Idrott för alla

Interpellation 2010/11:405 av Högman, Berit (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-05-19
Anmäld
2011-05-19
Besvarad
2011-06-07
Sista svarsdatum
2011-06-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj

Interpellation

2010/11:405 Idrott för alla

av Berit Högman (S)

till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

I maj 2009 antog Sveriges riksdag mål för statens stöd till idrott. Mål och syfte med bidraget är att ge möjligheter för flickor och pojkar, kvinnor och män att motionera för att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse samt att ge flickor och pojkar, kvinnor och män positiva upplevelser av idrotten som underhållning. För detta anslås 1,7 miljarder kronor i budgeten.

Studerar vi verkligheten lite närmare så ser vi att antalet medlemmar i idrottsorganisationer inte ökar och att vissa siffror talar för att det blir alltmer satsning på de ”duktiga” och allt mindre på dem som ingår i begreppet breddidrott. Ser man på kommunernas investeringar i idrotten blir detta mönster alltmer tydligt. Inte minst gäller det med de krav som idrotten själv ställer på hur en arena ska vara beskaffad för exempelvis fotboll på elitnivå.

Detta talar för att målet att främja en god folkhälsa har hamnat i bakgrunden till förmån för det sistnämnda målet.

En annan tydlig trend är att avgifterna skjuter i höjden, vilket motverkar bredd, och att de föreningslösa ungdomarna får allt färre mötesplatser för både idrott och annan meningsfull fritidsverksamhet.

Jag vill därför fråga:

Vilket ansvar tar kultur- och idrottsministern för att målen med anslagen till idrotten följs upp och efterlevs?

Vilka initiativ är kultur- och idrottsministern beredd att ta för att vi i verkligheten ska ha idrott för alla?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:405, Idrott för alla

Interpellationsdebatt 2010/11:405

Webb-tv: Idrott för alla

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 22 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Berit Högman har frågat mig vilket ansvar jag tar för att målen med anslagen till idrotten följs upp och efterlevs samt vilka initiativ jag är beredd att ta för att vi i verkligheten ska ha idrott för alla. I propositionen Statens stöd till idrotten (prop. 2008/09:126) bedömde regeringen att Centrum för idrottsforskning vid Gymnastik- och idrottshögskolan, förkortad CIF, bör ansvara för att genomföra en regelbunden och långsiktig uppföljning av statens idrottsstöd. Uppföljningen bör göras i form av det statliga idrottsstödets betydelse utifrån ett antal indikatorer, fördjupade analyser och kompletterande forskning. Regeringen biföll i december 2009 CIF:s förslag till indikatorer för uppföljning av det statliga idrottsstödets effekter. Modellen tar sin utgångspunkt i syftena med statens stöd till idrotten fördelat över fem så kallade målområden, bland annat idrottens ställning och omfattning som frivilligt organiserad folkrörelse, i vilken omfattning idrotten främjar god hälsa samt alla flickors och pojkars, kvinnors och mäns lika förutsättningar till deltagande. När CIF i nästa vecka har överlämnat sin redovisning får vi en god uppfattning om hur målen med statens stöd till idrotten uppfylls. När regeringen tillträdde 2006 tog den initiativ till den särskilda satsningen på svensk idrott, Idrottslyftet, som syftar till att öppna dörrarna till idrotten för fler barn och ungdomar och att de väljer att fortsätta att idrotta högre upp i åldrarna. Riksidrottsförbundet har i sin rapport för Idrottslyftets tredje år kunnat redovisa att samtliga 70 specialidrottsförbund har deltagit och att drygt 10 000 föreningar har genomfört mer än 16 500 aktiviteter med totalt drygt 800 000 deltagare, alltså 800 000 barn och ungdomar. Regeringen har nyligen beslutat om riktlinjer för den fortsatta satsningen på Idrottslyftet. Riksidrottsförbundet ska tillsammans med andra centrala organisationer som erbjuder motion och fysisk aktivitet för barn och ungdomar initiera samverkansprojekt. Det är framför allt angeläget att engagera föreningar som finns i områden där få barn och ungdomar motionerar. Verksamhet på lokal nivå som samverkar med skolor, idrottsföreningar och andra föreningar som erbjuder friluftsliv och fysisk aktivitet för barn och ungdomar är särskilt prioriterad. Motion och annan fysisk aktivitet är viktigt, inte minst för barn och unga. Därför är det värdefullt att så många som möjligt ska kunna ta del av Idrottslyftet. Med denna satsning hoppas vi kunna nå fler, både inom idrott och inom friluftsliv. Frågan om statens stöd leder fram till idrott för alla är inte helt lätt att svara på då statsbidraget endast utgör en mindre del av idrottens totala finansiering. På samma sätt har vi svårt att veta hur det förhåller sig med antalet medlemmar inom svensk idrott. Den uppgift på 3,3 miljoner medlemmar för 2010 som Riksidrottsförbundet redovisar baseras på en urvalsundersökning där endast 5 000 personer tillfrågats. På kommunnivå visar den enkätstudie som Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med Statens kulturråd genomfört om kultur- och fritidsbudgetarna för 2010 jämfört med 2008 att ca 40 procent av kommunerna har ökat stödet till idrotts- och fritidsanläggningar under det att 30 procent har minskat stödet. Sammanfattningsvis anser jag att vi med stöd av Centrum för idrottsforskning får en god bild av vad statens stöd till idrotten ger och att alla människor som så önskar har goda förutsättningar att idrotta.

