi i hur mycket decilgrupp 5 tjänar i relation till decilgrupp 9. Det var 1,46 år 1997 och 1,57 år 2006, det vill säga att löneskillnaderna ökade med 8 procent. Den allmänna inkomstspridningen mäter vi normalt sett med den så kallade Gini-koefficienten. Det är ett komplext mått för att bedöma skevheten i inkomsterna. Den var 0,24 år 1997 och hade stigit till 0,28 år 2006. Det är en ökning med 15 procent. På en lång rad punkter kan vi alltså se att skillnaderna i svensk ekonomi har ökat. Vad beror det på? Ja, det har olika forskare tittat på. Bland annat har det gjorts en studie av den mycket erkända NBER i USA i samarbete med SNS. Där konstaterar man att den jämna inkomstfördelningen i Sverige har byggt på flera komponenter - ett välfungerande utbildningssystem, starka fackliga organisationer och ett högt arbetskraftsuttagande. Det som har hänt under slutet av 1990-talet och 2000-talets början är att när utanförskapet har ökat har också skillnaderna mellan dem som har arbete och som inte har arbete ökat. Man kan aldrig kompensera för vad utanförskapet betyder med olika bidragssystem. Det beror på att för dem som arbetar stiger produktiviteten, kompetensen ökar och man gör en lönekarriär. Man kan aldrig kompensera det med olika typer av bidragsinkomster. Det är därför man aldrig kan skilja frågan om hur fördelningen ser ut i samhället från frågan hur många som arbetar. Arbetslinjen är kärnan i fördelningspolitiken i ett välfungerande välfärdssamhälle. Monica Green talar om soliga dagar. Vad är det som bestämmer arbetslöshet och sysselsättning när vi inte tittar på bara soliga dagar utan tittar på soliga, molniga, regniga, stormiga och igen soliga dagar, alltså den normala cykeln i ekonomin? Jo, det är hur många som anser att de vill delta i arbetskraften och har möjligheter att delta i arbetskraften. Det hänger ihop med hur väl utbildningssystemet fungerar och hur man får ut människor på arbetsmarknaden som har en god kompetens. Det hänger ihop med hur mycket det lönar sig att arbeta. Det är en komponent. En annan komponent är hur det fungerar med lönebildning och arbetslöshet. Där är till exempel skatter och arbetslöshetsförsäkring bekymmersamma. Det Monica Green säger sig vilja göra med höjd a-kassa, med höjda skatter och försämringar i kvaliteten i utbildningssystemet är naturligtvis att gradvis rulla tillbaka det som vi har gjort för att stärka arbetslinjen. När de soliga dagarna kommer tillbaka vet vi vad som kommer att hända, för vi har sett det förut. Då blir det som det var 2002, 2003 och 2004, det vill säga att tillväxten är stark, men svensk ekonomi förmår inte att generera tillräckligt många jobb. Vi kommer med den typen av politik att för varje lågkonjunktur etablera oss med lägre sysselsättning och större utanförskap. Det är det som är skillnaden. Vi vill återupprätta arbetslinjen. Socialdemokraterna och vänsterblocket vill avveckla arbetslinjen. Hur minskar man skillnaderna då? Har vi förändrat skatterna så att de inte längre omfördelar? Det är inte sant. Värnskatten är fortfarande 55 procent. Vad som däremot har hänt är att man kan tjäna betydande inkomster när man går in på arbetsmarknaden, till exempel jobba halvtid, utan att betala någon större skatt. Då handlar det om att betala 10, 12 eller 13 procent i genomsnitt - alltså en väsentligt lägre skatt, en väsentligt starkare omfördelning. Vi har satsat på välfärden, som gör att alla oavsett inkomst kan få tillgång till en bra utbildning och annat som lägger grunden för en stark förankring på arbetsmarknaden.

