Anf. 24 Maria Malmer Stenergard (M)
Herr talman! Ja, högre kostnader drabbar löntagarkollektivet. Men de som drabbas hårdast är de som främst har unga anställda. Då drabbar det också dem som jobbar på den arbetsplatsen, det vill säga unga. Man kan ta restauranger, föreningar och callcenter som exempel. Mot dem skulle detta slå väldigt hårt. Har finansministern funderat på effekterna för de här företagen? De är väldigt viktiga pusselbitar i arbetet med att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten.
Finansministern tror sig ha andra lösningar än Alliansen på hur man ska komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Ett förslag som har marknadsförts intensivt är detta med traineejobb. Traineejobb brukar syfta till att den nyanställde ska kunna gå runt på olika funktioner i en organisation för att snabbt växa i sin befattning. Det är inte ett sådant traineearbete som Socialdemokraterna har tänkt sig. Deras förslag handlar inte om varaktig anställning av ungdomar, utan om ettårig praktiktjänst inom välfärden.
Problemet är att man inom välfärdssektorn är överens om att dessa traineetjänster inte passar. Det sista de behöver är okvalificerad personal. Man kan inte använda sjukvården som en arbetsmarknadsregulator - det är inte det vården är till för, utan det är en kunskapsbaserad bransch, säger ordföranden för Vårdförbundet. Man riskerar att lämpa över ansvaret på en verksamhet som redan i dag går på knäna, säger Lärarförbundet. Efter ett års praktik som varvats med endast ett par månaders studier är risken att den unge åter släpps ut till arbetslöshet. Den risken menar i alla fall Sveriges Kommuner och Landsting är påtaglig. Snacka om otrygg anställning!
Med den nya regeringen följer nu nya tider. Nu ska vi inte låta företagen växa, utan låta staten växa inom sektorer som staten själv pekar ut, trots att arbetsgivarna själva inte tror på regeringens åtgärder.
Finansministern menar att alliansregeringens nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga har varit ineffektiv. Hon menar att man genom den åtgärden subventionerar arbetsgivare som ändå skulle ha anställt unga. Problemet är att hon jämför med riktigt goda tider. Vi måste jämföra med hur andra länder klarat sig under motsvarande period, som var en period av ekonomisk kris. Då ser vi att Sverige på sju år gått från att vara ett av EU-länderna med högst ungdomsarbetslöshet, på plats 22 av 28, till att förra året hamna på plats 14.
De småföretagare som jag träffat på gatorna i Kristianstad, Simrishamn, Bjärnum och Ängelholm håller inte heller med finansministern. Många har berättat för mig att de nu äntligen, tack vare de minskade kostnaderna, har kunnat anställa någon som kan avlasta dem. Många företag har inte så stora marginaler. För dem gör 40 000 kronor i minskade kostnader väldigt stor skillnad.
Ett problem med regeringens konsekvensanalys är att man förutsätter att alla de jobb som finns i dag kommer att vara kvar. Jag saknar helt en beräkning av risken för att en del jobb försvinner samt de kostnader som det innebär för samhället. Flera företagare som jag har träffat menar att de minskade kostnaderna för att anställa har gjort att de kunnat anställa över huvud taget. Annars skulle de jobba dessa extra timmar själva i stället för att ta in ny arbetskraft. Och för dem med många unga anställda kan konsekvenserna alltså bli förödande.
I en nyligen publicerad rapport från Handelns Utredningsinstitut pekar forskarna på att de negativa jobbeffekterna av att kraftigt öka kostnaderna är större än de resultat som hittills kommit av reformen. Det är lättare att höja löner tack vare en minskad arbetsgivaravgift än att sedan sänka lönerna när arbetsgivaravgiften ökar. Om inte lönerna kan sänkas, vilket som bekant inte är helt lätt i Sverige, måste företagen minska sina kostnader på annat sätt. Man kanske måste säga upp anställda, och då är det de unga som får gå först. Jag vill fråga finansministern hur det kommer sig att man inte alls har beaktat den risken i konsekvensanalysen.
Ett ytterligare problem som en del remissinstanser har påtalat är risken att svarta anställningar ökar. I budgeten skriver regeringen att det är angeläget att komma till rätta med svartarbete men att det inte kan användas som ett argument för lägre skattetryck. Har finansministern funderat närmare på riskerna att svartarbetet ökar när det blir dyrare att anställa?