Anf. 23 Berit Högman (S)
Fru talman! Först vill jag tacka för svaret. Det är bra att Centrum för idrottsforskning ansvarar för en långsiktig uppföljning av statens stöd till idrotten. Det är befogat utifrån de mål som riksdagen varit med och satt upp. Egentligen är det synd att vi har den här debatten nu och inte när deras resultat har kommit, men vi får säkert anledning att återkomma. Jag har skrivit interpellationen för att jag i motsats till statsrådet är rätt bekymrad över utvecklingen. Barns och ungdomars idrottande och fritid blir alltmer en klassfråga. Vi har en barnfattigdom som också tycks leda till en idrottsfattigdom eller en fritidsfattigdom. Det vittnar Riksidrottsförbundet om, liksom många andra som på olika sätt kommit i kontakt med idrotten. Låt mig illustrera det med en episod ur verkligheten, med något som hände för ungefär 14 dagar sedan. En pappa ringer den lokala innebandyföreningen för att anmäla sin son som medlem och deltagare. Han får svaret: Ja du, vi har fullt just nu, men om några månader höjer vi avgiften. Då ska du se att flera faller ifrån och då får din son plats. Det är en utopi att en ensamstående mamma med en son som vill spela hockey i praktiken kan fixa det utan bil. I morgondagens Aftonbladet får vi läsa om Viking, 11 år, som inte har råd att ens spela fotboll som ju är en breddidrott. De allt högre avgifterna och kraven på egeninsatser i kombination med, på många ställen, brist på arenor ställer många barn och ungdomar utanför idrottandet. Det är både en ekonomisk och en praktiskt organisatorisk och kulturell fråga. I många bostadsområden finns det ingen traditionell infrastruktur när det gäller föreningar. Det finns inga föreningar som fångar upp de ungas intressen. När nu Idrottslyftet har fått ytterligare riktlinjer att samverka med andra föreningar är förutsättningen fortfarande att det finns föreningar. I slutet på interpellationssvaret drar ministern en intressant slutsats. Hon anser att alla "som så önskar har goda förutsättningar att idrotta". Jag delar inte den uppfattningen. I min hemkommun Karlstad har man frågat alla niondeklassare hur de uppfattar sin fritid. Många är väldigt nöjda - jag tror att det var drygt 80 procent - men hälften skulle ändå vilja byta fritidsintresse. Till vad, frågade man. Många flickor vill byta till dans eller gå på gym. Bägge aktiviteterna är dyra för individen och är nästan alltid privat drivna aktiviteter som inte omfattas av samhällets traditionella stöd, trots att det är väldigt bra motionsformer för att nå en bättre folkhälsa. Saken blir inte bättre av att Svenskt Näringsliv har satt i system att kommunala gym inte får finnas - de bara måste drivas i privat regi. Vad vill ministern göra för att unga tjejer ska ha råd att gå på gym?