Anf. 96 Monica Green (S)
Herr talman! Anders Borg kan försöka att med sin retorik påstå att han står för något slags jobblinje, men i praktiken är det precis tvärtom. Ni kan försöka trumma in det budskapet. Jag hörde Schlingmann säga i morse att ni hela tiden ska säga att ni står för arbetslinjen, för då kanske folk tror det även om jobben försvinner. Ni ska alltså prata er ur detta och få folk att tro att de har ett jobb fastän de inte har det. Det var år 2006 som 153 000 nya jobb kom till, innan er politik hade börjat verka. År 2007 kom det nästan hälften så många, 80 000, nya jobb. Då hade er politik börjat bita lite grann. År 2008 när er politik blommar ut för fullt, vad händer då? Jo, det blir ett mycket svart år. Sedan kan Anders Borg stå här och säga: Vi står för en jobbpolitik. Det håller inte i praktiken. Inkomstskillnaderna har ökat. Menar Anders Borg och Carl B Hamilton att SCB ljuger? Inkomstskillnaderna är de största sedan SCB började mäta. Om ni börjar ifrågasätta SCB:s mätningar är det väl okej, och det får ni reda ut med dem. Men det är SCB som vi hittills har lutat oss mot. Det är uppgifter från SCB som vi har tittat på när vi försökt se till att få en utjämning i samhället. Den svenska modellen är att se till att vi har en försäkringsmodell och att människor har en god kompetens. Vi har byggt upp det här landet på det sättet. Vi har sett att det har fungerat. Den socialdemokratiska linjen är att vi ska ha fler människor i arbete. Det var därför som det tillkom så många arbeten 2006 innan ni tog över makten i det här landet.

Anf. 97 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! När jag kom hit i dag var jag tämligen övertygad om att vi har väldigt goda möjligheter att vinna valet 2010. Efter att ha hört Monica Green är jag ännu mer övertygad. Göran Persson sade efter förstamajtalet 2006 att arbetslösheten inte var något problem. Han förnekade att den var stigande och förnekade att den inte föll som påstods och så vidare. Efteråt har många socialdemokrater sagt att det var det som sänkte Socialdemokraterna i valrörelsen. Nu tänker tydligen Monica Green köra samma stil i valrörelsen 2010. Jag tackar för det. Monica Green kommer att vara en av våra absolut bästa valarbetare.

Anf. 98 Anders Borg (M)
Herr talman! Den här debatten handlar om skillnaderna i ekonomisk standard för olika människor i Sverige. Monica Green försöker göra gällande att det under 2006 och 2007 har skett en dramatisk förändring som skulle vara exceptionell. Låt oss igen titta på detta. Förmögenhetskoncentrationen ökade med 25 procent från 1997 till 2006. Lönespridningen, löneskillnaderna, ökade med 8 procent från 1997 till 2006. Inkomstspridningen, enligt det märkliga djur som Gini-koefficienten är, ökade med 15 procent. Andelen med svag ekonomi steg från 7,8 till 10 procent. Det är en ökning med 28 procent. Andelen ekonomiskt marginaliserade ökade. Det är praktiskt taget omöjligt att hitta ett mått på skillnader som inte indikerade att klyftorna under ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav ökade. Man kan naturligtvis säga att det har med världsekonomin att göra, med globalisering och krafter man inte rår över att göra. Men det är inte så. Vi har byggt en ekonomi i Sverige med små skillnader, och den har haft flera olika ben. Ett är att de som kommer ut på arbetsmarknaden med lite lägre utbildningsnivå har en god utbildningsnivå. Vi har inte behövt några "MacJobb" i Sverige traditionellt, därför att alla har haft tillgång till en bra skolutbildning. Vi vet att den andel som gick ut utan examen, utan fullgoda kunskaper, ökade under 90-talet. Det var ett skäl till att utanförskapet växte. Vi vet att hur många som är på arbetsmarknaden, hur många som jobbar relativt som är sjukskrivna, förtidspensionerade eller står utanför den normala arbetsmarknaden påverkar inkomstskillnaderna. Den andelen växte under hela den här tidsperioden, och den växte relativt kraftigt. Det är för att återbygga små skillnader, där vi har råd att ge alla god sjukvård, bra äldreomsorg, god barnomsorg oavsett inkomst, som vi håller på med arbetet att återupprätta den svenska modellen och återupprätta arbetslinjen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.