Anf. 24 Peter Johnsson (S)
Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta med den bild som Berit Högman försöker förmedla till idrottsministern. När ett land växer, klyftorna växer och barnfattigdomen ökar är det självklart att det kommer att skapa, precis som Berit säger, en långsiktig idrottsfattigdom. Det som hela folkrörelsen och idrottsrörelsen har vägt sina grunder på är att skapa förutsättningar för att alla barn och ungdomar på något sätt någon gång ska få syssla med någonting som är idrott eller friluftsliv. Men nu ser vi ett land som växer fram där a-kassan försämras och socialförsäkringssystemet har raserats så att många föräldrar med barn har en situation som gör att man inte får vardagen att gå ihop. Det är det som är bekymret, det långsiktiga problemet. Det går inte att mäta just i dag, utan det mäter vi i morgon, om vi kan få en Zlatan eller Carolina Klüft som är förebilder för morgondagens ungdomar om de inte får möjligheten att utveckla sitt intresse inom idrott och friluftsliv. I dag kostar det ca 3 400 kronor för ett barn att spela fotboll. Att spela ishockey kostar 10 500 kronor per år, och ridsport kostar 10 700 kronor. I en familj där en förälder antingen är sjukskriven långsiktigt eller har förlorat sitt arbete är detta en omöjlighet att finansiera. Vi ser också att skolorna ändrar inriktning och fokuserar mer på kärnämnena. Det är jättebra - vi behöver duktiga elever som kan engelska, matematik och svenska i framtiden. Men vi behöver också ungdomar och vuxna i framtiden som orkar ta sig från den ena till den andra punkten, och på det sättet måste skolan vara ett forum där man får röra sig och får utlopp för sina intressen inom idrott och friluftsliv. Jag tycker att det är bra att Idrottslyftet nu har en ändrad inriktning och i stor utsträckning är kopplat till skolorna. Men samtidigt tar skolorna ut avgifter för friluftsdagar eller studiedagar som är förutsättningar för att man ska ut och röra sig i naturen eller på annat sätt få möjligheter till friluftsliv. Då har jag en fråga, eftersom detta var uppe i valrörelsen. Då sade man att just idrott och kultur inte tillhör kärnverksamheterna i den kommunala organisationen, utan att man fokuserar på helt andra områden, som skola, vård och omsorg, inte kultur- och fritidslivet. Jag vill ställa frågan: Anser statsrådet att fritids- och kulturverksamhet är en del av den kommunala verksamhetens kärna? På vilket sätt kommer statsrådet att verka för att minska klyftorna och se till att det inte skapas en idrottsfattigdom i Sverige i framtiden? Sverige förtjänar bättre, och dagens barn och ungdomar förtjänar en bättre politik som skapar förutsättningar för en idrott för alla.

Anf. 25 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Det är intressant att fler blandar sig i debatten. Jag instämmer med Berit Högman att det hade varit bra om vi hade haft rapporten från CIF, för jag tror att den kommer att ge betydligt mer stoff till den här diskussionen, som nu får bli mer tillbakablickande. Det låter som att vi levde i ett eländes land. Så är det ju inte. Vi har en nästan historiskt låg arbetslöshet. Framför allt många människor som arbetar har mer pengar över än man någonsin hade när skatterna var så höga att det i sin tur var ett hinder för att ta del av kultur eller idrott. Åtminstone var det ett argument som ibland användes av Socialdemokraterna att människor inte hade råd att till exempel gå på museum eller till någon idrottsverksamhet. Då är det intressant att se: Hur ser det ut i dag? Vi ligger i topp inte bara på kulturutövande utan också på idrottsutövande i Europa. Sverige, Finland och Danmark ligger i topp. Vi har haft besök av politiker från andra delar av EU som är intresserade av hur vi arbetar med idrottsfrågor för att få det breda engagemang som faktiskt finns inom idrotten, framför allt på barn- och ungdomssidan. När det sedan gäller äldres möjligheter att idrotta - vi kan komma in på det senare under diskussionen - är det oerhört glädjande att vi ser en stor ökning. När det gäller just barn och unga kan vi enas om att det är viktigt. Det är viktigt för hälsan och för samhörigheten. Det är viktigt att man hittar en idrott, för det ger så mycket, inte minst glädje. Genom ett permanentat idrottslyft, vilket det inte var tidigare, med en betydligt större andel pengar såväl för idrottsrörelsen som indirekt för skolorna att ta del av finns det betydligt större möjligheter än det någonsin har funnits tidigare. Jag anser att det är otroligt cyniskt om det stämmer att en förälder hade fått svaret från en innebandyklubb att det skulle bli ett lägre tryck om avgifterna höjdes. Vi kan återkomma till avgifterna också. Under de år som Idrottslyftet har verkat har jag varit ute på många skolor och mött många föreningar i stora delar av Sverige där det har visat sig vilken betydelse skolans engagemang har, inte minst för de elever som kanske inte har tillgång till bil eller föräldrar som kan skjutsa. Därför är det viktigt att idrottsföreningarna kommer till skolan och visar upp sig och att eleverna får möjlighet att delta och testa flera olika idrotter, för det är inte säkert att man fastnar för just de stora idrotterna. Detta är någonting som vi har tagit till oss, som vi bygger på och som utvecklas i en god dialog med Riksidrottsförbundet. Vi ser också att det finns många flickor, inte minst invandrarflickor, som är precis lika roade av att idrotta som pojkarna är. De har inte bara ett intresse, utan de idrottar också, men ofta vid sidan om den etablerade idrotten. Det är intressant att se hur vi kan följa upp det och se till att de möjligheterna blir bättre. Den samverkan som vi nu vill att Riksidrottsförbundet ska ha med exempelvis svenskt friluftsliv, scoutrörelsen eller andra föreningar som är aktiva är otroligt betydelsefull för framtiden för att vi ska få fler unga att börja pröva en idrott, inte bara de som har det naturligt hemifrån utan framför allt de andra, och fortsätta idrotta högre upp i åldrarna.

Anf. 26 Berit Högman (S)
Fru talman! Men då blir Peter Johnssons fråga väldigt central, för vad statsrådet nu pratar mer om är kommunernas ansvar. Frågan är: Ska vi se fritid och idrott som en kärnverksamhet i kommunerna? Då måste vi få hela samhället att göra det. Tidigare har kommunerna ägnat sig för mycket åt onödiga saker. Jag hade själv debatter med partikamrater till kulturministern som i valrörelsen talade om onödiga cykelvägar. Då måste vi bestämma oss för det. Det handlar om tillgänglighet i praktiken och ekonomiskt. I 40 procent av kommunerna ökar stödet, och i 30 procent minskar stödet. Men vi vet inte om det är till kultur eller idrott, och vi vet ännu mindre om det är till bredden eller till eliten. När ett lag går upp i division och blir ett elitlag i någon form ställs det enorma krav på arenors beskaffenhet, och kommunen kan då känna ett tryck på att göra en anpassning av dem. Det behöver inte på något sätt innebära att det leder till förbättringar på bredden. Det andra vi kan se när det gäller kommunerna - det är inte bara tyckande, utan det finns också bevis för det, för Riksidrottsförbundet skriver själv om detta år 2008 - är att det finns en tradition att kommunerna tar ansvar för idrottsanläggningar men att allt fler anläggningar får privata investerare, vilket kanske minskar kommunens möjligheter att ställa krav på tillgänglighet. Det finns kommuner som ställer sådana krav. Sundsvall är en sådan, och Hammarö är en annan. De säger till idrottsföreningarna: Om ni inte släpper in alla barn och ungdomar i er förening och stöttar breddidrotten, då blir det inte lika mycket pengar. Vi kan se på statens insats, 1,8 miljarder, relaterad till kommunernas insats på 6 miljarder. Vi vet absolut att det mesta av de 6 miljarderna går till anläggningar - inte till själva verksamheten. En anläggning i sig säger ingenting om pengarna går till eliten eller bredden. Skulle vi studera det befarar jag att vi skulle finna att de mest aktiva får de bästa tiderna, medan de som kanske behöver röra sig mest får det minsta. I ett antal kommuner har man tagit saken i egna händer för att åstadkomma spontanidrott, som idrottsministern själv var inne på. Men det blir i kommunens regi, eftersom föreningslivet inte finns eller inte mäktar med att ha aktiviteter på exempelvis fredags- och lördagskvällar. Det visar också att spontanidrotten ger större tillfredsställelse för pojkar än för flickor, eftersom flickor vill göra andra saker. Då kommer jag tillbaka till dansen. Som ett folkhälsomål skulle dansen vara precis lika bra. Men den hamnar förmodligen i en liten, trängd kulturbudget och får konkurrera med teater och annat, och därmed finns det en brist också för tjejers möjligheter till idrottande. En fråga som jag har till ministern gäller ytterligare insatser för flickors idrottande. Slutligen: Anser ministern att staten har ett ansvar för de här målen? Är det kommunernas ansvar, eller är det individens ansvar? Och finns det ytterligare krav som statsrådet ser att vi bör ställa på idrottsrörelsen, för att den ska nå upp till bägge sina mål?

Anf. 27 Peter Johnsson (S)
Fru talman! Det var precis det svaret jag ville ha av idrottsministern, för det är precis det som statsrådet inte ser, som hon svarar på min fråga om just detta att klyftorna i samhället växer och att en del personer - i dag ganska många - lever under ganska knappa förhållanden, som familjer med en eller två vuxna som är arbetslösa eller där någon har en långvarig sjukdom. De omfattas inte av de gigantiska skattesänkningar som regeringen nu har gjort under de år som man har suttit och regerat. Det är de barnen som jag pekar på. Det är deras barn som får problem att vara med och vara delaktiga i den idrottsrörelse och det friluftsliv som vi har här i landet. Det är det som bekymrar mig. Jag har en grundtanke och en grundidé när jag vill bygga ett land. Det är att om de som har de allra sämst får det lite, lite bättre, då får alla det bättre. Det handlar om att samhället växer från grunden och inte ifrån toppen och lämnar dem där nere att klara sig på egen hand. Detta blir bekymret även för idrottsrörelsen. Därför menar jag att idrottsfattigdomen kommer att växa långsiktigt. Det är inte så att resultatet kan mätas på ett, två eller tre år, utan resultatet måste mätas på flera år, precis som vi i dag mäter skolresultaten efter den gigantiska kraschen 1994, när kommunerna fick spara gigantiskt för att klara den svenska finansieringen på grund av den bostadsbubbla som fanns då. Det är det resultatet vi ser i dag bland de elever som går på högskola och gymnasium. Detsamma kommer det att bli när det gäller idrottsrörelsen - om statsrådet inte vågar se den utveckling som nu sker. Det är bra att Handslaget blev ett idrottslyft, att regeringen fortsätter med den satsning som vi socialdemokrater startade. Det är också bra att man nu lyfter in skolan. Där har vi gjort ett bra gemensamt arbete. Men det är samhällsbilden som jag pekar på. Jag hoppas och tror att den någon gång kommer att landa hos statsrådet.

Anf. 28 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Jag börjar med Peter Johnsson. Jag skulle förstå Peter Johnssons upprördhet om vi hade fått betydligt färre idrottsföreningar, om staten hade satsat mindre pengar på idrotten, om vi inte hade sett samverkansmöjligheterna med skolan och om färre ungdomar hade börjat idrotta. Då hade jag kunnat stå här och hålla med och säga precis som Peter Johnsson: Detta är ett stort bekymmer. Men det är ju inte så! Det är mer pengar till idrotten från statens sida. Ser man på kommunerna ser man att det uppenbarligen är mer, även om jag kan instämma med Berit Högman att det kan vara svårt att se exakt vad som är kultur och vad som är idrott. Det är därför som CIF:s rapport bli viktig när den kommer nästa vecka. Den bild som Peter Johnsson målar upp stämmer alltså inte. Det är ett samhälles ständiga utmaning att försöka få så många som möjligt att känna sig delaktiga. Det kommer alltid - vilket vi inte önskar - att finnas människor som kanske inte känner sig välkomna i en idrottsförening, som kanske inte har råd med den idrott man vill utöva eller vad det vara må. Det är därför detta med arbetslinjen och låga skatter är så viktigt. Det är det på det här området som på alla andra områden. Det är viktigt att vi nu har sett den betydelse som skolan har, den betydelse som finns i många andra organisationer och föreningar som finns på hela det här området och som kan vara aktiva. Barn och ungdomar - det är där det börjar. Men det är också intressant att se hur stor andel av de äldre som nu är aktiva idrottande och som därmed kanske kan få med sina barnbarn i idrottandet, det som inte alltid är föreningsliv, för det kanske inte bara handlar om att man inte har råd, utan det kanske gällde att man inte riktigt känner för att gå in i en förening. Då måste det finnas andra möjligheter, och det är det som nu erbjuds. Berit Högman tog upp dansen. Det tycker jag är ett intressant exempel, inte minst för att dansen har visat sig vara en av de populäraste kulturformerna när - med tanke på nästa debatt här - Skapande skola introducerades. Det tyder på att det finns många möjligheter att utöva dans, inte bara i några privata, dyra dansskolor. Det poppar upp dansskolor på alla möjliga håll. Jag har sett flera i Stockholmsområdet som har en mycket bred upptagning och som erbjuder allt från klassisk balett till showdans och hiphop. Det är otroligt intressant. Att också den här delen av motionerandet fångas upp tycker jag är viktigt, och det blir nu möjligt via det utvecklade Idrottslyftet. Sedan har vi drive-in-idrott. Det har funnits inom fotbollen och börjar dyka upp på flera andra områden. Min egen klubb Djurgården har haft drive-in-fotboll i flera av Stockholms förorter. Det har givit positiva resultat som har fångats upp av inte bara andra föreningar i Stockholm utan också andra föreningar och andra idrotter i landet. Det är också något som Riksidrottsförbundet talar om alltmer som ett sätt att nå dem som inte är föreningsaktiva och kanske inte vill vara föreningsaktiva men som ändå vill röra sig och må bra. Avslutningsvis: Vi har ett kommunalt självstyre, och det är bra. Men jag svarar alltid att jag tycker att kultur och idrott i någon mening är kärnuppgifter eller vad man vill kalla det i en kommun likaväl som i en stat. Om man ser till sin lokala ort tror jag inte att det finns någon människa som vill bo kvar på en ort eller i en stad där man inte tycker att kultur och idrottande är viktigt, och den medvetenheten tycker jag ändå är väldigt stor.

Anf. 29 Berit Högman (S)
Fru talman! Det gläder mig verkligen att statsrådet tycker att kultur, idrott och fritid tillhör kommunernas kärnverksamheter. Det är bra om statsrådet också pläderar för det inför sina kolleger i regeringen. Men även om det finns sådant som är bra tycker jag att det är viktigt att vi ser bristerna. De anslagsmodeller som finns i dag, både i staten och i kommunerna, kanske inte är optimala för att nå bredden, när vi inte vet hur arenorna används mellan elit kontra bredd. Det finns inte tillräckligt med fakta. Det är inte säkert att mer pengar till idrotten med automatik leder till en bättre folkhälsa. Det finns det också viss forskning om. Jag vidhåller att vi har en begynnande folkhälsoklyfta i samhället. Professor emeritus Lars-Magnus Engström visar också på att så som man gör som barn gör man som vuxen. Förmår vi inte fånga upp barnen och få dem aktiva har vi en växande folkhälsoklyfta framför oss som inte alls behöver leda till att svenska folket lever allt längre, vilket är en vedertagen sanning i dag, som jag tillåter mig att tvivla på. Världshälsoorganisationen har en rekommendation om att barn bör ägna 60 minuter per dag åt fysisk aktivitet. Om vi skulle göra en undersökning av det tror jag att vi skulle finna att det är en klar minoritet av barn och ungdomar som lägger 60 minuter per dag på fysisk aktivitet. Däremot finns det ett litet gäng som säkert gör det minst 60 minuter per dag. Jag tycker att den här debatten har visat att statsrådet är ganska nöjd, att idrottsministern inte är beredd att öppna ögonen för det som håller på att hända i vårt samhälle. Jag beklagar det. Jag menar att det finns all anledning för oss att ta ett ordentligt grepp om ungas rätt till rörelse, sport och fritid. Jag kommer i höst att ta initiativ till att ett sådant arbete startas. Men tack, i alla fall, för debatten!

Anf. 30 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Ja, svaret till Berit Högman är: Man hör det man vill höra. Man är väl aldrig riktigt nöjd, men jag är väldigt nöjd med vad vi hittills har lyckats uppnå på idrottsområdet. Det kommer jag att fortsätta att vara. Det innebär inte att det inte finns sådant man kan behöva göra ytterligare. Det kommer vi också att göra. Vi har inte fått CIF:s rapport ännu, men vi tog en kontakt för att höra om det fanns någonting vad gällde det här med elit och bredd, som Berit Högman tog upp. Det finns ingenting som bekräftar påståendet att satsningar på de duktiga skulle ha gått ut över bredden. Mer konkreta siffror lär vi väl få i nästa vecka. Sedan är det frågan om kostnader. Sådant är naturligtvis alltid relativt, beroende på vilken idrott man vill ägna sig åt. Det är inte säkert att den idrott som kan te sig dyrast också är det när det handlar om barn och unga. Golfen är till exempel relativt billig för barn och unga, vilket jag måste erkänna att jag inte trodde första gången jag hörde det. Men det finns också idrotter som har blivit billigare under 2010 eller under åren fram till 2010. Simningen är en sådan. Sedan har Riksidrottsförbundet, liksom vi, noterat att det finns en hel del att göra på jämställdhetsområdet. Det är åtskilligt. Det är fortfarande, som när det gäller kulturvanor för unga, pojkarna som många gånger premieras medan flickorna får en mindre andel - det kanske beror på att de är tystare eller inte syns i andra sammanhang. Dansen har vi redan berört. Vi kan konstatera, om vi tittar bakåt eller ser oss runt omkring, att kroppen har blivit någon form av vårt tempel, på gott och ont. Vi talar mycket om vår hälsa och vikten av en god hälsa, vilket gör att många idrottar. Vi har också sett baksidorna av det, i form av ätstörningar och anorexi. Att uppmärksamheten och medvetenheten är stor är väldigt viktigt. Det gäller också de etiska diskussioner som nu förs inom många idrottsklubbar, som jag tror är väl så viktiga för att det här samspelet ska kunna fungera. Därtill har vi, får jag lägga till, någonting mycket intressant som heter motion på recept.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.